Bloggens läsare tillönskas ett Gott Nytt Välsignat År!
Nyår och fest? Nej, denna helg har jag alltid befunnit mig hemma i lugn och ro, funderat på det gångna året och tänkt lite framåt. Ibland har ärliga vänner sagt att jag analyserar för mycket. Det må så vara, men jag tror det är nyttigt att minst en gång om året se tillbaka och reflektera både över sina tillkortakommanden och sina mer lyckade stunder. Kanske ska man inte se för mycket på ytliga fenomen, utan använda sig av det numera så sorgligt förlegade, men ack så vackra, ordet karaktärsdaning. Jag brukar särskilt betänka hur jag har varit mot de människor som finns i min närmaste omgivning, men även om jag har gjort något för att alla dem som lever i misär skall få någon lindring. Ofta ser jag mitt misslyckande där. Men så brukar jag också förfalla till att skänka min vikt och figur en tanke. Det kroppsliga förfallet måste hejdas. Sist men inte minst känner jag mig helt beroende av Guds välsignelse i med- och motgång.
Bloggen har under året breddats och handlar inte bara om Mönsterås. Men den utgår alltid från Mönsterås och det lokala perspektivet, även när jag tittar långt bort i kikaren. Hur som helst kommer jag inte att sluta med de kritiska analyserna av Mönsterås. Jag kommer också att skriva mer om Mönsterås historia. Kanske kan det även bli fler inlägg där jag berättar episoder från mitt eget liv, utan att för den skull bli pinsamt privat. Om Gud vill, hälsan består och vädret så tillåter. Ja, följ bloggen så får ni se.
31 december 2008
Boksamlingen
En hobby som jag ibland ägnar uppmärk-samhet är samlandet av B. Wahlströms ungdoms-böcker, ni minns kanske dem med gröna och röda ryggar. Särskilt förtjust är jag i Tvillingdetektiverna, Bröderna Hardy, Tre Deckare, Biggles, Kitty, Mary & Lou, Dante och Knatten. Jag samlar även på Enid Blyton oavsett förlag. Jag funderar på att ha en utställning någon gång. Vi får se. Jag visar i alla fall några bilder från bokrummet.30 december 2008
Sosseränderna går aldrig ur
Jag växte upp i en socialdemokratisk familj av det gamla hederliga slaget, och föga förvånande övertog jag de värderingarna. Som så ofta kommer man till en uppgörelse med arvet. Jag blev radikaliserad och gick till vänster. Med åren och reflektionerna kom jag att bli mer värdekonservativ, utan att för den skull binda mig partipolitiskt. Det socialradikala ville liksom inte riktigt försvinna. Avgörande för mina ställningstaganden i olika frågor är de kristna värderingarna.
Jag kommer aldrig att gå tillbaka till Socialdemokraternas trygga famn. Med åren har jag dock allt mer kommit att värdesätta de klassiska socialdemokratiska folkhemsåren 1950-1975. Där fanns en vision om ett bättre Sverige som aldrig blev för extremt, även om partiet tyvärr radikaliserades under Palme. Visst hade sossesverige sina brister och det blev kanske för kollektivistiskt, framtidsinriktat med betong som byggnadsmaterial. Men ändå...det fanns något godmodigt i tiden som kanske inte hade så mycket med Socialdemokraterna att göra. Det var en tid när man inte behövde låsa dörren när man gick hemifrån, än mindre låsa sin cykel. Och man visste var man hade sina vänner. Trygghet.
Jag kommer aldrig att gå tillbaka till Socialdemokraternas trygga famn. Med åren har jag dock allt mer kommit att värdesätta de klassiska socialdemokratiska folkhemsåren 1950-1975. Där fanns en vision om ett bättre Sverige som aldrig blev för extremt, även om partiet tyvärr radikaliserades under Palme. Visst hade sossesverige sina brister och det blev kanske för kollektivistiskt, framtidsinriktat med betong som byggnadsmaterial. Men ändå...det fanns något godmodigt i tiden som kanske inte hade så mycket med Socialdemokraterna att göra. Det var en tid när man inte behövde låsa dörren när man gick hemifrån, än mindre låsa sin cykel. Och man visste var man hade sina vänner. Trygghet.
Hellre hederlig än social
Att vara social...ja ni har väl hört och läst det till leda. Att vara social är den viktigaste egenskapen, det högsta, det ädlaste en människa kan vara under 2000-talet. Jag mår illa av det. Tänker på varenda kafferast med skitsnack man tvingats genomlida. Sällskapet var det säkert inget fel på, men jag kanske hellre hade suttit ensam i ett hörn (utan att behöva motivera varför). Men det är ju inte att tänka på. Då börjar snacket om vad det är för fel på den där.
Under flera hundra år var det helt andra egenskaper som betydde något i Sverige. Hederlighet, ärlighet och trohet var honnörsord. Hur tyst eller pratsam man var spelade mindre roll. Möjligen ansågs det klokt att vakta sin tunga.
Jag är efter min tid. Jag föredrar hederlighet framför det sociala tjafset.
Våga vägra vara social!
Under flera hundra år var det helt andra egenskaper som betydde något i Sverige. Hederlighet, ärlighet och trohet var honnörsord. Hur tyst eller pratsam man var spelade mindre roll. Möjligen ansågs det klokt att vakta sin tunga.
Jag är efter min tid. Jag föredrar hederlighet framför det sociala tjafset.
Våga vägra vara social!
29 december 2008
När man trodde på både Jesus och tomten
Det fanns en tid när jag trodde på både Jesus och tomten. Men ganska tidigt, i femårsåldern, såg jag att tomten hade samma snusiga händer som morfar. Men det var lika roligt i alla fall. Min dotter fick i alla fall besök av Tomten. Jag missade som vanligt begivenheten då jag som seden bjuder var och inhandlade "Julaftonsposten".
28 december 2008
Vinklad katastrofal svensk press
Ibland kan man tro att det är Hamas som skriver artiklarna i svensk press. Svensk press vinklar överlag (undantag SvD) Israels angrepp som något plötsligt och oprovocerat. Sanningen är att Hamas bröt vapenvilan först och skickade många raketer mot civila Israeliska områden. Hamas kallar vidare Israels angrepp för en massaker. Israel menar å andra sidan att de riktat anfallen mot militära Hamasmål. Sanningen brukar ligga i mitten. Men den svenska pressen, särskilt Aftonbladet, använder Hamasordet "massaker" i sin rapportering.
Jag försvarar inte Israels militära angrepp. Men det finns en flerahundraårig historisk bakgrund till varför Israel ofta slår till så hårt som man gör. Landet, inte större än Småland, ligger inklämt bland fiender som har lovat att kasta ut alla judar i havet. Sedan staten bildades har man blivit utsatt för angrepp, trots att man från början gjorde klart att man ville leva i fred med sina grannar. Genast anföll arabländerna.
Israel bör sansa sig. Ingen tvekan om det. Men varför är svensk press så vinklad? Varför nämns aldrig att det kördes ut fler judar från arabiska områden än palestinier från Israeliska/Palestinska områden? Varför nämns aldrig att araberna startade kriget en gång i tiden? Varför diskuteras aldrig varför de oljerika arabiska nationerna inte öppnat upp sina rikedomar och områden för palestinierna?
Frågorna är många, svaren obefintliga.
Jag försvarar inte Israels militära angrepp. Men det finns en flerahundraårig historisk bakgrund till varför Israel ofta slår till så hårt som man gör. Landet, inte större än Småland, ligger inklämt bland fiender som har lovat att kasta ut alla judar i havet. Sedan staten bildades har man blivit utsatt för angrepp, trots att man från början gjorde klart att man ville leva i fred med sina grannar. Genast anföll arabländerna.
Israel bör sansa sig. Ingen tvekan om det. Men varför är svensk press så vinklad? Varför nämns aldrig att det kördes ut fler judar från arabiska områden än palestinier från Israeliska/Palestinska områden? Varför nämns aldrig att araberna startade kriget en gång i tiden? Varför diskuteras aldrig varför de oljerika arabiska nationerna inte öppnat upp sina rikedomar och områden för palestinierna?
Frågorna är många, svaren obefintliga.
26 december 2008
Därför är jag inte sverigedemokrat
-Varför är du inte sverigedemokrat, du som är så konservativ? Frågan från min gode vän gjorde mig ställd, men jag har tänkt igenom frågan och ska ge ett svar på bloggen utifall fler undrar.
För det första vill jag inte stämpla mig som konservativ. Mina värderingar utgår från min kristna tro, vilket får följder för hur jag tänker och agerar i olika frågor. Samhället är snabbt att klassa vissa ställningstaganden som konservativa och högerkristna, beteckningar som i Sverige har negativ klang. I själva verket leder den kristna utgångspunkten även till ställningstaganden som på en höger-vänsterskala kan benämnas vänster, även om en kristen aldrig är politikens fånge.
Den kristna värdegrundens bas handlar om respekten för livet och livets värdighet. Man brukar tala om livets kultur. Därför är det naturligt att jag försvarar livets okränkbarhet och är emot aborter (höger när samhället får sätta stämpel). Samma respekt för livet medför att jag är emot dödsstraff (mer liberalt eller vänster på en politisk skala). Livet skall också levas med värdighet. Människan är Guds skapelse. Det innebär att jag värdesätter omsorg om den fattige och flyktingen, inte bara idéellt, utan även genom samhällets gemensamma medel och strukturella insatser (vänster på skalan). En kristen värdesätter också gemenskaper; familjen, församlingen, föreningar, samhället etc. Var placeras man då på den politiska skalan?
För en kristen faller det sig också naturligt att vara kristisk till ohämmad kapitalism eftersom den medför girighet och ofta leder till utnyttjande av fattiga människor i strävan efter så låga produktionskostnader som möjligt. Dessutom är det kränkande att förvandla människor till enbart konsumenter som ska manipuleras att köpa sådant de absolut inte behöver. Planekonomi i kommunistisk tappning är inte heller något för en kristen. Däremot kan man likt Josef planera för de dåliga åren under de goda åren. Ja, så där kan man hålla på. Mytbilden av bibeltroende kristna som högerkristna stämmer långt ifrån alltid. I många frågor hamnar vi till vänster.
Därmed har jag också besvarat frågan om varför jag inte är sverigedemokrat. Sverigedemokraterna saknar den kristna respekten för människor som tvingats fly från krig och förföljelser. En kristen kan säkert se problem med kulturkrockar och inhumana företeelser i andra religioner, men en kristen är inte rädd för detta, utan kärleken till medmänniskan, viljan att hjälpa väger alltid tyngre. Därför är jag inte sverigedemokrat.
För det första vill jag inte stämpla mig som konservativ. Mina värderingar utgår från min kristna tro, vilket får följder för hur jag tänker och agerar i olika frågor. Samhället är snabbt att klassa vissa ställningstaganden som konservativa och högerkristna, beteckningar som i Sverige har negativ klang. I själva verket leder den kristna utgångspunkten även till ställningstaganden som på en höger-vänsterskala kan benämnas vänster, även om en kristen aldrig är politikens fånge.
Den kristna värdegrundens bas handlar om respekten för livet och livets värdighet. Man brukar tala om livets kultur. Därför är det naturligt att jag försvarar livets okränkbarhet och är emot aborter (höger när samhället får sätta stämpel). Samma respekt för livet medför att jag är emot dödsstraff (mer liberalt eller vänster på en politisk skala). Livet skall också levas med värdighet. Människan är Guds skapelse. Det innebär att jag värdesätter omsorg om den fattige och flyktingen, inte bara idéellt, utan även genom samhällets gemensamma medel och strukturella insatser (vänster på skalan). En kristen värdesätter också gemenskaper; familjen, församlingen, föreningar, samhället etc. Var placeras man då på den politiska skalan?
För en kristen faller det sig också naturligt att vara kristisk till ohämmad kapitalism eftersom den medför girighet och ofta leder till utnyttjande av fattiga människor i strävan efter så låga produktionskostnader som möjligt. Dessutom är det kränkande att förvandla människor till enbart konsumenter som ska manipuleras att köpa sådant de absolut inte behöver. Planekonomi i kommunistisk tappning är inte heller något för en kristen. Däremot kan man likt Josef planera för de dåliga åren under de goda åren. Ja, så där kan man hålla på. Mytbilden av bibeltroende kristna som högerkristna stämmer långt ifrån alltid. I många frågor hamnar vi till vänster.
Därmed har jag också besvarat frågan om varför jag inte är sverigedemokrat. Sverigedemokraterna saknar den kristna respekten för människor som tvingats fly från krig och förföljelser. En kristen kan säkert se problem med kulturkrockar och inhumana företeelser i andra religioner, men en kristen är inte rädd för detta, utan kärleken till medmänniskan, viljan att hjälpa väger alltid tyngre. Därför är jag inte sverigedemokrat.
23 december 2008
Julefred över Mönsterås
Eftersom jag inte lär kunna skriva här under julen så vill jag redan nu utlysa julefred och tillönska bloggens läsare, såväl åsiktsfränder som oliktänkande, ja även antagonister, en riktigt GOD JUL!
Julefreden är en gammal nordisk tradition som tyvärr förbleknat i Sverige. I Finland, varifrån min fru kommer, är den däremot väldigt viktig. Så klockan 12 i morgon finsk tid utlyses den i Åbo, och den går som vanligt att se i Svt2 från 10.55.
Julefreden innebär att jag inte kommer att skriva en kritisk rad om någonting.
Julefreden är en gammal nordisk tradition som tyvärr förbleknat i Sverige. I Finland, varifrån min fru kommer, är den däremot väldigt viktig. Så klockan 12 i morgon finsk tid utlyses den i Åbo, och den går som vanligt att se i Svt2 från 10.55.
Julefreden innebär att jag inte kommer att skriva en kritisk rad om någonting.
22 december 2008
Juridiskt frikänd men moraliskt skyldig och olämplig som idrottsledare
En idrottsledare i Mönsterås är juridiskt frikänd från sexuellt ofredande av några tonårspojkar. Allt enligt en artikel i Barometern-OT. Detta trots att det är belagt att han har blottat sig, gjort närmanden och visat pojkarna en porrtidning. Man kan bara sucka och undra vad som då kan behövas för en fällande dom. Hur som helst hoppas jag att föreningen har lite civilkurage och gör sig av med idrottsledaren. Att bli juridiskt frikänd betyder inte att man med automatik är lämplig som idrotsledare. Han saknar uppenbarligen den moraliska kompass som en idrottsledare och ett föredöme bör ha.
21 december 2008
Skapelseteologi
Det finns alltid en risk att man i kristna sammanhang begränsar tron till vissa utvalda områden såsom ensidig fokusering på själens frälsning och vissa utvärtes ovanor såsom rökning, svordomar etc. Det har inte varit helt ovanligt i den pietistiska tradition där Pingströrelsen har sina rötter. När jag läser bibeln ser jag dock att den talar om hela människans räddning och upprättelse. Vi bekänner ju faktiskt kroppens uppståndelse. Och Jesus förlät inte bara synder, utan botade även människor från sjukdomar och ...hör och häpna...krämpor. Sann kristendom har alltid varit jordnära och praktisk i kombination med bön. Bed och arbeta i tjänst för medmänniskan.
Sann kristendom har budskapet att Gud upprättar hela människan i enlighet med skapelsen. Gud upphäver aldrig skapelsen, utan upprättar. Därför har kristendom inte bara med söndagens gudstjänst att göra, utan omfattar hela vardagslivet. Guds närvaro i allt tror jag är en sund utgångspunkt. Synden, döden och djävulen är förvisso de största problemen som Gud tog itu med, men jag är tacksam att jag får tacka Gud för maten och drycken, för min familj, för arbetets möda och glädje, för nattens vila, inre och yttre fred.
Sann kristendom har budskapet att Gud upprättar hela människan i enlighet med skapelsen. Gud upphäver aldrig skapelsen, utan upprättar. Därför har kristendom inte bara med söndagens gudstjänst att göra, utan omfattar hela vardagslivet. Guds närvaro i allt tror jag är en sund utgångspunkt. Synden, döden och djävulen är förvisso de största problemen som Gud tog itu med, men jag är tacksam att jag får tacka Gud för maten och drycken, för min familj, för arbetets möda och glädje, för nattens vila, inre och yttre fred.
17 december 2008
This town ain't big enough for both of us - tuppfäktning i Kalmar
Fotbollsspelaren Henrik Rydström har på sin blogg kritiserat författaren/fotografen Anders Johansson. För vad kan man undra? Det börjar med ett ursinnigt angrepp på Johanssons bok om Kalmar. Några sakliga skäl får vi aldrig ta del av, utan den är helt enkelt dålig för att Johansson i ett annat sammanhang har tagit upp problem med det mångkulturella samhället.
Och det är Johanssons åsikter i den frågan som är grunden för Rydströms angrepp. Men hur en bok om Kalmar kan bli dålig pga åsikter i en helt annan fråga…ja den ekvationen lär aldrig Rydström få att gå ihop hur kaxig man än är. Och Anders Johansson är en person som jag skulle tänka mig för både en och två gånger innan jag drog lans. Rydström gjorde nog bättre i att utmana Johansson på straffläggning. (jag menar förstås inte att Rydström är Johansson intellektuellt underlägsen, bara att Rydström inte verkar vara van att föra en sansad argumentation, utan i ilska slår allt vad han orkar med klyschor och svordomar)
Anders Johansson är bra så länge han håller sig till att skriva och fotografera om natur och platser, men lätt att reta sig på så snart han börjar skriva om samhället och religionen där han intar en nonchalant och överlägsen sekulariserad position. På samma sätt är Rydström en härlig personlighet i fotbollssverige och en utmärkt skivrecensent. Men när han försöker ta upp svåra samhällsfrågor blir det tyvärr bara plakatpropaganda istället för analys.
Nå, nu får vi se om besserwissern Johansson nappar på extremkaxige Rydströms krok. För på ett psykologiskt plan handlar det förstås om vem som är störst i Kalmar. Stan är väl helt enkelt inte stor nog åt båda. Låt tuppfäktningen börja!
Läs Henrik Rydströms blogg här.
Efterord: För säkerhets skull är det väl bäst att förtydliga att jag trots min kritik av Rydström inte har något med Sverigedemokraterna eller andra liknande partier att göra. Jag har tidigare på den här bloggen varit tydlig och försvarat vår skyldighet att hjälpa människor i nöd, även om det inte alltid sker komplikationsfritt. Men skyldigheten att hjälpa väger tyngre än kulturkrockarnas komplikationer. Att hjälpa måste få kosta.
Och det är Johanssons åsikter i den frågan som är grunden för Rydströms angrepp. Men hur en bok om Kalmar kan bli dålig pga åsikter i en helt annan fråga…ja den ekvationen lär aldrig Rydström få att gå ihop hur kaxig man än är. Och Anders Johansson är en person som jag skulle tänka mig för både en och två gånger innan jag drog lans. Rydström gjorde nog bättre i att utmana Johansson på straffläggning. (jag menar förstås inte att Rydström är Johansson intellektuellt underlägsen, bara att Rydström inte verkar vara van att föra en sansad argumentation, utan i ilska slår allt vad han orkar med klyschor och svordomar)
Anders Johansson är bra så länge han håller sig till att skriva och fotografera om natur och platser, men lätt att reta sig på så snart han börjar skriva om samhället och religionen där han intar en nonchalant och överlägsen sekulariserad position. På samma sätt är Rydström en härlig personlighet i fotbollssverige och en utmärkt skivrecensent. Men när han försöker ta upp svåra samhällsfrågor blir det tyvärr bara plakatpropaganda istället för analys.
Nå, nu får vi se om besserwissern Johansson nappar på extremkaxige Rydströms krok. För på ett psykologiskt plan handlar det förstås om vem som är störst i Kalmar. Stan är väl helt enkelt inte stor nog åt båda. Låt tuppfäktningen börja!
Läs Henrik Rydströms blogg här.
Efterord: För säkerhets skull är det väl bäst att förtydliga att jag trots min kritik av Rydström inte har något med Sverigedemokraterna eller andra liknande partier att göra. Jag har tidigare på den här bloggen varit tydlig och försvarat vår skyldighet att hjälpa människor i nöd, även om det inte alltid sker komplikationsfritt. Men skyldigheten att hjälpa väger tyngre än kulturkrockarnas komplikationer. Att hjälpa måste få kosta.
Mönsterås ekonomiska "kris" och nya biblioteket läggs på is - ska vi slå vad om en tialott?
Plötsligt befinner sig annars så välskötta Mönsterås kommun i ekonomisk kris, har vi kunnat läsa i lokalpressen de senaste dagarna. Centerns Roland Åkesson myser inte som vanligt och Socialdemokraternas Katarina Johansson nickar (som vanligt) instämmande att verksamheterna måste synas i sömmarna. Lite kyliga finansiella vindar från utlandet räcker således för att skaka en "välskött" kommun. Här fanns uppenbarligen ingen beredskap för de magra åren.
En inte allt för kvalificerad gissning är att det inte räcker med den berömda osthyveln längre. Nu kommer planerade investeringar att skjutas på framtiden med hänvisning till att kärnverksamhet som äldreomsorg och skola skall räddas. Det lär betyda att det nya biblioteket inte lär byggas som planerat. Kulturen brukar alltid vara det första som drabbas när det är dåliga tider. Jag vågar slå vad om detta. Alla som kommenterar detta inlägg skall få en tialott av mig om biblioteket byggs inom den planerade tiden. En tialott låter kanske snålt, men det är ju ekonomisk kris.
I princip är det förstås rätt att se över verksamheterna när inkomsterna sinar. Ett alternativ är förstås att under en tillfällig svacka höja skatten något. Men det är väl att svära i kyrkan. Annars får man förstås fråga sig om det finns något som kommunen gör idag som kommunen inte behöver göra, utan som kan skötas ideellt. Jag har ingen insikt i det, men frågan bör i alla fall ställas.
En inte allt för kvalificerad gissning är att det inte räcker med den berömda osthyveln längre. Nu kommer planerade investeringar att skjutas på framtiden med hänvisning till att kärnverksamhet som äldreomsorg och skola skall räddas. Det lär betyda att det nya biblioteket inte lär byggas som planerat. Kulturen brukar alltid vara det första som drabbas när det är dåliga tider. Jag vågar slå vad om detta. Alla som kommenterar detta inlägg skall få en tialott av mig om biblioteket byggs inom den planerade tiden. En tialott låter kanske snålt, men det är ju ekonomisk kris.
I princip är det förstås rätt att se över verksamheterna när inkomsterna sinar. Ett alternativ är förstås att under en tillfällig svacka höja skatten något. Men det är väl att svära i kyrkan. Annars får man förstås fråga sig om det finns något som kommunen gör idag som kommunen inte behöver göra, utan som kan skötas ideellt. Jag har ingen insikt i det, men frågan bör i alla fall ställas.
15 december 2008
Jag firar kristen jul
Egentligen borde väl den kristna kyrkan fira Jesu födelse under hösten eller våren. Det framgår nämligen av skriften att herdarna vaktade fåren om nätterna, vilket endast gjordes under vår och höst när lammen skulle födas. Jesus föddes alltså inte under vintern. Det var romarna som under 300-talet bestämde att Jesu födelse skulle firas den 25 december. Många menar att katolska kyrkan valde den tiden för att lättare kunna ersätta de många hedniska fester som utspann sig vid denna tid. Här i Norden var det midvinterblotet eller jolablotet som föregick den kristna julen. Hur som helst har jag accepterat att vi firar Jesu födelse i december. Betydelsen av hans ankomst är förstås viktigare än att det blir rätt årstid.
Man kan nog påstå julen har haft tre faser i Norden:
1. Den hedniska julen med midvinterblot och fester av olika slag, där vintersolståndet förmodligen var av största betydelse liksom guden Jólner som var ett av Odens många namn.
2. Den kristna julen (i kombination med hedniska element).
3. Den kapitalistiska (hedniska, mammon) julen (för vissa i kombination med vissa religiösa och gammelhedniska inslag).
De tre olika faserna kan inte sägas enbart följa efter varandra, utan går förstås i varandra.
I vår familj vill vi fira kristen jul eftersom vi anser att Jesu människoblivande är värt att firas, och de på ytan hedniska och kapitalistiska elementen begränsas och omtolkas i en kristen kontext. Jo, Tomten får vara med han också, men inte som den hedniska hustomten, utan som någon som till Guds ära och i de tre vise männens efterföljd delar ut gåvor.
Fast julen har inte börjat än. Den börjar som jag ser det på julaftonskvällen och slutar i och med trettondagen.
Man kan nog påstå julen har haft tre faser i Norden:
1. Den hedniska julen med midvinterblot och fester av olika slag, där vintersolståndet förmodligen var av största betydelse liksom guden Jólner som var ett av Odens många namn.
2. Den kristna julen (i kombination med hedniska element).
3. Den kapitalistiska (hedniska, mammon) julen (för vissa i kombination med vissa religiösa och gammelhedniska inslag).
De tre olika faserna kan inte sägas enbart följa efter varandra, utan går förstås i varandra.
I vår familj vill vi fira kristen jul eftersom vi anser att Jesu människoblivande är värt att firas, och de på ytan hedniska och kapitalistiska elementen begränsas och omtolkas i en kristen kontext. Jo, Tomten får vara med han också, men inte som den hedniska hustomten, utan som någon som till Guds ära och i de tre vise männens efterföljd delar ut gåvor.
Fast julen har inte börjat än. Den börjar som jag ser det på julaftonskvällen och slutar i och med trettondagen.
Kristdemokraternas förlorade själ och röster
Kristdemokraterna i Kalmar län har i valet till riksdagen rasat från 13% 1998 till 2,9% vintern 2008, enligt ledaren i dagens Barometern/OT (SCB). Det är ett remarkabelt tapp som måste förklaras.
Ledarskribenten Per Dahl funderar om det kan bero på partiets omvandling från värdekonservativt parti till ett allmänborgerligt. Per Dahl har nog delvis rätt. Men om det resonemanget skulle stämma fullt ut så borde partiet alltså ha varit konservativt 1998, vilket det inte var. Partiets liberala omvandling påbörjades redan under 1980-talet, vilket de första åren gav bra resultat i valsiffrorna. Samtidigt lyckades man behålla de lojala kärnväljarna, trots att de flesta inte har uppskattat förändringarna. Valframgången 1998 berodde alltså på att partiet hade frångått en hel del av sin konservativa framtoning och vunnit allmänborgerliga väljare, inte på att de var genuint värdekonservativa. Tappet de senaste åren beror dels på att allmänborgerliga väljare har gått till Moderaterna, dels att partiets kärnväljare äntligen har förlorat tålamodet. Partiets liberalisering har under Göran Hägglunds ledning fortsatt i sprinterfart, och lojaliteten har sin gräns.
Kristdemokraternas historia de senaste 20 åren är ett tragiskt exempel på ett parti som först når framgångar genom att sälja sin själ. Framgångskonceptet drivs sedan så långt att man förlorar både de tidigare så lojala mer konservativa kärnväljarna och de allmänborgerliga väljare som tilltalades av "konservatism-light".
Ledarskribenten Per Dahl funderar om det kan bero på partiets omvandling från värdekonservativt parti till ett allmänborgerligt. Per Dahl har nog delvis rätt. Men om det resonemanget skulle stämma fullt ut så borde partiet alltså ha varit konservativt 1998, vilket det inte var. Partiets liberala omvandling påbörjades redan under 1980-talet, vilket de första åren gav bra resultat i valsiffrorna. Samtidigt lyckades man behålla de lojala kärnväljarna, trots att de flesta inte har uppskattat förändringarna. Valframgången 1998 berodde alltså på att partiet hade frångått en hel del av sin konservativa framtoning och vunnit allmänborgerliga väljare, inte på att de var genuint värdekonservativa. Tappet de senaste åren beror dels på att allmänborgerliga väljare har gått till Moderaterna, dels att partiets kärnväljare äntligen har förlorat tålamodet. Partiets liberalisering har under Göran Hägglunds ledning fortsatt i sprinterfart, och lojaliteten har sin gräns.
Kristdemokraternas historia de senaste 20 åren är ett tragiskt exempel på ett parti som först når framgångar genom att sälja sin själ. Framgångskonceptet drivs sedan så långt att man förlorar både de tidigare så lojala mer konservativa kärnväljarna och de allmänborgerliga väljare som tilltalades av "konservatism-light".
10 december 2008
Kronobäcks klosterruin är kidnappad
Jag har i tidigare inlägg vänt mig mot tendensen att endast för turistnäringen kommersiellt intressanta historiska platser uppmärksammas. När det gäller Kronobäcks klosterruin är det tveklöst så att Mönsterås Kommuns intresse bottnar i en önskan att marknadsföra orten, även om de människor som jobbat med projektet säkert är genuint historiskt intresserade.
Likväl finns det etiska betänkligheter när det gäller att värdera historien utifrån sådana kriterier. Historia handlar om människor och det kan inte anses rimligt att endast dem som kan locka nutida turister skall få träda fram i ljuset. Även människor som saknar kommersiellt värde, de som kanske levde år ut och år in på samma gård under årstidernas växlingar, är värda att lyftas fram.
I dagens Östran kan vi läsa att arbetet kring klosterruinen får 800 000 kr. I artikeln står att "Genom att göra ruinen till ett besöksmål och en evenemangsplats vill boende, företagare och kommunen skapa en motor för turism och näringslivsutveckling".
Man har således kidnappat ruinen och dess historia för sina egna syften.
Rupert Hine - synthare med känsla för tiden
Rupert Hine var en av mina favoriter när det begav sig på 1980-talet. Idag är han en högt aktad kultperson. Tre mycket fina skivor i eget namn och ytterligare tre under benämningen Thinkman blev det. Bäst är de i eget namn. Rupert Hine var synthare, men lyckades hamna på rätt sida töntlinjen. Rupert Hine hade tänkvärda texter (ska kolla om han skrev dem själv eller hade en medhjälpare) och skapade både bra låtar och atmosfär. På ett förunderligt sätt kommenterade han tiden och framtiden - oftast kusligt träffsäkert. Här följer tre smakprov:
- Picture phone
- Set Up (med Phil Collins på Måndagsbörsen)
- Golden age
- Picture phone
- Set Up (med Phil Collins på Måndagsbörsen)
- Golden age
8 december 2008
Veckans Mönsteråsare - fattighjon på Mölstads fattiggård
Inte långt ifrån där jag bor ligger Mölstads gamla fattiggård (senare ålderdoms-hem och idag hyresfastighet). Ibland går tankarna till dem som en gång tillbringade sina dagar där, kanske de sista åren. Blev de väl omhändertagna eller var det en förnedring? Vilka var dom och hur såg deras livsöden ut?
I det kristna Sverige som växte fram under medeltiden blev det en dygd att ta hand om fattiga och sjuka, vilket inte minst alla hospital från denna tid vittnar om. När den snikne tjuven - nidingen och kulturmarodören - Gustav Vasa plundrade och stängde klostren blev fattigvården en angelägenhet för socknen - eller den kristna församlingen skulle man kunna säga, och längre fram den moderna sekulariserade kommunen som i stort sett byggde på de gamla sockengränserna. Med den moderna tiden kom också idéer om att inte bara hjälpa fattiga, utan också ta itu med de strukturer som medför fattigdom. Vi vet att det inte lyckades, även om jag menar att det svenska folkhemmet 1950-1975 var en god bit på väg.
Idag är Mölstads fattiggård ombyggd till moderna dyra hyreslägenheter. Likväl finns de fattiga kvar, utspridda, gömda bakom trasiga persienner, sömnlösa för hur de skall få råd att ge ungarna en minnesvärd jul.
Dagens blogginlägg tillägnas alla som bodde på Mölstads fattiggård (lägg märke till ordvalet "gård", som en slags statusmarkering gentemot det äldre "hus".). Mönsterås visar ofta upp bygdens "stora" män. Men det fanns en tid när man tryckte upp vykort och skröt med sin fina fattiggård, vilket vittnade om en välskött kommun. Huset på vykortet är ganska typiskt för de moderna fattighus/gårdar som ersatte de många gånger förfallna gamla sockenfattigstugorna. Husets storlek vittnade om att Mönsterås var en relativt välmående bygd. Nästa huvudartikel i hembygdsföreningens årsbok kunde kanske handla om Mönsterås fattiga.
I det kristna Sverige som växte fram under medeltiden blev det en dygd att ta hand om fattiga och sjuka, vilket inte minst alla hospital från denna tid vittnar om. När den snikne tjuven - nidingen och kulturmarodören - Gustav Vasa plundrade och stängde klostren blev fattigvården en angelägenhet för socknen - eller den kristna församlingen skulle man kunna säga, och längre fram den moderna sekulariserade kommunen som i stort sett byggde på de gamla sockengränserna. Med den moderna tiden kom också idéer om att inte bara hjälpa fattiga, utan också ta itu med de strukturer som medför fattigdom. Vi vet att det inte lyckades, även om jag menar att det svenska folkhemmet 1950-1975 var en god bit på väg.
Idag är Mölstads fattiggård ombyggd till moderna dyra hyreslägenheter. Likväl finns de fattiga kvar, utspridda, gömda bakom trasiga persienner, sömnlösa för hur de skall få råd att ge ungarna en minnesvärd jul.
Dagens blogginlägg tillägnas alla som bodde på Mölstads fattiggård (lägg märke till ordvalet "gård", som en slags statusmarkering gentemot det äldre "hus".). Mönsterås visar ofta upp bygdens "stora" män. Men det fanns en tid när man tryckte upp vykort och skröt med sin fina fattiggård, vilket vittnade om en välskött kommun. Huset på vykortet är ganska typiskt för de moderna fattighus/gårdar som ersatte de många gånger förfallna gamla sockenfattigstugorna. Husets storlek vittnade om att Mönsterås var en relativt välmående bygd. Nästa huvudartikel i hembygdsföreningens årsbok kunde kanske handla om Mönsterås fattiga.
2 december 2008
Knegare igen
Jaha, så var man då igång igen med jobb. Till tidigare erfarenheter som lärare, bibliotekarie, forskare, journalist kan nu läggas lokalvårdare. I sitt anletes svett. Jag har alltid trivts bra med mina jobb. Jag tillhör dessutom dem som inte skäms att kalla mig intellektuell eller akademiker och visst är jag i grunden historiker. De finns inget fisförnämt eller elitistiskt i det som vissa verkar tro. Men jag har heller aldrig skämts för kroppsarbete. Alla jobb har sina för- och nackdelar. Ibland sammanfaller jobbet med ens intresse, ibland inte. Men likväl ska jobbet göras och det skall göras jäkligt bra, vare sig det handlar om att ge ungarna ett rent klassrum eller ge dem en dos historia.
1 december 2008
Veckans i folkton - Hoven Droven
Hoven Droven är ett mycket fint svenskt band som lyckas kombinera folkmusik, hårdrock och jazz till något njutbart. Nu i advent lyssnar jag mest på Triakels Vintervisor, men ibland vill man lyssna på något tyngre. Då passar alltid Hoven Droven som är ett makalöst liveband och alltid gör mig på bättre humör, och Gud vet att det kan behövas.
- Väsen, eller alternativ liveversion med sämre ljud men härligt ös.
- Slentbjenn
- Köttpolska
- Årepolska
Foto: Eva Aspling
- Slentbjenn
- Köttpolska
- Årepolska
Foto: Eva Aspling
Mitt andliga arv och hem
Jag fick mitt andliga arv både från Svenska Kyrkan och Pingströrelsen. Min mormor var av den gamla rejäla stammen som tog Guds Ord på allvar och förvaltade den kristna trons gåva i gammelkyrklig dräkt. Det kunde vara lite kärvt, men samtidigt med en stor insikt i nådens väsen. I Mönsterås var Ture Danielsson präst med en fin förmåga att förmedla evangeliet till barn. I Pingstkyrkan var det alltid rejäl undervisning och på många sätt ett andra hem, låt vara mer press att vara på ett visst sätt. Vissa yttre attribut förväxlades med sann helgelse.
Med åren har jag vägrat välja det ena eller andra sammanhanget, vilket jag fick kritik för under många år. Jag har alltid hävdat att Kristi kropp är en och odelbar, och varför ska jag överge en del av det rika andliga arv jag fått? Idag är det plötsligt så att alla kyrkor skall finna varandra och då är det lika plötsligt ok.
Det finns fördelar med Svenska Kyrkan som jag kanske inte insåg i yngre dagar. Jag har märkt att Gud verkar även i det liturgiska. Liturgin ger trygghet och gör att man slipper scenegon som ska framföra sina egna idéer. Liturgin är djupt förankrad i den kristna församlingens historia. Men det råder brist på rejäla präster. Många företräder en teologi långt borta från genuin klassisk kristen tro. Därmed uppstår en spänning mellan den mer klassiskt kristna liturgin och det som sägs, ibland rena villoläror, i predikan.
Pingströrelsens fördel är att där ännu finns många som vill hålla fast vid Kristus och hans ord. Problemet är alla scenegon och privat ihopsnickrade teologier som får utrymme när läran inte är klart formulerad. Jag kan också se en tendens till politisk korrekthet även i dessa sammanhang.
Ja, det är inte lätt att vara kristen i dagens Sverige. Den gamla uppdelningen från väckelsens dagar sitter kvar i strukturerna trots att den egentligen är helt irrelevant. Samtidigt finns en annan skiljelinje mellan de som tar Guds ord på allvar och de som vill klippa och klistra i boken, och den linjen följer inte samfundsgränserna. Man blir lätt förvirrad. I min barndom hade jag två andliga hem och jag var trygg i båda. Var har jag mitt hem idag, och vem kan jag lita på?
Med åren har jag vägrat välja det ena eller andra sammanhanget, vilket jag fick kritik för under många år. Jag har alltid hävdat att Kristi kropp är en och odelbar, och varför ska jag överge en del av det rika andliga arv jag fått? Idag är det plötsligt så att alla kyrkor skall finna varandra och då är det lika plötsligt ok.
Det finns fördelar med Svenska Kyrkan som jag kanske inte insåg i yngre dagar. Jag har märkt att Gud verkar även i det liturgiska. Liturgin ger trygghet och gör att man slipper scenegon som ska framföra sina egna idéer. Liturgin är djupt förankrad i den kristna församlingens historia. Men det råder brist på rejäla präster. Många företräder en teologi långt borta från genuin klassisk kristen tro. Därmed uppstår en spänning mellan den mer klassiskt kristna liturgin och det som sägs, ibland rena villoläror, i predikan.
Pingströrelsens fördel är att där ännu finns många som vill hålla fast vid Kristus och hans ord. Problemet är alla scenegon och privat ihopsnickrade teologier som får utrymme när läran inte är klart formulerad. Jag kan också se en tendens till politisk korrekthet även i dessa sammanhang.
Ja, det är inte lätt att vara kristen i dagens Sverige. Den gamla uppdelningen från väckelsens dagar sitter kvar i strukturerna trots att den egentligen är helt irrelevant. Samtidigt finns en annan skiljelinje mellan de som tar Guds ord på allvar och de som vill klippa och klistra i boken, och den linjen följer inte samfundsgränserna. Man blir lätt förvirrad. I min barndom hade jag två andliga hem och jag var trygg i båda. Var har jag mitt hem idag, och vem kan jag lita på?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
