24 januari 2016

Facket - sex, drugs and rock´n roll (and a problem maker)

Media får ibland för sig att granska fackpamparna och avslöjar alltid ett och annat som upprör. Låt vara att det man finner är ganska förutsägbart – lite hotellnätter där, lite sprit där, lite lyxrestaurang, lite party, lite naket. Sex, drugs and rock´n roll. Överklassen har alltid haft smak för det goda livet.

Det där sticker förstås i ögonen på en vanlig knegare som kanske inte ens har råd att ta med sig familjen till Ölands djurpark på sommarsemestern och som får vända på varenda krona innan man kan ta med ungarna på bio. 

Nu har jag i och för sig noterat att det finns ganska många ”Svenssons” som åker till Thailand, kör BMW och bor i villa, men ändå. Det finns förstås många som spelar i en helt annan ekonomisk division. För låginkomsttagare framstår naturligtvis fackpamparnas luxuösa och dekadenta leverne som en ren förolämpning (liksom regeringen Reinfeldts skattesänkningar för över- och medelklassen och misslyckade VD:ar som hämtar ut gigantiska fallskärmar). Själva får de nöja sig med att drömma om storvinsten. Möjligen skulle de kunna göra karriär som SD-politiker, vilket inte verkar kräva allt för mycket, varpå man lämpligen hotar någon med järnrör och sedan kan åtnjuta en välavlönad reträttpost. Det är definitivt ett alternativ nu när arbetarklassen även sparkar nedåt och inte som förr riktar sig mot överklassen.

Men tillbaka till facket. Om man nu går vidare och frågar sig vad facket bidrar med på lokal nivå så blir frågan mer komplicerad. I ett historiskt perspektiv har förstås facket spelat en viktig roll för förbättrade arbetsvillkor och löneutveckling. Men någonstans passerades en gräns där det blev så många rigida spelregler att facket började ställa till det för både företag och enskilda. Jag ska ge ett par exempel.

I fackets strävan att yrken ska professionaliseras så har facket allt oftare kommit att kräva att man ska ha exakt rätt utbildning för att komma ifråga för ett jobb. Det blir allt tydligare för exempelvis journalister, bibliotekarier och lärare. Förr fanns det ofta flera vägar in i ett yrke. Hade du bara begåvning kunde du också gå den långa vägen och lära dig på plats av äldre kollegor. På så sätt fick yrkena en kreativ bredd med många kompetenser. De där begåvningarna som kanske inte kom in på utbildningen fick ändå chansen. Fler av landets främsta journalister från 1900-talet har aldrig satt sin fot på någon journalisthögskola.

Idag har allt fler yrken blivit strömlinjeformade. Alla har gått exakt samma utbildning och hela yrkesområden dräneras på alternativa kompetenser. Inom läraryrket blir det ibland en parodi när människor som ibland är direkt olämpliga som lärare får fortsätta bara för att de gått en lärarutbildning, medan människor utan lärarutbildning, men med naturlig pedagogisk begåvning och kunskaper, aldrig får chansen.

Fackets krav på att anställda ska erbjudas att jobba 100% är också ett vanvett som ställer till det. Jag minns när jag själv en gång var ytterst nära att få en tjänst. Arbetsgivaren ville verkligen ha mig. Jag var i princip lovad jobbet. Det enda som återstod var lite formaliteter, som att facket skulle säga sitt. Och det gjorde de. Facket krävde att fyra anställda som jobbade 75% skull erbjudas att gå upp i tjänst till 100%. Därmed var jag hastigt och lustigt inte längre aktuell för tjänsten som jag hade varit som klippt och skuren för. Arbetsgivaren fick istället splittra upp tjänsten på fyra personer vare sig de var mest lämpade för jobbet eller inte.

För övrigt är min erfarenhet att facket inte ger hjälp när man väl behöver. Två gånger i mitt liv har jag bett facket om hjälp. Första gången fick jag inte ens svar. Andra gången fick jag svar att facket inte kunde hjälpa mig eftersom jag inte hade en anställning med kollektivavtal.

Minns också när jag en gång skrev en artikel på bloggen där jag redovisade en undersökning från skolans värld i Mönsterås. Det lokala lärarfacket hörde då av sig till mig och bad mig ta bort artikeln. De efterfrågade också min källa. Källan var emellertid facket självt, då hela undersökningen låg utlagd på deras hemsida. Men den historien visar ändå något av den anda som ibland kan återfinnas inom facket.

Givetvis finns det exempel på där facket har hjälpt. Jag hade kanske otur. Och facket behövs förstås som part på arbetsmarknaden. Det finns allt för många oseriösa arbetsgivare som behöver ha fackets ögon på sig.


Men när man diskuterar facket är det viktigt att diskussionen inte stannar vid fackpamparnas extravaganta leverne. Det finns andra problem som är minst lika allvarliga.

1 kommentar:

  1. Du nämner fackets krav på "exakt rätt utbildning för att komma ifråga för ett jobb". Ett bra exp på det är journalister som du nämner. För att få arbete som journalist i Sverige på de tidningar som har en politisk inriktning(i princip alla morron, dagstidningar, kvälls, tabloid) måste de sökande journalisterna även ha rätt politisk profil, helst ska de ha gått på någon av landets socialistjournalisthögskolor och där blivit kända för att hysa socialistiska grundvärderingar. Journalisthögskolan på Södertörn är omtalad och beryktad i det sammanhanget. Alltså, du måste förutom yrkeskunskaper även ha rätt politisk profil i det yrket, med det kravet bortfaller den allra viktigaste parametern för en sann och äkta journalist, nämligen "OBJEKTIVITETEN".

    Sossefacken och dess representanter på företagen de sk förtroendevalda i Verkstadsklubbarna får du bara stöd av om du anses ha rätt politisk profil och finner dig i att gå fint i deras strypkoppel. Sossefacken ogillar starkt sk bråkmakare varför sossefacken hellre samarbetar med företagarna mot dylika individer.

    Granskningen av fackpamparnas och politikernas överdådiga lyxliv och leverne borde vara en för media alltid aktuell arbetspost, detta då vi i Sverige numer har fått en folkfrånvänd politisk adel, ett politiskt etablissemang som har väldigt lite kontakt med vanligt folk och vad dessa vill och önskar.
    Anledningen till att Kommunals högsta pampar samt att utrikesminister Margot Wallström har avslöjats mygla och förlusta sig på Kommunals medlemmars pengar och egendom(lägenheter) är säkert en följd av interna stridigheter mellan div falanger inom socialdemokratin.

    SvaraRadera