23 januari 2016

Inte tillräckligt rumsren...

När jag var barn hände det att jag inte blev bjuden på kalas. Gästerna bjöds utifrån högst subjektiva, men absolut inte slumpmässiga, kriterier. Det var definitivt inte bara de närmaste kompisarna som fick inbjudningskort, utan även de i utkanten av umgängeskretsen, där även jag ingick. Men jag blev inte bjuden. Inte heller en handikappad kille. Och inte heller han med hetsigt humör. Man kan väl säga att vi som riskerade att göra festen obekväm inte fick gå. Jag som antingen stod pinsamt tyst och tryckte i ett hörn eller utan förvarning kunde bli lika pinsamt frispråkig, den handikappade som man skulle ha behövt hjälpa in och som tog mycket plats och så han med hetsigt humör som kunde orsaka slagsmål om någon jävlades med honom. Vi som var outsiders hölls på säkert avstånd. Festerna blev kanske trevligast så.

Det där har följt mig under hela livet. I vissa sammanhang är jag för obekväm för att ha med. Det kan gälla alltifrån kalas till förtroendeuppdrag eller arbetssammanhang. Trots att jag många gånger har kompetens att göra vissa saker så stängs jag ute. Ibland upplevs kunskaper som ett hot. Bättre att det får fortsätta som det alltid har gjort.

Men ofta handlar det bara om att man inte är tillräckligt fin. Kommer inte från de rätta kretsarna. Har blivit så frispråkig att jag betraktas som en belastning. ”Var det inte han som skrev den där boken…” ”Han har ju kritiserat…” ”…Södra….kommunalrådet…” Ja, You name it.


Nu är det inte särskilt synd om mig för det. Dels har jag hittat mina kompanjoner genom livet. Dels lär man sig att genomföra projekt själv. Frustration är en underskattad drivkraft om den kopplas till engagemang och intresse. Det jag kan sakna är den där samarbetsandan som jag upplevde i Växjö. Jag och Peter Danielsson gjorde några fantastiskt roliga jobb ihop. Vi var så olika, men personkemin funkade, liksom arbetskulturen i stort. Visst är jag nöjd med de flesta av mina solojobb också, men jag kan sakna den speciella kreativa kraft som uppkommer när två som förstår varandra samarbetar.

2 kommentarer:

  1. Du Jonny och GK-bloggaren tycks komma mycket bra överens, har läst dina kommentarer till GK-blogginläggen, ni är overkligt samstämmigt överens om det mesta, det syns också ibland i era respektive blogginlägg att samröre och gemensamt tanke/textursprung finns. Dock verkar det vara mera sannolikt att du Jonny Nilsson och GK-bloggaren är en och samma person - ja, jag har ju tidigare framfört mina misstankar om detta förhållande, detta då när GK-bloggen startade upp. Mina misstankar om vem GK-bloggaren är kvarstår!
    Så, du Jonny har redan funnit din samarbetspartner, detta i ditt andra jag/person, GK-bloggaren!

    SvaraRadera
  2. Hej, nej jag är inte GK-bloggaren.

    SvaraRadera