27 juli 2016

Kritikerna är de bästa vännerna

Finns det något värre än smetiga ja-sägare? Det kanske det gör, men de är inte särskilt roliga att ha med att göra. Jag syftar nu inte på människor som ger beröm och uppmuntran. De behövs alltid för att man ska få nytt mod och kunna utvecklas. Men kanske är kritikerna ändå ens bästa vänner. De som vågar säga rakt på sak när man är på fel väg eller har gjort något galet. De som vågar såga ett manuskript.

Samma förhållande är det i den kommunala verksamheten. Kommunens bästa vänner är kritikerna. De som vågar se problemen, dryfta dem och kanske komma med förslag på förbättringar. Problemet är att de allt för ofta framställs som gnällspikar. Om någon klagar på något i Mönsterås så poppar genast positivisterna fram som försöker lyfta fram allt som är så fantastiskt positivt. Det blir liksom genast något nervöst och irriterat i luften. Att vara kritiker är därför alltid något otacksamt som kräver visst mod. Särskilt på mindre orter där man utvecklat tystnadens kultur och där alla förväntas sprida positiva vibbar. Den intellektuella nivån är ibland så låg att man nästan ger upp.


Inga kommentarer: