Tro inte att jag romantiserar svärtan i livet. Det är
underbart med människor som lever i en lycklig bubbla, som tror att de lever i
den bästa av världar. Jag unnar dem det. Problemet uppstår när de gör sina liv
till norm för oss andra. Det är då man kan få höra att man romantiserar
svärtan. Så är det förstås inte. Det är bara realism. Miraklet är att vi som varit
med om en del ändå förmår känna någon slags glädje inför tillvaron. Kanske inte
i ett gapskratt, men som en stillsam underström. Varje dag som jag kliver ur sängen och börjar mina sysslor är ett mirakel. Varje dag är en gåva att förvalta. Förmodligen finns det ett svar
på varför somliga av oss har anförtrotts tyngre bördor att bära – därför att vi
orkar.
Någon varnade mig för att skriva för öppet om de där
nattliga festerna med death metalmusik. Men jag räds ingen. ”There is no one on earth I´m afraid of”, som
Morrissey sjunger. Det är bara människor och jag är inte rädd för människor,
bara myror.
Snart börjar min semester. Den bästa semestern är som
vanligt den planerade. Att bara ta dagen som den kommer skapar bara stress.
Sommaren för med sig så många förväntningar på vad man borde – vara ute, bada,
grilla och liknande urtrista aktiviteter. Försökte grilla en gång för några år
sedan. Nu äntligen skulle det ske. Vad hände? Jo, en glöd flög iväg och landade på min jackärm och orsakade ett stort hål som numera täcks av en i och för sig ganska snygg tygbot. Sedan dess har jag inte gjort något nytt
försök. Det finns ju gatukök. Fast där äter jag inte så ofta längre. Beställer
dock åt andra ibland och det är förstås tortyr att känna de goda dofterna.
 |
| Någon på FB frågade hur gammalt det här huset är i på Västgötagatan. Jag kollade kartan från 1852 och hade tur. Där står: "Ett nytt ännu ej färdigt boningshus uppfört av bonden Hamberg från Hammarglo." |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar