Berättelser

I en tid där prästerna får lära sig att predika högst 8 minuter för att folk inte orkar lyssna längre, där berättande lärare är lika sällsynta som dinosaurier och där folkbildning har blivit ett fulord, så känns det fantastiskt roligt att få åka runt och föreläsa ännu en säsong. Minst 45 minuter per föredrag. Och det kommer folk. Kan man ha det roligare?

Det fanns en tid, och kanske finns den ännu, då det bara var studiecirklar som gällde. Alla skulle aktiveras. Renodlade föredrag betraktades som hopplöst förlegade. Där stod ju gudbevars någon som trodde att han hade något att berätta, något att lära ut. Det var väl ändå förmätet. Och så pratades det lite föraktfullt om passiva mottagare.

Denna trend slog igenom även i kyrkorna där det plötsligt blev lite suspekt att predika. Prästerna övergav de gamla vackra predikstolarna där gudsmannen i äldre tider brukade stå och blicka ut över menigheten och i frikyrkorna flyttade man ner pulpeten från estraden så att pastorerna skulle hamna på samma nivå som församlingen. Den som tidigare fått en rejäl dos av Guds ord fick nu nöja sig med 10 minuter. Inte överallt, men allt för ofta.

Lever de äldres berättelser kvar? Lyssnar vi? Lever de tillräckligt nära sina barnbarn för att de ska få tiden?

Jag ska inte ge mig in på någon riktig analys, men det har ytterst med synen på kunskap och bildning att göra och kanske postmodernismens krig mot de stora berättelserna. Det handlar också om pedagogiska trender, medias snuttifiering och en snedvriden uppgörelse med auktoriteter.

Hela min uppväxt omgav jag mig av goda berättare – en och annan lärare i skolan, mormor, Alvar och pastorer (ofta magnifika talare, så skickliga att de ibland var på gränsen till manipulativa). Och så alla dessa böcker. Givetvis satte det sina spår.

Trots en splittrad tid med kunskapsförakt så drar föredragen ofta fulla hus. Vad kan det bero på? Finns det trots allt ett sug efter att bara få sitta ner och lyssna och ta in? Kanske är det så. Därutöver har det ju de senaste årtiondena, trots bildningsförakt, funnits ett stort intresse för historia, vilket gett upphov till en stor populärhistorisk våg. Efter andra världskriget skulle ett nytt Sverige byggas. Folkhemmet var framtiden. Det förflutna var ointressant, såvida det inte fick utgöra en mörk kontrast till det ljusa nuet och den än ljusare framtiden. Det skapade ett tomrum som postmodernismen inte kunde möta. Behovet av berättelser och sammanhang är större än någonsin. Det kan förklara både historie- och släktforskarvågen.

Har läst in mig lite på äldre historia innan egentliga Sverige fanns. Snorre försökte ju i god kristen tradition att förmänskliga de nordiska gudarna. De hade en gång varit människor som nått gudomlig status. Oden var exempelvis inflyttad från Asien, menade han. Thor Heyerdahl väckte liv i denna teori när han i början av 2000-talet gav ut ”Jakten på Odin”. Han begav sig ner till Svarta Havet och trodde sig väl ha hittat Odens ursprungliga hemort. Heyerdahl blev givetvis totalsågad av akademikerna. Delvis med rätta. Men själva grundtanken att de gamla gudarna en gång kanske kunde förknippas med en folkförflyttning från området kring Svarta havet ska man nog inte avvisa kategoriskt. DNA-prover visar visst att nordbornas DNA hade stora likheter med just folk från Svarta havsområdet. Och att gudar hade sitt ursprung i människor som av någon anledning betraktades som annorlunda, kanske beroende på både utseende och kunskaper, vore i och för sig inget nytt.

Källkritikens genombrott inom historiefacket var förstås oerhört viktigt, men den ledde också till att ämnet teknikaliserades och förlorade många av berättelserna. Och ibland drevs det nitiska så långt att man missade viktiga poänger. Man fokuserade på tokerierna, men såg inte att där kanske fanns en kärna som var värd att undersöka. 

Se på stackars Dag Stålsjö som på 80-talet drog igång en debatt om Svearikets vagga, då han menade att vaggan stod i götalandskapen. Alla hånskrattade eller rasade mot Dag. Visserligen lät Dag fantasierna driva honom för långt i allt för vidlyftiga spekulationer utan täckning, men ändå – idag är det väl ytterst få som tror på ett enat svensk rike redan på 500- eller 700-talet på initiativ från svearna. Idag framhålls götalandskapens betydelse mycket mer i den långa process som formade ett rike som kan kallas Sverige. Och själva frågan om Svearikets vagga är felställd. Det är svårt att tala om en vagga, när Sverige formades av olika släkter och skiftande allianser, ofta med bas i just götalandskapen. Ibland fanns till och med flera konkurrerande kungar långt in på medeltiden. Men den förhånade Dag Stålsjö hade, om man orkar titta bakom alla lokalpatriotiska villfarelser, ändå en poäng när han fokuserade på götalandskapen.