Det har gått ett och ett halvt år sedan jag fick min
diabetesdiagnos. Men jag har aldrig behövt ta insulin. Sticker mig själv hemma
ibland (allt för sällan kanske), men har alltid normala värden som en frisk.
Senast 4,9 på morgonen och 6,8 på eftermiddagen efter måltid. Gick ju ner 30
kilo på ganska kort tid. Gick sedan upp några av dessa kilon, men är nu nära
där jag vill vara igen. Det finns inga genvägar, varken för att gå ner i vikt
eller att hålla den. Tro inte vad de självutnämnda experterna säger om att man
kan äta som vanligt och ändå gå ner i vikt. Sanningen är att man inte klarar
det om man inte lär sig att vara hungrig. Det är den bistra realiteten. Gräs och blad, mer eller mindre bittra. Ändå är
det värt det. Skönt att slippa krångla med insulintabletter eller sprutor.
Saknar sällan sötsaker. Någon gång kan jag längta efter en
hederlig chokladkaka, men har inga problem att avstå. I nödfall finns det en
sockerfri sort på Algots, men den är så mörk och bitter att den inte ger
särskilt mycket njutning. Det är värre med chips. Jag får mina dekadenta
chipsperioder. Fast jag kan låta bli om
jag vill. Och nu vill jag låta bli.
Parkskolan har hittills blivit den nystart vi hoppades på.
Allt är enligt uppgift bättre jämfört med Mölstad, även om jargongen kan vara
nog så tuff i den åldern. Jag är luttrad och har inga illusioner. Men man kan
ju alltid hoppas att den positiva känslan håller i sig. Hade förresten ett
litet ärende till Park och det dröjde bara någon minut innan rektorn kom. Någon
hade kanske ringt och anmält min ankomst. Misstänker att de inte vill ha vuxna
rännande där under skoltid, men jag har ingen anledning att anmäla min entré.
Minns en gång när en personal på Mölstad försökte köra bort mig från skolgården
trots att jag hade juridisk rätt att vistas där. Men visst – bra att de är
vakna där nere på Park. Jag skulle bara lämna över gympakläder, men det kan
givetvis dyka upp folk i betydligt skummare ärenden. Mig känner dock alla igen.
Tyvärr.
Har haft ont om tid att göra forskningarna till min kommande
bok om Mönsterås under 1600-talet. Hoppas få mer tid inom kort. Längtar efter
att få börja skriva. För den nödvändiga forskningen saknar jag helt
inspiration, utan måste göra det enbart på pliktkänsla. Håglös.
Om ni inte har läst Göran Mattissons ”En bokpassion på
bondlandet”, så gör det! Den handlar om en bonde från Blekinge som bytte skog
mot böcker och fick ihop Sveriges kanske största privata boksamling. Samtidigt
en vemodig, rent av tragisk, historia.
Tennisbanorna vid IP försvann väl för många år sedan. Synd. Platta till och sätt upp näten och träningsplanket igen. Inte undra på att Sverige numera är en miserabel tennisnation. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar