25 augusti 2016

Frisk diabetiker och håglös forskare

Det har gått ett och ett halvt år sedan jag fick min diabetesdiagnos. Men jag har aldrig behövt ta insulin. Sticker mig själv hemma ibland (allt för sällan kanske), men har alltid normala värden som en frisk. Senast 4,9 på morgonen och 6,8 på eftermiddagen efter måltid. Gick ju ner 30 kilo på ganska kort tid. Gick sedan upp några av dessa kilon, men är nu nära där jag vill vara igen. Det finns inga genvägar, varken för att gå ner i vikt eller att hålla den. Tro inte vad de självutnämnda experterna säger om att man kan äta som vanligt och ändå gå ner i vikt. Sanningen är att man inte klarar det om man inte lär sig att vara hungrig. Det är den bistra realiteten. Gräs och blad, mer eller mindre bittra. Ändå är det värt det. Skönt att slippa krångla med insulintabletter eller sprutor.

Saknar sällan sötsaker. Någon gång kan jag längta efter en hederlig chokladkaka, men har inga problem att avstå. I nödfall finns det en sockerfri sort på Algots, men den är så mörk och bitter att den inte ger särskilt mycket njutning. Det är värre med chips. Jag får mina dekadenta chipsperioder.  Fast jag kan låta bli om jag vill. Och nu vill jag låta bli.

Parkskolan har hittills blivit den nystart vi hoppades på. Allt är enligt uppgift bättre jämfört med Mölstad, även om jargongen kan vara nog så tuff i den åldern. Jag är luttrad och har inga illusioner. Men man kan ju alltid hoppas att den positiva känslan håller i sig. Hade förresten ett litet ärende till Park och det dröjde bara någon minut innan rektorn kom. Någon hade kanske ringt och anmält min ankomst. Misstänker att de inte vill ha vuxna rännande där under skoltid, men jag har ingen anledning att anmäla min entré. Minns en gång när en personal på Mölstad försökte köra bort mig från skolgården trots att jag hade juridisk rätt att vistas där. Men visst – bra att de är vakna där nere på Park. Jag skulle bara lämna över gympakläder, men det kan givetvis dyka upp folk i betydligt skummare ärenden. Mig känner dock alla igen. Tyvärr.

Har haft ont om tid att göra forskningarna till min kommande bok om Mönsterås under 1600-talet. Hoppas få mer tid inom kort. Längtar efter att få börja skriva. För den nödvändiga forskningen saknar jag helt inspiration, utan måste göra det enbart på pliktkänsla. Håglös.


Om ni inte har läst Göran Mattissons ”En bokpassion på bondlandet”, så gör det! Den handlar om en bonde från Blekinge som bytte skog mot böcker och fick ihop Sveriges kanske största privata boksamling. Samtidigt en vemodig, rent av tragisk, historia.


Tennisbanorna vid IP försvann väl för många år sedan. Synd. Platta till och sätt upp näten och träningsplanket igen. Inte undra på att Sverige numera är en miserabel tennisnation.

Inga kommentarer: