Identitet...

Myter och sanningar om Mönsterås

Vad är typiskt Mönsterås? Vad tänker man på när man hör Mönsterås? Vilka historiska händelser är viktiga för Mönsterås identitet? Vad är myter, vad är sanningar? Den 12 november håller jag ett föredrag på temat ”Mönsterås historia – myter och sanningar”. Ska inte föregripa arrangörens annonsering, för det är flera som medverkar den dagen. Men håll utkik om temat intresserar.

När jag var barn sa man att Industrigatan (idag Jacobs Gränd) var ett invandrargetto. Jag undersökte saken och fann att bara ca 5% av de som bodde i området på 70-talet var invandrare. Gapet mellan myt och sanning var stort.

Redan den 25 oktober kl 18.30 håller jag föredrag på hembygdsgården om ”Mönsterås under krigstider”. Det lär komma annons där också, men man kan redan nu förhandsboka plats.

Ett brunt förflutet

Identitet ligger i tiden, på gott och ont. Sverigedemokraterna vill inte kännas vid sitt nazistiska förflutna. De vill bli behandlade som alla andra partier med ett skamligt förflutet. Men det är alldeles för tidigt. Sverigedemokraterna har en kärna av inhumanitet och vi-dom-retorik som visar att man inte alls har gjort upp med sitt förflutna, utan bara klätt upp det i kostym. Jag tror inte ens partiet har potential att bli ett normalt socialkonservativt parti med medkänsla, hyfs och värdighet.

Centerpartiet har haft längre tid på sig och i handling börjat göra upp med sitt bruna förflutna. Partiets idag humana flyktinglinje blir särskilt angelägen om man ser till hur partiet agerade på 30- och 40-talen, då Bondeförbundet var riksdagens mest rasistiska och främlingsfientliga parti. Visserligen var alla partier präglade av tidsandans rasbiologiska folkideal, men Bondeförbundet var det i särklass mest rasistiska riksdagspartiet under 1930-talet. (se ex Mattias Tydén och Ingvar Svanberg, 1997, Sverige och förintelsen) 

Till och med Högern (idag Moderaterna) tog ganska tidigt avstånd från de tyska nazisterna, många redan före Kristallnatten 1938. Svenska tidningar rapporterade utförligt om nazisternas framfart, inte minst behandlingen av judar, vilket fick de flesta partier att ganska tidigt markera avståndstagande från nazisterna. Bondeförbundet hade dock en annan linje och nazistagitation förekom inom partiet. Från 1933 och fram till 1946 hade Bondeförbundet som enda parti rasismen inskriven i sitt partiprogram:

Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda flyktingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.

Den ledande bondeförbundaren KG Westman, som var justitieminister 1936-43, var öppet antisemit. Han har ett stort ansvar för att Sverige i stor utsträckning höll judarna borta från Sveriges gränser före och under andra världskriget. Under krigsåren var han även ansvarig för censur av tidningar som skrev misshagligt om Hitler.

Även Bondeförbundets ungdomsförbund utmärkte sig och ett par exempel får belysa detta. I sin tidning SLU-bladet drev man 1938-1939 en kampanj mot "den judiske docenten Gunnar Heckscher" som sedermera blev högerledare. Han kallades "judeyngling" och "then lille Manasse" – uttryck som var vanliga i antisemitiska skämt vid denna tid. 1938 skrev man också att ”den svenska bondeklassen älskar heller inte judarna över hövan… En utrensningsaktion mot icke önskvärda element kan snart vara på tiden”.

Nu har det dock gått så lång tid att partiet med viss trovärdighet inte behöver identifiera sig med detta längre, något som alltså inte kan sägas om SD.

Släkten

Min identitet förankras förstås i min tro, men också i min släkt. Min mormor var så dominerande att jag ibland glömmer bort männen i släkten.

Morfar Jarl. Statare och sedermera arbetare på Jungners i Fliseryd.

Min far och jag i lägenheten på torget på 70-talet.

Min farmors farfar Nils August Persson.

Identitet, sjukdom och andras omdömen

Tycker också det kan vara klokt att inte identifiera sig med sin sjukdom, om man nu har någon. Man är alltid förmer än sin sjukdom och identiteten sitter någon annanstans. Den som exempelvis är deprimerad är inte en ”depression”. Den som är förkyld är inte en ”förkylning”. En banal insikt kanske, men allt för ofta blir man ett med sin diagnos.

Man ska inte heller identifiera sig med andras omdömen om sig själv. En del är oerhört känsliga och suger åt sig orättvisa omdömen. Andra låter det rinna av direkt. Vid min ålder vet man emellertid vem man är och vad man kan och inte kan. Det tar inte särskilt länge att avgöra om den som säger något har något på fötterna eller är ute efter något annat.

Pokémon

Mönsteråsbloggen anklagas ibland för att vara för dyster och seriös. Nå, vad sägs om Pokémon. Det har redan hunnit framträda några mytomspunna namn som ofta sitter på Pokémongymen i Mönsterås. Oftast med hemliga identiteter. Men varför kallas de gym? Helt galet. Det är ju mer likt borgar. Personligen finner jag jagandet efter dessa figurer tämligen trist, men det händer ändå att jag fångar in ett litet monster eller jagar ut några gula eller röda odjur från gymen.

Rött

Det finns många i tiden som tycker att vi måste prata mer om än det ena än det andra. Någon tyckte att vi borde prata mer om mens. Varför det? Det är väl bara att söka på Google så finner man allt i ämnet.

Nu dags för något annat rött. Två glas i alla fall.

En av The Smiths vackraste ballader.

Eggstones nya låt borde ha spelats flitigare på radion i somras. Mönsteråsbloggen glömmer emellertid inte denna till formen perfekta poplåt. Skönt med lite stil ibland.