Besserwisser och Snornisse

Besserwisser har dessvärre kommit att få en negativ klang. I Sverige får man nämligen inte vara bättre än någon annan på någonting, inte heller tro sig veta något om någonting överhuvudtaget. Är man däremot osäker och velar så är det föredömligt eftersom man då framstår som ödmjuk.

Egentligen är det hög tid att alla besserwissrar får upprättelse. I en tid av bildningsförakt och skolkris borde det vara fint och föredömligt att veta bättre, att veta bäst. Det utesluter ju inte ödmjukhet. Att ta till sig nya rön gör ju att man vet ännu bättre. Nu vet jag att jag är ute i ogjort väder. Så lätt går det inte att ändra på inrotade attityder.

Min gode vän P brukade ibland tala om att det är skillnad på Snornisse och Nisse i byn, och det har han förstås rätt i. Jag har gett exempel på det i äldre inlägg, men nu är det hög tid för en ny liten exempelsamling:

1. Den hippa artisten Hurula har släppt en jäkligt mörk skiva som han hyllas för i media. Min vardagliga mörkersyn, som inte är särskilt mörk i jämförelse med Hurulas, betraktas som något i gränslandet till "sök hjälp". Vart tog alla hyllningar vägen?

2. Om valfri kändis blir arg så kan man i pressen läsa att ”Äntligen vågar Agneta visa sina känslor”.  Om jag blir arg får jag höra att jag är en osmidig, bitter gnällspik som måste lära mig att se det positiva i tillvaron.

3. När publiken jublar, dansar och hoppar på en fotbollsmatch så är det en "fantastisk inramning och stämning". När människor i frikyrkan gör samma sak är de fanatiker i en sekt.

4.  När kommunalrådet kör för fort och förlorar körkortet är det "mänskligt", därtill storsint att han går ut och berättar. Om en annan hade gjort samma sak hade det hetat att ”han utsätter sin omgivning för livsfara och borde aldrig få tillbaka körkortet”, därtill hade man sagt "för frispråkig och naiv för sitt eget bästa som berättar öppet om det".

5. I min släkt kommer alltid en industriarbetare att hållas högre än en akademiker. Det finns inte en jäkel i släkten som bryr sig om vad jag pysslar med, som går på mina föredrag eller läser mina böcker. Det har inget värde och är ingen merit för mig. Tvärtom skulle jag förmodligen anses märkvärdig om jag nämnde det. Jag kommer för alltid att vara Snornisse. Nisse i byn är den som går till fabriken varje dag och som kan snickra ihop en altan och som därför klarar av att ha villa och husvagn.

Det var allt för idag. Nej förresten…jag har upptäckt en ny grupp som vi kan benämna ”Vi som kräver millimeterrättvisa i allt, även på FB.” Man kan förlora sugen för mindre.