7 oktober 2016

Reservkrafter och respekt

Reservkrafter
Det har varit en vecka som tagit en hel del av mina sista reservkrafter. Mycket tid har gått till läxhjälp och därutöver har jag omförhandlat arbetsuppgifter och upphovsrätten till mina texter. Lite ledsamt, men nödvändigt. Skriva är det enda jag kan, så rätten till mina egna texter släpper jag inte ifrån mig, även om jag gärna och generöst delar med mig av dem. Jag har ju jobbat med historia professionellt i 26 år och haft det som intresse i 39, så jag vet på ett ungefär vad jag håller på med.

Rykten och respekt
Det verkar ha figurerat ett rykte att jag skrivit mina böcker på arbetstid. Mot bakgrund av hur mycket av min fritid jag gett föreningen, så borde jag kanske ha gjort det. Men nej, jag ska be att få dementera. Förra boken skrev jag en sommar timmarna runt midnatt när jag äntligen fick lugn och ro. Är stolt att jag orkade skriva den under de villkor jag då levde. De två tidigare har skrivits på kvällstid när min dotter har somnat. Däremot har de som köpt böckerna haft möjlighet att hämta dem på min arbetsplats. Min arbetsgivare har förstås fått rida på böckernas framgångsvåg lokalt. Det bjuder jag på. Likaså alla timmar jag lagt på att förbereda föreläsningar åt arbetsgivaren på min fritid.

Det gäller att välja sina strider. Med åren blir det inte så många, men de man väl tar ska skötas ordentligt, sakligt och utan personlig agg. Numera blir det bara när familjen utsätts eller när den personliga integriteten trampas på. Någon slags respekt för människovärdet kan man förstås begära.

När jag tänker efter så kan jag väl något mer än att forska och skriva. Men jag är faktiskt oerhört oteknisk. Det är inget jag koketterar med. Får ångest av skruvmejslar eller saker som måste monteras.  Fast jag kan spela lite gitarr och hålla en rak ton utan att börja waila. Ofta när jag hör musik så får jag alternativa arrangemang i huvudet. Särskilt bedrövad kan jag bli om jag hör en fin gitarrslinga i en låt där melodin eller sångaren inte håller, eller när jag hör en i grunden bra låt där en liten gitarrslinga hade kunnat lyfta allt.

Och så kan jag en del om B. Wahlströms ungdomsböcker som är ett litet specialintresse. Bokserien som var hatad av kultureliten, vare sig den var vänster eller höger, men som lärde tre generationer läsa. Särskilt Tvillingdetektiverna och Tre deckare höll hög klass.












Mönsterås har fostrat många framgångsrika idrottsmän, men allt för sällan nämns Ann-Christin “Acke” Medhammar från Mönsterås HK, som mellan 1962 och 1972 spelade bortåt 50 matcher för svenska landslaget.

Det mås i Mönsterås heter skivan, trots att man sjunger Här mås i Mönsterås. Bakom musiken står Zamba, och skivan gavs ut av Turistutskottet i Mönsterås kommun. Tycker den står sig bra än. Jag är inte ironisk. Det roliga är väl möjligen uttrycket ”här levs och trivs gunås”. Gunås betyder ju egentligen ”gud nåde oss”. Så egentligen blir det en motsättning i texten – här levs och trivs, men Gud nåde oss. Men som låt är det en fin komposition.

Det mås i Mönsterås


Hansson de Wolfe United - Oberoende vad fursten säger. Långsamma sånger som denna orkar allt färre lyssna på, men en de Wolfe-klassiker av många.

Teenage Fanclub - kanske inte samma bett som förr, men fina harmonier här från senaste skivan.

Nu tar jag helg och ikväll ska jag som vanligt unna mig och hälsan två glas rött. Trevlig helg!

Inga kommentarer: