Mindre catchy...

När The Smiths gav ut sin sista skiva ”Strangeways here we come”, så hade gitarristen Johnny Marr en uttalad strävan att göra den mindre kommersiell, mindre catchy. Han ville bli hårdare i uttrycket och komma bort från de smittande gitarrslingorna och Morrisseys melodiösa stringens. Det gick väl sisådär. Skivan är inte deras bästa, utan hamnade i ett slags ingenmansland, varken hård eller särskilt catchy. Mer ett gediget hantverk och en bit bort från de tidigare mer lekfulla LP-skivorna.

Ändå kan jag känna sympati med inställningen. Efter att under flera år hållit föredrag och skrivit artiklar och böcker som varit inriktade på det som går hem, vill jag i framtiden forska om det som intresserar mig på djupet. Mitt pågående projekt om Mönsterås under stormaktstiden är ett sådant projekt. Den kommer att rikta sig till den som verkligen är historiskt intresserad. Min bok På Åsen hade lite för alla, men gick ju inte på djupet mer än i ett tiotal artiklar.

Föredragen kanske också blir något smalare framöver. Mitt kommande om pesten den 31 januari lär inte locka så många som vanligt. Lite känsla för det där har ju jag också. Bara för att folk är vana vid att jag levererar, så kommer ju inte folk om man håller föredrag om tandborstningens historia i Mönsteråsbygden.

Men eftersom stommen i pestföredraget bygger på egen forskning så vill jag försöka få ut det. Dessutom borde det intressera alla som är intresserade av sjukvård. Men min inriktning framöver kommer mer att bli särskilda teman än hela epoker. Är lite trött på att visa gamla hus och gatuvyer.

Så – Strangeways here we come. Den här blev i alla fall ganska catchy.