Jag lider verkligen med människor
som blir deprimerade eller handlingsförlamade när de sätts under press. Inser
att jag bara har haft tur som funkar på annat sätt. Jag blir fokuserad, bestämd
och arbetar mer än någonsin. Känslan är att ingen som jävlas med mig ska få
begränsa mitt liv.
Idag har jag haft ett möte med
skolledningen och även om det kanske inte var hjärtligt så var det i alla fall
konstruktivt. Vi har ju egentligen varit väldigt nöjda med lärarna på
Parkskolan hela höstterminen så det finns ju en del gott att bygga vidare på om
vi bara kan lösa tre saker. Och jag fick känslan av att skolan kommer att
införa rutiner och informera på ett sätt som kan skapa en fungerande struktur.
Skönt så långt. Jag har inget intresse av att strida med skolan. Funkar
dialogen så gynnar det alla. Nu har skolan och jag sträckt ut handen så då får jag förhoppningsvis en strid mindre.
Jag skryter sällan men just vid
föredrag och bokutgivningar samlar jag på beröm. Det är de enda gångerna jag
får det, så jag tycker det är rimligt.
Nu senast fick jag höra ord som:
”Tack Jonny för ett utmärkt intressant
föredrag!” och ”Återigen en uppvisning i berättandekonst av Jonny Nilsson ! Denna
gång medryckande och spännande om den mörka historien om pestens härjningar i
bygden 1710-13.” eller ”är hemkommen efter ett mycket intressant föredrag om
Pesten 1710-1713 av Jonny Nilsson på vår Hembygdsgård. Tänk vad härligt att vi
har en sådan historiker och folkbildare i vår kommun. Tack Jonny!”
Närmaste tiden
ska jag fokusera på att skriva deckaren färdig i grovmanusversion. Enligt
planen ska denna version vara färdig i slutet av februari. Det ser ut som om
det också kan bli så. Grundintrigen har jag ju redan tänkt ut, men varje dag
händer ju än konstigare saker i verkliga livet, så inspiration saknas onekligen
inte.
En av mina stora
förebilder är August Strindberg, min absoluta favoritförfattare, både stilistiskt och för energin. Inte för att han var en perfekt människa, för
det var han sannerligen inte. Men han levde i en tid som faktiskt påminner en
del om vår. Då som nu var det ganska smalt vad man fick uttrycka utan att hamna
i svårigheter. Men han tog striderna frimodigt utan rädsla. Därutöver en ordens
mästare.
En annan ordens
mästare är Morrissey. Här i en sällsynt vacker version av en sång från sin tid
som sångare i the Smiths. En ytterst allvarlig sång som en del tycker man inte ens ska spela eftersom den handlar om självmord. Själv blir jag bara lugn av den.
Trevlig helg!
Vi tar studieversionen också eftersom amerikanare saknar konsertkultur och skriker även i allvarliga låtar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar