Något är ruttet i...

”Något är ruttet i kungariket Danmark”, sägs det i Hamlet. Och det är en hel del som är ruttet även i vår tid i Sverige och i Mönsterås.

Jag växte upp i en familj och en släkt där vi tyckte om att diskutera. Det var politik och religion som stod på dagordningen. Det var högt i tak, energiskt, för att inte säga smått brutalt. Men vi älskade varandra ändå. I skolan var jag däremot tyst eftersom jag var blyg. De gånger jag tog ton var det i regel för att säga ifrån om något, varför det sällan uppskattades.

När jag sedan kom till den akademiska världen var det ständiga diskussioner fast kanske på ett annat sätt och med högre krav på att den tog spjärn mot någon slags vetenskaplig grund. Hur som helst – samtal och diskussioner har alltid varit en del av mitt liv.

Det var med andra ord upplagt för problem när jag flyttade tillbaka till Mönsterås år 2000 efter 12 år i förskingringen. En ort där det inte varit en offentlig politisk debatt på årtionden (med ett påtvingat undantag), där anställda hellre tiger än dryftar sin mening av rädsla för interna bestraffningar och där konsensus om alltings förträfflighet är det elfte budet. Att komma dit och tycka att det är naturligt, roligt och viktigt med diskussioner och debatter var förstås vanvett.

En person skrev en gång till mig angående min bok "Mönsteråsbarn" att den var en upprättelse för alla dom som växte upp här och som aldrig riktigt passade in eller inte betraktades som tillräckligt fina. Jag har aldrig blivit så glad för ett bokomdöme som för den formuleringen.

Nu gäller detta förstås inte bara Mönsterås. Det är en tidsanda som möjligen förstärks på orter av brukskaraktär. Det är därför jag skriver om människor i marginalen, missbrukare, om oss som formulerar oss med utropstecken, som pratar för högt, tycker fel, inte kan de sociala koderna, vi som inte kan föra oss. Vi som skrämmer slag på det fina folket eftersom de inte kan kontrollera oss. Oss som inga polisanmälningar i världen biter på.

I mina deckare är det inte polisen som löser brott. Det är kufarna och nördarna. Dom som ingen hade räknat med. Jag ska inte säga att jag älskar att skriva deckare, för det är till 90 procent en plåga när man inte behärskar hantverket. Men de 10 procent som är lustfyllda väger ändå tyngre. Och det som gör det lustfyllt är de där människorna som äntligen får utrymme.

Eftersom min deckare utspelar sig i en miljö jag redan kan, Mönsterås, och huvudsakligen handlar om teman jag behärskar (historia, politik) så behöver jag inte ägna mig åt särskilt mycket research. Jag har ju inte heller något polisperspektiv och behöver därför inte sätta mig in i hur polisen arbetar. Men den research jag denna gång ändå har behövt göra har visat sig vara en minst sagt udda upplevelse. Jag har fått inblick i en mycket absurd och underlig värld. Vad det är ska jag förstås inte avslöja nu, men jag kan tillstå att jag övervägde att byta tematik.

Av mina tidigare böcker finns ”På Åsen” och ”Mönsteråsbarn” i digitala utgåvor.