Författarens frihet

Det är sällan som jag är helt enig med Barometern/OT:s ledarredaktion, men idag finns det ingen oenighet alls mellan mig och Martin Tunström när han med anledning av Torgny Lindgrens bortgång tar upp författarens frihet i förhållande till en stat som gärna vill använda kulturen för politiska syften.

Torgny skrev själv om hur han och andra författare på 1970-talet blev inbjudna till kulturministern som uppenbarligen sökte författarnas stöd för att krossa bokmarknadens kapitalistiska aktörer såsom förlag och bokhandlare. I det socialdemokratiska Sverige skulle författarna bli fria.

"Då vi kom ut på Sveavägen igen var många av oss partilösa, såsom fria skriftställare bör vara", skrev Lindgren.

Idag handlar det, som Tunström helt riktigt påpekar, om andra frågor än på 70-talet, men likväl vill stat och ibland även kommun ha inflytande på kulturlivet. Med morot och piska försöker man locka fram det budskap man vill författarna ska förmedla, dvs de rätta åsikterna i tiden.

Förlagen har ofta en fingertoppskänsla för detta och tar in författare som skriver om sådant som just nu kan placeras i något slags ideologiskt rätt skyltfönster. Givetvis måste du ha ett feministiskt grundperspektiv för att ens komma ifråga. Helst ska du redan vara känd för att ett förlag ska låta dig ge ut en bok.

Ett förlag innebär dock inte alltid den frihet man kan tro. I bästa fall kan du bli ekonomiskt fri, men priset för det är att du har ett förlag som lägger sig i din skrivprocess, som kritiskt granskar dina manuskript och till och med lägger sig i din karaktärsuppsättning och kapitlens ordning och innehåll.

När boken väl är färdig kan man undra hur stor andel som är författarens respektive förlagets. Ska du sedan bli aktuell för priser så är det än viktigare att du ligger i de rätta tankarnas och åsikternas mittfåra.

Sartre vägrade som bekant att ta emot Nobelpriset 1964. Han ville till varje pris bevara sin intellektuella frihet. Det hedrar honom.