15 mars 2017

Privat, personligt och offentligt

Den borgerliga människan, inte i politisk betydelse utan den moderna västerländska människan, sätter ofta en ära i att skilja på privat, personligt och offentligt. Många tycker förstås att jag och flertalet andra bloggare skriver om alldeles för privata saker. De tror att vi saknar känslan för vad som är lämpligt och därmed blir vi också oberäkneliga och obekväma. Däremot anses det vara fint att vara personlig, så där lite lagom myspysigt så att ingen tycker det blir pinsamt.

Dessa gränsdragningar är förstås sociala konstruktioner. I det gamla bondesamhället, och under större delen av den mänskliga historien som vi känner till, har man inte alls haft den uppdelningen. Den privata sfären, om den överhuvudtaget fanns, var ytterst liten. Så även om jag i samtiden utgör en minoritet, så är jag historiskt sett en del av majoriteten. Ja i ett historiskt perspektiv skulle jag nog kunna sägas vara oerhört mån om mitt privatliv.

Denna konstlade uppdelning har orsakat stora bekymmer, framför allt har den bidragit till att öka hyckleriet. När fasaden utåt blir viktig för att upprätthålla status och position så börjar man dölja sådant som kan få fasaden att rämna - problem, sjukdomar och missbruk. Det ska hyssas och hållas inom familjen. Det ska skötas diskret och inofficiellt.

Strindberg hatade denna förljugenhet. Det var därför han kunde skriva ”vi ses i nästa bok”. Många trodde att han bara var ute efter att hämnas, men det intressanta ligger förstås inte i hans privata uppgörelser som ofta handlade om triviala saker, utan att han gick till angrepp mot hyckleriet.


Nu är jag ganska asocial till min läggning, så egentligen är det en stor frestelse för mig att anamma denna uppdelning i offentlig, personlig och privat. Jag vill ha friheten att välja min ensamhet, jag vill också slippa övervakningskameror och mitt hem är min borg. Men jag kommer aldrig sluta skriva privat om sådant som sjukdomar, psykisk ohälsa och mobbning. Det är för viktigt för att gömmas. Och självklart så ses vi i nästa bok.

Nästa inlägg kommer att handla om vänskap.

Jag som blyg pojke i lekskolan. Ville inget hellre än att bli lämnad ifred, men så kom den där fotografen.

Inga kommentarer: