Den borgerliga människan, inte i politisk betydelse utan den
moderna västerländska människan, sätter ofta en ära i att skilja på privat, personligt
och offentligt. Många tycker förstås att jag och flertalet andra bloggare skriver
om alldeles för privata saker. De tror att vi saknar känslan för vad som är
lämpligt och därmed blir vi också oberäkneliga och obekväma. Däremot anses det
vara fint att vara personlig, så där lite lagom myspysigt så att ingen tycker det blir
pinsamt.
Dessa gränsdragningar är förstås sociala konstruktioner. I det
gamla bondesamhället, och under större delen av den mänskliga historien som vi
känner till, har man inte alls haft den uppdelningen. Den privata sfären, om
den överhuvudtaget fanns, var ytterst liten. Så även om jag i samtiden utgör en
minoritet, så är jag historiskt sett en del av majoriteten. Ja i ett historiskt
perspektiv skulle jag nog kunna sägas vara oerhört mån om mitt privatliv.
Denna konstlade uppdelning har orsakat stora bekymmer,
framför allt har den bidragit till att öka hyckleriet. När fasaden utåt blir
viktig för att upprätthålla status och position så börjar man dölja sådant som
kan få fasaden att rämna - problem, sjukdomar och missbruk. Det ska hyssas och
hållas inom familjen. Det ska skötas diskret och inofficiellt.
Strindberg hatade denna förljugenhet. Det var därför han
kunde skriva ”vi ses i nästa bok”. Många trodde att han bara var ute efter att
hämnas, men det intressanta ligger förstås inte i hans privata uppgörelser som
ofta handlade om triviala saker, utan att han gick till angrepp mot hyckleriet.
Nu är jag ganska asocial till min läggning, så egentligen är
det en stor frestelse för mig att anamma denna uppdelning i offentlig,
personlig och privat. Jag vill ha friheten att välja min ensamhet, jag vill också
slippa övervakningskameror och mitt hem är min borg. Men jag kommer aldrig
sluta skriva privat om sådant som sjukdomar, psykisk ohälsa och mobbning. Det
är för viktigt för att gömmas. Och självklart så ses vi i nästa bok.
Nästa inlägg kommer att handla om vänskap.
Nästa inlägg kommer att handla om vänskap.
Jag som blyg pojke i lekskolan. Ville inget hellre än att bli lämnad ifred, men så kom den där fotografen. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar