Skärtorsdag - Hon ska ha stöd, inte några jävla minuter!

Eftersom det är långfredag imorgon så kommer ”fredagsinlägget” redan idag. Ska inleda med att följa upp gårdagens inlägg med ett mycket konkret exempel på hur skolor inte anpassar sig efter barn med funktionshinder.

Barn med Asperger har ofta svårt med organisation och tider och behöver ofta vara ensamma när de är ledsna. Detta vet Parkskolan. Rektorn har till slut insett att vår dotter inte ska rapporteras för straffminuter vid sen ankomst eftersom det bottnar i hennes funktionshinder. Det vore som att straffa en rullstolsbunden för hon inte kan gå. Hon ska istället ha stöd att komma i tid. Ett fungerande ramverk med personal som kan se till att så sker. Ändå fortsätter enskilda lärare skriva upp straffminuter. Det går liksom inte in. Nånstans går kommunikationen mellan ledning och annan personal fel.  Och så får vi föräldrar börja om. Fortsätta skriva. Fortsätta förklara. Fortsätta undra varför det inte funkar. Ibland vill man bara åka ner och skrika i öronen ”HON SKA HA STÖD, INTE NÅGRA JÄVLA MINUTER!!!!” Men det går ju inte. Man kan få tinnitusskador.

Jag tillhör inte dem som förhånar gamla dagars mer strikta långfredagar där man skulle hålla sig lugn. Det är väl fint att lära sig visa respekt för vad vår Herre gjorde på korset. Men vi lever i en respektlös kultur där hånflabbet står en upp i halsen. Och en dödskultur. Alla dessa tusentals liv som aldrig får leva de liv de var tänkta för. Det är på dem jag tänker långfredagen, men mitt hopp står till att det finns en uppståndelsens dag även för dessa av Herrens minsta.

Påsk och för flickan påsklov. Fint. Det räcker med det ordet.

Jag har köpt nya promenadskor. Kostade en slant, men vill kunna gå mina rundor utan att få blåsor på fötterna. Har tappat kondition och lagt på mig några kilo igen. Dags för ett stålbad.

Nu tar jag helg. Blir familjen, promenader och skriva. Och gudstjänster.

Glad Påsk!

Storgatan