Därför skriver jag böcker

Varför skriver man böcker? En del skriver givetvis därför att de har en begåvning som de kan försörja sig på. I bästa fall har de också något att säga. Sedan finns det amatörer som jag som skriver därför att vi försöker fylla livet med någon slags mening. Hur pretentiöst det än låter. På det personliga planet skulle jag tro att det handlar om ett bekräftelsebehov. Men det finns förstås något utöver det, och jag ska enkelt förklara vad det handlar om för mig.

I äldre tider var det inte helt ovanligt att författare skrev långa programförklaringar där de redogjorde för sin syn på litteratur i allmänhet och sin egen i synnerhet. Många hade djupast sett politiska syften med det dom skrev, andra mer existentiella. Men jag ska inte bli så djuplodande, utan fatta mig kort.

Jag fick en gång ett brev från en person som läst min självbiografiska bok ”Mönsteråsbarn”. Hon menade att boken gav en slags upprättelse åt alla dom som växt upp i Mönsterås med känslan av att inte vara fina nog. Dom som inte tyckte att de passade in, eller som inte tilläts göra det.

Mejlet gjorde mig genuint glad, för hon hade förstått vad boken handlade om. Den var givetvis inte bara en bok med mina minnen, utan självklart en uppgörelse med det Mönsterås som aldrig lät mig vara den jag var fullt ut. En uppgörelse med det ”fina” etablerade, en uppgörelse med skolan, med mobbarna, med alla dom som på något sätt visade att man inte dög. En uppgörelse med intellektuell och social inskränkthet. Med skvallret.

Samtidigt var det en hyllning och kärleksförklaring till dom som på något sätt avvek från den etablerade normen, vare sig det handlade om livsstil eller personlighet. Det finns dom som tycker jag använder ordet outsider på ett märkvärdigt sätt, som ett sätt att göra sig intressant. Det är just dom som inte har förstått boken och aldrig kommer att förstå den.

Samma tema går igen i min deckare ”Muddern”. Bokens huvudperson, Alvar, lever ganska långt ute i marginalen, precis som de flesta andra karaktärer som är av betydelse i boken. I mina deckare är det inte poliser eller journalister som löser morden. Inte ens dekadenta detektiver. Det är socialt marginaliserade ungkarlar och alkisar som är på rätt plats vid rätt tillfälle samtidigt som de egentligen har hamnat helt fel i tillvaron.

Egentligen återfinner man samma röda tråd i min lokalhistoriska bok ”På Åsen. En resa genom tidernas Mönsterås”. Jag valde att fokusera på de bortglömda historiska skeendena och på människor som aldrig kom med i de fina tjocka sockenböckerna. Det handlar om att öva upp blicken och se det och dom som den traditionella historieskrivningen aldrig såg.

Och så finns det alltid en absurd humor i mina böcker. Vi skrattar trots allt. Och humorn kommer de aldrig åt. 

Detta är min enda programförklaring och den bottnar i djupt rotade erfarenheter och värderingar. Var försiktig innan du kallar det pretentiöst. Det går djupare än så. Denna attityd kommer att genomsyra såväl min kommande deckare ”Den siste mönsteråsaren”, som framtida projekt. Den som inte tycker om det, utan vill få en dos lagom svensson-mys-pys, vilket jag absolut inte ser ner på, lär inte få några problem att finna dylik litteratur. Det är bara att gå in i närmaste bokhandel eller bibliotek.