18 maj 2017

Kärlekens pris och Hjalmar Söderberg

Kärlekens pris är alltid sorg. Kanske är det en vacker sorg. Ett tecken på att man gav något. Man måste lära sig leva med den utan att slitas sönder inombords. Vissa dagar är jobbiga nu. Andra stunder är dom bästa jag haft på väldigt länge. Vet inte var jag ska vara. Ibland tokgråter jag. Ibland skrattar jag mer än jag gjort på flera år. Kanske är det ett sundhetstecken. Vet inte. Försöker lära mig att jag aldrig mer kommer att ha den kontroll jag en gång hade och jag vill inte heller tillbaka dit. Försöker vila i stundens magi och skingra tankarna de andra.

Är trött på alla applåder för mina föredrag som bara har varit en kompensation för den bekräftelse jag borde fått på annat håll. Fick jag önska bara en sak efter alla år av slag och hot och missunnsamhet och förminskning så är det att någon ville ge mig en kram. Bara hålla om mig en timme. Bara så.

Är ganska omskakande när man når människor både på ytan och på djupet. Tycker om dom samtalen. Är inte alls van vid det.

Jag har alltid varit en ensamvarg. Nu för tiden känner jag mig faktiskt ensam ibland. Kanske därför jag går mina promenader eller är ganska mycket på FB när jag är hemma. Vill på något sätt ha människor omkring mig. Varför? Inte likt mig. Kanske livbojar.

Jag var medberoende under min ungdomstid. Läs om det om du inte vet vad det betyder. Du kan läsa Paulas bok "Räkna de lyckliga stunderna blott"  som jag skrev om nyligen (kolla några inlägg längre ner). Inser att det har format mig mer än jag velat tillstå. Jag ärvde inte missbruket, men det har definitivt bidragit till en del fatala felval i livet.

Läser Hjalmar Söderberg igen. Den allvarsamma leken är bäst. Han var långt före sin tid både vad gäller språk och teman. Tomas påminde mig om alla underbara oneliners i den boken. "De satt stilla som mannekänger fast de var tokkära"...eller... "Det har blivit en tidig höst, men det kommer ju an på oss själva om vi vill göra oss en högsommar tillsammans". Så briljant!

Idag känns det som lite sommar. Ska gå ut ett varv ikväll. Som vanligt. Och jag säger som Rasken: ”Jag går väl för fan åt vilket håll jag vill”, dvs Torget, Storgatan och Häradshövdingegatan.


Ha det så gott

Mönsterås konstigaste skylt? Rydvalls backe grävdes nämligen bort 1977. 

Inga kommentarer: