4 juni 2017

Vidga vyerna

När man vet att man inte gjort något fel, men ändå blir anklagad. Vanmäktig känsla, men inget man kan göra tyvärr. Man får bära huvudet så högt man kan. Lätt att säga förstås, men ibland får man låtsas att man spelar en roll i en film. Och allt är ju inte vad det ser ut att vara. Människor är ibland lite för snabba att dra slutsatser. Människor är också trasiga, vilket också leder fel ibland.

Skrivandet kommer att bli viktigare för mig. Inte för att jag gör det så bra, utan för att jag behöver det. Först deckaren förstås, men har också börjat ett samarbete på en annan slags bok. Det är hemligt än, men tror det kan bli hur bra som helst. 

Försöker hitta delvis andra nyanser i det jag skriver nu i deckaren. Men trevar mig fram på okänd mark. Vill att orden ska komma direkt inifrån så att säga, utan filter eller självcensur. Hoppas det lyckas. Visst kommer min deckare att ha en hel del skruvad humor, men vill också få fram vemod och desperation.

Försöker också forma något slags liv i balans. Egentligen vill man ju sitta och skriva mest hela tiden, men man måste få intryck också. Då måste man ut mer i verkligheten. Har aldrig sett mig som en typisk konstnärssjäl, men kanske är det så ändå någonstans. För mycket. Hur mycket jag än älskar människor har jag ett behov av att gå vart jag vill, träffa vilka jag vill och få respekt för det.


Inga kommentarer: