8 maj 2018

Plommonträdet

Hörde någon som sagt att vår trädgård ser ut som en djungel. Lite lagom nedlåtande så där. Men han hade för all del rätt. I stort sett vill jag ha det så och det är vår ensak. Det som är djungel för en, är vacker och vild naturtomt för en annan. Skulle aldrig låta någon skriva mig på näsan hur vi ska ha det.

Nå, lite ska jag fixa till trädgården. Klippa gräset ibland och rensa bort kirskålen. Men buskarna och det gamla plommonträdet ska få stå kvar. Älskar att ha allt det där gröna och vilda omkring den lilla tomten. Det blir en värld för sig där inne.

Min poäng var egentligen inte att diskutera trädgårdar, utan att man inte ska bry sig så mycket om vad folk tycker och tänker. En del har så välskötta trädgårdar att man bara mår illa. Men de ska givetvis inte bry sig om min åsikt. Det är mångfalden som ger nöjet. Men i Sverige är vi mästare på att lägga oss i hur andra har det.

Jag har sett människor från min barndom ändra sig. De trodde att mognad var detsamma som att bli som alla andra. Att vara smidig och passa in. Men jag har försökt vårda kombinationen av punkidealet, den kristna friheten och Morrisseys förmåga att stå stark på egna ben. Helt har jag väl inte lyckats. Men än står plommonträdet där. Gammalt, ruggigt och sneväxt. En gång hade varenda trädgård i kvarteret ett sådant. Nu är bara vårt kvar.


Aj aj aj, aldrig fota i motljus. Det strunter vi i. Bildbevis på kvarterets sista plommonträd.

Inga kommentarer: