Jag hade en vän som slutade läsa litteraturvetenskap därför att alla analyser tog ifrån honom läsglädjen. Jag har inga problem att förstå det. Som väl är har jag inte riktigt hamnat där med historia än. Men en av orsakerna till att jag skriver deckare är förstås att även historia ibland kan bli mer en börda än något man brinner för.
I de stipendier jag fått det senaste halvåret så lyfter de ofta fram min vilja att berätta och förmedla kunskaper. Absolut. Det är i bästa fall den viktigaste drivkraften. Men fråga en rockmusiker hur han skulle må om han bara levererade musiken och inte fick applåder. Fråga en kommunalanställd som sliter varje dag, hur hen skulle må om arbetsgivaren aldrig gav beröm och uppmuntran. Jag känner människor som sliter varje dag i hemtjänst och städ, men som i princip aldrig får bekräftelse av arbetsgivaren, men där det kompenseras av att de som de hjälper är glada och tacksamma. Den andra drivkraften är alltså det personliga bekräftelsebehovet. Det behovet har alla mer eller mindre. Jag har alltid gått min egen väg, så jag ska inte säga att jag är särskilt beroende av andras applåder. Men samtidigt har jag mött så många i min ungdom och i mitt unga vuxenliv som aldrig trodde på mig, som med hög svansföring och lite överklassnorkigt såg ner på mig. Därför är de applåder och den uppskattning jag får en slags personlig revansch. Det vore lögn att påstå något annat.
Men jag skulle ju fortsätta ge ut böcker även om de blev totalsågade och jag skulle fortsätta hålla föredrag om så bara två kom och lyssnade. Envisheten ska man inte förakta.
Nu går jag på semester. Ska umgås med min familj och skriva färdigt en bok om Mönsterås historia. Och kanske sova 6 timmar istället för 4.
Trevlig sommar!
 |
| Nej, jag kan inte fotografera, men råkade vara ute igår natt. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar