Jag kommer aldrig att gå i flock

Vi lever i en tid där allt fler gör sig lustiga över oss som går omkring med en känsla av att inte riktigt passa in fullt ut någonstans. Vi som har gjort ensamheten till en konstart (även om vi lever i sociala sammanhang). Det antyds att man gör sig märkvärdig och koketterar med sitt utanförskap. Men jag kan garantera att det inte finns något romantiskt med att gå omkring och känna sig ensam och  isolerad. Jag hade gärna sluppit. Och jag unnar andra människor att leva lagomliv och vara lyckliga. Men jag tänker definitivt inte ändra på mig för att få större socialt umgänge. Lite stolthet har jag.

Mitt första minne av utanförskap är från treårsåldern. Min mor försökte få mig att leka med två andra barn i kvarteret, men något inom mig protesterade. Jag ville inte. De var främlingar för mig. Därtill glada och utåtriktade barn som inte hade i min värld av sandlådor med kattskit att göra.

Sedan fortsatte det och tog sig olika uttryck i takt med stigande ålder. Jag avskydde att hälsa på släktingar som hade barn man förväntades leka med (undantag mina kusiner i Ruda som jag kände mig trygg med). I lekskolan försökte fröknarna desperat få mig med i lekarna, trots att jag hellre gled runt för mig själv eller lekte med min kompis Peo. Jo, jag hade faktiskt en kompis alla år, och det räckte ju med en.

I skolan blev jag en tyst udda fågel som sällan öppnade munnen. Och när jag väl sa något var det väl valda ord som antingen drog ner applåder eller väckte uppståndelse. Jag befann mig ytterst sällan i landet lagom.

Skoltiden blev splittrad. Jag trivdes med att läsa och lära mig, men avskydde pedagogiken och pennalismen. Utanförskapet stärktes definitivt dessa år.

I den frikyrka jag befann mig, och som på många sätt var en underbar miljö med fina människor, ställdes allt på sin spets. Jag var ju blyg och inte alls så där utåtriktad, glad och andeuppfylld som man förväntades vara om man var frälst. Det var bestämt något fel på mig. Fåren i vår Herres hage skulle, vad man än sa om olikheternas välsignelse, inte gå att skilja på. Synd för den kristna församlingen är egentligen fin om var och en får betjäna med sina gåvor.

Utanförskapet bottnade i ett antal faktorer. Någon diagnos tror jag inte att jag skulle ha lyckats få ens med dagens generösa diagnospolicy. Men jag var blyg och hade höga krav på sanning och äkthet. Blygheten var genetisk. Det andra var mer socialt betingat och något jag hade ärvt från min mor och kanske särskilt min mormor. En stark avsky mot hyckleri, en slags tetighet och diskussionsvilja. Det fungerade ganska bra i vår släkt som hade högt i tak, men så fort du klev utanför den krockade det brutalt med såväl frikyrkans syrefattiga kultur som Mönsterås fasadkultur som var en blandning av likriktad bruksanda och märkvärdig köpmannamoral. Jag kände mig genuint kvävd. Jag har alltid identifierat mig med Johannes döparen och liknande ganska kärva figurer i skriften, så det är klart det skar sig ibland. Lycklig den som kan identifiera sig med Barnabas eller aposteln Johannes.

Vissa problem inom familjen förstärkte sedermera dessa tendenser och fick mig att i än högre grad gå min egen väg där jag gjorde allt för att ha full kontroll över mitt liv utan andras inblandning. Stortrivdes i den akademiska världen i Växjö, även om min arbetarbakgrund gjorde att jag inte passade in fullt ut där heller. De sociala koderna satt inte i ryggraden. Och väl tillbaka i Mönsterås var det förstås upplagt för fiasko. Det som i någon mån räddat mig är att jag lyckats knyta an till det stora intresset för lokalhistoria som finns i bygden. Annars hade jag varit en total ensling.

Ändå bor jag här och vill inte härifrån. Kanske finns det något självdestruktivt i det. Men jag tycker om naturen och faktiskt även en hel del människor. Jag har ett fåtal nära vänner och är med i några digitala nätverk. Så jag reder mig. Men jag kommer aldrig att gå i flock.

Min kristna tro då? Några verkar vara oroliga för mig. Jag har alltid rört mig fritt i olika kristna sammanhang och älskar de flesta kristna inriktningar, utom den liberalteologiska som jag tycker saknar stadga och intellektuell hederlighet. Något ska man väl stå upp för. Älskar den teologiska rikedomen och olika fromhetsyttringar. Hur sedan jag utformar och vårdar min relation med min Herre är inget jag skriver om i ett blogginlägg. Men jag vet vilka gåvor jag fått, både nådegåvor och naturliga. De ska användas i de vardagsmiljöer man verkar, men absolut inte låsas in i bara ett kristet sammanhang. Man betjänar alltid hela kristi kropp och även dom som står utanför.

Midsommar

Midsommar. Känner inget särskilt. Minns barndomens aftnar när vi ofta umgicks med Alvar och Aina på torget. Men fest med dans och alkohol var det ju aldrig. Ungdomsåren blev också lugna. Om jag var ute var jag alltid nykter. Var chaffis i så fall. Blev en iakttagare.

Men jag föredrar midsommar framför 6 juni. Svenska flaggans dag och nationaldagen är ett påfund som är påbjudet uppifrån. Midsommar är en mer genuin folklig högtid som borde vara vår nationaldag. Läs Vilhelm Mobergs Brudarnas källa, där jag vill minnas att alla berättelserna utspelar sig just vid midsommar.

Har varit i Göteborg tre dagar. Skönt få vara anonym, om så bara för några dygn. Staden i sig är väl som större städer brukar vara, men gillar Göteborg. Uppförd på ett träsk som den är. Vissa hus sjunker sakta nedåt i dyn.

Hade tagit med mig datorn, men var för tom i huvudet på kvällarna för att få något vettigt skrivet. Måste försöka få ordning på deckaren nu under semestern. Den är lite för ojämn rent stilistiskt just nu. Rent av pekoral här och var.

Annars vet jag inte så mycket. Har svårt att anförtro mig åt andra människor. Svårt att lita 100% på någon. Försöker lära mig. Men deckaren blir ju i stort sett bara ensamarbete. Kanske får den korrekturläst i slutskedet, men i övrigt brukar jag inte ens ta in testläsare. Allt för att få ha den ifred. Ingen ska lägga sig i. Säkert dumdristiskt och egensinnigt.

Men jag tycker om midsommar. Där finns så mycket av den svenska sommaren i koncentrat. Fyllan, det dukade bordet, regnskuren, solen, naturen, fest och dans, ensamhet och utanförskap. Par som går iväg lyckliga. De övergivna som bara kan stå och titta efter dem, tillintetgjorda eller kanske bara vemodigt olyckliga. 

Nedan midsommarfester i Åsevadsparken (där Parkskolan är idag). De tre första från 1938-1939. Den fjärde från 1955.

Semester, jobbet som livsstil, minskat bekräftelsebehov och mindre kommersiell

Borta bra men hemma bäst?

Jobbet som livsstil
Eftersom jag nästan alltid har haft jobbet som livsstil, så kanske skillnaden mellan arbete och fritid inte är så dramatisk för mig. I en mening är jag lyckligt lottad som haft sådana jobb, fast expertisen skulle väl tycka jag gjort alla fel man kan göra. Vi män ska ju gud bevars känna dåligt samvete för att vi bygger vår identitet kring arbetet. Men vad ska man annars göra. Visst inser jag att människovärdet är objektivt och oberoende av vad jag gör, men likväl är det arbetet, det jag skapar, som sätter avtryck.

Var jag än är så slår jag ju på det historiska tänkandet. Överallt ser jag historiska sammanhang. En stenmur kan aldrig bara bli en hög med stenar. Den är en historisk markering om ett annat samhälle då människor levde på annat sätt. Liseberg är inte bara ett nöjesfält. Det säger någonting om vår tid, om arbete och fritid och vad vi människor gör med vår moderna ledighet. Det här sättet att se på verkligheten kräver ibland lite tålamod från omgivningen, men är ganska upplyftande. Skriver gör jag också när jag är ledig. Blir alltid lite tid över på kvällarna även när man är ute och reser.

Bygga självrespekt
Den här semester ska jag försöka bygga självrespekt. Jo, det låter ju lagom flummigt och ego. Men ska man kunna ge något till andra kan man inte gå omkring och be om ursäkt för sin existens och sina val hela tiden. 

Det finns så många som ska tala om vem man är och hur man ska vara. Det började redan i barndomen. Inte så konstigt att man blev både punkare och kristen kanske. Punken ger kraft att gå emot slentrian och majoritetens normer om det behövs. Kristendomen ger människovärdet och en nyckel till förlåtelsens frihet. 

Många har haft ett fint inflytande på ens person, andra inte. Oavsett det så är det de fina fasaderna jag vill bort ifrån. Det ligger kanske i den mänskliga naturen att vilja visa upp något och samtidigt dölja det mindre smickrande. Men den inställningen orsakar tragedier. Att leva i förljugenhet är ofrihet. bara sanningen kan göra en människa fri.

Låt fasaderna rämna
Därför blir det lite knepigt med Mönsterås ibland. Denna underbara ort är noga med fasaden. Man blir kanske det när man har lillebrorskomplex gentemot Kalmar. Det blir viktigt att visa att vi minsann är bäst och vackrast. På sikt kan en hel bygd präglas av fasadkultur och därmed är inte steget långt till tystnad och skam och dölja.

När jag var barn kändes livet lite rakare, lite ärligare. Kanske har jag fel. Hyckleriet fanns förstås då också. Alkis var den som satt på bänken i kyrkparken och väntade på att bolaget skulle öppna. Det låg ju på Storgatan på den tiden. Att de sedan bara utgjorde 2% av Mönsterås alkisar var det kanske få som kände till. Kostymalkisarna och hemmafrualkisarna talade man inte högt om.

Minskat bekräftelsebehov och mindre kommersiell
Hur som helst ska jag bygga självrespekt, inte ego, den här sommaren. Kommer försöka bli rakare och mindre ängslig. Mindre sökande efter bekräftelse.

Om jag blir starkare i den meningen kommer jag också att hitta rätt balans mellan när jag ska kompromissa och när jag ska ta strid. Kommer också att våga skriva mindre kommersiellt. Min kommande deckare ska inte bli någon kioskvältare, utan exakt som jag vill ha den. Huruvida du ser det som ett hot eller ett löfte vill jag inte utöva något inflytande på. Man ska alltid ha förtroende för läsarna, inte försöka kontrollera dom.

Nu tar jag semester. Något nytt blir det väl. Några nya miljöer. Några nya tankar. Några nya insikter. Och så en ny bok. "Den siste mönsteråsaren" är snart färdig. 

Önskar er en trevlig sommar!

Teenage fanclub - I don´t want control of You.

Simple Minds - Somewhere.....

Räkna de lyckliga stunderna blott – viktig bok om droger, beroende och medberoende

Jag minns hur jag gick runt i lägenheten och letade gömställen. Oftast låg dom invirade i lakan i en garderob. Vinflaskorna. Dom jag hittade hällde jag ut i diskhon. Värst var emellertid ovissheten om hon levde när jag kom hem från skolan. Flera år senare fick jag veta att jag var medberoende. Som sådan tog jag ett ansvar ett barn aldrig ska behöva ta. Levde med skammen. Lärde mig manipulera och dölja. Det satte sina spår och jag kan tydligt se hur det påverkat såväl mitt sätt att tänka som mina beslut senare i livet. På gott och ont. Styrkor och svagheter. De här erfarenheterna bar jag under många år som en hemlighet. Trodde jag var i princip ensam om dom.

När jag så för några veckor sedan fick chansen att läsa mönsteråsförfattaren Paula Lemgård Ragnarssons bok ”Räkna de lyckliga stunderna blott”, så rubbades mina cirklar. Plötsligt ställdes jag inför en text som gav mig nycklar att förstå mycket av det jag upplevt. Det var både en utmaning och en befrielse.

Utmaning därför att boken så klarsynt och rakt på sak tar upp drogämnet. Då blir det svårt att värja sig. Är man van vid förnekelse så rör det runt en del. Och om fasaden utåt var viktig som barn och är det ännu i hela det samhälle man bor i så blir boken även en befrielse. Paula tar itu med skammen och det tabu som ofta finns kring dessa frågor på ett naturligt och öppet sätt. Plötsligt kändes det som att det var ok att tala om detta utan skam.

Boken består först av en gripande historia som visar på drogernas destruktiva kraft. Sedan följer en mer psykologisk del där författaren knivskarpt analyserar olika aspekter av beroende och medberoende, men också ger konkreta tips hur man kan få hjälp. Avslutningsvis får vi ta del av några människors berättelser. Alla delar hålls ihop och går väl in i varandra.

Att ge ut en bok på eget förlag som Paula har gjort innebär att man inte har något stort förlag som hjälper till med reklam och försäljning. Man får sköta allt själv. Därför skriver jag om boken igen, men med en mer personlig infallsvinkel denna gång.

Vi lever i en tid där allt fler unga människor testar droger. Därför borde den här boken läsas av alla. Inte bara av dom som har erfarenhet av beroende eller medberoende.

Boken, som kostar 200 kr, kan beställas direkt av Paula Lemgård Ragnarsson via PM på hennes FB-sida. Hittar du inte den kan jag agera mellanhand. Mejla i så fall till joni7229@gmail.com

Var har du nu din Gud?

"Andra har han hjälp, sig själv kan han inte hjälpa", sa de skriftlärda och översteprästerna om Jesus när han hängde på korset. Hånfullt. Var fanns nu hans förmåga? Var fanns nu hans Gud?

Man möter det där ibland när man går igenom en mörk period. När man bildligt sett hänger på korset. Kanske har man hjälpt andra, men sig själv kan man inte lyfta. Och var är Gud? Varför skriver du inte om honom? Du bara använder allt fler svordomar i dina inlägg.

Jo, kanske det. Men jag har inte anklagat Gud. Han finns där och har full koll på mig och andra. Jag känner mig helt trygg i det. 

En psalm av David.

HERREN är min herde, mig skall intet fattas,
han låter mig vila på gröna ängar;
han för mig till vatten där jag finner ro,
han vederkvicker min själ;
han leder mig på rätta vägar,
för sitt namns skull.
Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal,
fruktar jag intet ont,
ty du är med mig;
din käpp och stav,
de trösta mig.

Du bereder för mig ett bord
i mina ovänners åsyn;
du smörjer mitt huvud med olja
och låter min bägare flöda över.
Godhet allenast och nåd skola följa mig
i alla mina livsdagar,
och jag skall åter få bo i HERRENS hus,
evinnerligen.

Spridda skurar

Torsdagar är väl inte dagar då man tänker knivskarpt, så det får bli några spridda skurar idag.

Undrar hur lingonsaft från 1915 smakar? Är frestad att ta reda på det, men då har jag väl sett min sista fotbollsmatch och det vore ju lite synd.

Pratade med GIF-legenden Åke Jonsson igår. Han spelade över 700 matcher för GIF och jobbade 45 år på Mönsterås metall. Han tackade nej till klubbar i högre divisioner. Den sortens människor finns inte längre.

Mönsterås GIF imponerar annars i år. 9 segrar på 9 matcher. Stor serieledning och 53-5 i målskillnad. Division 6 visserligen, men det här var inte alls givet. Det är ett delvis nytt lag och ganska unga grabbar. Såväl tränare som spelare har gjort det riktigt bra hittills. Igår blev det 8-1 mot IF Ariel.

Vi lever i en tid där du förväntas skapa din egen lycka. Bakom finns starka kommersiella krafter. Dels sådana som vill sälja ”hjälp-dig-själv-litteratur”, dels politiska krafter som vill minska på offentliga utgifter för att hjälpa människor som mår psykiskt dåligt. Alla som förmår tänka lite komplext vet dock att det inte hjälper ett jävla skit att bli peppad med ”tänk positivt”. Tvärtom. Är du genuint deprimerad blir det bara en tyngd på axlarna. 

Livet är en komplicerad väv där man har större eller mindre möjligheter att påverka sin situation. Det finns olika omständigheter, livssituationer som kan bottna i till synes helt ofattbara historier, kemi i hjärnan, sjukdomar, andra människor, situationer på arbetsplatser m.m. Hur stora valmöjligheter man själv har beror helt på hur alla dessa faktorer råkar samverka vid just den tidpunkten. Så varje dag jag går upp ur sängen har jag inte visat mig vara stark. Jag har bara haft nåden att råka orka göra det. Definitivt inte min förtjänst.

Avslutar med en dikt av Gunnar Ekelöf, min poesifavorit.

"Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden."

EBTG gjorde fjäderlätt pop emellanåt. Fint ändå. Ben är duktig på att sjunga stämma till Traceys vackra röst.

Hyckleriet på Facebook

På Facebook kan man gilla inlägg som man tycker om. Ibland önskar man att den möjligheten inte fanns, för ytlighet och hyckleri får nu chansen att frodas fritt.

Skriver jag ett värdeneutralt inlägg om historia eller drar ett ofarligt skämt, så får jag genast 20-40 gilla för det. Skriver jag däremot något seriöst, allvarligt, tungsint eller något annat som verkligen betyder något, så får man som högst 5-6 gilla.

Detta säger något om vår tid. Det ska vara yta, fasad, bekvämt och lagom. Det får inte bränna till eller kännas obekvämt eller privat. Inget som får en att tänka till. Men fräcka skämt, bullar och blommor går bra. Då behöver man inte koppla på hjärnan eller känslolivet. Än mindre ta ställning för någon eller något. Det är ynkligt och fegt. Er vill jag inte ha i mitt liv.

Vänskap

Människor slänger sig ibland med ordet ”vän” utan att ha en tanke på vad som definierar vänskap. En del är också märkligt duktiga på att missuppfatta och jag tänker en gång för alla sätta ner den jävla foten.

Redan Aristoteles förde ett resonemang om olika sorters vänskap, och flera filosofer har gjort det efter honom. Traditionellt brukar man mena att vänskapen innehåller 4 komponenter:

tillit, ömsesidighet, frivillighet och jämlikhet.

Notera att eros inte finns med. Vänskap inbegriper alltså inte någon intim fysisk relation. Därmed är den i regel också fri från de komplikationer som den dimensionen ofta för med sig. Vänskap har ofta lång hållbarhet.

Jag har alltså ingen homoerotisk relation med mina manliga vänner och inga sexuella relationer med kvinnliga vänner. Om alla hade fattat det så hade jag besparats mycket lidande. Folk är helt enkelt inte kloka. Deras jävla fantasier saknar gränser. Allt oskyldigt och vackert ska de dra i smutsen.

Däremot är jag jävligt lojal mot mina vänner. Där finns en stor respekt. Och jag är jävligt glad och tacksam för att de finns och står ut med mig.

Så du som har synpunkter på mitt liv och mitt val av vänner – lägg ner och försök kravla dig upp från det träsk du hamnat i så du kan visa lite anständighet och värdighet. Jag kommer alltid att stå upp för dem oavsett vad du tycker. 

Läs gärna nedanstående artikel om vänskap, där min gamle historieprofessor från Lund, Eva Österberg, är med och har många kloka ord att säga.

Vad är riktig vänskap?

Ett år på Parkskolan

Idag skulle visst betygen vara satta där nere på Parkskolan, så nu känner jag mig fri att summera första året för vår dotter på Parkskolan. Och jag ska fatta mig kort, för när det gäller skolans värld vill man alltid blicka framåt:

* Mobbning: Skolan har tagit itu med det mer seriöst än Mölstadskolan gjorde. 

* Anpassning efter barn med särskilda behov: Mycket högre ambitionsnivå än Mölstadskolan. Sedan har det inte alltid fungerat ändå pga bristande kunskaper och kommunikation. 

* Lärarkåren: Även om jag givetvis lyckades komma ihop mig med en och annan så kan jag inte klaga på deras insatser som lärare. En hel del har uppenbarligen väckt intresse för sina ämnen därför att de är genuint intresserade av det dom undervisar i. Givetvis ingen slump att det var dom bästa lärarna som jag bråkade med.

Som helhet har lugna perioder varvats med mer turbulenta. Min dotter har haft mycket att kämpa emot, men gjort ett toppenår på Parkskolan.

Fokusering och respekt

Nu är det fullt fokus som gäller den här sommaren. Inte bara promenader och måttlighet med mat. Kommer även avstå mina två glas vin i veckan resten av denna sommar. Allt för att kunna vara 100% koncentrerad på de uppgifter som väntar.

Men det är inte av religiösa skäl jag avstår vinet. Kristendomen är inte absolutistisk som islam. Däremot kan man frivilligt avstå. Finns exempel på dom som gjorde det när de hade speciella uppdrag som krävde fokusering, nasirer exempelvis. Tror även Johannes döparen avstod vin till skillnad från Jesus själv.

Livet kräver ibland maximal fokusering. Vid min ålder vet jag vad som krävs. Och denna sommar behöver jag både en kropp och en hjärna som är på topp.

Är på väg upp från den håla jag hamnade i. Det handlar i grunden om respekt. Respekt för de val man gör och de människor man vill omge sig med. Det där är inget jag förhandlar om. "There is no one on earth I'm afraid of, and I will die with both of my hands untied."

Det kommer nya dagar och nya tider. Nya fotbollsmatcher och nya böcker. Har sällan känt mig så beslutsam.

Bon Ivers sång är en av de vackraste jag vet. Så sorglig, men jag anar alltid soluppgången när jag hör den. Tror han skrev hela skivan i en liten stuga i ödemarken djupt deprimerad.