Upp till kamp

Farsoten har gjort comeback och Sverige är väl snart det enda landet som inte rekommenderar munskydd. Sveriges plågsamma strävan att alltid gå sin egen väg är snudd på självskadebeteende. Jag har allt mer börjat föreställa mig smittan som en verklig fiende. Även om virus inte kan tänka, så finns det någon slags evolutionär ondska nedlagd i deras gener som har utvecklats mer och mer med tiden. Men virus är inte onda, invänder någon. Nej, men jag måste tänka så för att uppbåda stridsmoral. Ska snart spela in ett nytt föredrag och jag ser det som en stridshandling i kampen mot viruset. Upp till kamp!

Min gode vän Peter Danielsson har fått Hyltén-Cavalliuspriset med följande motivering: "För att under sin långa historiska gärning verkat i samma anda som Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, ofta med lokalsamhället i fokus. Med bredd och djup och alltid med en gnutta humor har Peter Danielsson bildat och roat en stor publik, så väl skolelever som vuxna." Mycket välmotiverat och välförtjänt!

Nedan ett litet urval av nya vykort:

Skrivandet har inte fungerat så bra sista tiden. Men man kan inte vänta på inspiration. Det är bara att sätta sig ner och jobba. Så nu är jag igång igen. Först en liten skrift. Sedan min Mönsteråshistorik och därefter min tredje deckare.  Behöver deckarna där man inte är bunden av källkritik och anständighet, utan kan få fritt spelrum att ta upp allt i tiden och i Mönsterås som irriterar mig, och det är mycket. Och så skänker det ju lite glädje att gestalta karaktärerna. Det är roligare än att knåpa ihop intrigerna.

Dags för veckans sånger.

Musikfredag

Den här fredagen går helt i musikens tecken. Tänker främst på evelynes debutplatta "Mer än någonsin" som jag recenserade i förra inlägget. Ryggskott och en del annat gör att jag nöjer mig med detta idag. Det får helt enkelt bli tre smakprov från nya skivan och en artist till.

evelynes låt Vakna som är ett mästerverk.

evelyne - Pansarglas

evelyne - Väntar alltid för länge

The Nationals sångare har gett ut en soloskiva. Lite för sömnig, men det här är en riktigt bra låt.

evelyne är bättre än någonsin på magnifikt debutalbum

 

Magnus Johansson gjorde det, likaså Sarah Klang, Kajsa & Malena, Jacob Hellman, Ratata, Kent och Håkan Hellström. Och nu är det dags för evelyne. Dags för vad? Jo, att inta sin plats bland de svenska band och artister som har släppt enastående debutplattor.

Att Mönsteråsbaserade bandet evelyne är ytterst begåvade har de redan bevisat med några riktigt fina singlar och en löftesrik EP. Därtill är steget ändå ganska stort till att ge ut en hel platta som håller. Allt för många har haft för bråttom och så slutade det med en eller två bra låtar och resten utfyllnadsmaterial.

evelyne undviker såväl feltramp som pinsamheter på sitt debutalbum "Mer än någonsin". Musiken har fått ta tid att mogna och inget känns forcerat. Visst hade jag förväntningar på ett gediget album, men att det skulle bli så här bra kunde jag inte tro.

Kärnan i evelynes musik är det dynamiska drivet där varje detalj vibrerar av liv och bidrar till helheten. Det är Alf Ekwalls röst och hans svenska, smått filosofiska texter (som är bättre än någonsin), magiska gitarrslingor och en mycket tight rytmsektion som förmår förändra stämningar och tempo. Den nya skivan är framförallt full av bra låtar som får ett extra lyft av de återkommande gitarrslingorna. Här finns en grundkvalitet, inte bara ett sound. Med det sagt så får man ändå ge producenten en eloge som förmått lyfta fram bandets kvaliteter.

Skivan rivstartar med ”Genombrott” som är en ganska rak rocklåt som genast fångar lyssnaren i sitt grepp. Knockad redan efter första låten! Det här är i samma division som klassiska svenska rockband som Sator och The Nomads.

Tempot bedarrar något i den tänkvärda ”Väntar alltid för länge” där bandet visar prov på den där dynamiken jag nämnde tidigare.

Tredje låten ”Dom vi är” känner vi igen som den första fina singeln från skivan som kom tidigare i år, med en melodi som fastnar som klister i hjärnan.

”Pansarglas” börjar med en gitarrslinga som hade kunnat vara signerad Johnny Marr. En underbar popballad med flera dimensioner och för ett gitarrfreak som jag är det här en högtidlig stund. En av mina favoriter.

Sedan följer urstarka andra singeln ”Delar av min verklighet” som jag recenserade för ett par veckor sedan. Fenomenal låt med en mäktig avslutning.

När man inte tror det kan bli bättre så kommer ”Vakna” och även om jag är allergisk mot ordet så ska det sägas - den här låten är ett mästerverk. Finns det någon rättvisa blir det en svensk klassiker. Orden räcker inte riktigt till för att beskriva låtens storhet. Varje detalj är magnifik i en helhet som ger rysningar utmed ryggraden varje gång jag lyssnar. Det är bara att lyfta på hatten när man på en debutplatta kan leverera en låt på den här nivån. Extra starkt är att bröderna Ekwalls far Magnus Ekwall (mest känd från The Quill) bidrar med en storslagen sånginsats i en del av låten där texten är mer än gripande. Därtill får vi höra en av de bästa gitarrinsatserna på årtionden i svensk rock.

Ta sedan en paus innan du lyssnar vidare. Annars är risken att ”Ser du min själ” som följer bleknar något i jämförelse. Men det är ändå en bra rocklåt, så låt den få leva på sina egna villkor.

”Mer än någonsin” har ett fantastiskt gitarriff som lyfter låten tillsammans med fina körer. Riktigt bra.

Skivan avslutas med ”Följ mina steg” och då lämnar vi ”riktigt bra” och hamnar på fantastiskt bra igen. Samspelet här når höga höjder och jag är så tacksam att man inte bara slänger iväg några nötta gitarriff utan anstränger sig. Gitarrerna på denna är av absolut högsta klass.

En fantastisk debutplatta betyder inte att det saknas utvecklingspotential eller risker. evelyne kan vid sällsynta stunder närma sig arenarockens uttryck (med allsång och annat otyg), men tack och lov håller man sig på rätt sida gränsen, så det är en marginell anmärkning, eller snarare en förhoppning att evelyne ska fortsätta att vara färgstarka och levande.

Den som missar den här skivan får skylla sig själv. Det här är ett klassiskt svenskt debutalbum. evelyne har gjort en skiva som pendlar mellan riktigt bra, fantastiskt bra och mästerverk. Vad mer kan man begära. evelyne är mer än någonsin och bättre än någonsin. Ännu en blommande gren på Mönsterås musikträd.

evelyne består av Alfred Ekwall (sång), Jacob Gustafsson (gitarr), William Ekwall (trummor), Fredrik Jonsson (gitarr) och Kalle Ahlqvist (bas).

Ni som är lyckliga får se evelyne spela på Söderport i Kalmar torsdag och fredag (båda slutsålda vad jag förstår). Vi andra kan njuta av skivan som släpps den 23 oktober.

Folklig

Så har då äntligen den riktiga hösten kommit. När jag var barn sammanföll vinterjackans säsongsstart med Mönsterås marknad. I takt med klimatförändringarna har det förskjutits, men häromdagen var det ändå dags. När de hårda vindarna sliter i träden och regnet slår emot fönstret så känner man att man lever. Och de klara krispiga dagar som följer kan man med fördel göra exkursioner i landskapet för att leta fornlämningar. Men mest av allt kan man bara stanna inne. Med gott samvete. Jag är inte så folklig av mig. Därtill slipper man svettas. Skulle det bli lite småkallt inomhus är det bara att vira in sig i en filt och låta datorn värma upp benen.

Föredragssäsongen är igång i någon mån. Denna veckan var jag två gånger ute på Munken där Oskarshamns folkhögskola har lektioner för sin mönsteråsavdelning. Ibland bjuder de in gästföreläsare. Vecka 46 är det dags igen. När jag var yngre var jag väldigt blyg och än idag undviker jag så långt möjligt mindre sociala sammanhang, men att föreläsa är något helt annat. Då är det jag som har kontroll, om jag nu har förberett mig ordentlig och det ska man förstås alltid göra av respekt för åhörarna.

Jag är oerhört tilltalad av folkhögskolor och folkbildning i alla dess former. Att alltid vara i ett lärande tillstånd och att förmedla det man funnit. Det är en livsstil. Jag gick själv ett år på Gamleby Folkhögskola 1987-1988 och det var ett av mina roligaste år i livet.

Tre nya vykort:

Storgatan, strax söder om rondellen omkring sekelskiftet 1900.

Affär i huset där skoaffären ligger idag på Storgatan. Det var innan man bommat igen hörndörren och byggt på huset.

Restaurang vid Oknö (egentligen Nynäs om man ska vara petig)

Jakob Hellman är tillbaka efter 31 år. Han sov nästan lika länge som Karolina på Oknö.

Och så EBTG. Jo, Ben Watt är med på låten och sjunger lite och spelar gitarr. Så varför det bara står Tracey vet jag inte.

Livets hårda skola

Livets hårda skola, brukar det ju heta. Ett tämligen misslyckat och missbrukat uttryck som på något sätt ska ursäkta att man röstar på SD eller lever i misär bland ölburkar och dammråttor. Ja ja. Ett liv kan bli si och det kan bli så, och det kan variera under en hel livstid. En del väljer man själv och en del drabbas man av. Och därtill lite arv och miljö. Utrymmet för egna fria val kan variera. En del ställer till det för sig, en del drabbas. Min poäng är att det är helt meningslöst att jämföra varandras liv. Ingen kan ändå så förstå just din eller min livssituation fullt ut. Möjligen tror jag mig i någon mån kunna leva mig in i livets avigsidor. Däremot har jag oerhört svårt att leva mig in i motsatsen. Jag förstår helt enkelt inte människor som går omkring och är glada och fulla av energi. Tacksam kan jag vara, men glad? Vad är det? Men man får unna dem som är glada att vara det. Tur att inte alla är miserabla melankoliker (eller i vissa fall rent av misantroper).

Någon undrade hur jag kan bistå banken och artikelförfattare med gamla foton om hembygdsföreningens styrelse har stängt mig ute från arkivet. Det är inte så svårt. Jag är fortfarande arkivarie där, men har blivit fråntagen nyckeln.. De flesta bilder har jag redan i digitaliserad form, så i praktiken kan jag fortsätta göra i alla fall en del av de sysslor som ingår i min tjänst.

I min vykortssamling finns några teckningar av John Sjöstrand. Varför inte låta dem liva upp fredagen en aning.

Kvällen ska ägnas åt forskning. Till det två glas vin. Missa inte evelynes nya singel som jag recenserade igår!

evelyne släpper ny mäktig singel

Mönsteråsbandet evelyne är på gång med en ny platta som släpps den 23 oktober. Imorgon fredag får vi ta del av ett smakprov från den när nya singeln ”Delar av min verklighet” kommer. Och det som möter oss är en ganska sorglig ballad som andas både uppbrott och hemkomst.

Ballad kan kanske ge fel associationer, för tempot är inte extremt långsamt. Tvärtom så har låten ett tydligt driv som leder fram till ett mäktigt crescendo.

evelyne är som vanligt gitarrbaserat, men här har man också tagit med en effektfull klaviaturslinga som bidrar till låtens dynamik.

Melodin fäster direkt och är ytterligare ett bevis på bandets melodiösa sinnelag. evelyne betyder också genomarbetade texter. Den här gången är det en ganska sårig text där man ändå kan ana små ljusglimtar. Kanske den bästa texten hittills.

Jag har länge sagt att evelyne förtjänar en stor publik. Vägen dit kan vara ett vågspel där många faktorer spelar in. En del band kompromissar bort sin själ och blir inställsamma för att nå målet. Det behöver vi inte vara rädda för när det gäller evelyne. De går konsekvent sin egen musikaliska väg med rak rygg.

Imorgon kommer en länk till den nya låten. Missa inte den vad ni än gör. Idag är de också med i P4 Radio Kalmar kl 16.00.

Blek fredag

Vi lever i förvirrande tider. President Trump har fått Corona. Säger han. Vem vet egentligen hur det ligger till med den saken. Om man ser på hela den politiska kultur som president Trump har format med manipulationer, lögner och halvsanningar, så bör man nog faktiskt fråga sig om han verkligen har fått Corona. Men om han nu är smittad så är det väl rätt person då, för han vet ju hur man blir botad. BLEKMEDEL. Upp till bevis. Mirakelkurens dagar är här.

Min dotter har testat sig och hon hade inte Corona. Själv var jag snuvig i två dagar, och det var samma smitta som hon hade, men mycket mildare. Mitt livs blekaste förkylning faktiskt. 

Igår kom nedanstående foto med posten. En för mig okänd person skänkte det. Mycket vänligt. Det visar husar Skog när han rider i täten för ett festtåg i Mönsterås. Jag gissar på andra halvan av 40-talet. En underbar bild.

Har varit ute på en del exkursioner sista tiden. Här visar jag några foton från den senaste rundan till Gröndal och Dammhorvan. Efter ekorren kommer resterna av den gamla fattigstugan vid Oknebäck. Därefter en milstolpe i närheten som Riksantikvarieämbetet dokumenterade 1979 och då föreslog skulle resas upp. Så har inte skett på 41 år. En något blek insats får man väl säga.

Fattigstugan på 1920-talet.e

Därmed avslutar jag inlägget med veckans låtar som kommer att avnjutas med ett glas vin, möjligen två. Rött.

Det största bloggkriget i Mönsterås historia

Mönsteråsbloggen är inte den enda bloggen i bygden. Tyvärr, tycker kanske vän av ordning, men det vore ett orättvist omdöme. Här finns också Berts blogg om Mönsterås. Och i grannsocknen finns Gröna Köpingen. Nu vill det sig inte bättre än att det har blossat upp en grannfejd, eller bloggkrig, mellan dessa prominenta bloggaktörer. Gröna Köpingen har skrivit om den mindre sympatiske Grin-Olle och Bert har tolkat namnet som en omskrivning för honom själv.

Mönsteråsbloggen lägger sig inte i just den dispyten, utan konstaterar bara att både jag, Bert och Gröna Köpingens redaktör ser betydligt grinigare ut än vad vi är. Gröna Köpingens redaktör hälsar alltid artigt och växlar ofta några ord på köpingen när han avlägger visiter i den större och mer ryktbara grannorten, och Bert är betydligt trevligare öga mot öga än i skrift. Trot eller ej.

De få gånger Gröna Köpingen har omnämnt Mönsteråsbloggen har det alltid varit i positiva ordalag. Bert däremot brukar alltid ha avvikande uppfattningar, även om hans ämnesbredd är ytterst begränsad. Det händer också att jag får ett omnämnande på Berts blogg där Bert med författarens frihet tilldelar mig värderingar och åsikter jag inte alls känner igen. Men eftersom Mönsteråsbloggen är generös, så bjuder jag på det.

Mönsteråsbloggen vandrar på som vanligt med andra ord. Måhända kutryggig i verkligheten, men rak i cyberrymden.

Tre utflykter

Idag ska jag i all enkelhet redovisa tre exkursioner i landskapet den senaste veckan.

Björnöhus
Björnöruinen är resterna av ett hus som Svante Bielke på Kråkerum började bygga 1601. Bygget kallades för ”Nya Kråkerum” men om det verkligen var en ny huvudbyggnad eller ett lustslott är oklart. Svante Bielke avled 1609, men bygget fortsattes av hans änka Elisabeth Leijonhuvud. Här finns räkenskaper som källa. Förmodligen krossades planerna när danskarna härjade i bygden 1612.

Enligt en muntlig tradition utgör ruinen resterna av ett nunnekloster från 1400-talet. En man född under 1800-talets första hälft berättade: Danskera gick me sine galejer te Korshamn å slo ihäl tjuren ä begynde på te bryte ner klostret. De va på 1400-talet. Sen brände de. Murera bröts ner. Det skall ha funnits 17 nunnor som tvingades fly när danskarna kom. 

De flesta arkeologer menar att det inte finns något stöd för ett medeltida nunnekloster. Exempelvis finns inga arkeologiska fynd som tyder på det.

Ett undantag är Carl Olof Cederlund som i en artikel 1990 argumenterar för att Björnö hus faktiskt kan ha medeltida rötter. Han konstaterar att ruinens södra delar tycks vara äldre än från 1600-talet och är ombyggd med ett sekundärt valv. Han noterar också att det på Björnö i anslutning till ruinen finns flera namn i odlingslandskapet med kyrklig koppling såsom ”Klosterplanen” och ”Kyrkgärdet”.

Eftersom Björnö låg under Kråkerum bör ett kloster eller ett kapell i så fall ha inrättats av Kråkerums ägare. Och faktum är att det på 1400-talet fanns en person på Kråkerum som var uppenbart intresserad av kyrkliga byggnader – Ture Turesson Bielke. Förutom att han var engagerad i Kronobäcks kloster så var han 1467 med och instiftade ett skärgårdskonvent i Blekinge – S:ta Claras kapell på Torkö. Ture Turesson Bielke satt på Kråkerum 1457 till 1489, vilket stämmer väl med den folkliga traditionens tidsangivelse.

För egen del har jag svårt att fästa någon större tilltro till traditionen om ett nunnekloster. Det här var Svante Bielkes projekt.

Varggropen utanför Grimhult
Terrängen tämligen besvärlig och inbjuder inte till besök av historieintresserad allmänhet. Men den ligger ganska nära vägen så vill man är det inga stora problem. Enligt Fornsök var denna 1979 till delar fylld med skräp och norra väggen hade delvis rasat in. Nu var den i mycket fint skick, även om man förstås kan ta bort lite växtlighet ibland. Tror Fliseryds hembygdsförening restaurerade den. Skulle tro att den är ca 2,5 till 3 meter djup. Den minner om en tid då vargen var hatad eftersom den tog människans föda.

Tors källa vid Grimhult
I äldre tider var det vanligt att sjuka sökte sig till hälsokällor. I Grimhult finns Tors källa, som enligt Fliserydsboken användes flitigt fram till omkring 1910. Varje år kom mellan 60 och 80 personer, eller fler, dit för att dricka från källan i 80 dagar. Den ansågs bota bl.a. reumatism. På 1800-talet var det tradition att ha midsommardans vid källan. 

Jag åkte dit för att försöka lokalisera den, vilket inte var det lättaste, men till slut hittade jag några plankor i marken och bredvid en skylt som ramlat. Allt i snårig terräng. När jag lyfte på plankorna fann jag i alla fall källan. Lite vatten fanns det som bubblade upp, men mest gyttja som var ungefär 60 cm djup. Det här är ju ett gammalt fint kulturarv så hoppas att platsen kan iordningställas.

Veckans låt så. Jag har noterat att YouTube-klippen inte verkar fungera via mobil.

Easy kom med nytt album tidigare i år. De fanns väl redan på 90-talet och utvecklas inte så mycket. Men hantverket har förfinats.

Skönt med höst

Hösten bjuder på fina dagar nu, även om jag föredrar den lite mer blåsiga, kulna och regnruskiga varianten. Just innan löven faller är en bra tid för att åka ut och titta på fornlämningar och gamla husgrunder. Den värsta grönskan är borta och löven döljer ännu inte markens hemligheter.

Det klagas på Zlatan för att han har betett sig illa i omklädningsrummet när han är missnöjd. Alltså...jag tar avstånd från all vuxenmobbning, men tål man inte skäll från Zlatan på landslagsnivå så vet jag inte hur man ska klara livet som fotbollsproffs. Skäll tillbaka. Svårare än så behöver det inte vara. När jag var barn skällde alltid de bättre killarna på mig och andra oduglingar. Så ska absolut inte gå till på den nivån. Hade jag varit vuxen hade jag gett igen med en rak verbal höger.

Föredragen har börjat igen. Igår och idag talade jag hos PRO i det gamla församlingshemmet. Det var roligt att komma igång igen lite smått. 

Församlingshemmet invigdes 1936. Numera är det PRO:s lokaler.

Ändå bär jag på en underlig tomhetskänsla. Ingen livefotboll och inga gudstjänster jag vågar gå på. Sedan är jag nog lite trött på att vara den där som ska kunna allt om historia. Jag har hållit på med historia sedan jag var 16 år. Ibland som hobby, ibland som profession. Det är dags att hitta glädjen i arbetet igen. Hösten brukar bjuda på det.