23 maj 2017

Inför bluesfestivalen - fattar man inte att Morrissey är blues har man inte på festivalen att göra

Alla dessa jävla soliga vårar. Mitten av maj till skolavslutningen är alltid värst. Kommer ändå så alltid att gå i svart tröja och svart kavaj, toksvettas och ta en öl för mycket den månaden. 

Hade nu Ulf Lundell eller Plura sagt det här så hade folk liksom tyckt det var jättebra. Men nu - "du ser alltid allt så jävla svart din melankoliske psychodysterkvist. Ska du sabba bluesfestivalen nu också." 

Ha ha, precis som om de fattade vad blues är. I min värld är bluesen inte blå toner och nån jävla 12-takt i myspys. Det är en attityd. Morrissey är precis lika mycket blues som B.B. King. Fattar man inte det, så fattar man inte blues i dess innersta mening och har fan inte på bluesfestivalen att göra. Jag ska nog fan dyka upp i år.

Och tänk att Morrissey har en sån fin inblick i de rykten och det skvaller som är Mönsterås särprägel och som orsakar sådan smärta för dom som drabbas. Men hans svar är oslagbart briljant:

"All of the rumours
keeping me grounded.
I never said that they were
completely unfounded."

Precis så ska skvallerjävlarna tas. Håll glöden lite lite vid liv även om det inte är sant. Låt aldrig ditt liv begränsas av illasinnade rykten. Stå istället upp för ditt liv hur bluesigt det än är. De flesta kommer inte att förstå det i alla fall i sin ynkliga ytlighet.








21 maj 2017

Helgtankar

En givande helg går in i sin sista fas. Fint väder och möten med människor.

Ikväll ska jag börja skriva på deckaren igen efter att ha gjort uppehåll ett par veckor. Fanns saker och lite seriösare sidoberättelser jag inte kunde formulera, men nu flödar orden från hjärtat igen. Då får man passa på. De magiska stunderna är få. Sedan finns det lösa idéer på nya lite annorlunda bokprojekt. Börjar växa fram ett väldigt intressant litterärt nätverk i Mönsterås. Kan nog bli något överraskande samarbete med tiden. Men först ska Alvar ta itu med ett par nya mord som skakar Mönsterås.

Det finns vissa stunder i livet som är så vackra att man vet att de kommer att sätta sig för resten av livet. Jag vårdar dem ömsint. De där stunderna man hade önskat att man verkligen kunde frysa tiden. Efteråt kan man slitas mellan tomhetskänsla och någon slags vördnadsfull tacksamhet att man ändå fick uppleva dom specifika ögonblicken. Och det är tacksam man ska vara. Det är inte alla förunnat att ha fått uppleva just det.

Känns som om framtiden finns i alla fall. Man får försöka leva kreativt.

"And no one´s gonna take that time away. You can stay as long as You like."


"Räkna de lyckliga stunderna blott"


Alla som har levt med en missbrukare vet vad sann destruktivitet är, hur det kastar sin skugga över hela livet och drabbar även dom som lever nära. Den lokala författaren Paula Lemgård Ragnarsson har upplevt det och skrivit om det i boken ”Räkna de lyckliga stunderna blott”. Jag har redan tidigare nämnt boken, men nu har hon fått hem fler böcker och historien förtjänar all uppmärksamhet den kan få.

Boken beskriver osminkat och gripande missbrukets destruktivitet, inte bara för missbrukaren, utan inte minst för anhöriga och medberoende. Förutom den självupplevda gripande historien innehåller boken många konkreta råd om hur man kan få hjälp, liksom flera psykologiskt knivskarpa avsnitt, brutalt ärliga utan utrymme för förnekelse eller hyckleri.

Det är inte alla som lyckas kombinera det självupplevda med intellektuell klarhet och psykologisk stringens, men Paula får ihop det utmärkt.

Allt skildras med finkänslig respekt och den uppmärksamme läsaren kan inte undgå den starka lojalitet och kärlek som går som en röd tråd genom boken. Inget jag hade klarat av.

Paula är därtill en utmärkt stilist med en egen språklig ton. Boken rekommenderas å det bästa och beställs av Paula på Facebook. Hittar ni henne inte där så hjälper jag givetvis till som mellanhand.


19 maj 2017

Fredagsinlägget

Fredag igen och jag har längtat efter helgen. Har levt mycket i litteraturen den sista tiden. Förunderligt hur 100 år gamla texter kan ge perspektiv på nuet. 

De senaste åren har krävt så mycket. Har fått stänga av det mesta för att klara det. Känns svindlande att ha återfått någon slags kontakt. Idag kände jag solen mot huden, hörde fåglarna och anade dofterna från hembygdsparken.

Pratade med en vän som tyckte allt var så uppenbart och att jag skulle ta av solglasögonen. Är inte alls så säker på att han har rätt, men han utgick från någon slags normalitet för socialt beteende. Finns det något sådant? Människor kan agera på olika sätt som bottnar i olika erfarenheter. Man får vara varsam och respektera det. Alltid respekten först. En del tror dom ser klart, men de ser det dom vill se.

Blir väl inte mer idag. Men önskar en trevlig helg!

Bon Iver gör sin egen låt så starkt att det gör ont.




Morrisey tar upp ett annat tema på det sätt bara han kan. "Shyness is nice, but shyness can stop you from doing all the things in life You´d like to."




18 maj 2017

Kärlekens pris och Hjalmar Söderberg

Kärlekens pris är alltid sorg. Kanske är det en vacker sorg. Ett tecken på att man gav något. Man måste lära sig leva med den utan att slitas sönder inombords. Vissa dagar är jobbiga nu. Andra stunder är dom bästa jag haft på väldigt länge. Vet inte var jag ska vara. Ibland tokgråter jag. Ibland skrattar jag mer än jag gjort på flera år. Kanske är det ett sundhetstecken. Vet inte. Försöker lära mig att jag aldrig mer kommer att ha den kontroll jag en gång hade och jag vill inte heller tillbaka dit. Försöker vila i stundens magi och skingra tankarna de andra.

Är trött på alla applåder för mina föredrag som bara har varit en kompensation för den bekräftelse jag borde fått på annat håll. Fick jag önska bara en sak efter alla år av slag och hot och missunnsamhet och förminskning så är det att någon ville ge mig en kram. Bara hålla om mig en timme. Bara så.

Är ganska omskakande när man når människor både på ytan och på djupet. Tycker om dom samtalen. Är inte alls van vid det.

Jag har alltid varit en ensamvarg. Nu för tiden känner jag mig faktiskt ensam ibland. Kanske därför jag går mina promenader eller är ganska mycket på FB när jag är hemma. Vill på något sätt ha människor omkring mig. Varför? Inte likt mig. Kanske livbojar.

Jag var medberoende under min ungdomstid. Läs om det om du inte vet vad det betyder. Du kan läsa Paulas bok "Räkna de lyckliga stunderna blott"  som jag skrev om nyligen (kolla några inlägg längre ner). Inser att det har format mig mer än jag velat tillstå. Jag ärvde inte missbruket, men det har definitivt bidragit till en del fatala felval i livet.

Läser Hjalmar Söderberg igen. Den allvarsamma leken är bäst. Han var långt före sin tid både vad gäller språk och teman. Tomas påminde mig om alla underbara oneliners i den boken. "De satt stilla som mannekänger fast de var tokkära"...eller... "Det har blivit en tidig höst, men det kommer ju an på oss själva om vi vill göra oss en högsommar tillsammans". Så briljant!

Idag känns det som lite sommar. Ska gå ut ett varv ikväll. Som vanligt. Och jag säger som Rasken: ”Jag går väl för fan åt vilket håll jag vill”, dvs Torget, Storgatan och Häradshövdingegatan.


Ha det så gott

Mönsterås konstigaste skylt? Rydvalls backe grävdes nämligen bort 1977. 

Fråga chans - episod som valdes bort för Mönsteråsbarn

Fortsätter publicera små texter som aldrig kom med i Mönsteråsbarn. Temat i följande historia finns med i boken, men inte just denna lilla episod.

Fråga chans
Under hela låg- och mellanstadiet så förekom ett märkligt, och i mångt och mycket bisarrt, litet fenomen som kallades ”fråga chans”. Om man blev förtjust i någon så kunde man undersöka om intresse förekom, och det kunde gå till på lite olika sätt. En del skickade små lappar, en del sände ombud och de modigaste frågade väl själva. En del ansträngde sig och skrev på engelska, vad nu det skulle vara bra för.

Vi var ju några som inte levde i den världen, men som givetvis längtade lika mycket som alla andra. ”Kärlek är för dom”, som Thåström sjunger, fast den låten inte fanns då. Vi skrev inga lappar och fick aldrig några. Där grundlades en del av den känsla av utanförskap som sedan skulle växa sig allt starkare under tonåren. En del tror jag raljerar när jag skriver om den blyghet jag då levde i. Men det var tungt på riktigt.

Men så en dag låg den där. Lappen. I jackfickan. En vit lapp. Skriften var från en röd bläckpenna. ”Får jag chans på dig?” Typisk tjejstil. Ingen grabb som drev med mig.

Jaha, vem skulle den till då? Hon kunde väl ha kollat in lite bättre vilken jacka han hade. Men min jacka var ju inte lik någon annans. En lite udda blå träningsoverallsjacka med grunda fickor. Lappen var nog till mig trots allt.

Nu fanns det likväl ett stort problem som jag inte kunde lösa. Lappen saknade avsändare och hon hade uppenbarligen inga som helst planer på att ge sig till känna. Hon var ju jättemodig som överhuvudtaget hade vågat ge mig lappen.


Så…den enda som frågade chans på mig under min skoltid stannade kvar i skuggorna. Det var synd, för vi var nog av samma sort. Fast hon var lite lite modigare.

17 maj 2017

Fader vår - ännu en del som inte kom med i "Mönsteråsbarn"

Fortsätter publiceringen av de delar av ”Mönsteråsbarn” som aldrig kom med i boken. Mer kuriosa och inte språkligt bearbetade. Igår började jag med ”Råflörten”. Fortsätter på temat relationer, men inte dråpligt den här gången och jag har försökt skriva historien med respekt. Efter denna historia, som också utspelade sig i Växjö, blir det historier från Mönsterås.

Fader vår

Under några år på 1990-talet var jag med i en kristen bönegrupp som brukade samlas en gång i veckan. En del bad mer än andra, en del var nog mest med för gemenskapen. Varje samling avslutades med fika. Det var en skön stämning i gruppen och vi kom från alla möjliga kyrkor och samfund.

I gruppen fanns det en tjej som man kunde vara tyst med utan att det blev pinsamt. Jag tror vi båda uppskattade det. Vi hamnade ofta bredvid varandra på fikastunderna, kanske för att vi slapp kravet att prata hela tiden. Och i de samtal vi ibland ändå hade fanns någon slags respekt för att vi båda var ganska skygga och bortkomna i sociala sammanhang. Mer än så var det inte. Sände hon ut andra signaler var jag oförmögen att se dem.

Så kom då min 25-årsdag och samlingen skulle vara hemma hos mig. Jag bjöd väl på lite extra godsaker, och kamraterna dröjde kvar lite längre än vanligt. Men så började den ena efter den andra droppa av. Till slut var det bara jag och den här tjejen kvar. Jag märkte att hon inte ville gå hem.

I vanliga fall hade jag vid det laget fått panik, men den här gången uppfylldes jag förunderligt nog av ett stort lugn. Vi började med att sitta tysta, kanske en halvtimma. Sedan började hon prata. Och jag fick ta del av hennes livs historia. Vad hon sa kommer jag förstås aldrig att berätta. Vi avslutade med att be Fader vår och så följde jag med henne hem till porten innan jag vände och gick hem till mig.


Vi träffades aldrig mer på det sättet. Vad som kunde ha blivit fick vi aldrig veta. Men det blev ett ganska så vackert minne.

16 maj 2017

Råflörten - censurerade delar från mina memoarer

För några år sedan gav jag ut boken "Mönsteråsbarn" som handlar om min uppväxt i Mönsterås och min tid i Växjö. Givetvis valde jag bort vissa episoder för att boken inte skulle bli för tjock. Kommer de närmaste dagarna att publicera några censurerade delar. Jag börjar med råflörten.

Följande historia utspelade sig under min tid vid Högskolan i Växjö:

Tjejen på biblioteket satt och tittade på mig utan att släppa blicken, samtidigt som hon log ytterst bedårande. Jag såg mig runt omkring för att undersöka vem hon egentligen tittade på. Att det var mig hon inspekterade fanns inte på kartan. Men det fanns inte en enda manlig modell i närheten. Ingen annan man överhuvudtaget.

Nästa tanke var att hon drev med mig. Hon var väldigt söt, och det kunde man kanske inte säga om mig, så det var nåt som inte stämde. Jag gjorde mitt bästa för att negligera den unga damens blickar och lyckades väl, låt vara något distraherad, slutföra mitt skolarbete.

Nästa dag fortsatte tittleken och jag började känna mig både smickrad och obekväm. Hon spelade trots allt i en annan division, i alla fall när det gällde de yttre kvaliteterna. Jag bestämde mig likväl för att ta reda på vem hon var. Givetvis utan att fråga henne direkt. Därtill var jag alldeles för blyg, tafatt och hämmad.

Eftersom jag hade viss fallenhet för detektivarbete så var det förstås inga större problem. Jag lyckades finna en gemensam bekant och fick ett namn. Kollade upp henne och fann att hon hade en pojkvän.

När jag så en kväll gick till kvarterets studentpub så klampade en ung och mycket uppbragd man fram till mig och deklarerade med hatisk blick att jag ”skulle ge faan i hans flickvän.” Killen var ganska liten, men ett veritabelt muskelpaket och jag insåg att jag vid ett eventuellt handgemäng skulle bli offret.

Ändå förlorade jag snart tålamodet med muskelkillen. Förklarade att jag inte ens hade pratat med den fagra damen, men att jag kanske skulle göra det och att jag då inte tänkte fråga honom om lov först. Och så vitt jag visste var hon knappast hans egendom. Jag bad honom därefter vänligen lämna mig ifred.

Det hela höll på att sluta med handgemäng, men när jag ställde mig upp för att ta slaget kom två av hans kamrater och drog iväg med honom. Jag var spik nykter kanske skall tilläggas.

Några dagar senare konfronterade jag den söta flickan med det bedårande leendet och frågade varför hon hade betett sig så i biblioteket. ”Jag tyckte du såg söt ut”, blev svaret. Att det hade varit nära att kosta mig en utslagen tand eller ett blått öga verkade inte bekymra henne det minsta. Innan vi skildes åt log hon och blinkade med ögonen precis som tidigare.


För egen del vandrade jag långsamt och eftertänksamt hem till min lilla ungkarlslya, fast besluten att aldrig mer bry mig om söta flickors tindrande ögon. Hädanefter skulle jag se andra värden. 

14 maj 2017

Många promenader denna helg

En helg med många promenader. Har behövt dom. Dels för konditionen, men också många tankar och känslor som ska ut nu när livet börjar landa nånstans efter flera tuffa år. Har nämnt det förut, men jag har inte haft några tårar de senaste åren. Den här helgen tog jag igen det. Det finns saker jag är ledsen för och det finns saker jag är glad för. Det låter trivialt, men när det blandas så brister det ibland. Det kan skifta från timme till timme. Får se hur många dagar det sitter i. 

Livet är inte alltid helt enkelt att hantera rätt och jag har en tendens att klanta till det. Nu får det bli som det blir. Skulle behöva en vecka och bara gå runt på Mönsterås gator, men så funkar det inte, och man ska inte fastna i grubblerier. Bättre vara ärlig mot människor. Jag har ibland en tendens att bli sentimental och det klär mig inte.

Vill betyda något för människor igen. Ge min vänskap till mina vänner som jag försummat de senaste åren. Vara den där man kan lita på i alla lägen. En bra människa. Fördjupad vänskap som betyder mycket för mig.

Finns så mycket att ta igen. Vill se fler av livets vackra sidor. Och hitta min humor igen.





12 maj 2017

Ny sidoberättelse i deckaren

En känslomässigt svajig vecka går mot slutet. Är tacksam att jag har en stabil botten. Har upptäckt att jag är en jävla nolla på att förmedla saker. Det funkar bara inte. Vad jag än skriver så finns det inte en människa som förstår, än mindre den som borde. Hur tydlig ska jag behöva bli utan att behöva säga som det är.

Skulle vilja prata med en person öga mot öga i lugn och ro. Tror aldrig vi når dit. Vi är inte såna som snackar. Kanske nån gång på Åshaga. Jag är rädd om nån slags vänskap, eller vad man nu vill kalla det, och värdesätter den så jävla mycket att jag inte vill riskera den med olika frågor och klargöranden.

Sällan har en fredag varit så välkommen. Ska bara sjunka ner i fåtöljen och göra ingenting. Kanske skriver lite möjligtvis. Har vävt in en ny delberättelse i min kommande deckare. Jag vill få med något vackert i den och tänker väva in den vackraste kärlekshistorien i världslitteraturen. Märkte att boken bara handlade om mord och småortselände. Nu blir det en vacker saga som löper bredvid. Älskar det.

Ikväll hockey och två glas vin och skriva. Hoppas tankarna har landat då.

Önskar er alla en trevlig helg!