22 mars 2017

Tacksam för varje dag

Var dag har nog av sin egen plåga. Tror det var Jesus själv som sa dessa ord. Ändå är det nog kristna syskon som suckar mest på mig när jag lyfter fram den sidan av alla dessa dagar som kommer och går. Men jag är förstås tacksam för alla dagar. Man kan inte vara otacksam för att varje dag innehåller något plågsamt och Jesus har aldrig gjort mig något ont. Det är livets villkor. Sedan kan bördorna skifta och vara olika tunga olika faser i livet. I och med att jag fick bära tunga bördor redan i min ungdoms dagar, så har jag klarat betongblocken som vuxen.

I morgon, torsdag, ska jag hålla föredrag i Ålems församlingshem klockan 18.30 på temat ”Från hospital till hemtjänst. Omsorg och omvårdnad under 1000 år” med lokala exempel från Ålem med omnejd. Det blir ett sant nöje. Gratis har jag hört.

Hälsar ibland på människor jag möter ute. Förutom människor jag känner blir det mest på äldre. Det tycker jag hör till. Ibland får jag bara en blängande blick tillbaka. Munnen knips ihop så att läpparna blir ett smalt streck. Syrligt. Missbelåtet. Nå, jag har ju inte levt hennes liv.

Ibland hälsar främlingar på mig. Kanske har de varit på något föredrag. Ungdomar brukar hälsa. Kanske har deras skolklass besökt hembygdsgården. Ibland missar jag att hälsa eftersom jag i affärer är så fokuserad på att komma ut därifrån så snabbt som möjligt. Men min grundprincip är att man ska visa hyfs och hälsa, såvida man inte har fobi eller lider av en extrem blyghet.

Norsk visa är vital.




21 mars 2017

Musikaliska nyheter

Paddy i Prefab Sprout, ett sant musikaliskt geni, lever uppenbarligen och har släppt en helt ny låt akustiskt. Av den forna rösten finns inte mycket kvar, men fin ändå på något sätt. Budskapet är kristallklart. Och det ödmjuka formatet passar bra. Gammelfarfar har talat och då lyssnar man.

«America, America/Now she’s blushing in the sun/Don’t reject a stranger knocking at your door/An orphaned child exiled by war/She may become a doctor and work among the poor/A scientist who finds a cure»




Delillos fortsätter leverera högkvalitativ norsk pop. Här tar man hjälp av fina kvinnliga stämmor. Även här i det närmaste provokativt enkelt, men ljuvliga stämmor.



19 mars 2017

Nu tar min fru över skolkontakterna - 7 år får räcka

Efter att under sju år ha kämpat för min dotters rätt till en värdig skolgång anpassad efter hennes förutsättningar och en trygg vardag utan mobbning, så överlämnar jag nu huvudansvaret till min hustru. 

Är mentalt nedgången och sliten efter att nästan varje dag, periodvis bara varje vecka, fått ta itu med skolor och lärare varav 75% inget begriper. Det var i fredags kväll som jag fattade detta beslut. Sitter man en fredagskväll och känner en gnagande oro och ångest inför den kommande skolveckan, så är det dags att sätta stopp. Vaknar man varje morgon halv fyra och grubblar över sitt barns trygghet i skolan så är det hög tid att låta någon annan ta över. Jag har också rätt till ett liv.

Min fru har förstås varit delaktig i denna kamp, men hon har längre arbetsdagar än jag och jag har haft lite lättare att formulera saker eftersom hon inte har svenska som modersmål. Jag känner mig dock helt trygg med att hon kommer att klara detta utmärkt. Min finska fru har alla de egenskaper som behövs vad gäller sisu, mod och okuvlighet. Därtill kan hon alla lagar och är oerhört kunnig i vad som är skolans ansvar och vad som är vår. Dessutom är hon argare än vad jag är så det ser bra ut.

Rent intellektuellt är jag i bättre form än någonsin, men jag tänker inte gå ner mig mer mentalt bara för att skolan inte tar det ansvar den ska.

18 mars 2017

Författarens frihet

Det är sällan som jag är helt enig med Barometern/OT:s ledarredaktion, men idag finns det ingen oenighet alls mellan mig och Martin Tunström när han med anledning av Torgny Lindgrens bortgång tar upp författarens frihet i förhållande till en stat som gärna vill använda kulturen för politiska syften.

Torgny skrev själv om hur han och andra författare på 1970-talet blev inbjudna till kulturministern som uppenbarligen sökte författarnas stöd för att krossa bokmarknadens kapitalistiska aktörer såsom förlag och bokhandlare. I det socialdemokratiska Sverige skulle författarna bli fria.

"Då vi kom ut på Sveavägen igen var många av oss partilösa, såsom fria skriftställare bör vara", skrev Lindgren.

Idag handlar det, som Tunström helt riktigt påpekar, om andra frågor än på 70-talet, men likväl vill stat och ibland även kommun ha inflytande på kulturlivet. Med morot och piska försöker man locka fram det budskap man vill författarna ska förmedla, dvs de rätta åsikterna i tiden.

Förlagen har ofta en fingertoppskänsla för detta och tar in författare som skriver om sådant som just nu kan placeras i något slags ideologiskt rätt skyltfönster. Givetvis måste du ha ett feministiskt grundperspektiv för att ens komma ifråga. Helst ska du redan vara känd för att ett förlag ska låta dig ge ut en bok.

Ett förlag innebär dock inte alltid den frihet man kan tro. I bästa fall kan du bli ekonomiskt fri, men priset för det är att du har ett förlag som lägger sig i din skrivprocess, som kritiskt granskar dina manuskript och till och med lägger sig i din karaktärsuppsättning och kapitlens ordning och innehåll.

När boken väl är färdig kan man undra hur stor andel som är författarens respektive förlagets. Ska du sedan bli aktuell för priser så är det än viktigare att du ligger i de rätta tankarnas och åsikternas mittfåra.


Sartre vägrade som bekant att ta emot Nobelpriset 1964. Han ville till varje pris bevara sin intellektuella frihet. Det hedrar honom.

17 mars 2017

Rättvisa

Rättvisa är ett ord som i vår tid inte har särskilt hög status. Det beror kanske på att rättvisa med tiden blev ett tämligen tomt ekande slagord i den politiska retoriken. Det beror säkert också på att individualismen segrade där någon gång på 1990-talet och då blev rättvisa ett negativt laddat ord som kunde hota din individuella framfart. Vet en del som slutade be "Fader vår" och ersatte det med "Min Fader". Plötsligt kom jaget före Gud och egot före gemenskapen.

Men det är hög tid att rättvisa får en renässans. Det kan handla om goda insatser som ska belönas, rättvist bemötande i vardagen, rättvisa i skuldfrågor och social rättvisa. En av de grundpelare som ingick i min fostran från både mina föräldrar och morföräldrar var just en känsla för rättvisa och att man skulle reagera där orättvisan härskar. I detta ingick att stå upp för svaga och utsatta. Att bita ifrån där det behövdes.

Som förälder så är det en tuff utmaning men ack så viktig sådan att försöka föra vidare modet att säga ifrån och inte stillatigande ta skit. Att stå upp för sin och andras mänskliga värdighet. Även om man får betala ett pris för det.

Jag har tidigare tagit upp hur man i Fliserydsdelen av kommunen känner sig orättvist behandlade av Mönsterås kommun allt sedan kommunsammanslagningen på 1970-talet. Uppenbarligen finns samma känsla i Blomstermåla. Har läst inlägg på FB om att missnöjet pyr om allt möjligt där. Det gäller bland annat dragiga skolbyggnader och ett fotbollstält som man inte ens vill diskutera från kommunalt håll. Känslan är att Mönsterås får allt. Konflikten vi så ofta hör om mellan stad och landsbygd finns även på landsbygden mellan centralort och orter i periferin, som ju inte är periferi för dom som bor där.

I min kommande deckare så kommer ett par underliggande teman att vara just rättvisa och val i ett existentiellt perspektiv. Och så kommer jag givetvis att ta upp det där att man ska vara så bedrövligt lagom i Mönsterås för att folk inte ska börja titta snett. Många är livrädda att bryta mot invanda mönster. Det är sällan man ser några udda spännande människor på köpingen längre. Det är så välordnat att det börjar bli tråkigt. Jag föraktar vare sig vanlighet eller medelsvenssonliv,  men nog finns det intressantare sätt att leva.

Kapitel 6-8 blev inte så bra som jag tänkt mig, medan jag blev nöjd med kapitel 9-12. Måste alltså fortsätta bearbeta några avsnitt innan jag går vidare.

Hyckleriet frodas på många områden. Och kanske gör vi oss skyldiga till det alla på något sätt. Men minns min barndom dåd et var synd att gå på bio. De som sa det hade emellertid teveapparater hemma. Den ekvationen fick jag aldrig att gå ihop. Överhuvudtaget hade kyrkan en väldigt konstlad uppdelning mellan skapelsen och livet som kristen i skapelsen. Vissa delar av skapelsen var ok, medan andra inte var det. Det hamnade farligt nära gnosticism där den som tackade Gud för det goda skapelsen gav betraktades som ohelgad eller njutningslysten.

Nu tar jag helg och önskar läsekretsen en trevlig sådan!

Det finns människor jag saknar. Farbror Alvar är en av dom.

Mönsterås från hamnområdet vid 1900-talets början. Konstnären var kanske inte så bra ärligt talat, men intressant kulturhistoriskt.
Det finns musik jag mår bra av. Eggstone exempelvis.





16 mars 2017

Mord och vänskap och maktlöshet och forskarfynd

Mord
Jag läser gärna deckare av Leif GW Persson trots att han beskriver polisarbetet in i minsta detalj på minst 300 sidor. Men det jag har lite svårt för är hans totala avsaknad av krystad mordromantik. Han nöjer sig i regel med ett skott i huvudet. Men lite krystat och klurigt ska det allt vara för att bli intressant. Det kan handla om gift eller något annat mer uppseendeväckande. 

Men svenska deckare är tyvärr allt för ofta präglade av urtrist socialrealism eller polisiär utredningsrealism och så har det varit sedan 1960-talet. Nu har för all del även jag hotat med att min kommande deckare ska bli mer realistisk än den förra. Må så vara, men jag lovar att den ska vara kryddad med humor, ironi och en hel del absurditeter. Det är mitt sätt att beskriva samtiden.

Vänskap
Vänskap så. Under min barndom hade jag bara en vän och det var alldeles tillräckligt. Jag tror aldrig att vi bråkade. Det fanns en lojalitet som var orubblig. Visst umgicks vi med flera och ingick även i större kamratkretsar som hittade på allt möjligt, alltifrån fotboll till tennis och diverse smyglekar. Men jag hade en riktig vän och kände inget behov av flera.
På gymnasiet fick jag ytterligare tre vänner och i Växjö en till.

Idag bor vi utspridda över landet och jag är av olika skäl dålig på att upprätthålla vänskapsrelationer. När livet har gått in i besvärliga faser så vänder jag mig inåt och går upp i soloprojekt. Då har jag inte så mycket att bidra med till andra människor. I alla fall upplever jag det så själv. Då blir det mest hobbyrelaterade kontakter. Det är ganska sorgligt. Skulle vilja bo på samma ort eller i alla fall samma län som mina vänner.

Aristoteles delade in vänner i tre olika kategorier:

1.    Användbara vänner (= Bruksvänner)
2.    Lustans vänner (= Nöjesvänner)
3.    Varaktiga vänner (= Sanna vänner)

Här åsyftar jag givetvis vänner i kategori nr 3.

Man brukar säga att det är fyra saker som konstituerar vänskap - tillit, ömsesidighet, frivillighet och jämlikhet.

Även om jag är dålig på att hålla kontakt, så skulle jag aldrig svika en vän. Vänskapen står definitivt över min lojalitet gentemot specifika idéer.

Men ytterst sett är man alltid ensam mänskligt sett.

Maktlöshet
Läste i OT i tisdags om att BEO lägger ner ärendet med den familj vars barn kränktes av förskolepersonal. Ord står emot ord heter det. Ja, det är ju så det brukar låta. Redan när det stod om detta i tidningen första gången skrev jag att det är oerhört svårt att få rätt emot en kommun då det sällan träder fram några vittnen. Varför är ju lätt att förstå. Kollegial anda. Tycker så oerhört synd om denna familj.

Forskarfynd


Hittade idag årtalet 1873 inristat i skorstensmuren vid den sk Gula villan som tillhör de ursprungliga husen vid hembygdsgården. Det var i äldre tider statarbostad och senare trädgårdsmästarbostad. Det har ju tidigare diskuterats huruvida huvudgården uppfördes redan 1850 eller i början av 1870-talet när Rosén köpte gården. Jag har själv argumenterat för åren 1872-1874. Kanske kan denna inristning ge stöd för det om Gula villan uppfördes samtidigt som huvudgården.

15 mars 2017

Privat, personligt och offentligt

Den borgerliga människan, inte i politisk betydelse utan den moderna västerländska människan, sätter ofta en ära i att skilja på privat, personligt och offentligt. Många tycker förstås att jag och flertalet andra bloggare skriver om alldeles för privata saker. De tror att vi saknar känslan för vad som är lämpligt och därmed blir vi också oberäkneliga och obekväma. Däremot anses det vara fint att vara personlig, så där lite lagom myspysigt så att ingen tycker det blir pinsamt.

Dessa gränsdragningar är förstås sociala konstruktioner. I det gamla bondesamhället, och under större delen av den mänskliga historien som vi känner till, har man inte alls haft den uppdelningen. Den privata sfären, om den överhuvudtaget fanns, var ytterst liten. Så även om jag i samtiden utgör en minoritet, så är jag historiskt sett en del av majoriteten. Ja i ett historiskt perspektiv skulle jag nog kunna sägas vara oerhört mån om mitt privatliv.

Denna konstlade uppdelning har orsakat stora bekymmer, framför allt har den bidragit till att öka hyckleriet. När fasaden utåt blir viktig för att upprätthålla status och position så börjar man dölja sådant som kan få fasaden att rämna - problem, sjukdomar och missbruk. Det ska hyssas och hållas inom familjen. Det ska skötas diskret och inofficiellt.

Strindberg hatade denna förljugenhet. Det var därför han kunde skriva ”vi ses i nästa bok”. Många trodde att han bara var ute efter att hämnas, men det intressanta ligger förstås inte i hans privata uppgörelser som ofta handlade om triviala saker, utan att han gick till angrepp mot hyckleriet.


Nu är jag ganska asocial till min läggning, så egentligen är det en stor frestelse för mig att anamma denna uppdelning i offentlig, personlig och privat. Jag vill ha friheten att välja min ensamhet, jag vill också slippa övervakningskameror och mitt hem är min borg. Men jag kommer aldrig sluta skriva privat om sådant som sjukdomar, psykisk ohälsa och mobbning. Det är för viktigt för att gömmas. Och självklart så ses vi i nästa bok.

Nästa inlägg kommer att handla om vänskap.

Jag som blyg pojke i lekskolan. Ville inget hellre än att bli lämnad ifred, men så kom den där fotografen.

14 mars 2017

Från hospital till hemtjänst - 1000 år av social omsorg och sjukvård

Den 23 mars kl 18.30 håller jag föredrag i Ålems församlingshem på temat "Från hospital till hemtjänst. 1000 år av social omsorg och sjukvård". Det är öppet för allmänheten.

Metoder mot mobbning från den drabbades perspektiv - din mänskliga värdighet är värd att slåss för

Att skolorna har sina metoder för att få stopp på mobbning vet vi ju. Men vilken strategi ska den som är utsatt ha? Jag ska berätta om de strategier jag använde under min högstadietid och förklara varför den ena metoden misslyckades medan den andra lyckades och varför den tredje var helt otänkbar.

1. Den metod jag tillämpade i sjuan och åttan kan kallas extrempacifistisk. Jag ansåg att det var fel att använda våld så jag drog mig antingen undan eller teg och svalde skiten. Fick utstå strypgrepp, slag och inte minst hånfulla ord. Orsaken till mobbningen var ibland högst oklar, medan det ibland bottnade i att jag var så oerhört smal eller läste mycket. Mobbare hittar alltid ursäkter, så finns det inga orsaker så hittar dom på något. En annan person i min närhet som gick i samma skola flera år senare var också mobbad, men med än värre metoder. De höll bland annat fast honom och skrek allt vad de orkade rakt in i öronen så att han än idag har tinnitus. Även han vek undan.

Utvärdering: Metoden hjälpte inte alls, vare sig för mig eller den andra personen. Mobbarna eggades att fortsätta och de behövde inte betala något pris alls. Tvärtom blev de säkert mentalt beroende av den sadistiska njutning det innebar att se mig plågas. Jag har aldrig hyst något tvivel om att de här grabbarna var genuina sadister eller gravt mentalt störda. Det här var inga vanliga grabbar som råkade ha en dålig dag ibland.

2. I nian fick jag till slut nog och klådde en av antagonisterna. Även om han var mindre än mig i kroppen och jag inte vann överlägset så var det därefter ingen som gav sig på mig. Även min kamrat som jag nämnde ovan gav till slut igen.

Utvärdering: Att ge igen gav påtagligt resultat på mobbningen som i princip slutade helt de sista månaderna. Även om jag riskerade att få stryk så satte jag mig i respekt och hade hur det än hade gått kunnat känna att jag stått upp för mitt människovärde. Sedan dess har jag aldrig backat i någon konflikt.

3. Den tredje metoden fanns bara på kartan, men var helt utesluten att man skulle använda. Nämligen att berätta för föräldrar eller lärare. Min mor är än idag genuint ledsen för att jag aldrig berättade något. Det ”skvallret” skulle ha straffats tiofallt. Det är ju denna metod som skolorna förespråkar, men eftersom uppföljningen är så obefintlig så drabbas i regel den utsatte än mer efteråt. Den som mobbar kommer nämligen att sätta igång en förtalskampanj mot offret. Det sprider sig som ringar på vattnet. Svaga lättpåverkade elever som vill vara ”inne” har snart också börjat utsätta eller frysa ut offret. Som vuxen vill man ju emellertid vara ordentlig och göra anmälningar  när det behövs, och vi har vid behov testat denna metod i brist på annat, men det skapar i regel veritabla mardrömmar för offret. Skolan kan visa att den minsann har tagit itu med mobbningen, men har sedan svårt att göra de så nödvändiga uppföljningarna så att offret sedan inte utsätts för bestraffningar.

Jag predikar numera metod 2. Ge igen till varje pris. Med ord eller om så behövs med våld (i alla fall om du är under 15). Ge igen även om du får skit tillbaka. Det är bättre att få skit för att man gett igen än att få skit för att man tiger och tar emot utan att bjuda motstånd. Din mänskliga värdighet är värd att slåss för. Jag har aldrig ångrat att jag klådde min plågoande. Det enda jag har ångrat är att jag gjorde det för sent. Man ska heller aldrig vara rädd för att förlora så kallade kompisar. Gå stolt fram även om du går ensam. Förr eller senare finner man alltid lojala vänner.

Nu hade jag tur som var kille. De som var riktiga vänner förblev det under hela skoltiden. Man behövde aldrig vara rädd att bli sviken. För tjejerna var lojaliteterna svagare och mer skiftande.

Mönsteråsbandet Evelyne släpper debutsingel


Mönsteråsgrabbarna i Evelyne släpper snart sin debutsingel.

Mönsterås har under åren fostrat en rad eminenta grupper och artister som satt orten på den musikaliska kartan. Det har då mest handlat om musik i traditionella genrer som blues, hårdrock, dansband och visa. Och nu kan det vara dags för en ny grupp att sätta avtryck. Snart släpper nämligen Evelyne sin debutsingel. Och även om bandet har ett arv att förvalta så vågar man gå sin egen väg. Mönsteråsbloggen ställde några frågor till bandets sångare Alfred Ekwall och fick lyssna på en bit av debutsingeln.

Berätta om bandet
Bandet består av Mönsteråsgrabbar. Jag, Alfred Ekwall, på sång, Jacob Gustafsson på gitarr, Fredrik Jonsson på gitarr/bas och William Ekwall på trummor. Jag och Jacob har känt varandra hela livet, och har även lirat musik ihop tidigare. William och Fredde känner varandra sen skolan och har också haft små musikprojekt ihop innan. Jag och William är bröder, så på den vägen är det.

Mönsterås har ju ett rikt musikaliskt arv inom kanske främst blues, hårdrock och dansband. Var står ni i förhållande till det arvet?  Är det något ni inspireras av eller rent av avlägsnar er ifrån? Hur skulle ni vilja beskriva er musik?
Vi alla har musik nära hjärtat, och vi kan vår sak. Men när jag hör Mönsterås tänker jag direkt på the Quill, kanske inte så konstigt eftersom pappa är sångare där. Frågar du mig så är alla i The Quill värda en kungatron. Vilken musik! Så jag hoppas jag ser fyra stycken nere i hamnen inom kort. Sedan är min mamma sångpedagog. Vi hittar inspiration av bland annat bandet Kent, där vi blandar "gamla" och "nya" Kent. Vi sätter vår egen prägel på låtarna, och satsar på lite lugnare verser och hårda refränger. Och nu när Kent lagt av måste ju några andra ta över.

Kan man återfinna Mönsterås i er musik eller i era texter?
Det skulle vara i min röst i så fall, ha ha.

Vem gör musiken och texterna?
Vi hjälps åt, men musiken på debutsingeln skrev Jacob och texten skrev jag.

Berätta om er debutsingel.
Född för att dö heter låten. Tuff, enkel och väldigt unik. En fantastisk låt. Jag kan egentligen inte riktigt förstå att det är vi som har skrivit den. Så bra är den!

I vilken studio spelar ni in?
Volt Studios i Kalmar. Där hjälpte Mattias Thunell oss med inspelning och mixning. Något som är häftigt är att låten är mastrad på Sterling Sound i New York. Mattias skickade in den dit. Där har låtar från bland annat Queen och Kiss mastrats. 

Vad tycker ni om musiklivet i Mönsterås? Replokaler? Livescen?
Replokalerna är fina, finns ändå ett par stycken. Livescener är det ju värre med.. Det är synd tycker jag för Mönsterås har gott om bra musiker. Det skulle nog bli ännu mer musikliv om scenerna fanns här. 

Planer för framtiden?
Vi har ingen press på oss direkt, men att skriva fler låtar absolut. En av planerna är att släppa låten såklart, och den släpps ju inom en vecka. 


Singeln släpps inom några dagar, men bandet var vänliga att skicka en liten teaser som ni kan höra nedan. Mönsteråsbloggen tycker det låter fantastiskt bra! (Klicka en eller två gånger)

video