Silon i hamnen rivs. Den uppfördes 1945. Året innan fördes en debatt i köpingen där motståndare till bygget menade att den skulle förstöra den traditionella utsikten och bli en skamfläck för Mönsterås. Silon kommer dock att återuppstå i min kommande deckare. Så snabbt ska vi inte bli av med den.
Vän av goda seder och traditioner undrar förstås om det ska bli något inlägg på bloggen i år eller om jag har hippat till mig och blivit en influencer. Jo, men det ska det nog kunna bli. Ett inlägg alltså. Men det finns ingen anledning att skriva bara för skrivandets egen skull. Däremot kan det finnas ett visst egenvärde i att man fortfarande tillhör dem som bloggar. Det är ju helt ute och mossigt sedan länge. Säg att du bloggar till en trendig människa i tiden så får du i bästa fall ett barmhärtigt snett leende tillbaka. Nej nu för tiden ska det vara podcasts, Youtubers eller just det... influencers. Jo, jag finns förvisso också på You Tube, men inte för att hånskratta åt senaste tinderdejten som inte höll måttet eller för att visa upp de senaste klädtrasorna jag fått av mina sponsorer.
Tyvärr händer det inte så mycket i Mönsterås, mer än lite buskörningar med A-traktorer, eller om det vill sig illa mer motorstarka bilar som kör Parkgatan fram i 100 km i timmen. Illa nog förstås, men inget som platsar på bloggen. Rivningen av silon i hamnen är inte heller mycket att engagera sig i. Den borde aldrig ha uppförts 1945 ens. Under 75 år har den skymt utsikten. Problemet är bara att man ska bygga nytt på höjden. Det var ju just det man inte borde ha gjort.
Nej, då var det värre när man tog ner godsmagasinet. Ett verkligt fint minnesmärke från sekelskiftet 1900 och dessutom i mycket gott skick. Där saknade kommunen helt känsla för kulturarvet.
Jag har skrivit en motion till hembygdsföreningens årsmöte senare i år, när det nu kan bli av. Den är dessutom förankrad hos flera andra medlemmar så känns tryggt.
Egentligen har jag inte tid med sådant. Skriver på annat och måste fixa en del i hemmet. Men man får väl vara glad så länge man har något engagemang kvar. I USA kan man inte hantera engagemang i alla läger har vi sett prov på. Då känns det fint att kunna skriva en motion som följer demokratisk praxis. Jag lovar att vi inte ska storma hembygdsgården.
Borde skriva mycket om den fullblodspsykopat som styrt USA nu under 4 år och den pöbel han eldat upp. Men man blir bara ännu tröttare då. Han har i alla fall lyckats med konststycket att skapa en alternativ verklighet som alltså inte finns. Dessutom har han fått ett antal miljoner att tro på denna fejkvärld med fejkfakta. Det är i sig en bedrift som borde rendera ett antal år i fängelse. En president skall hålla sig till sanningen och upprätthålla ämbetet med värdighet. Det kräver ett visst mått av mognad som bebisen Trump saknar.
För att nu liva upp stämningen lite så avslutar jag med några vykort som jag köpt på Tradera sista tiden.
Förresten, glömde att Jakob Hellman äntligen kommit med sin andra skiva. Tog över 30 år. Här skivans finaste stund.
Vid årets slut brukar Mönsteråsbloggen ha för vana att se tillbaka på det gångna året. Men i år är vi frestade att träda tillbaka och avstå från denna tradition. Eller vi och vi. Nu lät det som om vi är en redaktion, men det är förstås bara jag som skriver här. I det avseendet påminner den om en och annan skrift.
Som historiker är det också frestande att blicka bakåt. Det sitter liksom i ryggmärgen. Men nej...ibland är det bättre att tränga tillbaka instinkterna och stålsätta sig.
Vill man ändå drista sig till att beskriva året räcker det med "det var inte roligt". Utfryst av hembygdsföreningens styrelse för att jag vågade framföra åsikter. En elak pandemi som skördat dödsoffer och påverkat alla aktiviteter. Låt vara att isolering är mitt normaltillstånd. Gikt i stortån och tandvärk.
Nej, jag tycker att vi gör som Konungen sa, vänder blad och går vidare. Med huvudet högt och blicken klar med sikte på nästa år. Det finns ändå mycket att vara tacksam för. Livet i sig är ganska trevligt trots alla plågor och bekymmer. "Var dag har nog av sin egen plåga", som en annan Konung en gång sa. Så varför bekymra sig för morgondagen.
Vad är då den största lärdomen av året? Att "järn skärper järn", som det står i skriften. Genom att samtala, diskutera och låta olika åsikter mötas och brytas så utvecklas en verksamhet. Revirtänkande leder till stagnation och en långsam kvävningsdöd.
Nästa år blir det först en liten skrift som jag skrivit på uppdrag. Sedan ska jag skriva färdigt en Mönsteråshistorik. Varför då, undrar vän av ordning? Har vi inte redan en sockenbok? Jo då. Men:
Snart är det jul och missa inte denna viktiga hälsning från Folkhähämunskyddigheten!
Idag fick jag det mest överraskande julkort jag någonsin fått. Jag har inte en aning om vem det kan vara, men det verkar vara stämplat i Uppland, vad nu det säger i dessa dagar. Vilken främling kan vilja ge mig ett julkort med en stor peng dessutom. Jag får ödmjukt tacka och glatt ta emot de vänliga orden och gåvan.
Kulturchefen i Mönsterås försvarar kommunens beslut att som enda kommun i länet inte delta i Länsmuseets unika kulturarvsprojekt. Argumentet är att Mönsterås redan deltar i ett digitaliseringsprojekt. Men det är tyvärr inte i närheten av det paket som Länsmuseet erbjuder. Och som jag sa, summan är försumbar. Det handlar inte alls om den summan han anger per år, utan om drygt 25 000 kr per år. I ett kommunalt sammanhang är det kaffepengar. Frågan är snarare hur man kan se medborgarna i ögonen efter att ha sagt nej till detta. det är som att tacka nej till en lyxbil för 25 000 kr som annars skulle ha kostat flera miljoner, med hänvisning till att vi redan har en bil, en rostig gammal Opel.
En mycket dålig ursäkt således. Tråkigt för kommunen som går miste om länsmuseets kompetens och samarbetet i länet. Dessutom ska ju inte Kulturchefen stå och försvara ett beslut som borde tas på fullmäktigenivå. En sådan viktig fråga måste förankras i fullmäktige.
Kulturchefen menar också att alla var överens när frågan i efterhand togs upp i Kultur- och fritidsnämnden. Det kan inte stämma då en S-representant säger att hon aldrig ens hört talas som ärendet. Vidare har både socialdemokrater och moderater uttryckt sig positiva till projektet i sociala medier. Så den enigheten är en hallucination.
Mönsterås kommun tackar som enda kommun i länet nej till ett unikt kulturarvsprojekt som Kalmar Läns Museum har fått statliga pengar för Varje kommun betalar 2 kr per invånare och år, dvs en struntsumma även för en kommun som har tillfälligt dålig ekonomi. Tanken med projektet är att lyfta länets kulturarv, öka kunskaperna, ge kommunerna kompetens och främja turismen.
https://www.facebook.com/kalmarlansmuseum/posts/10158141665267775
Men...nu har Mönsterås kommun inte fattat sitt beslut i god demokratisk ordning. Ärendet har inte tagits upp i Kommunstyrelsens arbetsgrupp, än mindre i kommunfullmäktige, och inte ens i Kultur- och fritidsnämnden som det verkar. I alla fall så kände inte en S-representant där igen ärendet alls. Så vem har då beslutat att just Mönsterås inte ska deltaga? Det här osar mörkläggning och skandal.
Det här är förstås ett ärende som borde ha gått hela vägen till fullmäktige.
Så var vi då här igen. Mönsteråsbloggen har kämpat på i 12 år nu utan att ge vika för tidens trender. Samma gamla layout som den alltid har haft. Varför ändra något som tydligen fungerar, även om det ser trist ut. Jag har också med ålderns rätt blivit tråkigare. Tråkigt borde bli det nya normala. Som en motvikt till allt hippt, mediokert och flashigt.
Nu har jag likväl en glad nyhet. Till våren kommer fotbollen tillbaka på bloggen. För ett par veckor sedan antydde jag att 2021 skulle bli ett bättre och roligare fotbollsår. Och nu är det offentligt. Mönsterås GIF startar upp ett herrlag igen. Hittills rapporteras över 20 i truppen. Däribland bolltrollaren Niki Avdyli och den urstarke veteranen Mattias Rehn. Martin Nilsson sägs också vara redo, liksom flera unga talanger. Balansen mellan rutin och ungdomar som vill visa framfötterna kan bli ett bra koncept, liksom förankringen till Mönsterås. Bättre besked i coronoamörkret kunde man inte få.
Nu blir det distansundervisning för gymnasieelever igen. Inte en dag för tidigt. Visserligen är det inte en optimal undervisningsform. Tvärtom. Men nu handlar det om liv. Om smittan kommer hem till oss i riskzonen så kan vad som helst hända. Men grundskolan har man visst glömt bort. Lärarna får inte ens visir.
Min gode vän Hans Hermansson har en fin artikel från Snapphanetiden i senaste årgången av I Dackebygd. En årsbok som har en fin balans mellan hågkomster och ny forskning, och en stor bredd på författarna.
Silon i hamnen ska som de flesta säkert vet rivas. Den uppfördes 1945 och bygget föregicks av en lokal debatt där många menade att Silon skulle fördärva den traditionella utsikten mot viken. Så blev det. Nu när man har chansen att återställa utsikten som den sett ut under tusentals år så ska man istället bygga en ny hög byggnad. Vad som helst är bättre än silon men varför så historielösa?
Det får räcka så. Ikväll blir det På spåret. Vi tog bara 33 poäng förra veckan och det var mitt fel. Jag låste mig vid Trondheim på 10 p, men det var förstås Bergen. Kyrre som nämndes är begraven i Trondheim så därav misstaget.
Veckans låtar så. Först ut fantastiskt duktiga Sarah Klang med en ganska färsk singel. Sedan Jacob Hellmans geniala tolkning av Eldkvarns låt.
Vad händer på bokfronten? Blir böckerna aldrig färdiga? Jo då, de kommer att ges ut när tiden är mogen. Min livssituation gör det svårt att skriva i lugn och ro, så jag är ändå glad att det går framåt. Dessutom har jag en del föredrag nära i tiden som jag måste jobba på.
Först ska jag skriva färdigt en skrift som jag gör på uppdrag. Den är snart klar.
Därefter har jag två böcker på gång. Den ena handlar om Mönsterås historia under 1000 år. Där blir det en hel del nya rön eller tidigare icke uppmärksammade delar av historien som kriminalia, kvinnors liv och villkor och mycket annat.
Den andra är en deckare som utspelar sig under Bluesfestivalen. Mönsterås musikhistoria blir ett underliggande tema. Självklart med Alvar i huvudrollen. Det kommer definitivt att bli min mörkaste deckare hittills. Tiden inbjuder inte till några glättigheter. Men givetvis blir det en hel del humor.
