Anti-bildning

Ska arbetsmarknadens behov styra vilka utbildningar som ges? Det kan ju låta klokt och logiskt. I någon mening måste det förstås vara så, men ett land som vill kalla sig bildat och hålla en intellektuell nivå värd namnet kan inte bara se på utbildning som något instrumentellt som ska sätta människor i arbete.

Vi måste ha humanistiska inriktningar som bidrar med bildning, kunskaper, fördjupning och perspektiv. En del av hela västvärldens kris, kanske särskilt tydlig i USA och Sverige, är förlusten av bildning.  Vi lär människor att sköta jobb, men ger dem inga intellektuella redskap för att vare sig hantera livet eller bygga fungerande samhällen. Därför är det viktigt att bokmässan nästa år, efter årets bottennapp, har temat bildning.

Läs gärna artikeln som jag länkar till om anti-intellektualismen i USA. "We don’t educate people anymore. We train them to get jobs.”

Artikel om anti-intellektualism i USA.

Mönsterås hårda musikscen 1980-1990

Funderade lite på Mönsterås moderna musikliv häromdagen. Det är ju sällsynt konservativt. Mycket blues, hårdrock, dansband och körsång. Å andra sidan var och är man ju duktiga på det man gör, så någon borde skriva ner hela historiken medan de flesta av musikerna är i livet och kan berätta. Jag har inte tillräckligt med inblick för att göra jobbet, men hjälper gärna till på ett hörn med struktur och skrivande. Det handlade ju inte bara om banden, utan om helheten - samhällsklimatet, den kommunala musikskolan, Mönsterås vid denna tid, Rockringen, Oknöfestivalen, replokaler och diverse studieförbund.

Redan på 1970-talet fanns ju ikoner som Mönsterås bluesband, Zamba, Tonix och Bennys. (Jag söker förresten Zambas skiva "Mellan natt och dag", om någon vill sälja den). Men åren kring 1980 växte det fram en annan musikscen som drog åt hårdrocken. Tänker främst på grupper som Ictus och Plebb, och något senare NJB och The Quil(l).

Plebb bildades 1976 och släppte 1979 den kultförklarade skivan Yes it, isn´t it. Denna skiva är väl inte bara hårdrock, utan andas också en hel del progg, tycker jag. Medlemmar var Peter Martinsson, Tommy Gustavsson, Ronnie Nilsson och Per-Martin Petersson. I början var även Leif Bergqvist med. Ictus släppte en singel 1980 som var påtagligt inspirerad även av punk. Medlemmar där var Ulf Svensson (Becker), Leif Bergqvist, Peter Pettersson, Sven-Bertil Holm. En kombination av medlemmar från Ictus och Plebb bildade Purple Haze som gav ut en skiva 1981 med titeln Det är så man undrar, och den låter betydligt tyngre. Kolla in Plebb records för mer information.

Lite senare kom NJB som släppte en singel 1986, samt LP-n Heroes 1988 på danska Bums records. Tror man skiftade medlemmar ibland, men den klassiska sättningen var om jag förstått Roger Gustafsson, Lars Dannesäter, Ubbe (Urre?) Henriksson, Stefan Johansson och Peter Andersson. Tror Jolle var med på skivan eftersom Roger då slutat. Minns bilden från en singel och jag tyckte snubben längst ute på högerkanten såg så grym och otäck ut. NJB:s historia finns nedskriven på Spader Ess blogg. Unika och roliga  inblickar som visar hur det kunde gå till.

Under 80-talets andra hälft kom även The Quill som lät lite tyngre än föregångarna och som tveklöst spelade i en egen division. Detta band kan få ett eget inlägg framöver.

Det roliga är att man nu har digitaliserat gamla kultband som Ictus, Plebb och NJB. Kul för den som intresserar sig för Mönsterås musikhistoria.

Plebb - Förflutet

Ictus - Jag vill ut

NJB - Run away

The Quill - Dry (se nedan)

Rötter

De gräver vid Kronobäck. Tog en kvällstur dit för att titta på den "nya" grundmuren som går utmed källaren. Tror de plockat bort en del stenar, men hoppas jag plåtade rätt plats. Någonstans bodde ju munkarna och kanske i ett hus mellan källaren och brunnen.

Håller föredrag ibland och minns såväl roliga som mindre roliga framträdanden. Som väl är blir det sällan några incidenter. Men ibland kan det vara svårt att se manuskriptet om salen är mörklagd. Då förlorar man tempo och blir lite svettig i pannan. Det absolut roligaste föredraget höll jag förra året i Fliseryd. Det var fullt med folk och väldigt trevlig stämning. Fliseryd är dessutom en socken där jag har många rötter på min fars sida. Och mormor och morfar bodde i Mjölerum några kilometer från Fliseryd. På andra plats hamnar vårens föredrag vid hembygdsgården i Mönsterås då jag talade om Mönsterås på 1600-talet. Blev förbluffad över det stora intresset. På tredje plats hamnar ett mikroföredrag på Rotary om Mönsterås i krigstider. Gillar utmaningen att man bara har 20 minuter på sig. Kräver maximalt fokus.

Föredrag på hembygdsgården. Donald Trump-vibbar för det håret. Fotograf Håkan Knutsson.

1800-talskyrkorna blev sällan lika vackra som de medeltida, men jag älskar Mönsterås kyrka. Döpt där. Gift där.

Har äntligen Björn Edmans bok om Mönsterås-Åseda järnväg i min ägo. Har ju läst den tidigare, men rolig att ha i den lokala boksamlingen.

Min mormors morfar Johan August Pettersson ( 1853-1935) Enligt mormor var han en mycket snäll man. Torpare.

Ett liv i kriminalitet...

Det säkraste sättet att ta sig fram i livet torde vara att i unga år ställa till det för sig lite lagom. Är man ung och får en dom, hamnar i Lexbase och skämmer ut sig så blir man samtidigt omhändertagen av samhället. Var så säker. Plötsligt har du fått en specialsydd plats på en skola eller ett företag, just därför att du strulade till det. Kanske rökte du lite marijuana, slog nån på käften eller hamnade i fel kretsar. Förr kunde du även hamna på en kryssning i Medelhavet. Kryssningarna tror jag man har slopat, men tanken att kombinera ett milt straff med någon form av skräddarsydd knuff i rätt riktning (belöning) tror jag lever kvar.

Ibland blir det förstås som beslutsfattarna har tänkt. Småkriminaliteten avvecklas och blir via samhällets omhändertagande en (gen)väg till en tryggad försörjning. Den unge strulpellen stuvas om till lämplig försörjningsanstalt och inser att livet blir behagligare och mindre stressigt om man lever ordnat.

Men för de flesta fortsätter det nog dessvärre på den inslagna vägen. Den nya inkomsten används för inträde till än fler festivaler som romantiserar marijuana. Och så blir det mer droger, fler konflikter, fler stölder och fler fester i dåligt sällskap. Det finns väl inget som förenar människor så mycket som dansen runt en drog. Det är svårt att bryta mönster när vi människor har en tendens att dras till likasinnade.

Nu är det förstås inte bara ungdomar som ställer till det för sig. Marijuana-folket brukar trots allt vara hyfsat fredliga och oförargliga, om än loja, oföretagsamma, avtrubbade och förslappade. Värre är medelålders och pensionärer som gång på gång riskerar livet på oss andra genom att ge sig ut på vägarna berusade av alkohol. De löjliga straff som här utdelas lär inte avskräcka någon som har alkoholproblem i kombination med sviktande omdöme.

I äldre tider och långt fram i modern tid (1960-talet) så hade lokalpressen detaljerade återgivanden av varje fall som togs upp på tinget. Och människor nämndes vid namn. ”Kalle Persson i Ekeboda dömdes till…..dagsböter för att olovligen ha fällt en älg på tider då jakt ej är tillåten.” eller ”Per Andersson i Långebo dömdes till 2 månaders fängelse för att ha framfört sin traktor höggradigt berusad söndagen den 23 september på vägen mellan Timmernabben och Mönsterås.” Ja, ni förstår.

Varför gjorde man så? Hängde man ut folk på grund av ren elakhet?  Absolut inte. Men ett brott var ingen privatsak. Ett brott berörde samhället och var något man vackert fick stå för. Ett brott var ingen hemlis. Idag har vi en annan syn. Den som är skyldig skall skyddas. Det juridiska straffet är nog. Det sociala straffet ska man så långt möjligt skyddas ifrån.

Men det som inte står i tidningarna kompenseras förstås av skvaller. Och skvaller är ofta förvridna och förljugna varianter av någonting som vi inte har en aning om. Så i en mening var det mer rakt och ärligt förr.

Nu skiter jag ärligt talat i vilka brott människor begår. Men visst skulle jag gärna vilja veta vilka som gjort sig skyldiga till pedofili, rattfylla och langning. Däremot bryr jag mig inte vilka som rökt på eller pucklat på varandra. Har inget intresse av att vältra mig i andras olycka.

Tester - om jag hade varit kvinna hade jag varit sjukskriven

Internet svämmar över av olika tester man kan göra med olika grader av seriositet. Nå, jag har gjort några. 

1. IQ-test. Drygt 130. Det säger mig inget. Verkar vara över genomsnittet, men jag har svårt för mönsterlogik.

2. Utmattningstest. Här fick jag 34 poäng. Ganska nära max. Hade man över 18 så var man i riskzonen för utmattning. Jaha. Känns som om kvinnor får mer gehör för sådant än män. Ringde en gång hälsocentralen, men fick inte ens träffa en läkare. Sköterskan i telefonen gick iväg och pratade med en läkare som skrev ut sömntabletter. Den förpackningen är ännu oöppnad. Om en kvinna hade ringt med samma problematik så hade hon garanterat fått en tid och sedan blivit sjukskriven. Som väl är så har arbete alltid varit min terapi. Således-mer bokprojekt, mer hemprojekt, fler promenader, än mer sund mat. Det blir min medicin.

3. Dricker du för mycket? Här fick jag 0 poäng. Två glas vin i veckan och någon enstaka jämtlandspilsner ger usla poäng på dylika test.

4. Är du deprimerad? Resultatet blev här 20 poäng, vilket betyder måttligt deprimerad. Det stämmer inte. Är bara lite allmänt nedstämd och melankolisk. Älskar livet, även om det mestadels är en jämmerdal. Problemet är egentligen inte mitt sinnesläge. Problemet är att positivisterna sätter dagordningen och definierar normaliteten.

5. Är du psykopat? Fick 0 poäng och omdömet "Den exakta motsatsen till en psykopat".

6. Är du manodepressiv? 1 poäng av 10 och då är man inte det.

De klassiska liberalerna behövs, vissa andra behövs inte...

”Vad ska vi göra om vi blir anmälda till socialen”, frågade den oroliga familjen mig. Föräldrarna är toppenföräldrar, men deras barn mådde inte så bra. Eftersom jag kände så väl igen mig i deras situation så gav jag ett rakt råd: ”Ge dem fingret. De finns inte där för att hjälpa er, utan för att misstänkliggöra och stjälpa. Har ni otur kan de förstöra hela den process av hjälp från BUP som ni är inne i.” Det här hände för ett år sedan. Men jag skulle ge exakt samma svar idag. Ge dem fingret om du ser till ditt barns bästa. Det finns inga som kan göra så stor skada på så kort tid för en familj. Jag ångrar att vi inte var ännu tuffare när vi hade med dem att göra.

Liberalerna krisar. Inte så konstigt kanske eftersom så många klassiska socialliberaler och frihetliga inte längre känner igen sig i partiets nuvarande kravliberala linje. De klassiska liberalerna förtjänar respekt. Även om jag inte själv tillhör det partiet, så behövs ett parti som driver liberala frågor. Detta som motvikt till den kollektivism och det förmynderi som alltid har varit baksidan av folkhemsbygget. 

I Mönsterås finns en del klassiska liberaler kvar. Helena Gunnarsson exempelvis. Hon tvekar inte att gå emot partilinjen eller alliansens linje om hon anser det nödvändigt. Det är den typen av principfasthet som man är van att se i detta parti, men som nu synes allt mer sällsynt.

Häromdagen kunde man i Barometern/OT läsa en liten halvtidsanalys mellan valen för varje kommun i länet. För Mönsterås vidkommande kunde man lätt få uppfattningen att det är oppositionen som styr. Den verkar ju nästan vara mer nöjd med utvecklingen än styrande Centerpartiet. Men en nöjd opposition vinner inga val.

Det kommunala samförståndet i Mönsterås och bristen på debatt är ett svek mot medborgarna. Det är när olika idéer får mötas som problemlösningen går framåt. Man behöver inte vara ovänner för det. Men det är partiernas demokratiska skyldigheter att visa på olikheter och orka formulera olika alternativ för en orts framtid.

Folkhemmet på Storgatan i Mönsterås. Bara en väg att gå till innergården. 

Ljus på gamla kyrkogården för alla som tog livet av sig förra året. Hur många av dem hade något riktigt val? Hur många av dem var psykiskt sjuka? Hur många hade "bara" mött för många djävlar?

På måndag smyger jag mig in på hemmastå i Oskarshamn för att se mitt älskade Modo.

1996 fick Mönsterås kommun kritik för sin enkla hemsida. Det kan man kanske ha viss förståelse för.

Hämnd är för amatörer, hösten för livet

Höstens första förkylning hann i princip bara komma in i förstun innan den vände. Är van vid att virusen älskar min kropp och biter sig kvar så länge de bara kan. Men den här gången trivdes de inte. Skönt när det blir så. Kan nog ta en lugn promenad redan ikväll.

Hösten är min bästa tid på året. ”Den vår de svaga kallar höst”, som Karlfeldt diktade.

Nu är den stolta vår utsprungen, 
den vår de svaga kalla höst. 
Nu blommar heden röd av ljungen 
och hvitt av liljor älvens bröst. 
Nu är den sista visan sjungen 
av sommarens kvinnligt veka röst; 
nu stiger uppför bergens trappa 
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Tyvärr får jag numera aldrig tid att koppla av och njuta fullt ut av årstidens alla nyanser och sinnesstämningar. Det är en sorg för mig. ALDRIG koppla av. Men vi har alla olika kors att bära. Antar att jag har fått mitt för att jag orkar bära det. Men någon rättvisa finns förstås inte. Likväl - hösten får mig att leva upp i någon mån. Älskar de klara kalla dagarna och kanske allra mest rusket och stormarna och promenaderna i motvind med regnet piskande i ansiktet på ödslig ås. Då lever jag.

Hämnd är för amatörer. Så lågt sjunker jag inte. Jag har bara lutat mig tillbaka och haft tålamod. Tiden har fått ha sin gång och till slut har en efter en av de människor som åsamkat min familj smärta snubblat. De gör liksom bort sig själva. Det är inget jag har önskat. Det har bara blivit så.

Parkskolan. Det är svårt att fatta att ens eget barn går där man själv en gång vandrade runt i trånga snuskorridorer och mellan olika klassrum som började på K eller A. Denna legendariska kultskola. Tre år man aldrig glömmer på gott och ont. Mest ont, även om tidens gång har en tendens att ställa allt i försoningens skimmer.

Skolan har fått en något ljusare nyans nu. Lite lättare att andas var det nog också. Min dotter trivs bra där än så länge i alla fall. Och det är ju huvudsaken. För mig som förälder innebär det lika mycket jobb som tidigare, men nu är det mer logistik det handlar om. Mellanstadiet var på en för barnslig nivå och klassen ohanterlig. Nu genast lugnare och friare. Men väntar alltid på något värre runt hörnet.

Tyvärr gjorde jag inte upp med mina plågoandar förrän i nian. Jag klådde upp dem helt enkelt, trots att jag var klenare än de flesta. En efter en. Vann på ren vilja. Då slutade de mobba mig. Det var så dags. Men jag älskade i alla fall svenska och SO-ämnena redan då.

Lokalpressen förefaller driva något som i det närmaste kan liknas vid en kampanj. Nu när det är pridevecka i Kalmar så frågas i det närmaste lite insinuant varför vissa affärer och kommuner inte viftar med regnbågsflaggor. Det är som om de ska ställas till svars för detta. Nu är det väl så att de flesta affärer eller kommuner inte heller viftar med kristna flaggor när det är någon stor kristen festival (och kristna är ju idag den mest förföljda gruppen på jordklotet), eller med romernas flagga eller någon annan genom historien förföljd grupperings symbol. Det blir minst sagt komplicerat om varje kommun ska hissa de förföljda minoriteternas flaggor under ett helt år. De mobbades, romers, judars, kristnas, moderata muslimers etc. Ja till och med ateisterna borde man flagga för då ateism är förbjudet i vissa muslimska länder. Jag vill förresten också ha en flagga då jag också är i minoritet och tillhör gruppen "kristna över 192 som gillar Morrissey och som köpte The Smiths första platta redan när den kom ut". 

Det mesta var faktiskt bättre förr.

Då predikade prästerna från predikstolar. Mycket bättre. Denna är i Mönsterås kyrka.

Här ser vi den till vänster.

Häromdagen kom en man in med denna på min arbetsplats. Den gamla anrika "Mås-flaggan". Underbar! Och det ultimata beviset på att det var bättre förr.

Gravstenen i Mönsterås kyrka

På lunchen idag var jag och plåtade inför kommande föredrag på Stranda hembygdsförening i höst den 25 oktober då jag talar om "Mönsterås i krig".

Det jag fotograferade var en gravsten som numera är placerad i vapenhuset i Mönsterås kyrka. Den upptäcktes någon gång vid 1800-talets sista årtionden när man råkade vända på en trappsten. På stenen står det Pär Hinrickson och Marta Cristiansdot. Där anges också deras arvingar. 

Rektor Goijer skrev om denna gravsten i "Meddelanden från Kalmar läns fornminnesförening" 1898. Han hade lyckats spåra Pär Hinrickson som visade sig vara en kornett, sedermera löjtnant, vid Smålands kavalleriregemente, bosatt på Guttorp i Mönsterås socken vid 1600-talets mitt. Jag har sedan gått vidare i de militära rullorna och preciserat uppgifterna. Vad jag förstår var han en ofrälse som lyckades göra karriär under stormaktstiden. Mer om honom och Mönsterås under krig från medeltiden fram till 1700-talet blir det den 25 oktober.

Min drivkraft har alltid varit att att väcka intresse för och förmedla kunskaper om bygdens historia. Därför både skriver jag och håller föredrag i alla möjliga sammanhang utan revirtänkande. Nu för tiden kommer man åt många arkiv digitalt. Därutöver är jag förstås tacksam att jag har tillgång till Stranda hembygdsförenings fantastiska arkiv, som jag också sköter. Kanske är föreningen också tacksam att jag bor i Mönsterås och inte sitter vid något universitet. Jag vet inte. Det är alltid ett givande och ett tagande.

Har förövrigt drabbats av höstens första förkylning. Man får kämpa på ändå, medveten om att den alltid kommer ett par veckor efter skolstarten.

Gränslösa vuxna utan tabun bör inte arbeta med barn i utsatta situationer

Man brukar säga att man ska skilja på arbete och fritid, och så är det naturligtvis. Huvudregeln är att arbetsgivaren inte ska lägga sig i vad den anställde gör på sin fritid. Men det finns gränser även där. Det finns omständigheter där det är direkt olämpligt att inneha en skattefinansierad tjänst eftersom aktiviteterna på fritiden kan antas skada förtroendet för den personens tjänsteutövning. Det behöver inte nödvändigtvis handla om något olagligt, utan exempelvis om en lärare som är engagerad i ett rasistiskt parti eller om anställda inom barnomsorg och socialförvaltning som har sexuella avvikelser eller är otydliga med sina sexuella gränsdragningar. Alltså sådant som skapar otrygghet i arbetet med känsliga, utsatta och lätt sårbara individer.

Föreställ er ett barn som har blivit utsatt för sexuella övergrepp och som möter en socialsekreterare som på sin blogg skriver ”Hemligheten ligger i att glömma allt jag någonsin har lärt mig om sex. Glömma vad jag lärde mig i skolan. Släppa vad andra människor har sagt till mig…Hemligheten ligger i att njuta av barnets öppna sinne i en vuxen kropp…” eller ”Så skulle jag vilja ställa frågan; När ska vi börja tala om sex? Med varandra? Med våra barn? Med våra tonåringar? Och jag skulle vilja ställa frågan om vad det är som hindrar oss från att göra det redan nu? När ska vi våga möta våra rädslor, våra tabun…”

Barnet möter alltså en kvinna som tycker att det skolan lär ut om sex är fel, som vill bryta tabun, som inte drar gränser mellan barnet och den vuxne och som inte bara vill tala med tonåringar om sex, utan också med barn, dvs sexualisera barnen. Det behövs inte särskilt hög grad av klarsynthet för att man skall förstå det direkt olämpliga i detta.

Denna kvinna jobbade fram till 2015 som förste socialsekreterare i Mönsterås. Nu står hon inte som det längre, och om hon jobbar kvar där vet jag inte. Det var hon som ledde den skandalösa utredningen mot min familj vintern 2014-2015, där flera fel och misstag begicks och där vi friades fullständigt. Jag är så innerligt tacksam att vi vägrade låta henne träffa vårt barn ensam. Om jag hade vetat detta jag nu vet om henne hade vi genast begärt att få en annan utredare.

Nå, det stannar inte vid det. På hennes blogg får vi också veta att ”Din värld som du uppfattar den är inte styrd av yttre fakta. Den yttre världen styrs av din inre verklighet.” Så är det förstås inte för den människa som står med båda fötterna på jorden. Det mobbade barnet tycker förstås inte att den yttre verkligheten, mobbningen, styrs av barnets inre verklighet, dvs barnets egen upplevelse. Mobbningen är förstås en konkret yttre verklighet som gör jävligt ont för varje slag och för varje glåpord. Om hon tillämpar denna ideologi i sin tjänsteutövning så beror ju mobbningen på barnets egna inre upplevelser. Bara barnet tänker annorlunda så kommer mobbningen att kunna förändras. Bullshit, förstås!

Kvinnan ifråga har haft egna kurser i tantrasex och hur man blir den bästa versionen av dig. Hon hänvisar också till en man som har en kurs som heter ”Djur & gudar” som handlar om ”…shamanism och tantra, men också rituell maskteater, samt ekosexualitet…kan du finna balansen mellan det djuriska och det gudomliga inom dig…Du får lära dig dynamiska och orgiastiska andningstekniker som befriar och ger kraft, du får gå på glödande kol, måla din kropp, älska med Jorden, beröra och beröras, delta i kraftfulla ceremonier, resa på trummans rytm, möta ditt kraftdjur, födas på nytt.”

Missförstå mig inte – hon gör inget olagligt och vi har religionsfrihet. Även sexuell frihet inom lagens råmärken. Men hon är enligt min mening direkt olämplig att möta barn i utsatta livssituationer. 

Papperstidning

Apropå medias kris (både den ekonomiska, kvalitativa och moraliska) så skulle jag, om jag vore miljardär, starta en tekniskt sett ultrakonservativ morgontidning som bara är papperstidning. Inget digitalt gratistjafs så att människor kan fuskläsa. På sin höjd en digital prenumerationsavdelning.

Jag skulle anställa högkvalitativa journalister som får tid att både gräva och göra det dagliga färskvarujobbet. Lokalt med sammanhang och fördjupning, gärna med historiskt perspektiv. Även länets mindre kommuner skulle få minst två sidor per dag – en sida med nyheter och en med lokala fördjupningar. Självklart skulle folk betala för det.

”Man behöver inte hänga med i tiden för att lyckas”, skulle bli mitt motto.

Hur kommer det sig att det som gick hur bra som helst förr, plötsligt inte fungerar? Som att ge ut en lokaltidning, eller två? Årtionde efter årtionde levererades den lokala tidningen och konkurrentens. Så småningom talades det om kris. Redaktioner slogs ihop. På en del håll försvann tidningen helt.

Man kan ju inte skylla allt på annonsörer, digitaliseringen eller att folk inte vill betala. Om något är tillräckligt tilltalande så vill man betala.