Därför är mina deckare inte så tjocka...

Det är inne att skriva tjocka, pratiga, ofokuserade deckare på minst 600 sidor. Min första landade på 220 sidor och min nya ”Den siste Mönsteråsaren” når väl med nöd och näppe över 200 sidor. Varför blir då mina deckare så tunna i jämförelse med den tjockistrend som nu råder? Jag ska ge fyra svar.

1. Eftersom mina hjältar varken är poliser eller journalister, utan avdankade akademiker, alkisar och 90-åriga pensionerade skolvaktmästare på Pionjärgatan så kan man inte följa det polisiära arbetet på nära håll i mina böcker, vilket givetvis leder till färre sidor.

2. Det enklaste svaret är att jag inte har mer att säga. 200 sidor räcker för såväl intrigen som för att lyfta fram de människor och teman jag vill. 

3. Mina karaktärer är tämligen ensamma människor. De tar inte särskilt mycket plats i samhället. De vill helst inte synas alls, så jag visar dem den respekten även i bokform.

4. Eftersom mina karaktärer är på gränsen till socialt isolerade blir ju dialogen ytterst begränsad.

Därmed inte sagt att det alltid är fel att skriva deckare på 600 sidor, men då ska man verkligen ha något att säga och därtill inte ha slarvat med det stilistiska.

Men några av de bästa deckarna jag har läst har varit mindre tjocka alster av Agatha Christie och Stieg Trenter. Tunna, välkomponerade och fokuserade.

Om någon undrar hur långt jag har kommit med min nya deckare så ska jag ge besked. Den är i grunden färdigskriven, vilket inte betyder att den är klar att gå i tryck. Men jag kan nu gå in i de avslutande faserna.

1. Nu ska språket finjusteras ännu en gång. Ord, meningar, formuleringar ska justeras. Ska försöka hitta en ton och rytm som fungerar hjälpligt. Som akademiker är det oundvikligt att det blir lite stolpigt, men någon ska ju ha den stilen.

2. Kommer troligen att lägga till några villospår och sidohistorier i sista stund.

3. Ytterligare några språkliga redigeringsrundor,

4. Koppla in en korrekturläsare.

5. Skapa ett omslag och skriva baksidestext.

6. Till förlaget.

Nej, det finns inget positivt i allt som sker...

Det finns människor som alltid ska försöka se något positivt i allt som sker. Dessa människor är oerhört jobbiga. Jag vill helst inte ha dom omkring mig. Det finns nämligen inte alls något positivt med allt. Mycket som händer är bara jobbigt, sjukt och dumt och meningslöst. Ser jag tillbaka på mitt liv så finns det hur mycket som helst som inte varit bra, vare sig på kort eller lång sikt. Sådant som enbart bryter ner och ger traumatiska minnen för livet. Inse att det är så och inse att det format mig. Negativt. Människor som blivit utsatta för olika attacker är inte särskilt benägna till diplomati. Bättre att försvara sig resolut och skoningslöst så att det inte blir några fler anfall i framtiden.

Att man sedan gör det bästa man kan och låter även meningslösa mörka erfarenheter komma till användning i det man gör nu är något helt annat. Det betyder inte att det som hände var något gott. Det betyder bara att jag har överlevnadsinstinkt och en förmåga att dra nytta av mörkret. Livet hade garanterat ändå varit bättre utan dessa erfarenheter. Så gå inte på myten att hemska jobbiga erfarenheter gör dig starkare. De gör dig möjligtvis hårdare.

Mönsterås är definitivt inte någon liten romantisk köping för den som faller utanför mallen. Och det behövs inte mycket för att du ska hamna vid sidan av mittlinjen. En udda familjesituation, någon form av missbruk, ekonomiska bekymmer, en personlighet som sticker ut – räkna inte med hjälp, räkna med dolken i ryggen. När skvallerkärringarna/gubbarna börjar trumma på tunnorna så var så säker på att de aldrig kommer tystna förrän du ligger i diket.

Mitt chipsmissbruk, som jag nu tagit kontroll över, verkar folk inte bry sig om nämnvärt, trots att det kan förkorta mitt liv minst lika mycket som ett alkoholmissbruk hade kunnat göra. Inte ens om jag skulle få ett återfall och köpa hem en hel IKEA-påse full med chipspåsar skulle folk bry sig. 

Däremot tisslas det och tasslas förstås om min familjesituation och det osynliga sk funktionshinder som råkar finnas i familjen. Hinder? Vem kom på det jävla ordet. Det här samhället har sitt ramverk och kommer du utanför det har du plötsligt ett jävla funktionshinder. I själva verket är det samhället som är för trångt.

Nu svor jag igen. Kan man vara kristen och svära? Absolut. Men använd svordomarna rätt, dvs när något är ont och jävligt.

Nu är det fredag. De flesta vet väl ungefär hur kvällen kommer att bli. Det vet aldrig vi. Och den osäkerheten måste man lära sig att leva med.

Pappa och jag i soffan på torget. 70-tal.

Mönsterås mest ironiska skylt.

Man får inte parkera på elljusspåret.

Däremot får man sitta på bänkarna från 1972.

Jag är en syndare

Att inte hålla måttet. Nej, det gör jag definitivt inte. Det är därför jag är kristen. Jag är en syndare och hur jag än försöker blir det inte bättre. Därför är jag i behov av Guds nåd och förlåtelse och är ganska så mån om att få umgås med den man som har gjort det möjligt. Jesus. Dessutom är det bara han som kan göra mig bättre. 

Att sedan andra kristna ibland har synpunkter på mig har jag lärt mig att leva med. En del förstår varken mig eller mina val. Det är helt ok. Slappna av lite och lita på att Gud klarar av även lite udda får som undertecknad.

Det finns många udda får i vår Herres hage. En del kan man i bästa fall integrera i någon slags församlingsgemenskap. Det är ju idealet. Men somliga kommer aldrig in på det sättet utan agerar mer ifrån någon slags ökenposition. De går alltid lite ensamma för sig själva en bit ifrån flocken. Risken med det är att det blir osunt och obalanserat. En kristen som lever i utmarkerna måste därför vara väl förtrogen med den kristna läran och insatt i de väl beprövade kristna traditionerna så att han inte ger efter för varje vindkast. Fördelen med lite avstånd till den stora flocken är att man kan tala friare. När du inte har de lojaliteter som alltid uppstår i ett nätverk så vågar du säga även det som kan skava. Och det är ju åt båda hållen. Men några få kristna vänner behöver alla, gärna från olika kristna riktningar så att man lär sig se rikedomen i hela Kristi kropp.

Viktprojektet gick bra första veckan. 1,9 kg och målet var 2 kg. Men konditionen tar lite tid att bygga upp. En längre promenad på det kuperade elljusspåret gjorde att hjärtat kom i obalans nästan ett dygn. Det där brukar bli bättre redan efter ett par veckor, men kondition är, som man brukar säga, en färskvara.

Det värsta är hungern mellan måltiderna. Så nyttiga mellanmål är oerhört viktiga om man ska klara det. Och så får man dela upp resan i olika delmål. Drivkraften på ett djupare plan är förstås strävan efter bättre hälsa. Men den drivkraft som ger bränsle just nu är frustrationen över att jag tillät mig gå upp ganska mycket i vikt igen. Oerhört besviken på mig själv. Detta misslyckande bottnar i en mening i synden frosseri, i mitt fall missbruk av chips.

Ikväll ska jag städa mitt bokrum. Den mest nostalgiska hobbyn jag har är ju samlandet av gamla ungdomsböcker. I första hand B. Wahlströms ungdomsböcker som Tvillingdetektiverna, Tre Deckare, bröderna Hardy och Kitty, men även allt med Enid Blyton, Vi sex m.fl. Vuxenlitteratur finns ju också. Jag har en lokalhistorisk samling, lite allmän historia och så alla deckare av Björn Hellberg. De flesta av dessa böcker handlar om brott, dvs olika utslag av vår syndiga natur. Synd - detta ord som kyrkan knappt vill ta i sin mun längre, trots att det är en så påtaglig realitet i hela världen.

Hellre ogräs i trädgården än ogräs i själen

Under årens lopp har man ju hört en del. Dels att man inte ska skriva så öppet om allt. Dels att jag ska bli mer öppen och social.

Visst är det förunderligt att det alltid är andra som vet bäst hur livet ska hanteras. Alltid andra som är kloka och vet när man ska tiga respektive tala. Alltid andra som vet när man gör rätt eller fel. Alla besitter uppenbarligen spetskompetens på mitt liv utom just jag.

Slutsatsen jag har dragit är att jag alltid ska välja min egen väg. Att lyssna in 10-20 olika råd med motstridiga budskap är bara förvirrande. Förstår Bibelns profeter som drog sig undan i ensamhet för att lyssna in utan störningsmoment.

Särskilt om man bor på en mindre ort som Mönsterås måste man tillförskansa sig förmågan att gå rakt fram med huvudet högt. Folk snackar om allt. Har man barn med sk funktionshinder så sladdras det om det, då det givetvis leder till ett väldigt ”onormalt” liv med återkommande incidenter. Förutom ett vardagsliv, som de flesta inte ens kan föreställa sig, så bryter ju alla kontakter med skola, BUP och försäkringskassa ner krafterna på ett sätt få kan ana. Så där har ju folk lite att skvallra om.

Allt det där gör ju att man kanske inte alltid orkar sköta sådant som för andra är vardagsrutiner. Energin finns helt enkelt inte alltid för biltvätt, trädgårdsskötsel eller att ens gå och klippa sig. De gånger min fru eller jag lämnar hemmet ensamma är det alltid med en klump i magen att ”måtte nu inget gå snett där hemma när jag är iväg”. Så det där biobesöket eller den där fotbollsmatchen är givetvis aldrig 100% avkoppling.

Snart börjar skolan, och som förälder är man förstås splittrad. Läs gärna denna artikel i Aftonbladet.

Så hur överlever man när man aldrig kan koppla av och alltid måste kämpa med skola, sjukvård och myndigheter? I en mening gör man inte det. Man formas till någon annan. Man får en hård panna. Man stänger av intryck. I första hand stänger man av vad andra tycker och tänker. Problemet är att man ibland stänger av även andra intryck. Är man inte vaksam förlorar man förmågan att ta in livets goda sidor. Du går i skogen och tänker på alla problem och du hör inte fågelsången och du ser inte landskapets skönhet. Du blir med tiden avtrubbad.

Därför tvingar vi oss i min familj att göra vissa saker. Det kan handla om bio, fotboll, promenader, utflykter till historiska platser, lyssna på föredrag, läsa böcker och skriva. För att inte helt stagnera går det definitivt före att klippa gräset i trädgården. Hellre ogräs där än ogräs i själen.

Jag väljer viktnedgång i brant backe

När man ska gå ner i vikt så hopas experterna som vet allt. Plötsligt har du en hop människor omkring dig som ska tala om exakt hur du ska göra och inte. Jag gör mig givetvis skyldig till ett par riktigt stora försyndelser:

1.  Jag väljer den branta backen när jag ska gå ner i vikt. Det ska gå undan. Inget velande med 200 gram i veckan. Nej 2 kg i veckan ska det vara. Jag har inte tålamod med sund långsam viktnedgång. Det jag gör, gör jag snabbt och effektivt och målmedvetet. Och nu har jag lärt mig hur jag ska stanna där nere också när målet är nått.

2. Jag väljer ut några få saker som jag unnar mig under viktnedgången. För mig handlar det om rökt lax, två glas vin och lite extra god ost på fredagen, samt Coca Cola Zero. Alla varnar för lightdrycker. Men jag bryr mig inte. Älskar Coca och kommer dricka det så länge jag kan. Det är en medveten risk och jag bedömer den som relativt liten jämfört med öl och sockerläsk.

Så nu är jag igång igen. 1,5 kg på tre dygn och jag börjar redan vänja mig vid hungerkänslorna. Hungrig är man även om man äter mellanmål. Dom som säger man kan gå ner i vikt utan att vara hungrig ljuger.

Mitt mål är två kilo i veckan och det blir nog inga problem.

Gammalt och Garmarna

Det pågår en kulturhistorisk utredning av Mönsterås centrala delar. Tror det är Länsmuseet som genomför den. Jag har tjuvkikat på en arbetskopia och om kommunen skulle följa de kulturhistoriska bedömningar som där görs så kan vi nog säga att Mönsterås historiska prägel är räddad för framtiden. Nu har ju kommuner ibland en tendens att köra över myndigheters rekommendationer, men jag anar att man kanske har börjat inse värdet av att bevara såväl miljöer som enskilda hus. Framtiden får visa det, men jag hyser visst hopp.

Annars är jag igång nu med min diet. Som vanlig handlar det om att stå ut med hungern första veckan. Egentligen finner jag tidens kroppsfixering tämligen horribel, men för min egen hälsas skull antar jag utmaningen att gå ner ett antal kilo igen. Det kommer att gå utmärkt. Utmaningar är ju mitt liv på något sätt. Ju svårare desto bättre.

Imorgon väntar, som jag skrev redan igår, Garmarna på Öland. Har ju väntat på att få se dem live i 20 år minst. Så det ska bli roligt. Tror bara de har två spelningar i sommar så det gäller att fånga tillfället. Får väl se om jag hinner få en pratstund med någon i bandet, men det är väl att hoppas på för mycket.

Nu återgår jag även till min vanliga fredagsrutin med två glas vin. Det lär väl bli det enda roliga som trillar ner i min mage på ett tag.

Önskar en trevlig helg!

Och för er som inte ska se Garmarna liv får det bli en gammal klassiker med detta eminenta band.

Nu är det dags

Det är dags för mig att gå in i bubblan igen. Ja, det är mitt uttryck när jag ska fokusera på något och stänga ute onödiga intryck. Tydligare profetisk skärpa. Skriva. Promenera. Äta nyttigt igen. 

Igår träffade jag min barndomsvän Peo. Vi tog ett par pilsner ihop och besökte hembygdsparken där de vackra bilarna visades upp. Allt var vackrare rent estetiskt förr. Ja, utom Peo och jag då förstås.

Men nu väntar alltså några sunda månader. Har gått upp lite i vikt igen och det är säkert en och annan som gör sig lustig över det. Det bjuder jag så gärna på. Kan gå ner det om jag bara vill och nu vill jag det. Dels mår man bättre, dels vill jag få ett litet återfall i ätande vid jul. Ge mig två, högst tre, månader så är jag tillbaka där jag var igen. Lax, gröt, ägg, sallader, kyckling, frukt. Bort med chips och gatuköksmat. Nu kör vi igen.

På lördag ska jag äntligen få se ett av mina favoritband - Garmarna. Spelningen är på Öland. 20 års väntan är då över.

Garmarna - Gamen

Nyklippt och deckaren

De där dagarna som passerar utan att man hinner tänka efter. Hade inte ens hunnit klippa mig och även om jag inte är särskilt fåfäng så finns det en gräns där man inte längre känner sig bekväm att visa sig ute. Men min ordinarie frisör visade sig ha semester. Fick bli en chansning på Intermezzo. Var lite orolig, men tjejen gjorde nog den mest professionella klippningen jag varit med om. Oerhört noggrann och därtill talför på en intelligent nivå. En del frisörer ska ju annars bara prata trams medan andra är knäpp tysta. Nå, nu vågar jag visa mig offentligt igen.

Skrivandet på deckaren har gått trögt en tid. Då ska man skriva ändå. Man får helt enkelt gneta sig igenom svackan. Tänker inte släppa ifrån mig något jag inte är helt nöjd med. Den här deckaren blir inte särskilt inställsam, men tar upp teman jag tänkt på. Mer filosofisk än den förra, men givetvis svart eller burlesk humor.

Får räcka så idag. Har fler projekt som jag kan återkomma till när tiden är inne.

En gång hade jag Morrisseyfrisyr. Men det skulle se konstigt ut att vandra runt så nu för tiden kanske. Eller…vem vet. Apropå dagens klippning så har han ju faktiskt gjort en låt på det temat. Säg det han inte skrivit om.

Mina alkoholvanor genom tiderna

Kanske bäst beta av sitt liv igen då. Vi lever ju i narcissistiska tider. Nej, jag har inte alkoholproblem bara för att jag en gång skrev här att jag inte tänkte ta en droppe på hela semestern. Jag vet mycket väl hur det känns när rykten sprids och bryr mig kanske inte så mycket personligen, men jag har barn och hon ska slippa höra skit. Mina alkoholvanor har sett ut som följer i mitt liv:

1. Ungdomsåren. Sen alkoholdebut och de få gånger jag tog nåt var det vin.

2. Växjöperioden. Studentpub nån gång ibland. Fest efter en tenta ibland. Drack förmodligen långt under genomsnittet, men självklart fyllesjuk ibland.

3. Som vuxen i Mönsterås. 2 glas vin varje fredag är standard. Nång gång lite mer. Mindre på semestern. 

4. Har en gång i mitt liv under en tumultartad tvåveckorsperiod druckit mer än den vanliga dosen. Det gör jag aldrig om.

5. Andra droger har jag aldrig testat.

Så då har vi betat av den delen. Kan ju återkomma med betydligt större svagheter som komplement till min vanliga besserwisserattityd. Är en jäkligt knepig typ som har stort frihetsbehov och lever långt ifrån mina ideal i vissa avseenden. Det stör säkert en del, men inte mig. Ideal är något man strävar efter, inte nödvändigtvis lyckas leva upp till. Det glappet är inget jag försöker dölja och det fylls av nåd och kärlek från dom som accepterar mig för den jag är. Ha en fin söndag! Everyday is like sunday.

Evelynes nya singel - ståpälsvarning

Så var då Mönsteråsbandet Evelynes andra singel här. Vi som anade att nåt riktigt fint var på gång efter den fina debutsingeln kan nu skryta lite med att vi hade rätt. Min tids parad, som nya låten heter, är en urstark rocklåt som gav mig ryggradsrysningar i 4,47 minuter. Musikbranschen är full av starka överord, men ska de översvallande orden fram så är det baske mig nu!

Evelynes nya låt är en riktigt bra rockballad, och även om den inte är experimentell på något sätt, så är den långt bort ifrån arenarockens tristess. Den här låten har en dynamik och en tyngd som känns äkta. Jag vet inte hur de gör men den har både briljans och skitighet i ett.

När jag växte upp var musik en helhetsupplevelse. Det skulle vara en låt med riktig melodi, musiker som visste vad de gjorde och genomarbetade texter. Och även om grabbarna i Evelyne är unga så bjuder dom på just en sådan upplevelse. Här finns musiker som kan sin sak. Som gammal gitarrnörd blir man överlycklig av det här. Sångaren har en stark äkta rockröst. Trummis och bas förstärker tyngden utmärkt. Texten har djup.

Ett ungt band har alltid förebilder och det kan bli jobbigt att alltid bli påmind om andra band som man har vissa likheter med. Nu lär de dock få stå ut med att några kommer att tänka på Kent. Men det här är tyngre. Jag fortsätter tjata om Dinosaur Jr, i alla fall i vissa delar vad gäller dynamik.

Men min poäng är att Evelyne står starka på egna ben. Mönsterås har fått fram ännu ett band som kan gå hur långt som helst om de själva vill. Gruppens andra singel förstärker det intryck jag redan hade fått. Missar ni den här låten får ni skylla er själva.

Sök på Min tids parad på Spotify.



https://open.spotify.com/track/3BnQfvvHo5Yo0yuQArFQ3I