10 januari 2019

Lite nere...

Jag känner mig ledsen och jag har svårt att skriva då. Ilska eller entusiasm är drivkrafter som jag kan forma till ord, men inte det här. Män är per definition inte ledsna. Jag kan inte hantera den känslan och den går djupt. Och utanför min familj är det väl ingen som tar det på allvar. Alla andra får vara nedstämda, deprimerade, ha gått in i väggen, gråta hela dagarna. Dom betraktas som föredömen när dom berättar om det. Om jag säger något liknande, så hoppar man snabbt vidare till temat för nästa föreläsning. 

Ändå är jag stark. Jag har inget val. Min mor gav mig en botten. Vi har haft en del konflikter under åren, men det beror på att vi är för lika. Envisa, kräver sanning och äkthet.

Nå min ledsenhet handlar inte om kemiska substanser som fattas i hjärnan. I den meningen saknas nog inget. Det är livet bara som är svårbegripligt. Jag mår genuint dåligt av mycket jag har mött i livet. Dom värsta människorna finns och dom väntar bara på det svaga bytet.

Snart kommer min nya bok som jag skrivit för Stranda hembygdsförenings räkning. Den handlar om föreningens museala byggnader. Just nu är den färdig på tryckeriet och ska levereras. Är nöjd med hur den blev.

Bon Iver. En av få artister/grupper som betyder något för mig numera. Här en av de vackraste sångerna jag vet i en fantastisk liveversion. Ibland orkar jag inte ens lyssna på den. Det blir för starkt. 










21 december 2018

Lite vila

En dryg veckas ledighet kan vara skönt och ibland även av nöden befogad. Idag drabbades jag ännu en gång av den där mystiska arytmin som jag fick i våras. Denna gång höll det dock bara på någon minut så jag brydde mig inte om att åka in till sjukhuset. Förmodligen är det stressrelaterat, samtidigt som jag har en infektion i kroppen. Läkaren i våras sa att jag troligen var utbränd efter alla år under hård press pga skolsituationen. Jag är benägen att hålla med.

Vann ett trevligt vykort på Tradera häromdagen. Det är skrivet av en man som snart skulle få ny adress i Chicago. Riktigt roligt kort. Vyn är dessutom historiskt intressant och visar Sjögatans och norra hamnens betydelse för virkeshandel och fiskmarknader. Daterat 1910.


Julmusik är ofta lite för kletigt för min smak, men tre sånger ska jag dela. Önskar en trevlig helg!





18 december 2018

Kommunfullmäktige

Kommunfullmäktiges sista möte för i år. Utdelning av årets stipendier. Miljöstipendium, ungdomsledarstipendium, folkhälsostipendium, kulturstipendium och träbyggnadspris. Därtill blev vi bjudna på mat. Trevligt evenemang och stämningen mellan politikerna verkade god. Här hade man nog snickrat ihop en regering på mindre än en timme.

Hörde att det för första gången fanns en vakt på plats. Beakta att det också var mitt första kommunfullmäktigemöte. Orsaken till vaktens besök var troligen att SD hade hört om att jag skulle vara där och begärt förstärkning. ;-D 



12 december 2018

Sprickor och soldatliv

Somliga gör allt för att hitta den där sprickan i fasaden hos andra, eller så vill de så gärna se diskrepansen mellan den perfekta ytan och hur det egentligen är. Precis som om det vore hyckleri att ha en fasad som inte helt överensstämmer med hur livet verkligen ser ut. Men det är inte hyckleri, utan bara självbevarelsedrift. Ingen lever helt öppet och genomskinligt. Det skulle aldrig fungera i en värld där allt för många letar svagheter och brister.

Försöker summera året som snart gått. Det tjänar kanske inte mycket till, men det är ett sätt att försöka få perspektiv.

2018 blev väl i en mening det lugnaste året på länge. Skolan är det som tar mest energi och den där tiden för återhämtning finns egentligen inte. Lugnet beror ju på det arbete vi lägger ner. Det infinner sig ju inte utan stora ansträngningar. En del lärare svarar inte ens på mejl där nere. Borde betraktas som tjänstefel och ytterligare något jag måste ta itu med inför sista terminen. En fungerande kommunikation är A och O för oss som har barn med särskilda behov. Annars är det förstås så att lärande är ett livsprojekt och det mesta lär man sig genom egna studier utanför skoltid.

Det relativa lugnet till trots har jag känt mig något mer nedstämd än vanligt. Lite smått melankolisk har jag väl alltid varit, men det här smyger sig på lite mer än jag vill. Men det är alla år av kamp som till slut tar ut sin rätt och allt man samlat på sig sipprar upp till ytan. Var och varannan vecka kan man läsa artiklar i tidningarna från moraliserande människor som menar att vi föräldrar ska sluta skylla på skolan och andra instanser och istället ta eget ansvar. Tja, är det något vi har gjort alla år, så är det just att ta ansvar. Men vare sig skolan eller landstinget har varit närheten av de lagstadgade insatser som vi har rätt till enligt det samhällskontrakt vi i demokratiska former beslutat om. Så när människor som lever under helt ”normala” omständigheter försöker tala om för oss andra hur vi egentligen ska vara, så blir det bara patetiskt. Men som förälder får du aldrig bekräftelse annat än från andra föräldrar som är i samma sits. Man blir med åren en tämligen tuff cowboy. Livet är alltid mer eller mindre en krigszon bildligt talat.

På det yrkesmässiga planet känner jag mig ganska tillfreds. Jag har skrivit en bok om de museala byggnaderna i Elgerum och på Nynäs på uppdrag av hembygdsföreningen. Den är på tryckeriet och kommer i bokform framåt januari/februari. Även om den är skriven på uppdrag är jag stolt över den. Jag har verkligen gått till källorna och gjort vad jag har kunnat.

Annars är det ju föredragen som jag brinner för mest. De två nyskrivna för i år var "Mönsteråskvinnor under 400 år" och "Hus och människor i det gamla Mönsterås". Det första om kvinnorna kändes viktigt och fyllde en kunskapslucka. En del har sedan frågat om jag inte kan hålla ett motsvarande om männen. Jo, visst kan jag det. Frågan är bara varför när det räcker att läsa Mönsteråsboken från 1963 som till 98% handlar om just män. Men föredragen går bra och ger fulla lokaler och mer än så. 

Under året blev jag också utsedd till kommunens kulturstipendiat med motiveringen "För sitt fängslande berättande och skrivande i en rad olika kategorier så som kulturhistoria, deckare och allmän humaniora. Jonny får oss med sin humor och skarpsinnighet att leva oss in i tänkvärda, och ibland dråpliga historier."

Min första reaktion var typisk svensk. Inte jag. Det finns andra som förtjänar det bättre. Och genast for ett tiotal personer och en hårdrockgrupp genom mitt huvud. Men efter en stund tänkte jag att va fan. Dom vill ge mig det här och jag har trots allt jobbat en del för kulturen under många år under pressade omständigheter. Så jag ska ta emot det i fullmäktige den 17 december. Egentligen gick det bra å yrkets vägnar redan på Växjötiden. Vill minnas att jag hade 4,98 i betyg av 5 när studenterna fick säga sitt om mig som lärare på högskolan. Det var självklart att man utsatte sig för den öppna prövningen efter en kurs. Gör dagens lärare på grundskolan samma? 

Men självklart är dagens framgångar en liten revansch när jag betänker alla som dömde ut mig under barn- och ungdomsåren.










7 december 2018

Lustigheter

Igår var det Finlands självständighetsdag, vilket ju har en konkret betydelse i vår familj. Så varför inte lite ädel finsk rock så här dagen efter.



Häromdagen gick min nya bok som jag skrivit på uppdrag av Stranda hembygdsförening till tryckeriet. Har redan sett ett provtryck och det blir nog bra. 



Hembygdsföreningen har ju en minst sagt anmärkningsvärd medlemsutveckling. Visst är det kvalitativa arbetet viktigast, men nog är det roligt att så många vill stödja föreningen genom medlemskap.



Mer blir det inte idag. Önskar läsekretsen en trevlig helg!

5 december 2018

Trötthetsträsket

Det är onekligen dålig tajming när man lyckas bli tokförkyld dagen innan ett föredrag. Som väl var höll rösten och näsan tog mirakulöst nog paus den dryga timme jag höll på. Därutöver var det mer än fullsatt och trevlig, engagerad publik. Då får man vara nöjd och tacksam trots att elaka virus gjorde sitt bästa för att sabotera. Det var årets sista föredrag och det behövs en liten paus. Nu tar en del skrivande vid och det kommer att kräva sitt.



Hemma ska det också bli full fart på skrivandet nu. Det är dags att fokusera mer på nästa deckare. Intrigen är ju skissad och klar i stora drag, bokens teman genomtänkta och persongalleriet upptecknat. Dags att mer målmedvetet skriva varje kapitel. Det är roligt i början innan man måste gå tillbaka och finslipa varje liten formulering. Då blir det mer kämpigt. Men jag kan inte jobba på annat sätt. Jag har svårt att förstå hur en del författare kan skriva i ett flöde som de sedan inte ens redigerar. Det behöver ju inte nödvändigtvis vara slarv. Är man tillräckligt skicklig kanske man kan ha en sådan arbetsprocess.

Den här hösten har jag känt mig tröttare än vanligt och det är ganska enkelt att analysera ursprunget. Det är betydligt svårare att bli av med den eftersom den innehåller posttraumatisk stress i kombination med viss nedstämdhet. Kanske dags att försöka börja gå lite promenader och se om den vägen kan leda mig upp ur trötthetsträsket.

Mönsteråsdiktaren Roland Flemk har kommit med en ny dikt- och sångsamling. Jag återkommer när jag har läst den. Boken kan köpas hos Ankarstens på Storgatan i Mönsterås för 150 kr.


Varför går det så segt med klimatfrågan? Frågan är förstås komplicerad men svaret kan kokas ner till två delar: 1. Det finns fortfarande mycket pengar att tjäna på miljöfarlig teknik (olja, kol etc). Det räcker inte med lite koldioxidskatter och tro att marknaden ska lösa allt själv. 2. På en folklig nivå så vill människor i allmänhet inte betala priset i form av ändrad livsstil. Om ett parti vill höja skatten på bensin så börjar folk ropa "extremister" om det partiet, när vi egentligen skulle behöva göra 100 gånger så mycket som det partiet vill. Olja och kol har skapat välstånd. Det välståndet vill man inte riskera. Ganska enkel psykologi. Men huvudfokus borde ligga på Kina, Indien och USA och deras förödande kolkraftsberoende.

Sanningen är att hela industrisamhället var ett gigantiskt historiskt misstag där man inte i tid lyckades förutse konsekvenserna.

Återvänder till den genuina musiken. Esbjörn kan man alltid lita på.







23 november 2018

10 år

Det är 10 år sedan jag startade den här bloggen. Numera för den en något tynande tillvaro även om jag försöker hålla den vid liv med minst ett inlägg i veckan. Kan inte riktigt förstå hur jag orkade skriva om så mycket de första åren. Å andra sidan skrev jag inga böcker då och skolan hade inte gnagt sönder själen så mycket än på den tiden. Hur som helst ska jag kanske någon gång påminna om varför bloggen skapades. Det fanns nämligen en specifik bakgrund.

Apropå skolan så har jag anmält Parkskolan till Skolinspektionen. Det har man nog inget för, men man måste ibland göra en markering. De har brustit i sitt tillsynsansvar och skolan tillstår själv "olyckligt agerande" från deras sida. I bästa fall kan rutinerna bli bättre, men i grunden handlar det förstås om resurser och attityd. 

En vecka med ryggskott är genomliden. Klarade i alla fall av att hålla ett föredrag på PRO i måndags och stå på benen. Men det är mycket krypande och böjande av kroppen i kusliga positioner när man ska koppla ihop dator med projektor och eluttag.

Om någon timme väntar Dick Harrison i Parkskolan. Ryser av obehag varje gång jag tvingas ner dit, men aulan är ju en nostalgiklassiker. Och Dick är en briljant föreläsare. Sveriges grundande ska det handla om. Själv har jag bara uppträtt där med min gitarr, men det kan vi ta en annan gång. Mina notpapper flög iväg från notstället mitt under stycket vi spelade, men jag hade som väl var lärt sig det hela utantill. Hatade noter redan då och tog hellre ut det på gehör.

Vill ni höra fler föredrag så får ni gärna komma till hembygdsgården den 4 december då jag föreläser på temat "Hus och människor i det gamla Mönsterås." Tid 18.30. Se annons på föreningens hemsida och i kommande Kommunkollen. 

Noterar att det nya skällsordet i Sverige tycks vara "vänsterliberal". Jag vet nog värre saker man kan vara. Ungefär 10 miljoner värre saker närmare bestämt.

Efter Dick Harrison blir det till att som seden bjuder avnjuta två glas vin och kanske skriva några rader på kommande bok. 

Veckans låt blir en låt med bandet Felt som väl ingen lär ha hört tala som, men dom var bra på sin tid.










16 november 2018

Gnetandet

Det sägs att folk i dessa de yttersta av tider vill ha upplevelser. Det duger inte att bara sitta stilla och avnjuta något så infantilt som en bok om svenska bönders agerande på svenska riksdagar i det äldre bondesamhället, se en dokumentär om Winston Churchill eller bara avnjuta ett gott kvalitetsvin utan några som helst ambitioner att bli berusad. Nej, nu för tiden ska det vara häftigt, hetsigt och hutlöst. Ju ytligare och groteskare desto bättre.

Någon lät mig också veta att prästerna numera får rådet att predika högst 8 minuter. Mer orkar de flesta inte med eftersom de är vana vid MTV och snabba klipp. Tiden då man satt stilla en längre tid för att reflektera eller i godan ro insupa något djupare synes vara förbi.

Därför känns det bra att hålla på med det man gör. Att gneta. Att skriva böcker och hålla föredrag måste vara bland det mest bisarra man kan göra idag. Kan man vara mer ute? Större stofil? Knappast. 

Men - det fungerar. Böckerna köps, föreläsningarna besöks. Kanske finns det trots upplevelsehysterin också ett behov av att faktiskt förkovra sig. Att bara sitta och lyssna eller långsamt vända blad.

Men nu är vi i alla fall här igen. En ganska besvärlig vecka, med en del svåra val. Ebba BT verkar betrakta kampen för att hålla Sverige rent från fascisterna som en image. Ja, hjälp. I dessa dagar är det viktigare än någonsin att hålla fast vid humana grundvärderingar även om det kostar på och man trampar 17% överkänsliga väljare på tårna. Gamle pingstnestorn Lewhi Petrus lär en gång ha sagt att "Jag betraktar det som en skam för mitt ämbete att dö som en rik man." Det var också en hedersman.

Vill du köpa en bra bok, köp den här:




Veckans låt blir en gammal finfin svensk popklassiker (fast de sjunger på engelska)






13 november 2018

Slutsatser av en utbildningsdag

Min fru har varit på utbildningsdag om autism och asperger. Här har alltså Mönsterås kommun under alla år försökt få det till att det är jag som är en jobbig och besvärlig förälder. Skolchefen har t.o.m. försökt stoppa mig från att skriva till lärare om min dotters skolsituation, vilket han givetvis inte hade mycket för. 

Men så fort man träffar andra i samma sits så visar det sig att nästan alla föräldrar tvingas agera exakt som jag. Man får ligga på, vara rak och bestämd och förbannad.  Inkompetensen i skolorna är skrämmande. I själva verket har jag varit för snäll och mjäkig. Borde ha gjort fler anmälningar. Blivit förbannad oftare för att markera allvaret. Men man har det där snälla i sig och så den där känslan att det är så jävla synd om lärarna nu för tiden så man ska ha dåligt samvete.

Skolorna vill att man ska känna sig precis så där ensam och udda i sin kamp för sina barn. Att man bara är en av alla de där bortskämda som får lärare att vilja byta yrke. Därför är det så viktigt att ibland se att vi är många som får kämpa samma kamp.

Vi har kämpat i nio år nu. Så inte är det konstigt om såväl tålamod som krafter tryter. När min dotter har tagit sig igenom dom här nio åren med hedern och ryggraden rak ska jag sammanfatta dessa år i en bok där hon anonymiseras. Jo då, den ska bli nyanserad. Det finns enstaka lärare som har försökt och delvis lyckats. Men de är få. Skrämmande få. I grund och botten handlar det förstås om kommunens ambitionsnivå för de barn som inte går mitt på vägen, just för att de inte kan gå där.

Skolan säger ofta. "Jo, men hon har ju bra betyg i de flesta ämnen", precis som om det vore en måttstock för hur skolan har lyckats med sitt uppdrag. Bra betyg i detta fall beror i första hand på egen begåvning och föräldrars stöd. Så bra betyg trots allt i så fall.



12 november 2018

Måndagsrapport


Läste en recension av en nyutkommen bok i Expressen. Författarinnan hade blivit nominerad till ett pris. Men se boken dög inte åt litteraturexperten. Den hade nämligen intriger (som påminde om en usel deckare). Intriger, menade recensenten, begränsar språket, om jag nu lyckades förstå rappakaljan i recensionen. Bokens behållning, menade han, var de avsnitt som beskrev jobbet inom hemtjänsten. Jaha, just sådant man vill läsa när man sjunker ner halvdöd i fåtöljen efter en dag på jobbet och sedan tre timmars förhör av min dotter inför något läxprov.

Det är den här sortens kultursnobbism man kunde önska att man slapp. Om alla författare skulle skriva i ett flöde utan intrig så skulle det bli få läsare kvar. Bara en och annan kultursnobb. Ordflöden utan struktur, hur vackra de än må vara, lär inte öka läsandet i landet.

Såg en affisch för något evenemang vid en bensinmack här på orten. Ångest och oro syns inte på utsidan, tror jag huvudbudskapet löd. Det kan det nog göra förvisso, men inte alltid förstås. I vår tid ska allt som stör vår lycka till varje pris motas tillbaka. Redan där finns ett inbyggt grundfel.

Inte för att ångest är särskilt trevligt. Det kan vara i det närmaste outhärdligt. Men livet är sällan sådant att det inte genererar ångest. Ångest är inte farligt i sig om man låter den vara och inte försöker stoppa den med destruktiva metoder.

Jag har sett ångest på nära håll under min uppväxt och vet precis vad det kan få för konsekvenser. Jag har själv upplevt det emellanåt och lever i någon mån med det varje dag. Jag har aldrig försökt fly den med alkohol eller tabletter. Det är ingen merit. Det ligger bara inte för mig. Jo, en gång drack jag en flaska vin några kvällar på raken, men det var fullständigt meningslöst. Det är bara att försöka leva med skiten även om den kan förlama. Den som vill må söka hjälp. De säger att hjälp finns att få. Det har jag ärligt talat inte märkt. Men om livet står på spel ska man givetvis göra det. Än så länge gnetar jag på. Och så tjatar jag på Gud.

Jaha, det var väl en lagom rolig måndagsrapport. Får väl avsluta med en passande låt också då.