Socialen - det sista tabut

Om någon undrar varför jag skriver öppet om socialtjänsten så har jag fyra enkla argument.

1. En myndighet ska granskas och i fall som dessa råder sekretess vilket försvårar medias granskning. Då får vi privatpersoner ta vårt ansvar.

2. Vår dotter är en underbar tjej som pga sin diagnos och myndighetens okunskap och inkompetens drabbats dubbelt upp. Hon förtjänar upprättelse.

3. Vi är jäkligt bra föräldrar men har inga ambitioner att bli perfekta. Det räcker med att vara bra. Egentligen ska man till och med kunna vara tämligen medioker och slippa socialtjänsten. Det måste bli ett stopp på hetsjakten mot alla föräldrar som älskar sina ungar och gör så gott dom kan med sina fel och brister. Samhället äger inte barnen. Men socialen har inte ens mäktat med en ursäkt för det stora övergrepp de utsatte vår familj för för 5-6 år sedan.

4. Socialen vill inte att man ska skriva öppet om sånt här. Det ska fortfarande vara något som människor ska skämmas för, när det i själva verket ofta är dom som borde skämmas. Socialen är det sista tabut och det ska bekämpas. Hur många har de räddat? Hur många har de förstört? Tänker på den 14-åriga gravida flickan som råkat ut för tvångsgifte och där socialen i Mönsterås placerade henne hos svärföräldrarna. Går ju liksom inte att hitta mycket tydligare flagrant tjänstefel. Exempelvis.

Nyheter

Kommer känslan för fredagen som en speciell dag att fösvinna nu när jag är "arbetslös"? Frågan är väl om den någonsin varit speciell. Jag hade ju tur att få jobba med det jag ville, så fredagen hade ingen särställning hos mig.

Jag har lyckats installera en skrivare och koppla ihop den trådlöst till både dator och mobil. Ett smärre mirakel med andra ord. Tog bara två timmar.

Har också av beklagliga skäl inhandlat en ny våg där man kan mäta bmi, kroppsfett, muskelmassa och kroppsvätska. Även där trådlöst. Noterar att den signalerade kraftigt att jag har för mycket fett och för lite muskler.

Nej, kommunen får inte bygga bostäder vid Oknebäck. De boende där vann kampen. Mönsteråsbloggen har uppmärksammat ärendet tidigare och eftersom fälten nyttjas av familjerna för sina hästar och att det ligger så nära en gammal unik kulturmiljö, så var det klokt att det blev så här. Sedan förstår jag ju att kommunen söker attraktiv mark för nybyggen, men man får försöka välja ut områden med större omsorg. Jag tror man på sikt måste våga bygga västerut, om än inte just vid elljusspåret.

Såg att en socialdemokratisk lokalpolitiker blivit petad från sina uppdrag då hon blivit kär i en SD-politiker. Det där är väl en ganska så typisk sossereaktion och helt onödigt dessutom, även om jag kan dela sossarnas aversioner mot SD. Han är på riksnivå och inte i samma kommun. (Hade de varit i samma kommunfullmäktige eller i samma regering hade det varit en helt annan femma). Nå, nu kan man förstås undra hur det blir att leva ihop med så fundamentalt olika värderingar när den blinda förälskelsen är över, men det har ju varken jag eller någon annan med att göra. 

Vad mer? Jo, den faktiska tryggheten är mycket större än den upplevda. Allt våld, utom just gängkriminaliteten, minskar i Sverige. Malmö är tryggare än någonsin, läste jag i en rapport. Det där har många svårt att ta in just därför att de bara stirrar sig blinda på gängkriminaliteten. Något som är mycket glädjande är en stor internationell trend som slår igenom även i Sverige - våldet bland unga minskar. En teori är att det kan bero på att ungdomar av idag sitter mer inne vid sina datorer och umgås digitalt och dricker energidrycker, istället för att vara ute och dricka alkohol. Det kan nog ligga något i det. Så istället för att supa och slåss, dricker de energidrycker och näthatar?

Fick plötsligt för mig att frossa i lite Roxynostalgi. Håll till godo.

Dags att önska en trevlig helg och avsluta med veckans låtar. Först en ny fin julsång med norska Delillos. Sedan en låt med finska Eppu Normaali.

Slut med politiken

För mitt eget välbefinnande kommer jag att sluta skriva om politik, i alla fall partipolitik. Det är så ofantligt mycket som har blivit polariserat och råare sedan SD:s polemik blev rumsren. M och KD har förlorat all ryggrad och upprepar numera bara det som SD har sagt i alla år. Säger SD dramatiskt minskad invandring, så vet vi att M och KD säger samma sak...några år efteråt. Säger SD misstroendeförklaring mot Morgan Johansson, så säger snart M och KD samma sak. Politikens fördumning.

Det har varit tragiskt att se ett parti som KD, där jag har en del vänner, omvandlas från ett parti med hjärta för familjer och utsatta till ett hårt högerparti. Tycker genuint synd om Alf Svensson som hamnat i kläm mellan sina varma ideal och sin lojalitet med partiet. Och alla andra partier har kompromissat sönder sig själva till oigenkännlighet. Nej, nu lägger jag ner det politiska engagemanget och kommer istället att skänka en peng ibland till organisationer som gör ett gott jobb.

Jag vill tacka alla som uttryckt sitt stöd för oss under alla år i vår kamp mot skola och social. Det är hemskt att behöva skriva kamp mot, när det är just dom som borde ha hjälpt. Men så fungerar det i Sverige. Jag menar vartenda ord jag skrivit här om skolan och socialen under årens lopp och kan säga det när som helst igen. Socialen i Mönsterås har under åren uppvisat en total inkompetens gentemot vår familj och inte bara vår. Jag har haft kontakt med flera familjer i liknande situationer som råkat mycket mer illa ut än vad vi har gjort, enbart beroende på deras okänslighet, bristande undersökningar och i slutänden bristande kompetens vad gäller barn med neurologiska funktionshinder. Inte konstigt alls att vi vägrar att ha med dom att göra. Helt uteslutet. I vissa fall handlar det om än mer än bristande kompetens. För ett antal år sedan fanns det en socialsekreterare i Mönsterås som gjorde sexuella närmanden till unga pojkar. Hon är som väl är borta nu. För bara några få år sedan hade man en anställd som förespråkade fri sex och som menade att vuxna hämmade barn på det området, så att de senare i livet behövde frigöras. Det är alltså den typen av människor som har härjat där ute.

Annus horribilis

Nu har jag varit arbetslös drygt en vecka. Första veckan blev lite speciell eftersom jag hade två föredrag och skulle uppdatera CV. Det där tar en jäkla tid. Som tur är använder ganska många arbetsgivare samma mall, och då är det inte så mycket man behöver ändra mellan varje ansökan.

Men ändå, det är tröstlöst och tråkigt att söka jobb hela tiden (det där gillade nog inte jobbfanatikerna i moderaterna att jag skrev, men det tro f-n det är tråkigt att söka jobb. Horribelt tråkigt.) Jag försöker vara noga med att inte bli sittande, för då är det lätt att man bli slö eller grubblande. Så nu gör jag upp ett schema för varje dag för att behålla disciplinen (inklusive vad jag ska äta).

Rent yrkesmässigt har det varit bra år på hembygdsgården. Jag har fått jobba med det jag kan, fått en hel del gjort och lärt känna fina människor. Så det är klart det känns tomt. Men jag har fått behålla nyckeln, så kan gå dit när jag vill och fortsätta sköta arkivet. Ett och annat föredrag kan det säkert också bli framöver om föreningen så önskar.

På andra områden har de senaste åren varit betydligt tuffare. Är extemt trött och kan sitta och slumra till dagtid. Därtill glömsk så det räcker och blir över. Sertralinen som jag tar mot depressionen verkar inte göra mig särdeles mycket piggare eller gladare. Nej, det är väl som vanligt att man får ta kommandot själv även över sådant. Så långt det nu går.

Ibland funderar jag på hur mycket framgångsteologin hann förstöra. En del förlorade den djupare förståelsen av "annus horribilis", ökenvandringarna och motgångarna. Hamnade du i öknen var det ditt eget fel. Du hade kanske för svag tro, sades det. Men nu står det faktiskt att anden förde Jesus ut i öknen för att sättas på prov, dvs Gud själv förde honom dit i direkt konfrontation med den onde. 

Ulf Ekman gick ju och blev katolik sedan, en kyrka som han tidigare hade kallat djävulens verk. Ja, så kan det gå. Han tröttnade väl på sitt eget tuggande till slut och såg något annat som gått förlorat.

Man kan ju alltid hoppas på ett "friår" då det mesta vänder. Det vore inte så dumt. Jesus stannade ju inte i öknen så förskräckligt länge. Känns som att det räcker nu.

Göketorp 10 år efteråt

Vid trädet låg en gång båtsmanstorpet Göketorp på Ramsås marker. Torpet friköptes 1912 av Karl Johan Söderberg och Augusta Söderberg, som brukade torpet omkring 20 år. Torpet bytte då namn till Skogslund. Makarna avled 1930 och 1934. Möjligen brukade deras fosterdotter Britta med sin man i Tålebo torpets jord en period. I början av 1960-talet flyttades makarna Söderbergs gravstenar dit då de skulle tas bort från kyrkogården. Jag var där för 10 år sedan och då låg allt vackert inne i en dunge. Idag var det ett kalhygge, men detta träd var sparat.

Där vid trädet låg en gång torpet. 2019.

Så här vackert var det där 2009.

Gravstenarna skymtar i vegetationen.

Gärdsgården som fanns där 2009 såg jag inte i år.

Ännu ett år och jag står på benen

Födelsedag. I barndomen var det en av årets tre roligaste dagar (tillsammans med marknaden och julafton). Med åren blir man mer neutral, somliga rent av negativa. Nå, negativ behöver man inte bli, men jag firar inte längre annat än med familjen. 

Men nu var det egentligen inte födelsedagen det skulle handla om, utan mer en liten jämförelse mellan hur livet var som barn och hur det är nu. Och jag menar då inte självklarheter som att man blivit större och i bästa fall mognat en aning.

En viktig skillnad är att barndomen var tämligen lycklig på det där naiva sättet. Visst fanns en känsla av utanförskap i skola och kyrka, men likväl hade man inte så mycket att bekymra sig för. Det gällde bara att hålla sig undan vissa grabbar så hade man det riktigt bra på sin fritid. Som vuxen kliver man in i helt andra plikter och möter en verklighet som är långt ifrån någon idyll. De stunder man är lycklig numera så är det alltid mot en mörk bakgrund. Från lycklig för allt till lycklig trots allt.

Som barn hade jag en ocynisk syn på tillvaron. Möjligen är det där som den största förändringen har skett. Mötet med vuxenvärlden blev brutal. Genuin ondska, förmyndarmentalitet, småsinthet, armbågar, okänslighet, falskhet, ruttenhet. Orden kan mångfaldigas. Allt det jag mött under årens lopp har medfört att jag inte har mycket tro kvar på mänskligheten. Jag kan ärligt säga att jag alltid har velat väl och så gott jag kunnat försökt göra rätt. Men det hjälper inte. Det hjälper inte.

Särskilt de senaste 10 åren har varit kämpiga. En omvärld som totalt saknar kompetens om vårt barns autism har medfört en tämligen hopplös kamp för oss föräldrar. Både skola och socialtjänst har uppvisat en förrödande inkompetens på detta område, vilket varit nära på att köra mig i botten. Det slutade med en depression, tröstätande, viktuppgång etc. Och då har jag ändå ett psyke av järn.

Socialen, kanske någon undrar? Jo, men har man barn med autism så får man räkna med att dom hör av sig en gång om året i alla fall. Det räcker med att man anmäler en skola till skolinspektionen så har dom rutiner som gör att man blir anmäld till socialen. Socialen har dessutom någon slags idealbild av hur föräldrar ska vara, dvs perfekta. Så fan heller. Jag är som jag är.

Vårt första möte med socialen var för fem eller sex år sedan. Dom tvångshämtade vår dotter på skolan bakom vår rygg, körde in henne till ett förhörsrum i Kalmar och utsatte henne för ett regelrätt förhör om oss föräldrar. De hade nämligen fått för sig att vi misshandlade henne bara för att hon kunde fastna i skrikläge hemma i en halvtimme ganska ofta. Det fanns givetvis ingen grund för detta, utan de fick köra hem henne till oss samma dag, men för vår dotter och oss blev det en traumatisk upplevelse. Vår dotter mår än idag dåligt om vi måste åka in till Kalmar. Hade de nu gjort en riktig utredning innan och inte bara gått på grannskvaller, så hade de funnit att vi redan var inskrivna hos bup för utredning, att hon med all sannolikhet hade asperger (vilket sedermera bekräftades) och att barn med vissa autismdiagnoser kan uppvisa just det beteendet vår dotter gjorde med skrik, hysteriska anfall etc. 

Numera vägrar jag att ens prata med dom och skulle aldrig sätta min fot där ute. Maken till inkompetens får man leta efter. En ung flicka på 14 år som var bortgift satte dom hos sina svärföräldrar i Blomstermåla så att hennes make fick fritt fram. Det är så sjukt att man inte tror det är sant. Jag kommer att försvara vår integritet och vårt hem med alla till buds stående medel.

En annan skillnad som har kommit smygande mest de senaste åren är en slags...jag ska inte kalla det apati...stoicism eller jämnmod är nog bättre ord. Allt motstånd och all kamp har gjort att rötterna har fått rejält fäste. Det må blåsa hur mycket eller snålt som helst. Jag bara står där. Orkar liksom inte reagera som jag gjorde förr. Jag tar ytterst sällan strider numera. Inte ens med skolan. Det som händer, det händer. Jag gör min grej. Andra får ta ansvar för sitt. Hjälper där jag kan, men krusar inte, räds inte. Det är väl något slags psykologiskt självförsvar kan jag tänka mig. Man går in i en slags mental bubbla och stänger av känslolivet. I somras testade jag att ryta i lite och lägga det lågaffektiva åt sidan bara för att markera mitt självvärde, men det tog för mycket energi. Den här strategin ger mer harmoni.

Ja, så jag skulle inte ens säga att jag är cynisk. Det är så här verkligheten ser ut. Som väl är hittar man hittar sina strategier för att överleva. I mitt fall skrivande, historia, musik och fotboll. Skrivandet gör att jag får utlopp för frustration. Historia och föredragen tvingar mig att bli lite mer social och i de sammanhangen möter jag faktiskt genuint trevliga människor. Musiken är terapi. Där slipper man alla hurtfriska fraser om att man ska se allt lite mer positivt. Fotbollen kan i bästa fall få mig att för ett par timmar glömma allt annat.

Så även denna födelsedag har jag fått nåden att stå på benen. Det är fanimig ett mirakel.

evelyne når nya höjder

Mönsteråsbandet evelyne har på ett par år etablerat sig som Mönsterås mest intressanta band. Med sin nya sexspårs-EP ”Du eller aldrig” når man nya höjder och känslan är att bandet snart borde nå utanför den regionala scenen.

evelyne har en otvetydig känsla för hur man skriver bra låtar med dynamiska arrangemang. I varje låt finns en kvalitet som letar sig in i hjärnan utan att det blir banalt. Lägg därtill texter som har poetiska värden fria för tolkningar. Och det här är inget slarvigt garageband, tvärtom är musikerna genuint duktiga. Lyssna bara på de fantastiska gitarrerna som är både riviga och eleganta på ett mycket tilltalande sätt. Klass! I många låtar har man också vågat släppa fram Alfred Ekwalls röst lite längre fram i mixen än tidigare och det tror jag är rätt för då kommer texterna fram tydligare och det går mer under huden.

Synd att svenska radiokanaler är så likriktade, annars borde flera av låtarna här kunna få speltid. Ja, det är på den höga nivån bandet är. Sanningen är att man är bättre än merparten av det skräp som vi tvingas uthärda i P4 varje dag.

All musik tillkommer i ett sammanhang. Det kan handla om såväl privata omständigheter som musik man blivit influerad av under årens lopp. Journalister gör självklart jämförelser med Kent och bandet är också öppna med den referensen, utan att skämmas. Personligen tycker jag den jämförelsen börjar bli lite tröttsam. För en gammal indienörd som mig är evelyne betydligt intressantare än Kent och man ska inte förminska sig själv. Att Alfred råkar ha en röst som ligger nära Jocke Bergs kan han ju inte riktigt rå för.

Om vi nu ska prata influenser så hör jag många fler. Bandet kanske inte alls har lyssnat på dessa band och artister, utan påverkan kan mycket väl vara indirekt. Så fungerar det ofta inom musiken.

I och med att bandet sjunger på svenska ställer man sig i en svensk rocktradition med (förutom Kent) tidigare föregångare som Ebba Grön, Reeperbahn, Freda, Magnus Johansson och många andra. De dynamiska arrangemangen är definitivt inte bara en ”Kentgrej”. När jag hör evelyne går mina tankar till band som Dinosaur Junior även om evelynes gitarrer inte är lika skitigt aggressiva. Tvärtom finns här läckra gitarrslingor och riff som hade passat på vilken Smithsplatta som helst. Och så lite Sator i de mest rockiga numren. Sonic Youth kan också nämnas. Men på det stora hela tycker jag evelyne har en alldeles egen själ.

Har jag då ingen kritik att komma med? Måste man ha det? Ok, det blir nästan på gränsen till allsång i sista låten (som annars är en fin ballad), men det gör inte så mycket. Det ska ju funka live också och då kan man väl få bjuda på ett sådant moment (sista låten innan alla går hem). För att summera – evelyne står starkt på egna ben. Nya EP-n innehåller sex utmärkta låtar utan ett enda utfyllnadsspår. Genuin svensk rock när den är som bäst.

evelyne består av Alfred Ekwall, Jacob Gustafsson, William Ekwall, Fredrik Jonsson och Kalle Ahlqvist.

Skivan återfinns på Spotify och Youtube. Men om man kan köpa den så gör det.

Kulturfrågan

I måndags skrev jag in mig som arbetslös igen, men har redan gjort två föreläsningsjobb. Roligt att hålla igång lite. Nå, bara att börja söka jobb. Mitt engagemang i hembygdsföreningen blir nu bara ideellt, men det blir nog bra det också. På ett sätt mer avslappnat.

Och bilen gick igenom besiktningen. Haft samma sedan 2011 utan problem.

Nya Mönsteråsalmanackan har kommit. Antar att den kommer att säljas på Konsum.

Har funderat på lite olika linjer i kulturfrågan:

För det första har vi det vi kan kalla för "den fascistoida linjen". Där ska stat och kommun bara stötta gammeldags begriplipa konstuttryck som alla förstår. Det får liksom inte vara för knepigt, inte kräva något av betraktaren, läsaren, lyssnaren. Så det blir bara vackra naturmotiv, röda stugor och skvalmusik. Den kultur som bryter mot detta eller på något sätt kritiserar nationen eller det styrande partiet ska motarbetas eller rent av förbjudas. SD har tydliga tendenser åt det här hållet.

För det andra har vi "vänsterflummismen". Den representerar en mer finkulturell hållning, men från vänster. Konst och litteratur ska vara så knepig och obegriplig som möjligt är. Den får gärna handla om mensblod, Jesus som bög, nakna oproportionerliga kvinnokroppar så långt bort från klassisk skönhet som möjligt. Litteraturen ska vara näst in till oläslig. Perspektivet ska vara aggressivt feministiskt eller ha ett klassperspektiv. Ju mer provokativt, desto bättre.

För det tredje har vi den "borgerliga finkulturen", med en lätt fisförnäm touch. Här kan det för all del vara begripligt, men med extremt höga krav på att det ska vara estetiskt fulländat och högtravande. Även här drar man upp en tydlig skiljelinje mellan finkultur och skräpkultur. Men den är inte lika populistisk som den fascistoida linjen och vill inte heller förbjuda skäpkulturen. Tvärtom behöver man den som en kontrast som man kan distansera sig ifrån. Kulturen är alltså intimt förknippad med den egna livsstilen och statusen.

För det fjärde har vi "statspartikulturen", dvs den Socialdemokratiskt påbjudna. Där finns inga givna estetsiska krav. Det viktiga är att den är uppbygglig i socialdemokratisk anda och bidrar till att bygga folkhemmet eller dess efterträdare. Den ska kritisera gamla klasstrukturer och uppvisa en progressiv kraft, dock utan vänsterflummismens ovårdade aggresivitet. Grått. Betong. Eller i bästa fall Vilse i pannkakan.

Det var de två senare attityderna som ville ta bort B. Wahlströms ungdomsböcker från biblioteken när jag var barn. Hur som helst, inte konstigt om man vill vara så fri som möjligt är.

Imorgon är det fredag. Då kommer evelynes nya EP. det ser Mönsteråsbloggen fram emot!

Förunderligt

I många andra länder så seglar klimatfrågan upp som den viktigaste, vilket också börjar märkas allt mer i valresultat. Men inte i Sverige. Här gäller kriminalitet och lag och ordning trots att Sverige är ett av de länder som har absolut lägst brottslighet i hela världen alla kategorier (jo, jag vet att man blir hånad om man skriver att våldet har minskat, men jag tänker inte börja ljuga bara för att anpassa mig efter nu rådande PK-åsikter. Gängskjutningar har ökat, ja, men inte våldet som helhet, tvärtom). Ett Sverige med fel och brister, men som alltid hamnar i topp när man utser världens bästa länder att leva i utifrån olika parametrar. Förunderligt att fascistpopulisterna kan få över 20% i världens bästa land.

Höftartros är ingen hit, men eftersom jag inte har ont i rörelse, så har det i alla fall fått fart på mig. Ledproblem är i släkten så har varit mentalt förberedd i många år.

Ikväll höll jag mitt sista föredrag i tjänsten på PRO:s 75-årsjubileum. Återstår bara en vecka på jobbet med lite kontorsstädning och överlämning. Ska ju fortsätta engagera mig där ideellt, men det blir ju av nöden mer begränsat jämfört med nu. 

PRO firade 75 år i Mönsterås ikväll med ett festligt kalas.

Jag fick en vacker ros.

Sarah Klang släpper idag sin andra skiva och den är minst lika bra som debuten, till och med bättre. Full av gnistrande pop och smäktande ballader. Hon håller sig till det hon är bäst på och krånglar inte till det. Melodiöst förstås.

Högoktanigt bränsle

Jag har inga större problem att relatera till andra människor. Visserligen är jag introvert och mycket av en ensamvarg, men jag har varit omgiven av olika slags människor sedan barndomen. Olika i ordets rätta bemärkelse. Det finns nog ingen människotyp som är mig främmande. Jag har mött de flesta varianter som skapelsen kan uppbringa. Jag har bott granne med alkoholister och varit med i nykterhetsföreningen, umgåtts med fabriksarbetare och professorer, varit på högkyrkliga mässor och frikyrkliga hallelujamöten, umgåtts med psykiska vrak, likaväl som mer balanserade själar, rika och fattiga, borgerliga och sossar, svenskar och utlänningar, kristna, muslimer, buddister och ateister.

Jag har alltid rört mig tämligen fritt mellan olika världar. När det väl är sagt så noterar jag att känslan av att inte höra helt och fullt hemma någonstans alltid har funnits där. Jag blir den inte kvitt. Och enbart inbillning är det förstås inte. Det finns psykosociala faktorer som kan förklara det mesta.

Som barn hade jag den känslan i frikyrkan och i skolan. Jag var blyg och introvert, vilket rimmade illa med såväl frikyrkans extroverta ideal som skolans sociala.

I frikyrkan skulle man vara frimodig och utåtriktad så att man vågade berätta om Jesus till sin omgivning. Och så skulle det synas att man var kristen. Man skulle se glad ut och skina. Gjorde man inte det så kunde det bero på att man behövde mer av Den Helige ande. Så därför bad man att något skulle hända med mig och alla andra dysterkvistar som inte förmådde glänsa trots att vi kanske tyckte livet var helt ok.

En del tycks ha fått för sig att det finns något givet samband mellan hur själen mår och de yttre uttrycken. Så är det förstås långt ifrån alltid. Djupt deprimerade människor kan ofta le så att ingen anar någonting om det egentliga tillståndet. På samma sätt kan en glad människa se sur och trumpen ut. Men vi är fast i vissa stereotypa tankesätt om hur det ska vara.

Och i skolan fick jag och min mor vid varje utvecklingssamtal höra att ”jo han kan ju allt om man frågar honom, men han är ju så tyst.” Och tyst skulle man inte vara. Jag hade ju dessutom inte ens en diagnos. Man fick inte sådana på den tiden, och jag hade knappast fått någon idag heller. Jag var bara en blyg tänkare. ”Men om han nu kan allt, vafan klagar ni då för”, sa min arga mamma. Nja, inte riktigt så, för hon svor aldrig. Men nästan.

Senare i livet när jag började studera så tyckte väl en del på hemmaplan att jag hade gått och blivit allt för akademisk. Det gällde att inte visa för mycket, för jag var ju sprungen ur arbetarklassen. Det värdesattes i och för sig att jag kunde studera, för det var inte givet att man fick det i äldre tider, men det var inte så mycket värt i grund och botten. Och i den akademiska världen, där jag för all del trivdes, så kunde jag inte alltid de sociala koderna. Vi hade ingen studietradition i min familj och i en del akademiska kretsar skulle det vara på vissa vis.

Och politiskt var jag för mycket vänster bland borgerliga, och för mycket borgerlig bland sossar och vänsterfolk.

Ja, jag ska inte trötta er med fler exempel. Att inte känna sig fullt ut hemma i något sammanhang får man försöka omvandla till en styrka. Man blir en betraktare som ser allt på lite distans. Man genomskådar de sociala skådespelen.

Värre än att inte känna sig hemma är om möjligt motstånd, alltså motstånd som beror på ren illvilja. Jag menar inte konstruktiv kritik, för det behöver man alltid, utan människor som på fullt allvar gör allt för att livet i mindre eller högre grad ska bli besvärligt. Tro mig, de finns. Och deras motiv är ofta banala. Det kan handla om avundsjuka eller någon som har behov av att trycka ner andra. (Klassförakt finns).

Man kan ha många drivkrafter i livet. En del vill tjäna pengar och göra karriär, andra vill betjäna andra, ytterliga några vill ha revansch för något. Jag har nog kombinerat de två senare. Att ge till andra ger förstås en djupare tillfredsställelse, men man ska inte ringakta den energi man får av motstånd. Det kan bli högoktanigt bränsle.