8 juli 2020

Har Sverige blivit bättre eller sämre?

Är Sverige ett bättre eller sämre land att leva i idag än ”förr”. I debatten slänger många ur sig omdömen utan att veta vad man jämför. "Vad är det som händer med vårt Sverige", säger en del med någon slags moralisk indignation. Men för det första är inte alla eniga om vad som är bra respektive dåligt. För det andra beror det på vilken tidsperiod vi jämför med. Men låt oss anta att nästan alla tycker att våld, stölder, fattigdom, dödliga sjukdomar, dålig miljö, droger, ofrihet och brist på gemenskap är något dåligt. Utan någon djupare analys, för det medger inte bloggformatet, så skulle jag då säga följande:

Våld: Har minskat ganska mycket över tid. Särskilt om vi ser det på lång sikt. Men även om vi jämför 50 år tillbaka har det varit stabilt. 2010-talet nådde vi till och med under 1 av 100 000 vad gäller mord och dråp. Det var ett tag sedan.

Stölder: Har ökat över tid. Det är konsekvensen av att vi lever i ett konsumtionssamhälle. I äldre tider stal man i första hand för att man var hungrig. Stölderna ökade vid missväxtår och hungersnöd.

Fattigdom: Fattigdomen i Sverige har tryckts tillbaka de senaste 150 åren. Vi är inte i närheten av 1800-talets Sverige. Likaså får vi inte återkommande hungersnöd. Däremot kan jag tänka mig att klyftorna har ökat de senaste årtiondena eftersom de rikaste har blivit rikare.

Dödliga sjukdomar: Det är bara att läsa gamla dödsböcker så ser man att folk dog som flugor av allt möjligt som den tidens sjukvård, om det överhuvudtaget fanns någon utöver kloka gummor och gubbar, stod maktlösa inför. Här har skett enorma framsteg, inte minst vad gäller barnadödligheten.

Dålig miljö: I en mening var säkert miljön bättre före industrisamhället. Vi ser nu konsekvenserna av det samhället. Däremot var miljön i det lilla, i hemmiljön, sämre. Dålig hygien, löss, loppor etc.

Droger: Många av dagens droger fanns inte förr i Sverige, så där har det förstås skett en försämring. Däremot söp man betydligt mer under exempelvis 1800-talet.

Ofrihet: En faktor som är svår att mäta. Före den moderna demokratins genombrott kunde vissa människor ändå ha inflytande där de levde, exempelvis på sockenstämman. Bönderna var definitivt en maktfaktor i lokalsamhället. Bodde man långt bort från maktens män kunde man nog vara väl så fri. Idag har vi demokrati, men är övervakade i nästan allt vi gör såväl på Internet som på gator och torg med alla sina övervakningskameror.

Brist på gemenskap: Jag har sett att en del idylliserar gamla tiders bygemenskap. Det finns ingen som helst anledning till det. Läser man gamla domböcker så ser man att det var många trätor och våldsdåd mellan grannar. I vår bygd både i byarna och inne i Mönsterås köping. Så någon självklar harmonisk gemenskap tror jag inte på. Däremot var nog den sociala kontrollen större och de flesta ingick i något slags socialt nätverk. Ensamheten kan ha ökat, men för en del är den säkert en befrielse från social kontroll.

3 juli 2020

Seger för skolan?

"En stor seger för skolan", skränar en del lärare nu när HD har bestämt att det är ok att lyfta iväg elever för att de står i vägen. Men är det verkligen en seger att lärare inte har lyckats sätta i sig i respekt på annat sätt? Nej, det är mer tragik. Behöver man lyfta iväg någon har skolan redan misslyckats med den eleven.

Jo då, jag har själv haft med sturska och upproriska elever i åldern 14 till 18 att göra när jag jobbade på Gymnasiebiblioteket. Varje dag dessa ständiga konflikter mellan ett gäng och en av de äldre anställda. Tyckte synd om hen för hen gick alltid i fällan. Hen lät sig provoceras och höjde rösten och det var det dom ville. Självklart testade de mig också. Det jag då gjorde, helt utan pedagogisk utbildning, var att sätta mig mig ner med grabbarna och ta ett snack om både deras liv och om att visa respekt på ett bibliotek. Fotboll, EPA-traktorer, musik och respekt. Efter det hade vi aldrig ont av varandra. Funkade jättebra. Behöver man lyfta iväg någon eller höja rösten är det redan kört. Det är ingen "seger för skolan". Man satte sig inte i respekt från början.

Trender i tiden

Mobbare växer upp och blir vuxna. En del lägger bort sitt beteende, andra har det i sig hela tiden och tar med det till familjeliv och arbetsplatser. Alla var vi väl taskiga emellanåt. Det ingår dessvärre i att vara barn (och människa). Men den där systematiska pennalismen var det absolut inte alla som höll på med.

Hur gick det sen för mobbarna? Undrar om någon har undersökt det. En del utvecklas troligen till fullfjädrade psykopater. Kanske blir de chefer där de kan få uttryck för sitt behov av att trycka ner andra. Till skillnad från bra chefer blir de oberäkneliga och styr med fruktan och lynnighet. Straff istället för att låta människor få utrymme att både lyckas och misslyckas.

Även kvinnor kan mobba. Det har blivit inne nu. Den nya trenden är att tjejer hänger ut sina dejter på sociala medier. Och det behövs inte att en man betett sig svinaktigt, utan det kan räcka med att killen var tafatt eller blyg eller lite nervös och klumpig. Han levde helt enkelt inte upp till hennes ideal och då ska stackarn hängas ut. 

När jag växte upp höll dom det inom tjejgänget. Stod och flinade, men hade inget som helst intresse av vem man egentligen var på djupet. Och hela världen slapp ju veta hur ute och ful man var.

Idag finns det nästan bara konstiga ideal om hur vi män ska vara. Men allt som andas krav och perfektionism ska man bara strunta i. Det måste man våga stå upp emot. Skulle aldrig falla mig in att försöka ställa mig in för en kvinna om jag hade varit singel. Jag krusar aldrig. Passar man inte så gör man inte. Då är det bara att lyfta på hatten och gå vidare. Jag bär min personlighet och övervikt med stolthet.

Snart att dags att ta helg och ett par glas rött väntar på mig. Jag byter inte till ljusare sorter bara för att sommaren försöker (men misslyckas) att göra mig på gott humör. Snart höst!

Veckans första låt är från Teenage Fanclub. Det är somrig musik för mig.



Annars hade jag förväntat mig fler bra nya skivor nu i dessa karantänstider då de borde ha tid att vara i studion. Men icke. Men Morrisseys nya från i våras håller bra. Här lite moderna tongångar för att vara från honom.








30 juni 2020

Svårare än så behöver det inte vara

Jo, jag har sökt jobb så att Arbetsförmedlingen blir nöjd. Ingen idé att strula med dom. Det kostar för mycket energi. Under tidigare arbetslösa perioder har jag mest sökt med drivkraften att få ett jobb. Men den är i stort sett borta. Nej, det beror inte på dålig moral eller lättja, så några moderata sänkningar av ersättningsnivåer skulle inte vara någon morot. Tvärtom skulle jag söka ännu mer håglöst om man blir bemött med en sådan attityd. Nej, jag vet inte riktigt vad det beror på. Förmodligen hänger energilösheten samman med allt vi gått igenom de senaste sju åren. Det sa i alla fall min kurator och jag gav henne rätt. Men också någon slags personlig insikt att jag faktiskt redan bidrar till samhället och om inte samhället vill ge mig betalt för det så är det liksom deras loss, inte min. Och det gäller även hembygdsföreningen. Deras loss, inte min.

Det är på väg att bildas en ny hembygdsförening i Mönsterås, som jag skrivit om tidigare. Det är mer att coronahelvetet ska blåsa över först. En ny bok hoppas jag kunna trycka till hösten. Därtill har folk börjat boka föreläsningar igen, men jag tvivlar faktiskt på att de som är bokade till hösten går att genomföra. En del skriver och vill ha hjälp med olika historiska spörsmål. Självklart bistår jag om jag kan, men mina möjligheter att hjälpa har förstås minskat dramatiskt sedan hembygdsföreningen tog ifrån mig nyckeln till arkivet. Det lustiga är att styrelsen faktiskt ändå hänvisar folk till mig när de hör av sig till dom. Varför kan de inte själva hjälpa människor som har frågor? Tar man ifrån mig nyckeln, är det ganska fräckt att hänvisa människor till mig sedan.

Med åren har jag förlorat förmågan att vara rädd. Jag vet inte om det är bra, men jag tror det. Förr funderade man alltid på vad människor skulle tycka och säga. Men nu har jag landat och när man var yngre var det så mycket man kunde förlora på att stå upp för sig själv. Vad kan man förlora nu? Absolut noll och ingenting. Jag har inget kvar att bevisa för någon. Det jag kan det kan jag och det jag inte kan får någon annan göra om jag inte kan lära mig. Eller så får det vara. Svårare än så behöver det inte vara.

28 juni 2020

Drev istället för argument

Sverige verkar helt ha intagits av drevmentalitet. Den som framför avvikande åsikter bemöts inte längre med argument, utan genast drar drevet igång med krav på att människan med de för makten misshagliga åsikterna ska straffas, förlora sitt jobb etc.

Många gånger kan jag också tycka att de åsikter som framförs är obehagliga, men de ska bemötas med argument, inte straff. Fortsätter det så här så skapas en tystnadens kultur där människor inte vågar säga vad de tycker. Priset att tala fritt blir för högt med drev och bestraffningar.

Och det här gäller inte bara kändisar. Det kan gälla i alla möjliga typer av organisationer, även kommuner där politiker allt oftare går över gränsen och ger sig på tjänstemän, inte minst i SD-styrda kommuner. Jag har själv blivit bestraffad, men av en hembygdsförening.

Den här trenden är ett direkt hot mot demokratin. Genom att statuera exempel skräms människor till tystnad. Den fria debatten kvävs så sakteliga och till slut har vi bara lydiga undersåtar i raka led.

25 juni 2020

Nytt föredrag - Mönsterås: stad och köping på 1600-talet

Har spelat in ett nytt föredrag på temat "Mönsterås - stad och köping på 1600-talet". Kände mig inte i form i värmen, så lägger ut det med viss tvekan. Men orkar inte spela in det igen.

Del 1

Del 2

Del 3


24 juni 2020

Knutbysekten i Mönsterås

Knutbysekten har varit på tapeten igen. Galenskapen visade sig vara mycket värre än vad de flesta kanske trodde. Det slutade inte med mordet och mordförsöket, utan under ytterligare drygt tio år pågick tokerierna med villoläror och omoral. Visst, alla har sitt att kämpa med, men att ett kristet ledarskap systematiskt lär och lever fel och under hot och manipulationer utnyttjar andra i beroendeställning är förstås helt oacceptabelt.

Men stämmer det att Knutbyteamet var i Mönsterås? Jo, det stämmer. Jag minns inte exakt när det var, men Ingrid och Samuel Thunberg skriver om det i sin bok "En resa i tro, hopp och kärlek". Det bör ha varit några år före mordet, hösten 1998 och våren 1999 tror jag. De fick komma till Mönsterås pingstförsamling några gånger och deras målsättning var tydligen att göra om församlingen till ett nytt Knutby. Redan på den tiden hade de dock utvecklat de mest besynnerliga läror. Det var en hård och dömande teologi, och redan då fanns Kristi brud-läran. Till slut tröttande äldstekåren på deras framfart och tillät inte att de kom hit mer. En av äldstebröderna fick då höra av Åsa att han gick djävulens ärenden. Det var uppenbart att Åsa styrde allt och alla.

Jag var själv med på en gudstjänst där Åsa skulle predika. Men jag blev så illamående i själen att jag fick gå ut efter en stund.

Pingstkyrkan i Mönsterås var definitivt ingen sekt och ledarskapet såg snart till att Knutbygänget inte fick komma tillbaka. Men de hann ställa till en hel del skada vid de tillfällen de var här.

4 av 5 härskartekniker tillämpades

Nej, jag kommer inte älta min relation med hembygdsföreningen i all evighet, men jag tänker definitivt skriva om den till jag känner att jag är färdig. För att kort sammanfatta så blev jag alltså fråntagen mina ideella uppgifter i arkivet och fråntagen nyckeln av Stranda hembygdsförenings styrelse enbart av det skälet att jag framfört åsikter i sociala medier. Detta är inget som jag bara påstår utan det framgår dels av styrelseprotokoll och dels intygande vid återlämnande av nyckel (se äldre blogginlägg här och här).

Men styrelsens agerande mot mig går mycket längre tillbaka i tiden. Det gäller inte exakt alla styrelseledamöter under alla år. En del har stöttat mig, men de är numera borta från styrelsen. Ser jag tillbaka på de 10 åren jag var där och stämmer av med de fem härskarteknikerna så ser jag följande:

1. Osynliggörande
Under mina tio år på hembygdsgården så kan jag på rak arm inte komma på ett enda förslag (tjänstemannaförslag) från mig som jag fick gehör för. Det kunde handla om alltifrån spökvandringar för barn till att kombinera historiska evenemang med loppis eller kvalitetshöjning av almanacka och årsbok. Inköp av unika historiska föremål föreslog jag kanske inte ofta, men det kunde hända och det lyckades nog aldrig, bortsett från en tavla en gång. Det värsta minnet var när man vägrade köpa in ett unikt vackert träbord tillverkat på Rosendahl i Mönsterås. Det var ett sådant där bord som alla med lite kunskap om antikviteter hade jublat för att få se. Ett bord som hade fått den mest känslosamme mannen i Antikrundan att bli galet euforisk. Men nej, jag fick först inte ens svar. Först efter en påminnelse fick jag ett kort halvnonchalant svar att de inte skulle köpa in det. Shalom i Oskarshamn hade till och med hållit bordet för föreningens räkning en dag.

Särskilt i början var jag ivrig med att komma med olika förslag, men insåg ju efter något år att det var som att köra huvudet i den berömda väggen. En i styrelsen sa till mig: ”Trodde du verkligen att du skulle kunna komma här som ny utifrån och tala om för oss hur vi skulle göra.”

Det var inte ovanligt att jag förbigicks när det gällde uppgifter jag egentligen hade kompetens för, men som andra skulle göra själva eftersom det var deras inpinkade revir. Det var tydligt att mina kunskaper uppfattades som ett hot av en del, inte alla.

Hade jag försökt ”lägga mig i” för mycket så blev jag bestraffad. Under en period var det två i styrelsen som alltid satt helt tysta i rummet när jag kom in. De vägrade prata med mig, svarade inte på någonting jag sa.

Likaså skulle jag osynliggöras för majoriteten av styrelsen. Jag fick bara ha kontakt med min arbetsledare och absolut inte skriva till styrelsen. Detta var en order.

Och trots att jag drog fulla hus vid varje föredrag så fick jag aldrig en blomma som tack av föreningen, vilket är brukligt efter föredrag. Det gjorde inte mig personligen något, men det framstod som konstigt inför besökarna. Visst, jag var anställd, men mot bakgrund av att jag skrev det mesta av föredragen hemma på fritiden och publikens reaktion, så var det inte så lyckat. Minns en person som sa till mig: ”Får du inte ens en blomma efter dina föredrag. Nästa gång ska jag ge dig en.”

2. Förlöjligande.
Nej, det kan jag inte påstå att jag utsattes för.

3. Undanhållande av information.
Det gick väl an så länge vi medlemmar fick läsa styrelseprotokollen, men de sista månaderna slöt sig styrelsen och hemligstämplade protokollen. De började också göra saker bakom ryggen, exempelvis i arkivet, trots att jag hade ansvaret tillsammans med Leif. Man kunde komma dit en dag och så fattades det dokument. Eller så hade de plötsligt beslutat att skänka en ansenlig del av Anton Sjöbergs unika sjöfartssamling, utan att ens rådfråga. Inte den minsta insikt i att man inte bör dela upp en unik samling på det sättet. Och hade man åsikter så orkade de inte med det, utan slöt kretsen kring sig själva.

4. Dubbelbestraffning
Att få skäll var vardagsmat. Jo då, jag kunde få beröm också. Det berodde på arbetsledarens humör, inte vad jag hade presterat eller inte presterat. Och ofta fick man skit hur man än gjorde. Jobbade jag långsamt och noga för att säkra en hög kvalitet så fick jag stark kritik för det från en arbetsledare som var ingenjör och inte historiker eller författare. Och jobbade jag snabbare så hittades alltid något att gnälla på ändå. ”Du borde ha låtit någon bearbeta bilderna mer” etc etc. Det kunde också vara att jag hjälpte för många från allmänheten med deras frågor om lokalhistoria (en service som de förstås borde ha varit nöjda med.) Vet flera som slutat jobba för föreningen eftersom delar av styrelsen haft samarbetssvårigheter.

5. Påförande av skuld och skam
Trots att det var jag som var utsatt (nej, jag tar inte på mig någon offerkofta, för jag stod upp för mig själv), så försökte en del måla upp en bild av att det var jag som var besvärlig. Om man är besvärlig för att man har kompetens, jobbar självständigt och ibland har idéer och åsikter, ja då var jag säkert besvärlig. Men det var aldrig jag som startade gräl där. 

Jag kunde bli hur trakasserad som helst, ändå var det möten om mig som person. Men jag har flera vittnesmål om hur dom som betedde sig illa mot mig hade varit mot andra långt innan de råkade möta mig. Och det är ingen munter historia. 

Och så fick jag alltid höra från en i styrelsen: ”Jag vet hur du har varit på andra arbetsplatser.” Jaha? Jag har enbart goda vitsord från arbetsplatser jag har varit på tidigare i livet. Visst har jag visat civilkurage ett par gånger – en gång ifrågasatte jag ett beslut som dåvarande rektorn vid Mönsteråsgymnasiet fattat och en gång kritiserade jag Åshaga när jag städade där eftersom de hade lämnat en dement kvinna vind för våg med svår värk utan personal under mycket lång tid. Det skulle jag inte ha gjort enligt vissa. När Socialstyrelsen sedermera utredde Mönsterås så visade det sig att det jag upptäckt bara var toppen av ett isberg och Mönsterås kommun fick svidande kritik. Nej, så jag har inget att skämmas för. Jag har aldrig haft några samarbetssvårigheter på mina arbetsplatser.

Någon gång fick jag höra att jag hade problem med auktoriteter, bara för att jag tyckte om att jobba självständigt inom de ramar jag fått. Men det är klart att det blir omöjligt att sköta sitt jobb utan irritationer om det var och varannan dag kommer någon som saknar historisk kompetens och försöker detaljstyra mig på ett område där jag är proffs.

Dessutom kan jag säga att de jag har samarbetat bäst med i mitt liv har varit yrkesofficerare eller personligheter av ”militär” karaktär. Det vill säga, ordning och reda där man utan prestige jobbar mot ett gemensamt mål. 

22 juni 2020

Goda råd...

"Skriv full, redigera nykter." Ramlade över Hemingways skrivråd häromdagen. Vad ska man säga om det? Tja, Hemingway var alkoholist (en pava Whisky per dag och därutöver vin och öl), så man får ta hans råd med en nypa salt. Har man alkoholproblem bör man inte ta en droppe. Möjligen kan jag skriva mer ohämmat om jag har tagit ett par glas, men skulle jag ta mer skulle definitivt inget vettigt bli skrivet. Och de där två glasen tar jag ändå så bara en dag i veckan. Nej, så den strategin kan strykas.

En närstående har visst gått ut ur Stranda hembygdsförening. Jag kan förstå markeringen. Hen lovade mig emellertid att bli medlem igen inför årsmötet. Det får jag tacka för. Hen hade väl fått nog nu. Hen är noga med att man ska få tänka högt och självständigt och inte straffas om man framför sina åsikter offentligt. Ledningen tog ju ifrån mig nyckeln och uppgifterna i arkivet för att jag framförde vissa åsikter. Klassisk uppvisning i maktfullkomlighet värdigt en föreningsdiktatur. Hur som helst så har föreningen förlorat ännu en medlem och en kraft för framtiden. Styrelsen skulle nog behöva goda råd för att hamna på rätt kurs, men befarar att det gått för långt. Så vi får fixa till det på nästa årsmöte.

Är det förresten någon som vet varför det inte blev omval på Moderaternas fd ordförande i Mönsterås? Är det någon som vet varför Eric Dicksson bytte parti från Moderaterna till KD på den tiden han bodde i Mönsterås? Tänkte gräva lite där och se om det jag har hört från trovärdiga källor stämmer.

Dagarna tickar på. Försöker skriva och gör det, men är trött. Borde röra mig mer, sa någon. Då får det bli så. Ett gott råd bör man följa.







20 juni 2020

Midsommarfirande

Midsommar borde vara vår nationaldag och i praktiken är den det. Firandet kan spåras mycket långt tillbaka i tiden och står över alla politiska dimensioner. Midsommar går betydligt djupare än den uppifrån påbjudna nationaldagen. Tänk bara på all naturromantik och mystik som är förknippat med midsommar. Varför en del super skallen av sig den helgen har jag aldrig förstått. Då om någonsin vill man njuta av den svenska sommaren med alla sinnen öppna och vakna.

I äldre tider firades midsommar vid Åsevads festplats, där Parkskolan idag ligger. Evenemanget verkar ha lockat hundratals, ja vissa år tusentals.

Midsommarfirande vid Åsevadsparken på 1930-talet
I år firar jag midsommar i lugn och ro hemma. Skriver på min bok och tänkte därutöver lägga ut ett nytt föredrag nästa vecka. Vilket det blir får vi se.