Varför jobbar man 80 timmar i veckan utan lön fast man enligt statistiken är arbetslös? Varför är man samtidigt usel på att hålla kontakt med vänner? Varför ständigt trött?
Svaret är detsamma oavsett fråga. Nej, det är inget genetiskt, inget personlighetsdrag, ingen moralisk defekt man kan ställa mig till svars för. Det beror enbart på att grannar, skola och andra myndigheter inte har någon insikt i familjer som har barn med autism och bristande impulskontroll. Det har medfört en förrödande kamp sedan början av 2010-talet. Det är inget jag eller min fru har sökt, ingen bortförklaring, utan en giltig förklaring som jag kan visa tydliga belägg för. Men efter 15 år i en krigszon, låt vara att det blivit något bättre, är man förstås slut. Ett enkelt men korrekt svar. Skulle jag berätta alla detaljer skulle 99% inte orka lyssna.
Förmodligen skulle jag inte orka med något vanligt arbete. Men det kan jag förstås inte berätta för Arbetsförmedlingen. Då skulle de hänvisa mig till Försäkringskassan, och de skulle knappast godkänna min bristande ork som giltig sjukdom, särskilt inte då jag tydligen orkar hålla föredrag och skriva böcker. Och att förklara hur det fungerar för dem vore ett omöjligt företag. De förstår inte därför att de inte är programmerade för att förstå.
Arbetet jag gör är en slags terapi, ett sätt att slippa älta allt. Att jag inte vill sova, som jag ibland påstår, beror förstås på att jag vill slippa drömma mardrömmar om det vi har gått igenom. Vill man förstå så är det enkelt. Myndigheter har sällan den förmågan. De är miljöskadade.
Sedan finns det förstås något släktdrag hos mig som har gjort att jag ändå lever. Jag kan tydligt se hur det har sina rötter både hos mamma och pappa och i generationer före dem. Vi krusar inte, försöker aldrig vara till lags. Ja, det kanske är en romantisk illusion, ett försök att konstruera ett släktdrag som jag tycker om. Men jag tror inte det. Det framträder tydligt både i mammas och pappas livshistorier.
Nå borde man inte kunna engagera sig i föreningslivet? Nej, det fungerar sällan. Däremot stöttar jag gärna som stödmedlem. Nästan alla föreningar med en viss ålder får med tiden fraktioner och motsättningar mellan olika falanger. Det finns förstås undantag som jag också känner till. Men efter många jobbiga år tar jag inte risken att hamna i något getingbo där man, utan att veta det själv, plötsligt har knuffats över till den ena eller den andra sidan. "Bra kommunikation", löser det mesta menar en del. Tja, vem orkar? Personligen gör jag hellre "min grej" utan att kommunicera hit och dit. Jag tar hellre skiten efteråt eftersom jag då till 100% kan stå för min insats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar