Ett kort besök på Parkskolan i Mönsterås i ett kulturellt ärende i slutet av mars, blev något mindre angenämnt än jag hade kunnat föreställa mig. Förvisso har jag dåliga erfarenheter av skolan tidigare, men den lärare jag hade oturen att möta denna dag har jag aldrig tidigare ens samtalat med.
När jag kom in på skolan frågade denne lärare vem jag var och vad jag gjorde där. Det ska han förstås göra, även om han mycket väl visste vem jag var. Problemet var sättet som han ställde frågorna på. Misstänksamt och i en direkt otrevlig ton. När jag påtalade det blev han än mer spydig och otrevlig. Han vägrade också att presentera sig när jag frågade vem jag pratade med, även om jag så småningom kom på vem det var.
Att han ställer frågorna är självklart, men tonläget och den otrevliga attityden, delvis direkt hånfullt, är förstås helt oacceptabel. Jag har gått på Parkskolan i 9 år (om man räknar med slöjdlektionerna) och min dotter i 3. Det är "min" skola i den meningen med många minnen. Då kan man få bli bemött med respekt. Särskilt då jag aldrig har haft någon som helst dispyt med denna man.
Men detta är Mönsterås skolväsende i ett nötskal. Skolorna tål ingen kritik, den sociala kompetensen är noll, lärarkollegialiteten är kusligt lojal och tankeverksamheten går på sparlåga, om ens det, med några få undantag.
Nej, jag var inte populär på skolan när jag gång på gång under 3 år tvingades stå upp för ming dotters rätt till hjälp. Skolchefen på den tiden sa en gång: "Din dotter kommer en dag att tacka dig för det."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar