Eftersom ingen vill anställa mig, uppenbar åldersdiskriminering, så hade det ju varit underbart att vara privatförmögen eller att ta hem storvinsten så att man kan klippa alla band med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, dessa övervakningsanstalter där man hela tiden har en villkorlig dom hängande över sig. De har ännu inte lyckats skicka ett enda brev utan att det avslutas med ett hot: "Om du inte....ba ba ba ba....påverka ersättningen..."
Glömmer aldrig den gång jag hade missat att skicka in min rapport i tid. Då får man en varning första gången (därefter ekonomisk bestraffning). Så...jag fick min varning. Jag överklagade och sa som det var, att en person i min närhet hade gjort ett självmordsförsök, vilket tagit all min energi. Svaret jag fick var iskallt. Jag hade kunnat skicka in det tidigare den månaden innan självmordsförsöket.
Men än har de inte lyckats dressera mig till en lydig hund. Ingen har lyckats få dit kopplet. Jag är nämligen folkilsk och hugger den som kommer för nära.
Det största miraklet är att man överhuvudtaget går upp varje dag och gör något mer än att bara andas, att man inte har blivit drogmissbrukare eller lullar runt i en dimma på psykofarmaka, att man lyckats behålla någon slags egen zon av klartänkthet, låt vara att det kräver starka känslomässiga försvarsmurar och viss avtrubbning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar