The Quills nya skiva Master of the skies - en kreativ höjdpunkt

 

The  Quill  skulle kunna göra det lätt för sig och ge ut en hel skiva med hits i linje med ”Stone  Believer”, men man väljer en annan väg på nya skivan Master of the skies. Visst finns det medryckande låtar här också, men framförallt är den här skivan en kreativ och, med risk för att låta pretentiös, konstnärlig triumf som förlitar sig på att lyssnaren verkligen lyssnar.

Skivan börjar med titelspåret och det är en av de tyngsta inledningarna jag har hört inom den anständiga hårdrocken. Mäktigt! Direkt efter det mästerliga inledningsspåret så följer den mer direkta och medryckande Dark City som helt logiskt blev första singelvalet.

I låt efter låt framträder The Quills briljans. Magnus har väl aldrig visat sin bredd som sångare som här. Lyssna på den fina rösten i vackra Son of light. Christians gitarrspel med det ena mer osannolika riffet efter det andra är, utan att överdriva det minsta, av absoluta världsklass. Det ger gåshud flera gånger. Därutöver en rytmsektion med Roger på bas och Jolle på trummor som lyfter allt ytterligare ett snäpp och bidrar till låtarnas dynamik med ett sällsynt bra samspel.

Låtarna har stor bredd, och en del letar sig fram på slingriga vägar med taktbyten och ljuddynamik. Mastodon är exempelvis drygt nio minuter lång, men är ett äventyr att lyssna på från början till slut. På andra spår kan jag ana ledtrådar till såväl österländsk musik som folkmusik.

Vad texterna handlar om är inte alltid självklart i The Quills värld, och jag har inte hunnit läsa dem än. Men här möter man både en apokalyptisk och ödesmättad atmosfär med konstiga varelser, samtidigt som här finns trådar som leder in i kristen symbolik. Jag uppfattar skivan som tämligen tematisk. Hårdrocksopera är väl att ta i, men jag anar ett koncept, någon slags röd tråd.

Master of the skies är kanske inte The Quills mest lättlyssnade verk, inte direkt svår heller, utan en kreativ höjdpunkt i deras karriär. Det hedrar bandet att de efter så många år anstränger sig för att göra bra musik med själ och hjärta. I en tid med mycket yta känns det fantastiskt att The Quill bjuder på djup.

Betyg 9 av 10.

En förlust som gör ont

GIF mot serieledarna Kalmar AIK borde kanske ha varit en förutsägbar match, men så blev det inte. Hemmalaget dominerade första halvlek och borde haft med sig en större ledning än 1-0 i halvtid. I andra halvlek visade KAIK större effektivitet och kunde åka hem med segern. Inte särskilt rättvist sett till spelet, men vad bryr sig fotboll om rättvisa.

GIF rivstartade matchen och skapade direkt en öppen, kvalificerad målchans där det nio av tio gånger blir mål. Hemmalaget fortsatte att gå framåt på ett utmärkt sätt och spelade sig fram till ytterligare ett par väldigt bra lägen. KAIK skapade inte mycket, men stack upp någon gång där Texas i målet fick briljera. Men det var nog ingen som protesterade när Hampus Rampeltin efter en knapp halvtimma sköt in 1-0 till Mönsterås efter kaosartade scener i KAIK:s straffområde. Ledningen stod sig halvleken ut och den borde ha varit ett par mål större sett till spel och skapade chanser. Det var en av de bättre halvlekar jag sett GIF spela på länge, länge. Samlat, fokuserat, balanserat och kreativt.

Andra halvlek började olyckligt. KAIK kvitterade efter bara 3 minuter genom en helt bisarr lobbnick. Målet gav KAIK energi och under några minuter låg man på för ett ledningsmål. Ett sådant kom också tio minuter efter kvitteringen, men var det bara jag som tyckte att det var offside…Hörde inga övertygande protester, och det hade ju inte hjälpt ändå. Ett effektivt KAIK hade hur som helst vänt matchen.

Resten av matchen jagade GIF kvittering och när KAIK:s målskytt Svante Juneberg fick ett rött kort så fick man en fördel till. Hemmalaget skapade en handfull chanser till som mycket väl kunde ha gett mål, men antingen räddade KAIK:s målvakt eller så fick de bort bollen i sista stund.

Den här förlusten gör ont. Grabbarna förtjänade bättre idag. Ser man till matchen som helhet var GIF det bättre laget och borde rent av ha tagit 3 poäng. KAIK var bara bättre första kvarten av andra halvlek och kunde då genom sin effektivitet avgöra.

Idag gjorde hela GIF en helgjuten insats. Fortsätter man så här så kommer det att ge segrar framöver. Extra plus till Texas i målet och Manne. Ungdomarna blir bättre för varje match och om jag inte såg helt fel var det någon av Albinarna som höll på att sätta en boll i krysset. Min poäng är inte att dela in laget i rutinerade och ungdomar, utan att den uppdelningen egentligen inte behövs. Det här börjar allt mer likna ett väl fungerande lag.

Akta dig för kvasipsykologerna

Vad ska man störa sig på idag? Jo, alla kvasipsykologer som ska försöka analysera ens beteende och ge "kloka råd". De har ju en del favoritteman. Jag ska bara nämna 3:

1. Man får inte gå in i rollen som offer (precis som om det vore en j-la roll), det är den största dödssynden. Offer får man inte vara. Då har man hamnat i ett destruktivt tankemönster där man skyller allt på andra. Det där är förstås bara kvalificerat skitsnack. Hur mycket man än tar ansvar för sina egna val, så kan man mycket väl vara ett offer, hela livet eller vissa faser av livet.

2. Man måste bli fri från det förflutna, inte blicka tillbaka. Annars gör man sig skyldig till den andra dödssynden. Man ska istället se framåt. Detta är också floskler i den högre skolan. Vi bär alltid med oss det som har hänt i livet. Vissa sår läker, andra inte. En del saker som hänt kommer att ha en negativ inverkan resten av ditt liv, andra kan i bästa fall omvandlas till erfarenheter som man har nytta av i livet eller som kan vara andra till hjälp. Men att krampaktigt stirra framåt löser inga problem. Jag gör som i den judiska kulturen: backar in i framtiden.

3. Håll dig lugn. Ja, att bli arg är den tredje dödssynden i Sverige. Man ska sitta stilla i båten. Aldrig brusa upp. Bara sitta där som ett mähä och "hålla sig lugn". Andas ut. Meditera. Ta ett djupt andetag. Problemet är snarare att man har följt detta råd alldeles för ofta. Man höll sig lugn när "tuffingarna" gav sig på en eller retade en i skolan. Man höll sig lugn när människor i ens närhet levde destruktiva liv. Man höll sig lugn när man på olika sätt blev utnyttjad. Man höll sig lugn och satte inga gränser i sitt eget hem. Man höll sig till en början lugn gentemot skola och socialtjänst. När man väl satte ner foten var det en stor befrielse, om än för sent.

Så det är mitt främsta råd till människor i utsatta situationer. Låt ingen annan definiera eller analysera dig. Äta, sova, tvätta sig...absolut. Men ska man gå rakryggad ur någonting, så ska man inte gå på alla dessa floskler som finns i vår tid. Stå rak.

Koppången

 

Den här kommer att inleda mammas begravning. Vackrare än så här blir inte folkmusik.

GIF:s hemmapremiär - Spel för 3 poäng, verkligheten gav 1

Hemmapremiären mot Glömminge/Algutsrum blev en tämligen ologisk historia, som så ofta i idrottens värld. Mönsterås borde sett till spel och chanser ha vunnit med ett par mål, men ölänningarna kunde åka hem med en poäng.

Efter GIF:s bleka premiär uppe i Löttorp så hoppades man ju få se andra takter i kväll. Och jag hade knappt hunnit fästa blicken på spelet förrän en Mönsteråsspelare stod helt fri med målvakten, men fick bollen utanför. Gräsmattan var inte i bästa skick och på konstgräs hade han satt bollen i nät. 

Faktum är att Mönsterås den första kvarten hade mer anfallsspel än man hade på hela matchen mot Böda, men det ville sig inte i de avgörande momenten.

Glömminge/Algutsrum skapade egentligen inte en enda chans under första halvlek, men lyckades få en straff efter en olycklig hand som var i vägen. Den förvaltade bortalaget med bravur, men nog kändes det snopet som hemmasupporter.

Lagen drog på sig var sitt rött kort under halvleken, och överlag drog GIF på sig alldeles för många kort under matchen. Snälla, se nu till att inte vinna kortligan i år igen.

I andra halvlek styrde Mönsterås spelet än mer påtagligt och borde ha gjort flera mål. Låt vara att Glömminge var ganska farliga på ett par hörnor och hade en boll i stolpen. Men Mönsterås låg på och i den 63:e minuten kunde Nyström kvittera till 1-1 efter ett riktigt fint skott.

Bara minuten efter tog Glömminge ledningen igen och jag får erkänna att jag inte riktigt förstod vad som hände. Som alltid så måste man vara extra vaksam när man just gjort mål, men det var man inte. Smart av Glömminge, slarvigt av Mönsterås.

Men det här var Mönsterås halvlek och med kvarten kvar sköt Tarek in kvitteringen.

Fler mål blev det inte. Mönsterås kunde ha gjort minst ett par mål till, men det fanns viss oskärpa i avsluten och sista passningen. Sedan var planen ganska knepig. Skriver inte det som en ursäkt, men det kan kanske förklara en del, dock för båda lagen.

Vi hade förstås behövt 3 poäng. Men spelet och inställningen lovar ändå gott inför framtiden. Det var helt enkelt en bra kämpainsats med flera goda intentioner i spelet. Extra beröm ger jag idag till Emanuel Svendsby och Gabriel Pålsson. Två urstarka grabbar som krigar sig framåt på banan med attityd. De får akta sig för korten, men den urkraft de står för är väldigt viktig när den kombineras med de andra spelarnas teknik. Ulvenhag Nyström blandar och ger lite än, men när han får till det är han bäst på plan. Ungdomarna tog steg framåt idag jämfört med matchen mot Böda och det är ju precis den utvecklingen man vill se.

Ny musik

Det var länge sedan jag skrev om ny musik, så ska skriva ifatt en del med riktiga recensioner. Ikväll blir det emellertid bara ett par låtar. Först ett spår från Morrisseys nya skiva  -  The monsters of  Pig Alley.  Sedan en av hans äldre låtar - Who will protect us from the police. Båda högst aktuella på lite olika sätt.

Namnen på de poliser som misshandlade mig

De poliser som för några veckor sedan trängde in i vårt hem, inte förklarade varför de var där, inte lämnade lägenheten när jag sa till dom att göra det och som sedan slet tag i mig utan att jag hotat dem, inför ögonen på min gråtande dotter, slet ut mig till polisbilen där misshandeln fortsatte tills de lyckats få på mig handfängsel, ja de heter David Isarve och Jacob Wetterling (enligt åklagaren).

Först begicks fel då de inte kollade upp adressen. Vi har sedan tidigare ett avtal med polisen att de ska kolla upp adressen och därmed veta att det är en NPF-familj där de ska uppträda så det inte blir drama. Det hade de försummat. Därefter hemfridsbrott då det inte pågick något brott i lägenheten. Och därefter misshandel av mig. Laglig misshandel enligt paragraf 10.

Jag har än idag ingen känsel i höger tumme upp till handleden och poliserna har ännu inte hört av sig för ett simpelt förlåt. Så stolta jävlar är dom.

Åklagaren vill inte gå vidare med ärendet, utan att ens ha hört mig, min fru eller min dotter. Så blir det i 99% av alla liknande fall, så inget underligt i sig. Så nu kommer jag att driva detta själv. Dels genom att skriva helt öppet om detta. För självklart ska inte poliser komma undan med att misshandla människor inom lagens råmärken när de inte är hotade. Och blir de inte juridiskt dömda ska de bli moraliskt dömda. Men först ska jag gå till JO och sedan väcka enskilt åtal. Om jag blir åtalad och dömd rör mig inte i ryggen. De vill säkert statuera exempel. Det viktiga är att fallet får uppmärksamhet, eftersom jag vet att flera familjer som lever under liknande omständigheter, också har råkat ut för den här typen av våldsamma poliser. Det sitter liksom i deras tjänsteutövningskultur. Och det är ju inte så konstigt eftersom vi bor i ett land där till och med de poliser som mördade Eric med Downs syndrom och leksakspistol frikändes juridiskt. Hur enkelt är det då inte att ge sig på en simpel pappa till ett barn med NPF.

Så hädanefter kommer jag att driva fallet efter eget huvud. Och så får jag ju säga som Strindberg: "Vi ses i nästa bok". 

Och skulle de väcka åtal mot mig så vinner de ju inget på det. Jag kommer vad som än händer fortsätta att berätta om vad som hände och vilka som gjorde vad. igen och igen och igen och igen. De har våldsmonopolet, men jag har orden. Inga böter eller fängelsestraff i världen kan tysta mig. Straffet för förtal mot poliser ligger på mellan böter och fängelse högst 6 månader. Vid grovt förtal högst 2 år. Det kan jag leva med om det leder till någon hjälp för andra i samma sits. Jag kommer ju ändå att fortsätta skriva på samma sätt även efter en ev dom och min bok kommer ju att säljas eftersom jag trycker den privat. Det blir mycket jobb för dem om jag ska ställas inför rätta gång på gång. Och spärrar de in mig finns det andra som kommer att sprida exakt samma berättelse men mer anonymt. Så hur de än vänder och vrider på det så förblir kejsaren naken.

Det finns säkert de som tror att Nilsson bara är stor i orden och inte löper linan ut, men jag kan försäkra att så inte är fallet. Visst kan jag ibland fastna i vissa saker som gör mig arg och frustrerad, men missta inte det för ogenomtänkt affekt. Men nu när jag inte har några omyndiga barn och är "arbetslös" så finns inte den sortens hänsyn att väga in. Jag skulle i princip ha det lika bra bakom lås och bom några månader. Då slipper jag Arbetsförmedlingens stress och hets.

Parentation för mamma

Idag var det parentation för mamma i kyrkan. Tacksam att pastor Benjamin tog sig tid att ge en berättelse om mamma där han fick med både hennes sociala rötter, kristna tro och personlighet. Pastorn utgick från den text han fått från mig och Jan. Och vi var noga med att det inte skulle vara en tillrättalagd historia, sådana man ibland kan läsa i tidningarna.

Mamma föddes 1942 i Rockneby där pappa Jarl och mamma Stina var statare. Nästan varje år innebar en ny flytt.

När statarsystemet avvecklades fick Jarl jobb på batterifabriken i Fliseryd och familjen kunde skaffa sig en stuga i Mjölerum som blev en fast punkt i tillvaron. Även om det var fattigt där också med 9 barn i syskonskaran, så blev livet bättre.

Mamma hade lätt för sig i skolan, men det fanns inga resurser för att studera vidare, så mamma började redan vid 14 års ålder arbeta på en plastfabrik i Mönsterås för att senare få arbete hos Gardinherman.

När hon var 19 år gifte hon sig med Kurt som var ungdomskärleken. Tillsammans fick de Jonny och Jan och Solvig blev då hemmafru.

Som mamma var Solvig kärleksfull med en förmåga att sätta gränser på ett klokt sätt. Mamma var närvarande. Det var moderlig omsorg, doft av nybakade bullar och såpa efter renskurade golv.

Mamma var mån om att vi skulle lära oss rätt och fel. Hade man gjort något dumt fick man be om förlåtelse. Fick man däremot kritik för sin personlighet stod alltid mamma upp till ens försvar. Den personliga integriteten var viktig. Mamma levde sina värderingar. Det hon sa visade hon också i sin livsgärning. Inte minst på det sättet var hon ett föredöme för oss barn.

Mamma fostrades in i den kristna tron redan som ung. Föräldrarna kom från det gammalkyrkliga Södermöre och mamma konfirmerades i Fliseryds kyrka 1958. Det var en stabil tro fast förankrad i stenig mull. På 1970-talet fick mamma ta del av nya erfarenheter i tron via Pingströrelsen och gick med i Mönsterås Filadelfiaförsamling.

Nu levde mamma upp, fick nya vänner och fick dela med sig av sin fina sångröst i såväl duo som kör. Mamma var mån om att vi barn skulle lära känna Jesus och vi fick lära oss betydelsen av att be.

Samtidigt fanns en stor generositet. Vi barn fick vara med både i Pingstkyrkans och Svenska kyrkans verksamheter.

Det skulle komma prövningar och mörkare tider även för mamma då Gud fick bevisa sin nåd och trofasthet. Guds omsorg visade en väg även genom prövningens stund.

Mamma var med sin livserfarenhet en mycket god lyssnare. När det blev mörka tider för andra, vände de sig ofta med förtroende till mamma.

Ett särskilt drag i mammas personlighet var den småländska envisheten. Mamma gav aldrig upp. Hon kunde säkert upplevas som lite jobbig när hon satte den sidan till. Men hon hade lärt sig att den också var en gåva som rätt nyttjad ingav respekt i den här världen.

Solvig fick också bli farmor och bättre farmor kunde inte Hilja få. Vissa perioder sprang Hilja dit nästan varje dag och lekte och spelade spel.

Mamma var genom sitt liv och i all sin mänsklighet ett föredöme för oss barn. Hon visade på hur man kan förvalta livet klokt och kärleksfullt i ljusa tider men också hur förtröstan på Gud, envishet och personlig integritet var en väg genom livets svåra passager.

Den sista tiden var full av sjukdom, men mamma var en kämpe som in i det sista visade vem hon var, och som även de svåra dagarna blev ett föredöme för oss barn.

Till parentationen lästes också Psaltarpsalm 27:

1 Av David.

Herren är mitt ljus och min frälsning,

för vem skulle jag frukta?

Herren är mitt försvar,

för vem skulle jag vara rädd?

2 När de onda kommer emot mig

och vill uppsluka mig,

mina motståndare och fiender,

då skall de själva stappla och falla.

3 Om en här belägrar mig

fruktar ej mitt hjärta.

Om krig bryter ut mot mig

är jag ändå trygg.

4 Ett har jag begärt av Herren,

det längtar jag efter:

Att få bo i Herrens hus

i alla mitt livs dagar

för att se Herrens ljuvlighet

och betrakta hans tempel.

5 Ty han håller mig gömd i sin hydda på olyckans dag.

Han beskyddar mig i sin boning,

han för mig upp på klippan.

6 Nu kan mitt huvud höja sig

över mina fiender runt omkring mig.

Jag vill offra jublets offer i hans hydda,

jag vill sjunga till Herrens ära och lova honom.

7 Hör, Herre!

Jag höjer min röst och ropar,

var mig nådig och svara mig.

8 Mitt hjärta tänker på ditt ord:

"Sök mitt ansikte!"

Ja, ditt ansikte, Herre, söker jag,

9 dölj inte ditt ansikte för mig.

Driv inte bort din tjänare i vrede,

du som har varit min hjälp.

Släpp mig inte, överge mig inte,

du, min frälsnings Gud.

10 Om än min far och mor överger mig,

tar Herren emot mig.

11 Visa mig, Herre, din väg,

led mig på en jämn stig

för mina förföljares skull.

12 Överlämna mig inte åt mina ovänners illvilja,

ty mot mig uppträder falska vittnen som andas våld.

13 Jag är viss om att få se Herrens godhet

i de levandes land.

14 Hoppas på Herren,

var stark och frimodig i ditt hjärta,

ja, vänta på Herren!

Skärmdumparnas mysterium närmare en lösning

Nu har polisen svarat att det inte var de som tagit skärmdumparna från mitt FB-flöde. Det var således någon av mina FB-vänner som tog skärmdump på dels en rimdikt om polisen, dels ett inlägg där jag planerade för inköp av nytt lås, försvarsspray och luftpistol (alla helt 3 lagliga inköp i Sverige).

Jag har nu 1. frågat polisen på vilket sätt de ansåg dessa skärmdumpar från en privatperson var relevanta för orosanmälan, samt 2. bett att få veta vem som skickade in skärmdumparna. Det bör ligga inom de rättigheter vi har att få veta det. Sedan kan skärmdumparen ha skickat in anonymt och då är det svårare. Men likväl...vad har de två skärmdumparna med helt lagligt innehåll för relevans för en orosanmälan som polisen gjorde av helt andra skäl? Det här samhället är sjukt på riktigt.

Varför ber inte poliserna mig om ursäkt?

Varför ber inte de poliser som misshandlade mig om ursäkt? Ett enkelt förlåt? "Vi förstår att ni har en svår situation. Vi glömde att göra bakgrundskontrollen som vi ska göra. Vi förklarade inte vad vi gjorde i ditt hem, svarade inte på dina frågor och lämnade inte lägenheten, utan utsatte dig för våld som var helt onödigt och hade kunnat undvikas om vi läst på bättre och haft lite mer vett i huvudet och förklarat vad vi gjorde där."

Ett enkelt förlåt. Det borde alla klara. Även de som blivit indoktrinerade i polishögskolan. Ni vet var jag finns. Det är bara att höra av er. Ni har haft 3 veckor på er nu. Annars får jag väl säga som Strindberg: "Vi ses i nästa bok". Och med tillägget - i domstol. Notera att detta inte är något hot, utan helt vanlig information utifrån de val jag kommer att göra. Jag tillämpar inte "öga för öga, tand för tand", även om det hade varit det mest rättvisa. Jag öppnar istället upp för en försoning - ett enkelt förlåt. Kom igen grabbar....försök...lite till...ni klarar det....fööö....förl....snart är ni där!