Nytt från Ivan Renliden och Morrissey

Vann det här trevliga kortet på Ivan Renliden (med autograf), som liksom sin bror Weine blev känd musiker, med flera framträdanden i televisionen. Ivan föddes i Mönsterås 1936, närmare bestämt på Kuggås där modern drev kafé "Munken". Familjen flyttade omkring 1947 till Stockholm. Både fadern och modern hade sina rötter i Mönsterås-, Fliseryds- och Högsbybygden. Ivan och jag har gemensamma förfäder i Krokstorp på 1700-talet.

Nedan två nya vykort

Och så har Morrissey äntligen släppt en ny singel från kommande plattan. Den här gången har han inte sitt vanliga band utan har tagit in musiker från Red hot chili peppers. Det är en catchy poplåt där Morrissey som vanligt inte alltid sjunger i takt med musikerna. Precis som det ska vara med andra ord.

Riv sönder knarknätverken i Mönsterås

Alla verkar veta vem det är som borrar tankar i Mönsterås med jämna mellanrum. Jo, det är nog ingen hemlighet. Hade jag varit yngre hade jag satt span på hans lägenhet och sedan följt efter för att ta honom på bar gärning. Sjukt att han hela tiden kommer undan. Tydligen hög tid att han lär sig en läxa.

Överhuvudtaget hög tid att riva sönder knarknätverken i Mönsterås. Det är alldeles för mycket sådan skit i bygden. Det kräver hårt arbete och orädda människor som inte viker ner sig. Jag kommer själv att belysa knarket och de smutsiga affärerna i en artikel framöver.

Lite form och stil på olyckan...

Ivar Arpi kan ingen anständig människa hålla med allt för ofta, men ser av en rubrik att han verkar mena att tjatet om att män ska prata mer om sina känslor är osunt. Så är det. Låt den som vill prata känslor göra det, men pressa inte oss andra till det. Jag har testat en kurator och det var tämligen meningslöst. Bättre att ägna sig åt någon hobby, promenera eller liknande för många. Men det är alltid pratmakare, extroverta och "släpp ut ditt inre"-sorter som ska sätta dagordningen.

Att hålla föredrag är en slags terapi. En ofta obeaktad sida av att hålla föredrag är att man den dagen känner sig som en människa; man möter människor, har rena kläder, ingen ovårdad skäggstubb och inget torrschampo i håret. Det är som Hjalmar Söderberg skrev: "Sådana människor sträva inte efter lycka utan efter att få litet form och stil på sin olycka."

Häromkvällen höll jag föredrag på Mönsterås bibliotek om det moderna Kronobäck. Trevlig, intresserad och kunnig publik. Och det kom mycket folk för att vara ett så smalt tema. Arrangören Klosterruin Kronobäcks Vänner gav mig trevliga gåvor som tack. 

Nedan ett par av de vykort jag vunnit sista tiden.

Järnvägsbron i Ålem vid seklets början.

Kort med konst av Gabriel Burmeister omkring 1911. Han kom ju senare till Timmernabben.

Eftersom jag fått presentkort köpte jag ett något dyrare vin denna gång. Egentligen är det väl årgång 2016 som är den mest eftertraktade, men även denna ska duga fint. Får väl bli ett par glas till På spåret.

Snart är det jul och nytt år, något som Tonix uppmärksammade på 1970-talet.

Folkbildning

Noterar att det blir en halv miljard mindre till folkbildning i regeringens nya budget och 700 miljoner mindre till idrotten, samt mindre pengar till bibliotekssatsningar, dvs sådant som bidrar till att stärka människor och hålla ihop landet. Jag förmodar att det är studieförbunden som får mindre pengar, för de flesta av oss som håller på med olika former av folkbildning får ju inga statliga pengar.

I tisdags bjöd Ingemar Lönnbom på folkbildning när han initierat berättade om sjöfart och sjöfartsolyckor i Kalmarsund ute vid hembygdsgården. Plötsliga väderomslag och bristande säkerhetstänk kunde lätt leda till tragik.

Någon uttryckte sin förvåning över att jag var där eftersom jag och hembygdsföreningens styrelse inte har den bästa av relationer. Jo, jag märkte det när jag skulle betala för mig. Men jag har en annan attityd. Jag hälsar alltid på människor även om det finns någon konflikt eller meningsskiljaktigheter. Dessutom är det ju som så, vilket jag har sagt många gånger: det är vi medlemmar som utgör föreningen, inte enbart styrelsen. Styrelsen är vald för att genomföra det som föreningen som kollektiv önskar. Så när jag besöker evenemang på gården så är jag inte gäst, utan hemma. Mer komplicerat än så är det inte.

Igår var jag sjuk och idag är jag frisk. Tog ett par vaccinationssprutor i tisdags eftermiddag och då blir det alltid så. Men hellre en dag med feber än att få covid en gång till.

Har köpt ett par roliga singlar. 1967 gav det som samma år skulle bli Tonix ut en singel under namnet Crosslines. Och 1970 kom "Needles and pins" med ett något bisarrt omslag där grabbarna ställt upp sig i en av Parkskolans beryktade trappuppgångar. De där tegelväggarna...man kan få en släng av ångest för mindre.

Tisdag 15 november kl 19.00. håller jag föredrag om Kronobäcks moderna historia. Jag förstår om det låter som ett smalt tema, men bygden slutar ju inte att vara intressant efter klostertiden. Platsen har frambringat statsministrar, missionärer och många spännande människoöden. Plats: Mönsterås bibliotek. Arrangör: Klosterruin Kronobäcks Vänner. Nedan en man med koppling till Kronobäck som blev Sveriges statsminister.

Idag är det 55 år sedan jag kom till världen. När borde tiden ha stannat? Nog var livet ganska bra när man var kring 10-11 år. Det enda man behövde bekymra sig för var "farliga killar", dvs sådana som gav en stryk om de fångade in en. Åren mellan 25 och 30 hade också sina stunder. De senaste åren har mest varit en kamp, men likväl med många roliga passager. På ett plan är det skönt att bli äldre; man bryr sig inte om vad andra tycker och tänker om ens person längre. Det leder i sin tur till ökad frihet och mindre oro. Tyvärr går kroppen åt motsatt håll, men det är oundvikligt.

Avslutningsvis en liten sång för den som inte tycker om mig.

Jordens tårar - en dikt- och fotosamling som själens sköld inte kan värja sig emot

Dagligen möts vi av mörka, alarmerande rubriker och statsmän som vill prångla på oss de enkla lösningarna ovanifrån. De generationer som orsakat jordens sår tror kanske att de också ska kunna ställa allt till rätta. Tonläget är högt. Hat och lögner är accepterade arbetsredskap. Finns det möjligen alternativa sätt att reflektera över tillvaron som ger större djup och skänker hopp? Jo, det gör faktiskt det. Poesi och fotokonst, eller varför inte en kombination. Fredrik Kling och Tomas Jonsson, två välbekanta män i bygden, har nu gett ut sin andra bok tillsammans. Fredrik står för dikterna och Tomas för fotografierna.

Jordens tårar. Bara titeln är bland det vackraste jag kan tänka mig. Tårar har en speciell plats i såväl sekulär som religiös litteratur. Knausgård gråter mycket i sina böcker och har säkert bidragit till att det är manligt att gråta igen. I Bibeln är tårar ett uttryck för sorg, men de kan också föda något nytt: ”De som sår med tårar skall skörda med jubel.” Och det temat går igen i sekulariserad form i Fredriks dikter. Tårarna ger näring, rötter får fäste och växtligheten gror. Mot alla odds kanske, för omslaget visar en ytterst stenig mark utan växtlighet. Döda landskap och steniga hjärtan.

I Fredriks och Tomas värld står inte hoppet till politiker eller högre makter. Här kommer hoppet underifrån, från barnen. De föds in i en värld de inte har bett om att få. Kommer de att ta ansvar för framtiden och vårda livet? ”Kommer ni med sol eller kalla kårar?” Fredrik verkar inte helt säker på utgången, men släpper loss sorgens och hoppets tårar: ”jag samlar mitt hopp, från mantel och från kärnan, och släpper alla jordens tårar.”

De inledande dikterna är mörka; i fokus står utsatta barn, offer för denna världens ondska och egoism. Tonen förstärks av Tomas ödsliga landskap och nedgångna människomiljöer. Som läsare sugs man in i ett suggestivt mörker som lätt kan frammana tårar. Där medias rubriker orsakar avtrubbning, där väcker dikterna och bilderna något som själens sköld inte kan försvara sig emot.

Så småningom smyger det sig in hopp i texterna, först knappt synligt, men i mörkret märks minsta gnista. Och plötsligt blommar några grenar i ett fotografi, mystiska ljus syns i Tomas dunkla landskap.

Ibland vänder sig Fredrik direkt till barnen som i Barn av vår tid: ”Ni platsar in, alla ungdomar och barn, lova ta hand om allt vi sköt i sank, lova linda varandra i garn.” En desperat bön eller uppmuntrande ord?

Flertalet dikter och fotografier kan tolkas på olika sätt. Fotografiet på värmeverket är ett exempel. Genialt i sin mångtydighet.

Jordens tårar är en dikt- och fotografisamling med bultande hjärtan. Full av smärta, hopp och inte minst empati. Ett fint exempel på hur man kan se samtiden både klarsynt och ödmjukt utan att skriva läsarna på näsan hur allt ska tolkas.

Boksläppet sker den 10 november kl. 19.00 i Blomstermåla folkets hus. Överskottet går till Världens barn.

Missnöjets tid...

Nya och konstiga tider lever vi i. Man får försöka hålla rak kurs och inte vänja sig vid allt absurt och inhumant som präglar samhället.

Nytt för mig var att hålla föredrag i Timmernabben. Det gjorde jag igår och det tyckte jag om. Konceptet där besökarna, om de så ville, även fick äta och dricka fungerade väldigt bra och lokalen vid Nabbens rökeri var fantastiskt fin. Ungefär 60 personer var på plats och det var tacksamt för mig eftersom de var intresserade. Fick en trevlig låda med diverse gott. Lilla Lo slipper hamna i magen.

Den här boken blir intressant. Fukuyama är lite speciell i så måtto att han nästan alltid "gissar" fel om världen, men alltid intressant. En gång var han ärkekonservativ, numera liberal som stöttade Obama inför presidentvalet 2008.

Simple Minds har släppt en ny platta. de har haft sina tråkiga perioder, men nu har de vaknat till liv igen. En riktigt fin skiva. Med det önskar jag en trevlig helg!

Fredagskollen

Även om jag i stort trivs med hösten, så är veckorna en aning långdragna. Saknar dock inte arbete. Det är en bok och några föredrag på gång som kräver sitt.

Först ut är ett föredrag i Nabben den 27 oktober, vilket kunde läsas i senaste Kommunkollen (se nedan). En familjs dramatiska historia sätts in i sitt sammanhang.

Sedan blir det ett offentligt föredrag på Mönsterås Bibliotek om Kronobäcks moderna historia den 15 november kl 19.00. Senare i år blir det ett par föredrag på Träffpunkterna och därtill boksläpp.

Däremellan håller Ingemar Lönnbom ett föredrag på hembygdsgården om sjöolyckor i vår bygd. Det blir den 8 november. Det är bara ett par veckor sedan som jag efterlyste föredrag på hembygdsgården och denna gång slog önskan in. Lönnbom är en sällsynt bildad och begåvad människa, så missa inte det.

Så mycket mer finns inte att berätta just nu. Jo jag vann en mystisk skiva med Bennys, som inte är upptagen i Discogs som annars brukar ha koll på skivutgivningarna. Konstigt.

Ny musik. Det får väl bli två låtar från Pixies nya skiva. De håller verkligen stilen. Sedan Tommy Tokyo som dog i mars i väntan på lungtransplantation, men var färdig med ett dubbelalbum som nu släppts. Mycket fint album.

Livet ÄR mörkt...men min livssyn är chockerande ljus...

Det finns människor som tycker att jag har en för mörk syn på livet. De som menar det har i regel lyckats placera sig exakt i mitten av det så kallade ”medelsvensson-livet”. Jag vet inte hur de har hamnat där eller varför de trivs där. Det verkar ärligt talat urtrist. Likväl har de gjort sig själva och sina egna liv till norm för alla oss andra otacksamma jävlar som bara går omkring och ”tycker synd om oss själva”.

I själva verket har jag en i det närmaste chockerande ljus syn på livet mot bakgrund av allt som har hänt. Jag går upp varje morgon och jobbar med allt möjligt. Jag tar inga droger, dricker med måtta och sitter inte på mentalsjukhus. Är trött och har diabetes, men överlevde corona och är hyfsat frisk. Har inte haft en förkylning eller varit hos tandläkaren på tre år, utan låtit två tänder ruttna bort utan allt för allvarliga infektioner i ansiktet. Så nej, jag är tacksam över att jag är där jag är. Att jag sedan är utmattad med låggradig depression är bara en sund reaktion utifrån påfrestningarna.

Jag läser om kändisar som beklagar sig över de små störningar som inkräktar på perfektionen. Ja, ja. Mitt liv har till största del handlat om att mota bort värsta tänkbara scenario.

Det började som liten när man tvingades leka med andra barn i sandlådan fast man inte ville utan helst lekte ensam eller bara med en bästis. Jag minns lekskolan. När Peo var sjuk så ville jag leka själv, vilket tydligen oroade fröknarna som hela tiden försökte få mig att vara med de andra barnen. Redan där sattes den sociala normen som man sedan skulle utsättas för under hela skoltiden. Det fanns ingen som helst förståelse för oss som var mer introvert lagda.

Förutom skolans institutionella mobbning av från normen avvikande, har vi den som andra elever genomförde. Den var mindre förutsägbar, men ändå logisk. För mig handlade det om att jag var väldigt smal och ofta läste böcker. Det räckte för att he-män och råskinn ansåg sig ha rättigheter att trakassera en såväl fysiskt som psykiskt. En del av dessa unga ”män” övergick senare i livet till att misshandla kvinnor.

Ungdomsåren gick i övrigt till att genomlida mina föräldrars skilsmässa och att ta ansvar för en människa som under några år gick ner sig totalt med alkohol, tabletter och självmordsförsök. När andra var ute och roade sig ägnade jag mig åt upplivningsförsök och att ringa ambulansen.

Sedan har vi de senaste tio åren med kampen för vår dotter och en ständigt krånglande skola och en inkompetent social myndighet. Och allt som hänt i samband med det. Det har varit förnedrande år på alla sätt.

Som grädde på moset de revirtänkande stackarna i hembygdsföreningens styrelse där i alla fall två har ägnat sig åt något som jag inte tvekar att kalla mobbning.

Så, nej, jag har ingen mörk syn på livet. Livet ÄR i huvudsak mörkt. Att i det läget ändå gå upp varje dag och göra vad man kan vittnar definitivt inte om någon mörk livssyn. Tvärtom. Chockerande ljus.

Jag är inte rädd för någon...

"Irish blood, English heart, this I'm made of
There is no one on earth I'm afraid of

And no regime can buy or sell me"

Så sjunger Morrissey i en av sina mest kända låtar. Det är de två sista raderna som jag vill lyfta fram.

1. Det finns ingen på jorden som jag är rädd för. Så är det. Jag kan helt ärligt säga att det inte finns någon människa som jag är rädd för. Det beror inte på någon slags dumdristig kaxighet. Jag råkar bara känna mig trygg. Jesus själv sa att vi inte skulle vara rädda för de människor som bara kan döda kroppen men inte vår själ. Jag är inte rädd för att gå ute mörka kvällar, inte rädd för överviktiga män med skägg ner till pungen, inte rädd för invandrare, inte rädd för missbrukare, inte rädd för psykopater, inte rädd för Putin, inte rädd för skvallersociopater. Jag är inte ens rädd för poliser eller människor på socialförvaltningen. Däremot blir jag frustrerad över specifika attityder som jag ibland möter. Men rädd, nej.

2. Ingen regim kan köpa eller sälja mig. Man ska aldrig låta sig bindas av maktens män och kvinnor. Inte ens om de vill väl. Det finns ingen anledning att gå någons ärende. Däremot kan man förstås ta ställning i olika frågor för att man själv vill det. Men alltid fri att göra det valet själv. Det gäller inte bara makthavare, utan om att stå fri gentemot tidens olika trender. 

Det valresultat vi fick i Sverige är till stora delar ett resultat av planterad rädsla. Politiker och media har under flera år samverkat för att skrämma människor att vara rädda för både det ena och det andra. Det banar i sin tur väg för de enkla lösningarna, populisterna och fascisterna.

Sluta gnäll över vindkraften!

Mönsterås är en av södra Sveriges bästa kommuner (kanske den bästa) när det gäller omställning till förnyelsebara energikällor. Vi har vindkraft och biogas. Mot bakgrund av Södras gamla synder vid bruket kan man säga att Mönsterås är på god väg att kompensera för alla utsläpp i Kalmarsund. 

Men...tro nu inte att gemene man här är glada och stolta för det. Nej då, det gnälls och knotas lite överallt. De har inga som helst problem med fula fabriker, asfalterade vägar, kalhyggen och stora kraftledningar. De har inga problem med att flera flera gånger fler fåglar dör av biltrafik och vanliga fönsterrutor än vindkraftverk. Nej, de verkar kunna acceptera vilken skit som helst, utom det som är i huvudsak bra för klimatet. Det finns nackdelar med allt, så därför väljer jag uttrycket "i huvudsak". 

Om sedan kommunalrådet har gjort ett misstag och skrivit under ett papper förändrar förstås ingenting. Barometern/OT:s drev är mest en stor pinsamhet och ett lågvattenmärke i deras sk granskande journalistik.

Mönsterås har sina svagheter. Det handlar inte minst om en väl utvecklad skvallermentalitet, men också "klia mig på ryggen"-anda. Desto roligare när vi har något att vara stolta över - som våra vindkraftverk. Allt jävla gnäll gör att man får skämmas.