Valaffischer i Mönsterås del 1 - Kristdemokraterna

Var ute en runda och såg alla dessa valaffischer i Mönsterås. Eftersom de snart lär vara vandaliserade så passade jag på att fotografera en del, för att kunna presentera dem här.

Först ut är en affisch från Kristdemokraterna som går till val på "sunt förnuft". Ok, KD lider ju inte direkt av motsatsen till hybris. Det är just detta lilla parti på omkring 6% som står för "sunt förnuft" i Sverige. Vad är då sunt förnuft? Ja, det får vi ju inte veta på en liten affisch, särskilt inte då en stor del upptas av den i och för sig sympatiske Jimmy Loord. (Efternamnet är roligt eftersom många som röstade på detta parti för länge sedan trodde på Gud). 

Det är länge sedan vi levde i en luthersk ortodox enhetskultur, så vad som är sunt förnuft är inte längre självklart utan öppet för diskussion. Men någon sådan vill inte KD ha - nej det är "inget tjafs", som gäller. Inga debatter, inga krångliga remisser från forskare, inga analyser. Vi bara kör på med "sunt förnuft". Affischen är ganska så typisk för den anti-intellektualism som nu råder i samhället.

Samtidigt är den just därför effektiv. Många människor är förmodligen ganska så trötta på allt konstigt i tiden och kan därför stämma in i KD:s valslogan "sunt förnuft". KD vill verkligen betona att man inte är någon skäggkliarklubb. Inge tjafs, hit med pengarna bara, förlåt rösterna. Sedan är det ganska symptomatiskt att vi uppmanas att tro på Sverige och inte Gud. Från kristna värderingar till nationalistiska.

Magnifik spelning med Morrissey blev en påminnelse om något annat...

I lördags var jag friherre och befann mig i Partille för att se en spelning med Morrissey. Att efter 43 år äntligen få se Morrissey live var en minst sagt surrealistisk upplevelse. Jag har följt honom sedan 1983. Förra året ställde han in, men nu så. Morrissey verkar lite småtjurig i början, men tinar upp och förmedlar låtarna med genuin känsla. Och rösten – den blir konstigt nog bättre för varje år. Denna kväll är den helt magnifik. Vi bjuds på 5 Smithslåtar, 4 spår från nya skivan och 10 från hans övriga solokarriär, varav de flesta är klassiker.

Att se Morrissey live handlade inte bara om musiken, mannen och myten, utan det var en påminnelse om hur det är att vara i ett sammanhang där man inte betraktas som konstig. Det var väl därför några av oss fastnade för The Smiths en gång i tiden. Han satte ord på känslan av stå utanför och titta på när andra levde sina normala liv, utan att för den skull romantisera det livet. Jag valde aldrig mitt ”utanförskap” (detta så missbrukade ord), utan blev knuffad dit. Indierocken var en frizon.

Känslan av att inte bli sedd som annorlunda i negativ bemärkelse gällde i och för sig stora delar av den indierockkultur man befann sig i. Man åkte på Hultsfredsfestivalen, såg diverse obskyra band eller gick ner i Uffes källare i Växjö och snackade bort en stund om de senaste importerna.

I de kretsarna stack man inte ut. Tvärtom fanns det en grundtanke om att vara sig själv. Morrissey och publiken blev en påminnelse om att det finns andra sammanhang där det inte tittas snett eller tisslas och tasslas för att man vägrar sätta in benen i en polisbil. Tvärtom så hade det varit det självklara sättet att göra motstånd och försvara sin integritet. Ingen hade ifrågasatt det valet.

I Mönsterås fungerar det inte så. Hur mycket jag än älskar köpingen så finns det någon slags brukspräktighet som genomsyrar det mesta. Det behövs inte särskilt mycket för att det börjar pratas, och efter 3-4 nya öron har det blivit lika många upplagor av vad som har hänt.

Det är bland annat därför som jag är öppen med allt som händer. Skvallrarna slår in öppna dörrar. Dessutom finns det inget som myndigheter är så rädda för som anti-tystnadskultur.

Mönsterås har, som de flesta mindre samhällen, tydliga sociala koder, och även om jag säkert kan betraktas som socialt oberäknelig, så kan jag de flesta. Det är mer en fråga om jag vill följa dem. I vissa sammanhang är det självklart – högtidsdagar, bröllop och begravningar. Sedan finns det andra sammanhang där man har sett sig nödgad att säga ifrån oavsett vad andra tycker. Man får inte bli hur mjäkig och undfallande som helst. Konserten i Partille blev en påminnelse om att det finns andra världar.

Öka inkomsterna och minska utgifterna - anständiga och oanständiga tips i tider av ekonomisk utpressning

När nu regeringen sänker ersättningen dramatiskt för oss arbetslösa (även om jag arbetar varje dag utan lön mellan klockan 06.00 och 23.00) var 100:e dag för att sätta press, så måste man tänka igenom de alternativ som finns för att rädda ekonomin. Här kommer mina tips, en del anständiga, andra inte.

Öka inkomsterna

1. Få ett avlönat arbete. Det är förstås det här som regeringen har fått för sig ska hända när vi latmaskar får mindre pengar i plånboken. ”Malm upp – mat ner”, som det heter. Utpressning är ett annat ord som beskriver verkligheten. I detta ingår social skambeläggning av arbetslösa. Problemet är att det inte finns tillräckligt många latmaskar och slashasar för att sänkta ersättningar ska slå igenom mer än marginellt. De flesta får inget jobb pga åldersdiskriminering eller att de mår för dåligt, eller att det ställs helt orimliga krav på långa flyttar fast man har familj. Så för många handlar det inte om att skaffa sig ett jobb, utan om att arbetsgivare inte VILL ge ett jobb. På en mer strukturell nivå spelar förstås även konjunkturerna roll.

2. Dra in pengar via hobbyverksamhet. I mitt fall kan det vara att sälja böcker jag har skrivit. Det kan också vara sådant som att man väver och säljer mattor eller säljer av saker på Tradera. Här finns vissa övre tak att ta hänsyn till om man vill hålla sig inom lagen eller slippa motsvarande avdrag från ersättningarna. Här finns dock viss potential om man är klok. När politiker och höginkomsttagare fifflar eller trixar så kommer de i regel undan med det, medan vi andra i mer utsatta positioner blir granskade in på skinnet.

3. Vinna på spel. Här gäller det då att antingen vinna så pass mycket att det ger lite mer varje månad eller vinna så pass mycket att man blir fri från myndigheternas krav och kontrollsystem.

4. Bli kriminell. Det gäller bara att hitta en så riskfri metod som möjligt, som inte heller skadar andra människor i någon högre grad. Regeringens politik urholkar moralen och bryter samhällskontraktet, så detta alternativ bör definitivt övervägas.

5. Prostituera sig. Jag är gift så inte aktuellt för mig. Det har dessutom hög förnedringsfaktor. Men strippa kanske jag skulle kunna göra. Finns väl alltid några kärringar som går igång på gubbmagar.

Minska utgifterna
Här ser det förstås väldigt olika ut beroende på vem man är och hur livet ser ut i övrigt. Här kommer bara några förslag som gör politikerna nöjda, för en arbetslös får ju inte ha det för gutt.

1. Minska utgifterna för laster såsom rökning och alkohol. För egen del brukar jag dricka vin just på fredagar som självmedicinering. Här har jag en besparingsmöjlighet. Det kan ju räcka med varannan fredag eller en gång i månaden. Visserligen kommer jag att må psykiskt sämre när jag inte får kemisk hjälp att släppa all skit några timmar varje vecka, men det får man liksom ta. Regeringens tanke är ju att man ska må dåligt av att vara arbetslös.

2. Säga upp prenumerationen på sportkanalen så att jag inte kan se Allsvenskan, Superettan, SHL eller Hockeyallsvenskan. Idrott har för mig varit en annan metod för att koppla av lite ibland och slippa grubbla på allt som tynger, men här kan jag spara några hundra varje månad. Man kan ju följa matcherna på Flashscore där i alla fall målen registreras. Eller ibland radiosporten. Därtill sluta gå på GIF:s matcher, och istället se matcherna från trottoaren vid norra långsidan, alternativt smita in via det stora hålet i stängslet vid östra kortsidan.

3. Sluta med sin hobby, i mitt fall vykort och delvis böcker. Det här blir då det sista steget i den trestegsraket jag lanserar för att kompensera de sänkta ersättningarna.

Men man kan tänka sig fler besparingar.

4. Sänka utgifterna för mat. Jag behöver ju ändå gå ner i vikt, så en diet på sallad och nudlar skulle gynna både kroppen och ekonomin.
Att skaffa sig en liten kolonilott för odling skulle man troligen också vinna på eftersom kolonilotter är extremt billiga per år i Mönsterås.

5. Sluta gå på konserter. Musik har alltid varit en viktig överlevnadsfaktor i mitt liv, inte minst livemusik. Men jag kan låta Morrissey i Partille om en vecka bli den sista konserten för att spara pengar.

6. Vi åker inte på semester inom Sverige längre, på sin höjd en endagarstur till Vanås respektive Öland. Men även dessa resor kan man givetvis avstå.

7. Blir så pass kriminell att man hamnar i fängelse. Böter leder ju bara till ökade utgifter. Fängelse däremot – där får man sovrum och mat. Därtill får man ju arbete, även om det bara ger 5 kr i timmen eller något liknande. Problemet är att man i regel inte får använda dator i fängelset, utan man måste skriva med vanlig penna på papper. Det är för mig det största hindret.

8. Skaffa ett billigare boende. Ja, men det förutsätter att man har råd att flytta, vilket vi i nuläget inte har.

Barometern/OT har fått en påminnelseavi

Kommer att påminna Barometern/OT varje dag till de har gjort en rättelse. Jag har tålamod. Mycket tålamod. Och är luttrad. Tror inte ens att en novis första terminen på journalisthögskolan skulle sätta en så pass förvriden och "polisvinklad" rubrik. Journalister ska inte slicka polisstövlar, utan formulera sig neutralt.

Barometern/OT far med osanning

Här följer mitt mejl till Barometern/OT.

Hej!

Eftersom inget verkar hända, trots mina påpekanden så begär jag alltså rättelse på följande punkter.

1. Rubriksättningen. Hur vet tidningen att det uppstod en brottningsmatch? Det är något som polisen påstår och inget som jag är dömd för. Så rubriken är  således vilseledande. Jag är inte dömd för något och har således oskuldspresumtion. Att ge polisens påstående företräde i rubriken är inte neutral journalistik.

2. Jag är inte åtalad. Jag är misstänkt för våldsamt motstånd. En förundersökning har gjorts och ärendet är nu överlämnat till åklagare som ska bestämma om han vill åtala eller lägga ner fallet. Ett mellanalternativ, vilket är det troliga, är att jag får ett strafföreläggande, dvs böter för att jag sprattrade lite och inte ville sätta in mina ben i bilen.

Jag begär att få med dessa rättelser i tidningen, alternativt att rubriken och texten korrigeras. Om så inte sker kommer jag att lämna in en anmälan, inte till er chefredaktör, utan till den högre instans som gäller när tidningar inte rättar sig efter sanningen.

Jag vill inte bli skyddad

Tidningen skriver "en man i 60-årsåldern" för att skydda mig. Men jag vill inte bli skyddad. Jag står alltid för det jag gör, vare sig det är inom lagens råmärken eller om någon skulle anse att jag gått utanför den gränsen genom att vägra sätta in mina ben i en polisbil. Jag har inget att skämmas för. Polisen brukar komma hit ett par gånger om året, så det är nästan en tradition. Flera familjer med NPF vet precis vad jag menar.

Men...och det är ett viktigt men....ska jag bli dömd för något ska det vara på riktigt, inte något litet tjafs om var mina ben befann sig. Så när de kommer nästa gång, för det kommer de att göra, så ska de få se vad motstånd verkligen är. Jag har skaffat nytt extralås och försvarsspray för att vid behov freda mitt hem. Hit in kommer de aldrig mer, och jag kommer aldrig mer i hela mitt liv att prata med någon polis verbalt. Det blir på annat vis.

Vi är så mesiga i Sverige. Står inte upp för vår rätt och frihet. Jag har absolut ingenting att förlora. Vet inte hur mycket jag kan få för pepparspray och kanske kasta saker mot dem, men oavsett skulle det vara värt det. Alla dar i veckan.

Folk i allmänhet ser bara till sitt eget bästa av rädsla. De saknar det historiska perspektivet för vad motstånd kan betyda. Det är en oerhört viktig historisk faktor både kollektivt och privat. Se på Dackeupproret. Dacke förlorade försvisso, men kungamakten var för all framtid rädd för bönderna och tvingades till långtgående kompromisser framöver. En del menar till och med att den svenska sk samförståndsandan formades där, alltså att vi i Sverige kompromissar istället för att göra uppror.

"Man i 60-årsåldern" - misstänkt för våldsamt motstånd

Ha ha, nu är man förstasidesstoff...nå i alla fall på Mönsteråssidan. Fast 60 år var väl en överdrift. Likaså är jag inte åtalad i vanlig mening. Enligt förundersökningsledaren kommer jag på sin höjd att få ett strafföreläggande för att jag vägrade sätta mig i polisbilen, alltså som vid fortkörning och dylikt. Våldsamt motstånd är alltså inte det man kan tro, utan det kan räcka med det jag nämnde eller att man råkar sprattla till. Juridikens definitioner skiljer sig från normalt språkbruk. Den som lever får se. Oskuldspresumtion gäller även mig. Och jag bryr mig ärligt talat inte. Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde motstånd på riktigt.

Vi är ju vana vid att polisen kommer hit då vi är en NPF-familj. Så det är inget anmärkningsvärt. Jag förklarade för dem att det inte pågick något bråk och bad dem lämna lägenheten. De begick alltså hemfridsbrott. De vägrade, varvid jag helt sonika sa ifrån på skarpen att de skulle ut ur vår lägenhet. Då slet de tag i mig som vore man en kriminell. Givetvis ett helt oacceptabelt beteende från de kaxiga ungtupparna till poliser.

Poliser kan ingenting om NPF-familjer och diagnoser. De har ingen känsla för sammanhangen och kan inte läsa av en situation. Poliser borde utbildas, annars dra åt helvete.

Fast jag säger som Strindberg - vi ses i nästa bok, ja nästnästa. Det här är långt ifrån över.

Notera också att Barometern/OT har en vilseledande rubrik: "....slutade i brottningsmatch med polisen." Hur vet tidningen det? Det är vad polisen påstår. Jag motsäger den uppgiften, liksom min fru. Och åklagaren har inte ens tagit ställning. Så hur kan tidningen påstå något som om det vore en avgjord sanning när det bara är polisen som påstår detta. Förtydligande sker visserligen i artikeln, men det räcker inte, enligt min mening. Rubriken är vilseledande. Oskuldspresumtion gäller även mig. Tidningen kunde likaväl ha satt rubriken: "Polisen tog till övervåld mot privatperson i hans hem".

Mönsterås kämpade ner Kalmarpolisen

Albin Petersson och Hampus Rampeltin var två av kvällens matchhjältar.

Äntligen! Så efterlängtat och så välförtjänt! I vårsäsongens sista match blev Mönsterås äntligen premierat för det fina spel man visat i många matcher. Och det blev Kalmarpolisen som åkte på däng.

GIF började matchen optimistiskt och hade det mesta av det som kan kallas konstruktivt spel. Kalmarpolisen såg däremot osedvanligt bleka ut. Nu är det visserligen inte lätt att göra mål på poliserna eftersom de är stora och starka, men GIF kämpade och slet och vann förvånansvärt många närkamper.

Svårare var det att skapa de där riktigt farliga chanserna. Men plötsligt fick GIF en boll i stolpen efter ett osäkert ingripande, eller snarare brist på ingripande, från bortalagets målvakt. Där började jag undra om det skulle bli ännu en match där vi spelar bäst men inte får in bollen.

Hemmalaget var klart bäst första halvtimmen och Kalmarpoliserna skapade i princip ingenting. Men så plötsligt fick de på ett hårt och lurigt skott som Texas i mönsteråsmålet gjorde en monsterräddning på. Mönsterås tröttnade lite sista kvarten, men skapade ändå den bästa chansen när Rampeltin kom fri med målvakten och där även returen var nära att ge ett ledningsmål. 0-0, men klar fördel GIF efter första halvlek.

Andra halvlek började på bästa sätt. Hampus Rampeltin blev frispelad och ensam med målvakten gjorde han inget misstag. 1-0 till Mönsterås var då mycket välförtjänt.

Spelet böljade sedan fram och tillbaka. Kalmarpolisen flyttade fram sina positioner och skapade ett par farligheter på hörnor, men GIF kunde få bort bollen med viss nöd. Mönsterås var ändå laget som spelade trevligast fotboll. En del snabba omställningar och hörnor kunde mycket väl ha gett utdelning.

Mönsterås höll undan och vann med 1-0. 4-1 hade väl bättre återspeglat matchen, så Mönsterås har stor potential att göra än fler mål. Så givetvis finns det en del att jobba på, men det förtar inte aftonens triumf.

Hela laget gjorde en helgjuten kämpainsats. Extra plus till Rikard Ulvenhag Nyström, ungdomarna Albin Petersson, Hampus Rampeltin och Tarek Abu Alhusein. Nämnas kan också Emanuel Svendsby som blev bättre och bättre när han även började passa bollen och inte bara drev själv, vilket han i och för sig är mycket duktig på. Fullt logiskt var det också Svendsby som mycket fint spelade fram Rampeltin vid målet.

Kvällens seger var efterlängtad och dessutom helt rättvis. Och det finns inget skönare än att besegra just Kalmarpolisen (endast Blomstermåla är på samma nivå).

Kalmarpolisens spelare såg förstås besvikna ut när de lommade av planen.

Mönsterås tränare Håkan Gustafsson var förstås glad!

Texas gjorde en mirakelräddning och ytterligare några bra insatser.

Milad Eliassi hade en mer defensiv roll ikväll men klarade det också.

Smålands bästa bottenlag...

Mönsterås GIF ligger sist i division 5 SÖ med en inspelad poäng. Men det finns egentligen ingen att klandra för det dåliga utfallet. Alla förluster utom en är uddamålsförluster och i flera av matcherna har GIF spelat fin fotboll och varit det bättre laget. Vi var klart bättre än topplaget Kalmar AIK. Vi spelade i princip ut Blomstermåla stora delar av matchen. För att bara ge två tydliga exempel. Tyvärr kunde jag inte se matchen mot Bäckebo senast pga en födelsedag, men de rapporter jag har fått säger att GIF borde ha vunnit även den matchen.

Varken tränaren eller spelarna kan rå för att vi inte har en given striker i straffområdet. Saknas det en sådan spelare så gör det. Det skulle man möjligen ha tänkt på under försäsongen.

Så utifrån det spel jag har sett, så är GIF definitivt Smålands bästa bottenlag. Det är bara att fortsätta spela fin fotboll. Leder det inte till poäng har man i alla fall hedern i behåll.

Loom släpper ny musik i sommar - första låten är här

 

I en normal musikvärld borde Loom nämnas ihop med andra storheter från bygden som The Quill och Mönsterås Bluesband. De är nämligen på samma höga nivå, men i ett annat musikaliskt landskap. Jag skulle påstå att de är bland de bästa i sin genre även från ett globalt perspektiv.

Efter sisådär 35 år av kreativt skapande släpper Loom nu ny musik, med en ny sångare. Idag kom första låten, "The end of a story II", från den EP bandet släpper i sommar.

”Nu gör jag den musik jag verkligen vill fullt ut”, säger bandets låtskrivare och gitarrist Fredrik Axelsson när jag möter honom på Nelssons café i centrala Mönsterås. Och den nya sångaren är Fredriks egen son Albin Axelsson-Jonsson som nu gör studiodebut.

Att Fredrik är entusiastisk inför den nya EP:n som släpps i sommar råder det ingen tvekan om. Dessutom har Simon Scott från klassiska shoegazebandet Slowdive varit med och mastrat låtarna. Slowdive får man ju räkna bland de tre största inom genren tillsammans med My bloody Valentine och Ride. Det säger något om den respekt Loom har i branschen.

Loom har sina rötter i det sena 1980-talet när Fredrik Axelsson började spela in musik ihop med kompisar. Ett par tre år senare var Loom bildat. Geografiskt förankrat i Ålems- och Blomstermålabygden, men musikaliskt inspirerade av den brittiska indiescenen med band som The Cure, Joy division, Slowdive och Cocteau twins, även om Loom alltid har haft ett eget uttryck. De är inga kopior av någonting annat.

Två fullängdare, några EP-skivor och singlar har det blivit under årens lopp. 2006 släppte de “Not even a thousand years wóuld be enough” med Fredriks syster Monika som sångerska. 2011 kom andra plattan ”Lost in that moment, captured in endless different views”, nu med Evelina på sång. Därefter har de gett ut ett par finfina EP-skivor och singlar.

På de nya låtarna är det alltså Albin Axelsson-Jonsson som tagit över mikrofonen och tveklöst passar hans röst perfekt in i det ljudlandskap Loom skapar. Den nya låten (som iofs har funnits många år som demo) har en ödesmättad men ändå vacker atmosfär med svarta sorgkanter, som går väl ihop med den sorgliga texten om en tjej som kämpar med en stor smärta i livet, så stark att hon söker sin befrielse.

Nu är det förstås inte bara atmosfäriskt. I grunden finns en låtstruktur och en fin melodi, men som lyssnare blir jag helt uppslukad av musiken som jag tycker har blivit något tyngre med åren. Man lyssnar inte bara på en låt, utan man blir en del av den. Fredrik verkar känna lättnad när låtarna nu är klara eftersom han sugs in i texternas stämningsläge när han gör musiken. Men för oss som lyssnar kan det mörka vara något som man känner igen sig i och som därmed ger tröst. Man är inte ensam. Och i dessa dagar där jakten på lycka är allt, vågar Loom visa en annan del av verkligheten. Det är också en slags befrielse.

Den nya EP:n ”And maybe the end is not final” har 4 låtar som släpps pö om pö under sommaren. Jag har fått tjuvlyssna och kan redan nu utlova en riktigt fin låtsvit. Troligen kan det bli mer senare i år. Jag tror jag hörde något om vinyl också. Det ser vi fram emot. Men först kan vi alltså njuta av den låt som släpptes idag. Den vittnar om ett band som ännu är ytterst angelägna, musikaliskt spänstiga och som har något att förmedla. På riktigt.

Loom består nu av:

Fredrik Axelsson: musik, text, gitarr, keyboard.

Roland Klein: musik, bas.

Eddie Wilmin: keyboard.

Henrik Viberg: trummor

Albin Axelsson-Jonsson: sång och gitarr.