14 september 2018

Ännu en höstsäsong

Hösten har gjort sitt intåg. Jo, jag håller på den strikta månadsindelningen där hösten utgörs av september, oktober, november. Och hösten är, som mina få vänner vet, min årstid då jag under normala omständigheter trivs bäst. Helst när det regnar och stormar. Men även en hög klar dag kan vara fantastisk. Men känslan av att få sitta inne i lugn och ro eller få vandra omkring osynlig i kvällsmörkret är fin. Sedan är det ju annat i livet som stör höstkänslan. Flera års bekymmer av olika slag tar med tiden ut sin rätt så att grundläget alltid är ganska lågt. Så mycket sjukt har hänt de senaste åren. Skrivandet har väl i mycket hållit mig över ytan.

Igår började jag höstens föreläsningssäsong med en session på SPF 85+. Höstens nyskrivna föredrag som troligen hålls på hembygdsgården tidigt i november kommer att handla om Mönsterås politiska historia efter andra världskriget fram till våra dagar. En oerhört spännande och delvis dramatisk historia.

Gick en runda i Tingsparken innan mitt föredrag. Tingshuset invigdes år 1800. Nya biblioteket kom drygt 210 år senare.
Skriften som jag satte ihop om hembygdsföreningens museala byggnader ska ges ut som en liten bok i 200 exemplar. Det är ju alltid roligt att få läsa sina ord på papper. Det känns ju lite mer rejält än digitala tryck.


Irenes gatukök finns inte mer utan har gjorts om till en pizzeria som det verkar. Irene hade ju redan slutat, men den gamla menyn hängde kvar i mycket. En hederlig korv med mos och räksallad verkar bli allt mer sällsynt på landsbygden. För att inte tala om "Mönsteråstallriken" (två korvar, hälften mos, hälften pommes och så orientdressing) som ju är utrotad. Bensinmackarnas löpande-band-varianter är ju nödkost. (Foto: Stranda hembygdsförenings arkiv)
Snart dags att sjunka ner med mina två glas vin, även om de kan ge mig gikt i stortån eller ibland i hela foten. Veckans låt blir Delillos nya singel Plage.






7 september 2018

Så här tänker jag rösta

Jag tillhör den skara som röstar på söndagen. Tycker det är lite högtidligt att nyttja den dag som räknas som officiell valdag. Tyvärr har jag inte bestämt vad jag ska rösta på så det blir svettigt in i det sista. Ska dock ägna fredagsbloggen åt att tänka högt några minuter.

Kommunal nivå
Jag kommer att välja ett litet parti. Vore ledsamt om fullmäktige bara bestod av S, C och SD, ett inte allt för långsökt scenario. Men man kan undra vad de mindre partierna gjort i Mönsterås för att försöka få vara med? V har jag inte hört eller sett alls. Ingenting. Vad gäller MP så verkar luften ha gått ur partiet helt efter Eje Wadebros bortgång. De syns ingenstans. Liberalerna visar sig i alla fall ute och berättar vad de vill, även på sin hemsida. Det är möjligt att jag belönar det, men helt säker är jag inte.

Landstinget
Landstinget styrs av de röd-gröna och de skryter med hur bra sjukhusen är. Ok, säkert är det så. Men BUP fungerar under all kritik och många barn och familjer lider i det tysta. Vi fick vänta över ett år innan det ens blev en utredning, och vad jag har hört är köerna än längre idag. Bokstavligen en katastrof för barn och familjer i kris. Och om en kurator blir långtidssjukskriven finns ingen annan att sätta in. Vet barn som varit utan kurator i ett och ett halvt år nu. Nej de styrande i landstinget kan inte få mitt förtroende. De har svikit en hel generation. Ska lusläsa de andras program och se om något parti vill satsa ordentligt på BUP. Annars blir det blankröst.

Riksdagen
Här blir det svårast. Det finns människor i alla partier som jag har förtroende för så det kan (tyvärr) inte bli avgörande för mina val på söndag. Så det kommer att bli en tydlig ideologisk markering för ett öppet samhälle som präglas av både frihet och social omsorg och omtanke om kommande generationer. Velar mellan tre fyra partier och kanske faller valet på det parti som bäst har stått upp emot den bruna skiten. Jag belönar icke-populism och rakryggat motstånd. Sedan har tyvärr alla partier en hel del som jag verkligen tycker illa om, så det är sannerligen inte något enkelt val.


Rent ideologiskt är det ju intressant att se varför partier en gång bildades. Fridolin fick ju in en käftsmäll på Åkesson igår med orden "Mitt parti bildades för att rädda den här planeten, varför bildades ditt parti?" Åkesson, som brukar vara snabb i replikerna, fick för en gångs skull knipa käft. Åkesson har överlag gjort en dålig valrörelse även om han gör sig något bättre i debatterna än i utfrågningarna där han ju varit pinsamt dåligt påläst, rent av okunnig och arrogant. Bäst hittills tycker jag nog att major Björklund och Jonas Sjöstedt skött sig. Båda känns genuina i sina respektive övertygelser.

Får väl försöka se kvällens debatt också. Har svårt för det nya formatet med snabba replikskiften. Föredrar långsamt tempo och längre utläggningar där sakfrågor tydligt förankras i en ideologisk ståndpunkt. En del partiledare gör sig inte heller i det hetsiga tempot. Stefan Löfven gör sig sämst. Han muttrar och stammar och kommer ingenstans. Ebba är kontrasten. En Carola på speed. Woho, fångad av en stormvind. Det blir liksom bara för mycket.

För mycket vin ska det inte bli för mig. Räcker med två glas. Eller ska jag kanske höja dosen till tre bara ikväll så att jag blir samspelt med Ebba.

Ha en trevlig helg! Rösta rätt!

Helgens låt blir "Världens högsta skatter" med Andreas Mattsson. Ja, han betalar gärna mer, sjunger han. Tål att fundera på det.






31 augusti 2018

Valfeb...fredag





Mönsterås valaffischer är ett kapitel för sig. Man får lite dansbandskänsla. Roberts leende skulle ha gjort bröderna i Sten & Stanley gröna av avundsjuka. Därtill har han två charmanta körtjejer. I Anders band lyfter man traditionsenligt fram sångaren i bandet som fixstjärna. Men leendet känns kanske lite mer stramt än Christer Sjögrens.

Jag har för stor respekt för individen och civilsamhället för att bli sofistikerad vänster och jag har för stort socialt engagemang för att vara egotrippad höger. Individens frihet ska så långt möjligt värnas, civilsamhället ska få frodas på egna villkor, samtidigt som vi har ett samhälle som visar solidaritet med de utsatta som inte kan stå på egna ben. Därutöver behövs en radikal omvandling i såväl teknik som livsstil som är anpassad för den här planeten. Så vilket parti väljer man då? Det finns inget som kombinerar detta på ett balanserat sätt. Så hur radikal jag än vill vara hamnar jag i ett grått och trist mittenlandskap utan skarpa konturer där jag inte kan annat än att gå vilse.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska rösta. Har inga lojaliteter. Brukar sprida ut rösterna för det mesta. Viktigt att de mindre partierna får vara kvar i fullmäktige i alla fall. Vore hemskt trist om Mönsterås till slut bara består av Socialdemokrater, Centerpartister och vimsiga Sverigedemokrater.

På riksnivå framställer man alltid alla val som ödesval, men sanningen är att det kommer att ticka på ungefär som vanligt oavsett vilka som bildar regering. Att SD kommer få över 20% utgår jag redan ifrån, med tanke på de fimbulvindar som nu blåser, och det kommer att bli minoritetsregering och strul länge. Mittenpartierna har inget större intresse av att bryta upp blockpolitiken.

Det som äcklar mig mest inför valnatten är att behöva se en segerrusig Jimmie Åkesson skratta triumferande mot bakgrund av en hop skrålande kostymklädda halvhuliganer i salen.

På lokal nivå finns i princip ingenting av värde. Alla partier är så överens om nästan allt. Skillnaderna inom respektive parti är större än skillnaderna mellan partierna. Det lokala samförståndet kväver alla normala demokratiska yttringar som debatt och meningsbrytningar. En demokrati behöver hyfsat tydliga alternativ för att vara vital även på lokal nivå. Mönsterås kommer att fortsätta som vanligt oavsett vilka som vinner.

Hörde att föräldrar riktat kritik mot att Socialdemokraternas Robert Rapakko skulle representera sitt parti på skoldebatten på Parkskolan. Kritiken är i grund och botten korrekt. En lärare ska inte verka aktivt för något parti på den skola han arbetar på under skoltid. Men…den här debatten var ju inte på så blodigt allvar och fyllde ju mer en pedagogisk funktion, så lite överdriven var nog reaktionen. Det optimala hade givetvis varit om S hade utsett en annan representant från början.

Snart dags för mina två glas vin som intas på fredagar. Avslutar fredagshälsningen med Lost, en bortglömd Morrisseypärla. Och det är väl just Lost jag känner mig.




7 augusti 2018

Återseende

Vad händer? Eller vad händer inte? Varför skriver jag inget? Nå, jag är vid liv och råkar ha det som kallas semester. Då företar jag mig de vanliga resorna till Lund, Wanås och Göteborg. Bloggen får då stå tillbaka och ingen lär gråta för det.

Besökte en del platser som en gång betydde något för mig. Det var mestadels vemodigt.

Historiska insitutionen i Lund låg öde. Den flyttade för några år sedan.

Samma hus.
En annan dag var jag i Växjö och såg platserna där jag en gång bott och studerat.

Här på Kulladalsgatan bodde jag inneboende första halvåret 1988.
Sen bodde jag på Stallvägen 7 i sju år.



Sista platsen i Växjö var Klangens väg.
Den gamla högskolan har blivit universitet och expanderat enormt. Här gamla ingången som fanns kvar.

S Maria kyrka i Helsingör är väldigt vacker. Förra året jag var i Helsingör mötte jag KG från Mönsterås. I år ramlade jag över K. Stenfelt. Konstigt hur det kan bli.

Några av de böcker som köptes.

Idag låg denna i brevlådan. Det var min gamla studiekamrat Solveig Fagerlund som hade haft vänligheten att skicka den. Roligt att förkovra sig ibland!

Avslutar med lite musik. Sällan jag spelar belgiska band här, men det ska jag gottgöra nu.  Sannolikheten är stor att du aldrig har hört det här eftersom svensk radio är så likriktad. Hooverphonic var fantastiska när man hade den här sångerskan. Och liveinspelningarna med stor orkester är underbara och ligger mitt hjärta nära. Det här är stil och klass. Inga konstigheter. Bra musik helt enkelt som inte behöver kompletteras med underliga danser och halvnakna sångare. Här några briljanta sånger från livekonserten.







20 juli 2018

Lättsamt

En och annan tycker kanske att bloggen har blivit en aning allvarlig och seriös, kanske rent av tungsint, i de senaste inläggen. Var är de lättsamma inläggen om fotbollslagets äventyr och Mönsteråsbygdens historia? Nå, nu är det i alla fall fredag, så jag ska kanske lätta upp stämningen och bli en gnutta mer populist. Det ligger ju i tiden.

Varför inte en liten tillbakablick. För några år sedan hade jag en omröstning om Mönsterås fulaste vykort. Här ser vi vinnaren.


Riksväg 15 med de nybyggda husen vid Industrigatan (numera Jacobs Gränd). Grå väg och halvmulet. Och det är ju lätt att raljera. Men att locka med en ny riksväg (bra kommunikationer) och den tidens nya lägenheter var ganska smart på den tiden. Då fick estetiken stå tillbaka.

Brandflyg ställs mot elcyklar i den vulgära debatten på sociala medier. Nu är det dock så att regeringens elfordonsreform kostar 150 miljoner, vilket kan ställas mot skattesmitarnas 130 miljarder som stjäls från staten och ytterst sett oss medborgare varje år. Se proportionerna.

I dessa dagar kommer man osökt att tänka på Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga, Torkan och Brobyprästen. Bygden såg inget regn mellan juni och september vill jag minnas. Och orsaken var den snåle och elake Brobyprästen som drog ner Guds straff över alla. Först när han ödmjukade sig kom regnet. Fast sådant tror ju inte folk på längre. Och det här klimatet har vi ju ställt till med själva.

Den senaste missväxten som ledde till svält och ett par tusen dödsfall hade vi 1866-1869. Vi har haft missväxt efter det, men moderna kommunikationer har medfört att samhället kan avhjälpa på ett sådant sätt att vi slipper svälta. Men i grund och botten är vi förstås beroende av att klimatet är hyggligt.

Nej, nu blev det allvarligt och tungsint igen. Personligen tål jag värmen ganska bra, även om jag försöker undfly den. Läste att många dricker mer alkohol på semestern. Det kan jag inte påstå att jag gör. Kanske att det kan bli någon extra kall öl, men man sitter ju inte och pimplar bira var och varannan dag. Då skulle livet inte fungera. Jag måste förresten vara beredd att kunna köra bil nästan jämt. Men nu är det ju fredag och då blir det lite mer lättsamt. Ett par glas rött kan det nog bli ikväll. Det är därför jag inte kan gå med i nykterhetsföreningen, trots att jag är nykter. Den är nämligen absolutistisk.

Veckans sång blir också lättsam. Lättsam för att vara Morrissey i alla fall. Sing Your life.












19 juli 2018

Är livet ditt eget val?

Kan man verkligen forma sitt eget liv nästan precis som man vill, eller är man strukturernas fånge, (det vill säga "offer" för genetik och socioekonomiska variabler)? Sanningen ligger väl i olika hög grad mellan dessa ytterligheter.

När man är ung och naiv så tror man möjligen att livet som väntar är något man kommer att styra över själv. Bara man skärper till sig, går den rätta utbildningen, inte gör något kriminellt. Allt handlar om den rätta viljan och att göra de rätta valen. 

För de flesta är det förstås inte så, vilket man så småningom kommer underfund med. (Låt vara att svensk skola en gång gav de flesta en hyfsad chans att bryta klassbarriärerna. Ambitionen fanns i alla fall.) Men ändå kommer man att få höra det där budskapet med jämna mellanrum - allt är möjligt bara du gör si eller så, bara du vill det tillräckligt mycket. 

Men ju äldre jag har blivit destu mer har jag landat i insikten att de val jag kan göra själv är ytterst begränsade och görs inom väl avgränsade murar, murar som i princip är omöjliga att forcera. Strukturerna jag lever i är alltså betydligt starkare än jag ville erkänna när jag var yngre och livet låg framför mig. 

Givetvis har jag gjort ett antal val i livet som styrt det i en viss riktning, men i stort sett ser mitt liv ut som det gör på grund av bakgrundsfaktorer och slumpartade omständigheter som jag inte har kunnat påverka. Det handlar inte på något sätt om att frånskriva sig ett eget ansvar, utan är ett ärligt försök till en analys.

Vilka är det då som envisas med att lyfta fram de egna valen, möjligheterna och viljestyrkan? Tja, det är i regel människor som har en hel del pengar och som därför har lyckats. I ett kapitalistiskt samhälle är pengar nyckeln till förverkligande. Alternativt är det människor som har en särgen tur eller talang.

De flesta av oss sitter där vi sitter och vi hittar våra överlevnadsstrategier. En del reflekterar kanske inte alls över sina liv. De kanske är precis så lyckliga som de ser ut. Jobb på bruket, villa på Ljungnäs, make/maka, två välartade ungar, parmiddagar, någon resa utomlands ibland. Jag ser inte ner på det livet, men får panik inför tanken på det. 

Jag ångrar i princip bara mina synder, inte mina livsval. De har ändå inte haft särskilt stor betydelse för hur jag lever idag. Mitt eget handlingsutrymme är ytterst begränsat. Förmodligen är det därför jag försöker ge ut en och annan bok ibland. Det som står där är ändå mina egna val. Ingen redaktör har styrt upp texten och min korrekturläsare får bara rätta språkliga fel. Han lägger sig aldrig i innehållet. Jag har oerhört svårt att begripa mig på författare som låter redaktörer gå in och peta eller rent av möblera om fullständigt i litterära skrifter. Och ibland läser man okunniga kulturskribenter som skriver: "Boken hade mått bra av en mer klåfingrig redaktör". Då har man inte begripit någonting om frihet.

"Ingens herre, ingens träl", som Nils Erik Forsgårds bok om den liberale föregångaren Anders Chydenius heter. Han var en av dem som låg bakom tryckfrihetsförordningen 1766. Radikal präst och riksdagsman som även kämpade för tjänstefolket på landsbygden och drev på för religionsfrihet.

Men jag älskar den titeln. Det gäller att göra de där mikrovalen man ändå kan göra. 











17 juli 2018

Det öde landet...

Jag vandrar runt i ett öde Mönserås. Det är kväll. Gräsmattorna ligger gula av torkan. Öde. De borde vara fulla av ungar som spelar fotboll. Och kvarteren borde krylla av äventyrslystna kids som leker alltifrån kurragömma till tjuv och polis eller liknande mer eller mindre lämpliga lekar. Ungar i träden, på taken, i källargångarna. Överallt springande, smygande, lekande, spelande. Men allt ligger tyst och stilla. Plötsligt kommer två nysvenska pojkar cyklande utan hjälm, ännu lyckligt opåverkade av svensk överbeskyddarmentalitet. Jag får en ursvensk impuls att vilja peka på huvudet för att markera att de bör ha hjälm, men lyckas i sista mikrosekund hålla armen stilla. Fler syns inte till. De är någon annanstans. Mycket har hänt sedan jag själv sprang omkring där med mina kompisar som barn. Dom här magiska sommarkvällarna hade vi älskat.

En del människor är oerhört fixerade vid vilka som begår brott. Vilka som är överrepresenterade alltså. I övrigt synes de vara helt ointresserade eller rent av obegåvande när det kommer till kriminalia. Än mindre hyser de empati för brottsoffer. Man är bara intresserade av de där som är överrepresenterade. Eller rättare sagt - en specifik grupp som är överrepresenterade, inte alla grupper som är det. Det är DET man är ute efter. Bara det och inget annat. Var inte så naiv att du tror något annat.

Själv ligger jag riktigt risigt till eftersom Y-namnen är kraftigt överrepresenterade i svensk brottsstatistik. Vi är väl den tidens råa förortsbarn. Ingen överklassadel döpte ju sina ungar till y-namn som Jonny, Bonny, Conny eller Ronny.

En del läser Lexbase och finner väldigt många namn även från vår bygd. Sådana är vi människor. Vi har det alla inom oss, men de flesta lyckas på något sätt tränga det tillbaka. Varför? Kanske det ordnade livet. Kanske den sociala kontrollen. Kanske något annat. Så döm ingen. Därmed inte sagt att man kan skylla på något om man begår kriminella gärningar. Man har alltid ett eget ansvar. Men att peka finger på andra som inte lyckades fullt ut är osmakligt.







14 juli 2018

Andlig nystart


Under semestern tänkte jag fördjupa mig andligt. Att rensa själen och att upprättad och frikänd få fortsätta vandra framåt är underskattat. Tror det blir biskop Giertz, Bengt Pleijel och Lewi Petrus som får bistå i det. Rejält ska det vara. Ingen teologisk lättmjölk som stryker medhårs. Men ska man läsa Lewi kan det vara bra att ha grundat med Giertz först. Självklart kan jag läsa Bibeln själv, men jag tycker man ska visa respekt för dem som gått före och som hade gåvan att undervisa och förklara texterna.

Idag tänkte jag tillbaka på vilka som betytt mest för mig i andligt hänseende. Mina föräldrar givetvis. Det är lätt att bara tänka på pastorer och präster, men det är klart att mor och far betydde mycket genom det sätt dom gestaltade tron i vardagslivet.

I unga år var det väl annars pastor Sven och evangelist Bosse i Pingstkyrkan som hade störst inflytande på mig. Sven för sin stora kärlek och omsorg, och Bosse för hur han tog sin tro på största allvar. Eftersom mina föräldrar var vidsynta i kyrkligt hänseende lät de mig vara med även i Svenska kyrkans aktiviteter och där var ju prästen Ture Danielsson en god förebild.
Så från Mönsterås hade jag med mig både det karismatiska i pingsttappning och en ganska så högkyrkligt sinnad svenskkyrklighet.

Min mormor Stina stod för något annorlunda. Hon gav mig det gammalkyrkliga och där var man lite kärvare och inte så förskräckligt konfliktundvikande. Hon kom ursprungligen från Mörebygden och var starkt influerad av det gammalkyrkliga arvet och de inomkyrkliga väckelser som en gång gått fram där nere.

Så det var många traditioner som fanns i mig när jag sedermera flyttade till Växjö. Där kom jag att engagera mig i tre kristna sammanhang. 1. Ulriksbergskyrkan som var en sammanslagning av pingst- och örebromissionen. 2. De gammalkyrkliga som i sin organiserade form hette Kyrkliga förbundet. 3. En karismatisk förnyelse inom Svenska kyrkan med prästen Håkan Sunnliden som oskriven ledare. Egentligen gick denna förnyelse långt utanför Svenska kyrkan. Där fanns folk från alla möjliga sammanhang, men Håkans ledarskap gjorde att den ändå landade i något slags högkyrkligt sammanhang. Låt vara att jag upplevde honom som starkt influerad även av Vineyardrörelsen.

Det som alltid gjorde mig sorgsen var när jag mötte revirtänkande. När den egna traditionen blev så viktig och allenarådande att man såg ner på andra. Själv rörde jag mig tämligen fritt mellan dessa sammanhang och det orsakade mig inga som helst bekymmer. De kompletterade varandra utmärkt och satte alla djupa spår. Självklart förenades dom av ett starkt beroende av Jesus och en evangelisk fokusering. De gammelkyrkliga betonade nådemedlen, medan de karismatiska var lite mer flexibla.

Jag ska inte gå in på hur jag har upplevt det de senaste åren. Men livet har bestått av så mycket kamp att lösa problem. Och utvecklingen inom kyrkor och samfund gör det svårt för oss som tror på gammalt sätt. Om jag ska ta min tro på allvar och vårda det andliga livet ska det vara på riktigt. Inte anpassat för att bli respekterad. Men det ska bli spännande att se var jag landar i och med den andliga nystarten.

Utopiernas barn


Vi är alla barn av utopierna. Drömmen om det perfekta samhället. Det klasslösa samhället utan sociala orättvisor, eller det liberala samhället där alla får leva i maximal frihet. Oftast ligger det i framtiden. Men ibland tar det sig uttryck som en förlorad guldålder någonstans i historien - alltifrån paradiset till folkhemmet. Eller i Mönsterås - Viktor Lunds epok (eller Roland Åkessons epok). Oavsett så bär vi drömmen om det perfekta. De kristnas himmerike på jorden.

Så trots att Sverige i så gott som alla internationella undersökningar visar sig vara ett av världens bästa länder att leva i, så är det inte svårt att se allt som avviker från den utopiska bild man bär inom sig. Det kan handla om Kalmar läns totala avsaknad av fungerande BUP-verksamhet, brister på skolor och äldreboenden, integrationsproblem, spänningar mellan stad och landsbygd etc etc. 

Problemet är när man saknar både internationella och historiska perspektiv. Det är då svartmålningarna börjar. Men Sverige är inte i fritt fall. Sverige är trots avvikelserna från utopin ett av världens bästa länder, såväl internationellt som historiskt. Att jag sedan själv är född i fel tid och inte riktigt känner mig hemma i en modern tidsålder är ju mer ett personligt problem, inte ett samhällsproblem.

Inför höstens val väljer jag bort partierna med utopiska framtidsvisioner som tar avstamp i en nidbild av dagens Sverige. De som tror det blir bättre bara vi gör oss av med det ena eller det andra. 

Invandringen har varit en aktuell fråga under lång tid. Det är väl få forskare som inte menar att länder som har haft låg invandring är framtidens förlorare. Redan nu kan man notera att de inte har bättre välfärd, och i framtiden kommer vi att vara i stort behov av arbetskraft med en allt större andel äldre i befolkningen. Så man måste våga se förbi att flyktinginvandringen kan innebära en kostnad de första åren, ibland hela första generationen. Ser man det på längre sikt är den absolut nödvändig för vår välfärd. Om man nu tycker ekonomi är viktigt. Som om det inte räckte med humanitära skäl.



12 juli 2018

Nedräkning

Nedräkningen till semestern har börjat. Det senaste arbetsåret innebar, utöver de offentliga tillställningarna, många föredrag ute på äldreboenden, pensionärsföreningar och träffpunkter. Därutöver är jag glad att den nya skriften om hembygdsföreningens museala byggnader hann bli färdig. Än finns den bara digitalt, men det är väl inte helt omöjligt att den kan komma ut i en pappersversion senare. 

Annars är det alla skolklasser jag minns bäst. Det är så tacksamt rent pedagogiskt att visa hur det kunde vara i äldre tider och jämföra med idag. Överhuvudtaget trivs jag bäst när jag konkret får jobba utifrån föreningens syfte att  ”värna om och väcka intresse för hembygdens nedärvda kultur- och naturvärden”. Jag fortsätter envist att hävda att kunskaper i historia ger viktiga perspektiv på nuet. Dessutom var historiens människor inte dumma som en del har fått för sig. Historien är en skattkammare som vi kan lära oerhört mycket av.



Dagens fynd var den här lilla tavlan som inköptes för 50 kr på Mönsterås sommarmarknad. Varför valde konstnären vattentornet och inte kyrkan? Svaret är enkelt. Tavlan är daterad 1963 och tre år innan stod vattentornet färdigt. Det var alltså ett relativt nytt landmärke i Mönsterås och därmed väckte det väl visst intresse.

Semestern blir som vanligt en kombination av att rensa, skapa och få nya intryck. När man hela tiden håller föredrag eller skriver så orkar man knappt ta in själv när man väl är ledig. Men som vanligt hoppas jag få uppleva Vanås och en del andra förunderliga platser även denna sommar. Och så ska jag skriva på den nya Mönsteråsdeckaren. Har haft svårt att fokusera, men ramverket håller. Så nu handlar det om formuleringarna. Jag lämnar inget åt slumpen. Det finns inte en chans att jag skulle skriva i ett slags spontant flöde och ge ut det bara för att framstå som konstnärlig och märkvärdig. Nej, mina deckare är komponerade och planerade in i minsta detalj. Trist? Nja, kanske det, men jag vill ha det så. Är man inte född med en given skrivartalang, så är det så man får jobba. Man blir i alla fall noggrann.

Danska Gangway håller på att göra comeback efter ett par årtionden i studiotystnad. Och tja...man verkar fortsätta med den mer lättviktiga hitmusiken, även om man gör det bättre än de flesta och med kvalitet.




Själv föredrar jag deras två första skivor som var betydligt fyndigare och även innehöll detta vemodiga mästerverk.