Barometern/OT far med osanning

Här följer mitt mejl till Barometern/OT.

Hej!

Eftersom inget verkar hända, trots mina påpekanden så begär jag alltså rättelse på följande punkter.

1. Rubriksättningen. Hur vet tidningen att det uppstod en brottningsmatch? Det är något som polisen påstår och inget som jag är dömd för. Så rubriken är  således vilseledande. Jag är inte dömd för något och har således oskuldspresumtion. Att ge polisens påstående företräde i rubriken är inte neutral journalistik.

2. Jag är inte åtalad. Jag är misstänkt för våldsamt motstånd. En förundersökning har gjorts och ärendet är nu överlämnat till åklagare som ska bestämma om han vill åtala eller lägga ner fallet. Ett mellanalternativ, vilket är det troliga, är att jag får ett strafföreläggande, dvs böter för att jag sprattrade lite och inte ville sätta in mina ben i bilen.

Jag begär att få med dessa rättelser i tidningen, alternativt att rubriken och texten korrigeras. Om så inte sker kommer jag att lämna in en anmälan, inte till er chefredaktör, utan till den högre instans som gäller när tidningar inte rättar sig efter sanningen.

Jag vill inte bli skyddad

Tidningen skriver "en man i 60-årsåldern" för att skydda mig. Men jag vill inte bli skyddad. Jag står alltid för det jag gör, vare sig det är inom lagens råmärken eller om någon skulle anse att jag gått utanför den gränsen genom att vägra sätta in mina ben i en polisbil. Jag har inget att skämmas för. Polisen brukar komma hit ett par gånger om året, så det är nästan en tradition. Flera familjer med NPF vet precis vad jag menar.

Men...och det är ett viktigt men....ska jag bli dömd för något ska det vara på riktigt, inte något litet tjafs om var mina ben befann sig. Så när de kommer nästa gång, för det kommer de att göra, så ska de få se vad motstånd verkligen är. Jag har skaffat nytt extralås och försvarsspray för att vid behov freda mitt hem. Hit in kommer de aldrig mer, och jag kommer aldrig mer i hela mitt liv att prata med någon polis verbalt. Det blir på annat vis.

Vi är så mesiga i Sverige. Står inte upp för vår rätt och frihet. Jag har absolut ingenting att förlora. Vet inte hur mycket jag kan få för pepparspray och kanske kasta saker mot dem, men oavsett skulle det vara värt det. Alla dar i veckan.

Folk i allmänhet ser bara till sitt eget bästa av rädsla. De saknar det historiska perspektivet för vad motstånd kan betyda. Det är en oerhört viktig historisk faktor både kollektivt och privat. Se på Dackeupproret. Dacke förlorade försvisso, men kungamakten var för all framtid rädd för bönderna och tvingades till långtgående kompromisser framöver. En del menar till och med att den svenska sk samförståndsandan formades där, alltså att vi i Sverige kompromissar istället för att göra uppror.

"Man i 60-årsåldern" - misstänkt för våldsamt motstånd

Ha ha, nu är man förstasidesstoff...nå i alla fall på Mönsteråssidan. Fast 60 år var väl en överdrift. Likaså är jag inte åtalad i vanlig mening. Enligt förundersökningsledaren kommer jag på sin höjd att få ett strafföreläggande för att jag vägrade sätta mig i polisbilen, alltså som vid fortkörning och dylikt. Våldsamt motstånd är alltså inte det man kan tro, utan det kan räcka med det jag nämnde eller att man råkar sprattla till. Juridikens definitioner skiljer sig från normalt språkbruk. Den som lever får se. Oskuldspresumtion gäller även mig. Och jag bryr mig ärligt talat inte. Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde motstånd på riktigt.

Vi är ju vana vid att polisen kommer hit då vi är en NPF-familj. Så det är inget anmärkningsvärt. Jag förklarade för dem att det inte pågick något bråk och bad dem lämna lägenheten. De begick alltså hemfridsbrott. De vägrade, varvid jag helt sonika sa ifrån på skarpen att de skulle ut ur vår lägenhet. Då slet de tag i mig som vore man en kriminell. Givetvis ett helt oacceptabelt beteende från de kaxiga ungtupparna till poliser.

Poliser kan ingenting om NPF-familjer och diagnoser. De har ingen känsla för sammanhangen och kan inte läsa av en situation. Poliser borde utbildas, annars dra åt helvete.

Fast jag säger som Strindberg - vi ses i nästa bok, ja nästnästa. Det här är långt ifrån över.

Notera också att Barometern/OT har en vilseledande rubrik: "....slutade i brottningsmatch med polisen." Hur vet tidningen det? Det är vad polisen påstår. Jag motsäger den uppgiften, liksom min fru. Och åklagaren har inte ens tagit ställning. Så hur kan tidningen påstå något som om det vore en avgjord sanning när det bara är polisen som påstår detta. Förtydligande sker visserligen i artikeln, men det räcker inte, enligt min mening. Rubriken är vilseledande. Oskuldspresumtion gäller även mig. Tidningen kunde likaväl ha satt rubriken: "Polisen tog till övervåld mot privatperson i hans hem".

Mönsterås kämpade ner Kalmarpolisen

Albin Petersson och Hampus Rampeltin var två av kvällens matchhjältar.

Äntligen! Så efterlängtat och så välförtjänt! I vårsäsongens sista match blev Mönsterås äntligen premierat för det fina spel man visat i många matcher. Och det blev Kalmarpolisen som åkte på däng.

GIF började matchen optimistiskt och hade det mesta av det som kan kallas konstruktivt spel. Kalmarpolisen såg däremot osedvanligt bleka ut. Nu är det visserligen inte lätt att göra mål på poliserna eftersom de är stora och starka, men GIF kämpade och slet och vann förvånansvärt många närkamper.

Svårare var det att skapa de där riktigt farliga chanserna. Men plötsligt fick GIF en boll i stolpen efter ett osäkert ingripande, eller snarare brist på ingripande, från bortalagets målvakt. Där började jag undra om det skulle bli ännu en match där vi spelar bäst men inte får in bollen.

Hemmalaget var klart bäst första halvtimmen och Kalmarpoliserna skapade i princip ingenting. Men så plötsligt fick de på ett hårt och lurigt skott som Texas i mönsteråsmålet gjorde en monsterräddning på. Mönsterås tröttnade lite sista kvarten, men skapade ändå den bästa chansen när Rampeltin kom fri med målvakten och där även returen var nära att ge ett ledningsmål. 0-0, men klar fördel GIF efter första halvlek.

Andra halvlek började på bästa sätt. Hampus Rampeltin blev frispelad och ensam med målvakten gjorde han inget misstag. 1-0 till Mönsterås var då mycket välförtjänt.

Spelet böljade sedan fram och tillbaka. Kalmarpolisen flyttade fram sina positioner och skapade ett par farligheter på hörnor, men GIF kunde få bort bollen med viss nöd. Mönsterås var ändå laget som spelade trevligast fotboll. En del snabba omställningar och hörnor kunde mycket väl ha gett utdelning.

Mönsterås höll undan och vann med 1-0. 4-1 hade väl bättre återspeglat matchen, så Mönsterås har stor potential att göra än fler mål. Så givetvis finns det en del att jobba på, men det förtar inte aftonens triumf.

Hela laget gjorde en helgjuten kämpainsats. Extra plus till Rikard Ulvenhag Nyström, ungdomarna Albin Petersson, Hampus Rampeltin och Tarek Abu Alhusein. Nämnas kan också Emanuel Svendsby som blev bättre och bättre när han även började passa bollen och inte bara drev själv, vilket han i och för sig är mycket duktig på. Fullt logiskt var det också Svendsby som mycket fint spelade fram Rampeltin vid målet.

Kvällens seger var efterlängtad och dessutom helt rättvis. Och det finns inget skönare än att besegra just Kalmarpolisen (endast Blomstermåla är på samma nivå).

Kalmarpolisens spelare såg förstås besvikna ut när de lommade av planen.

Mönsterås tränare Håkan Gustafsson var förstås glad!

Texas gjorde en mirakelräddning och ytterligare några bra insatser.

Milad Eliassi hade en mer defensiv roll ikväll men klarade det också.

Smålands bästa bottenlag...

Mönsterås GIF ligger sist i division 5 SÖ med en inspelad poäng. Men det finns egentligen ingen att klandra för det dåliga utfallet. Alla förluster utom en är uddamålsförluster och i flera av matcherna har GIF spelat fin fotboll och varit det bättre laget. Vi var klart bättre än topplaget Kalmar AIK. Vi spelade i princip ut Blomstermåla stora delar av matchen. För att bara ge två tydliga exempel. Tyvärr kunde jag inte se matchen mot Bäckebo senast pga en födelsedag, men de rapporter jag har fått säger att GIF borde ha vunnit även den matchen.

Varken tränaren eller spelarna kan rå för att vi inte har en given striker i straffområdet. Saknas det en sådan spelare så gör det. Det skulle man möjligen ha tänkt på under försäsongen.

Så utifrån det spel jag har sett, så är GIF definitivt Smålands bästa bottenlag. Det är bara att fortsätta spela fin fotboll. Leder det inte till poäng har man i alla fall hedern i behåll.

Loom släpper ny musik i sommar - första låten är här

 

I en normal musikvärld borde Loom nämnas ihop med andra storheter från bygden som The Quill och Mönsterås Bluesband. De är nämligen på samma höga nivå, men i ett annat musikaliskt landskap. Jag skulle påstå att de är bland de bästa i sin genre även från ett globalt perspektiv.

Efter sisådär 35 år av kreativt skapande släpper Loom nu ny musik, med en ny sångare. Idag kom första låten, "The end of a story II", från den EP bandet släpper i sommar.

”Nu gör jag den musik jag verkligen vill fullt ut”, säger bandets låtskrivare och gitarrist Fredrik Axelsson när jag möter honom på Nelssons café i centrala Mönsterås. Och den nya sångaren är Fredriks egen son Albin Axelsson-Jonsson som nu gör studiodebut.

Att Fredrik är entusiastisk inför den nya EP:n som släpps i sommar råder det ingen tvekan om. Dessutom har Simon Scott från klassiska shoegazebandet Slowdive varit med och mastrat låtarna. Slowdive får man ju räkna bland de tre största inom genren tillsammans med My bloody Valentine och Ride. Det säger något om den respekt Loom har i branschen.

Loom har sina rötter i det sena 1980-talet när Fredrik Axelsson började spela in musik ihop med kompisar. Ett par tre år senare var Loom bildat. Geografiskt förankrat i Ålems- och Blomstermålabygden, men musikaliskt inspirerade av den brittiska indiescenen med band som The Cure, Joy division, Slowdive och Cocteau twins, även om Loom alltid har haft ett eget uttryck. De är inga kopior av någonting annat.

Två fullängdare, några EP-skivor och singlar har det blivit under årens lopp. 2006 släppte de “Not even a thousand years wóuld be enough” med Fredriks syster Monika som sångerska. 2011 kom andra plattan ”Lost in that moment, captured in endless different views”, nu med Evelina på sång. Därefter har de gett ut ett par finfina EP-skivor och singlar.

På de nya låtarna är det alltså Albin Axelsson-Jonsson som tagit över mikrofonen och tveklöst passar hans röst perfekt in i det ljudlandskap Loom skapar. Den nya låten (som iofs har funnits många år som demo) har en ödesmättad men ändå vacker atmosfär med svarta sorgkanter, som går väl ihop med den sorgliga texten om en tjej som kämpar med en stor smärta i livet, så stark att hon söker sin befrielse.

Nu är det förstås inte bara atmosfäriskt. I grunden finns en låtstruktur och en fin melodi, men som lyssnare blir jag helt uppslukad av musiken som jag tycker har blivit något tyngre med åren. Man lyssnar inte bara på en låt, utan man blir en del av den. Fredrik verkar känna lättnad när låtarna nu är klara eftersom han sugs in i texternas stämningsläge när han gör musiken. Men för oss som lyssnar kan det mörka vara något som man känner igen sig i och som därmed ger tröst. Man är inte ensam. Och i dessa dagar där jakten på lycka är allt, vågar Loom visa en annan del av verkligheten. Det är också en slags befrielse.

Den nya EP:n ”And maybe the end is not final” har 4 låtar som släpps pö om pö under sommaren. Jag har fått tjuvlyssna och kan redan nu utlova en riktigt fin låtsvit. Troligen kan det bli mer senare i år. Jag tror jag hörde något om vinyl också. Det ser vi fram emot. Men först kan vi alltså njuta av den låt som släpptes idag. Den vittnar om ett band som ännu är ytterst angelägna, musikaliskt spänstiga och som har något att förmedla. På riktigt.

Loom består nu av:

Fredrik Axelsson: musik, text, gitarr, keyboard.

Roland Klein: musik, bas.

Eddie Wilmin: keyboard.

Henrik Viberg: trummor

Albin Axelsson-Jonsson: sång och gitarr.

Mönsterås brutala trafikkultur

Alla som har bott i Mönsterås en tid torde vara väl bekanta med ortens råa och brutala trafikkultur. Kanske känner man rent av ett obehag över att behöva ge sig ut på köpingens gator och trottoarer. Det är i så fall inte svårt att ha förståelse för sådana känslor. Det handlar definitivt inte om trafikfobi, utan om välgrundad skräck.

Nu syftar jag inte i första hand på den frustration och känsla av vanmakt som uppstår när man hamnar bakom en av ortens otaliga epa-traktorer, som likt kungliga bröllopsekipage med en hastighet á 25 km i timmen orsakar kilometerlånga köer och allmänt kaos, samt får till följd att man missar första kvarten av fotbollsmatchen man så länge sett fram emot eller inte hinner in på bolaget före klockan 18.00, vrålrusar sina motorer eller upptar alla parkeringsplatser vid Statoil eller Algots. Nej, ungdomens, låt vara förargelseväckande, förströelser, kan man trots allt ha ett visst fördrag med. Det är en övergående fas.

Värre är det när vuxna tar sig fram utan några som helst begrepp om trafikregler eller omsorg om andra människors utsikter att kunna fortsätta sina liv i denna köping. Att nämna alla de korkade och enfaldiga trafikbrott man återfinner på köpingens laglösa vägar är här omöjligt då det skulle kräva tid och skrivutrymme som inte finns, men nedan följer några av de vanligast förekommande:

Bilister stannar inte vid stoppskylt. ”Här har det ju alltid vart högerregel när en annan växte upp.” Detta fenomen är särskilt vanligt där Åsevadsgatan möter Parkgatan vid Systembolaget.

Bilister struntar i högerregeln och kör efter lokal sedvänja. ”Så har det alltid varit här. Farsan….”

Använder inte blinkers i rondeller, eller använder dem felaktigt. ”Varför ska jag behöve slå på blinkers när jag ska svänge. Är det någon bakåm så sir di väl att jag svänger ändån.”

Bilister som glider upp i arslet på en och stressar fast man själv håller lagstadgad hastighet. ”Om du bromser får du skylle dig själv.”

Bilister som kaosparkerar vid Konsum/Systembolaget enbart för att de är för lata att gå från parkeringen norr om Konsum. Ofta norr eller öster om Systembolaget. ”De sto ju ingen här ändån så…”

Bilister som sitter med öppna dörrar vid parkeringsplatser. Här finns en deluxevariant  där de inte ens stänger dörren när någon vill parkera på rutan bredvid. ”Det fanns ju andre ledige platser längre bort…”

Friska bilister som nyttjar handikapparkeringar. ”Ja har för faen alltid ont i rygga, det behöver en ingen diagnos eller klistermärke på bilruta för att känne…”

Bilister på Nynäs och Oknö som har fått för sig att de deltar i den klassiska rallytävlingen ”Oknörundan”.

Bilister som inte stannar vid övergångsställen. ”Var kom han ifrån…Di bare går rätt ut nu för tia, och inga reflexer…”

Bilister som susar fram i över 50 km i timmen på Storgatan. ”Gata var ju helt dö som vanlitt.”

Cyklister som cyklar mot enkelriktat. ”De går ju snabbere hem då”.

Cyklister som cyklar på trottoarer avsedda för fotgängare. ”Vem våger cykle på vägarna med alle desse idioter ute.”

Cyklister som cyklar över övergångsställen. ”Det är för krånglitt att klive av cykeln och lede den över. Dessutom behöver bilen inte vänte så länge på att få köre.”

Fotgängare som inte ens ser sig om vid övergångsställen. ”Jag har rätten på min side…” Pang.

Bilister och motorcyklister som kör om fast man själv har slagit på vänsterblinkers i god tid...

Avslutningsvis min senaste upplevelse:

Igår kunde det ha slutat illa för en motorcykelkille i Mönsterås. Jag körde Parkgatan fram vid Mölstadskolan i nordlig riktning mot vårt radhus. Bakom mig låg två motorcyklar och småstressade. Efter skolan följer en skarp högersväng och sedan ligger vårt garage på vänster sida. Redan i kurvan slår jag på vänster blinkers då jag avser att svänga vänster och parkera framför vårt garage. Just som jag ska svänga så susar den ena motorcykeln förbi mig på vänster utsida. Tydligen hade han inte noterat eller struntat i mina vänster blinkers. Totalt vårdslöst. Som väl var så anade jag att de där motorcyklisterna inte gick att lita på i trafiken och hann notera vansinnesomkörningen, men det handlade om hundradels sekunder.

Frustrerande start på seriespelet för GIF

Efter sex spelade matcher ligger Mönsterås GIF sist i div 5 sydöstra med endast en inspelad poäng. Detta trots att spelet i en del matcher har varit så pass bra att det normalt sett borde ha gett minst en poäng, ibland tre, men istället har det blivit snopna uddamålsförluster. Mot Kalmar AIK var vi exempelvis det klart bättre laget i 75 minuter, men KAIK gjorde sina vinnande mål på den kvart man hade spelet. Detta faktum gör den skrala poängskörden till en frustration, samtidigt som det kan inge hopp.

Ett GIF utan Niki Avdyli saknar naturligtvis den spets vi blivit bortskämda med de senaste åren. Men han kan inte spela av hälsoskäl och det ska man förstås visa den största respekt för. Nu har en annan nyckelspelare - Andreas Hauge - gått till Stjärnan. Han blev tydligen bänkad i GIF men fick inte veta varför, och eftersom han gärna vill spela fotboll så blev det som det blev. Jag förstår Hauge, men inte bänkningen. Hauge är ju definitivt en av seriens tre bästa mittbackar. Att han blir bänkad låter ju som en scen hämtad från en Kafkaroman. Det är ett stort kvalitetstapp.

Jag kan för lite om fotboll för att föreslå några förändringar som ska leda till fler poäng. Kanske räcker det med att nöta på och hoppas på att spelet börjar ge utdelning. Inte en aning.

Men nu väntar två extremt viktiga matcher. Ikväll väntar ett bottenmöte mot Runsten/Möckleby och därefter Blomstermåla. Av någon underlig anledning har vi nästan bara hemmamatcher just nu, så det gäller att ta vara på den fördelen.

Unik musikafton i Mönsterås på lördag - The Quills releasefest, evelyne och The Stäbs

 

På lördag erbjuder Mönsterås en exklusiv musikafton på Munken när The Quill har releasefest för sitt nya mästerverk Master of the Skies. Men inte nog med det – vi får även uppleva två andra förstklassiga rockband – evelyne och The Stäbs. Samma kväll, på samma biljett. En unik händelse i Mönsterås musikhistoria.

The Quill har, efter att ha spelat hårdrock i mer än 35 år, mognat som ett fint årgångsvin och blivit legendarer i musikvärlden, ett band man talar om med aktning. Det fenomenala, och inte alls självklara för ett så rutinerat band, är att de bara blir bättre och bättre. Här finns ingen som helst antydan till slentrian eller stagnation. Den precis släppta skivan Master of the skies är en kreativ höjdpunkt för bandet och den hyllas helt rättvist av musiktidskrifter, även av denna blogg. Det är lätt att ta ett band från hemorten för givet, men The Quill håller världsklass.

evelyne kommer också från Mönsterås och har under 10 år släppt två underbara album, 3 EP och många briljanta singlar. Bandet har en speciell förmåga att kombinera bra melodier med energi och elegans. Det här är ett band som brinner live och som älskar sin publik. Och det är garanterat ömsesidigt. Jag har sett bandet många gånger och aldrig blivit besviken. Har man en gång upplevt dem live letar man ivrigt efter en chans ett få se dem igen. Dagen före musikfesten släpper de lämpligt nog en ny singel.                                                                                         

The Stäbs bildades 2010 och debutplattan Bastard train från 2013 är en av de bästa förstlingsverken Småland har frambringat. För ett par månader sedan kom skivan Cave improvement, en skiva som, efter ett par råpunkiga alster, visar ett rockigare och mer nyanserat band som visar var skåpet ska stå. Ett mycket fint album. Själv kallar de sig för ”det perfekta förbandet” och säger sig ha W.A.S.P som förebilder. Men av detta hör man, som väl är, inte särskilt mycket, utan här möts punk och hårdrock och något odefinierbart eget. Ska man jämföra med något får det bli ett tungt Sator och ett rått The Cult.

Livemusik ger onekligen något som det digitala lyssnandet inte kan ge – mötet mellan bandet och publiken, att få vara en del av något större tillsammans med andra, det oförutsägbara, nerven som uppstår när banden ger av sig själva och inte kan förlita sig på någon produktion. Så ta chansen att som publik vara med och skriva musikhistoria.

Som arrangör för evenemanget står Fredrik Kling i samarbete med Blomstermåla IK, Kronmunken och de tre banden.

De sponsorer som stöttar kulturlivet och gör musikfesten möjlig är Mönsterås Allservice AB, MTL Custom och Ocab.

The Quill

The Quills nya skiva Master of the skies - en kreativ höjdpunkt

 

The  Quill  skulle kunna göra det lätt för sig och ge ut en hel skiva med hits i linje med ”Stone  Believer”, men man väljer en annan väg på nya skivan Master of the skies. Visst finns det medryckande låtar här också, men framförallt är den här skivan en kreativ och, med risk för att låta pretentiös, konstnärlig triumf som förlitar sig på att lyssnaren verkligen lyssnar.

Skivan börjar med titelspåret och det är en av de tyngsta inledningarna jag har hört inom den anständiga hårdrocken. Mäktigt! Direkt efter det mästerliga inledningsspåret så följer den mer direkta och medryckande Dark City som helt logiskt blev första singelvalet.

I låt efter låt framträder The Quills briljans. Magnus har väl aldrig visat sin bredd som sångare som här. Lyssna på den fina rösten i vackra Son of light. Christians gitarrspel med det ena mer osannolika riffet efter det andra är, utan att överdriva det minsta, av absoluta världsklass. Det ger gåshud flera gånger. Därutöver en rytmsektion med Roger på bas och Jolle på trummor som lyfter allt ytterligare ett snäpp och bidrar till låtarnas dynamik med ett sällsynt bra samspel.

Låtarna har stor bredd, och en del letar sig fram på slingriga vägar med taktbyten och ljuddynamik. Mastodon är exempelvis drygt nio minuter lång, men är ett äventyr att lyssna på från början till slut. På andra spår kan jag ana ledtrådar till såväl österländsk musik som folkmusik.

Vad texterna handlar om är inte alltid självklart i The Quills värld, och jag har inte hunnit läsa dem än. Men här möter man både en apokalyptisk och ödesmättad atmosfär med konstiga varelser, samtidigt som här finns trådar som leder in i kristen symbolik. Jag uppfattar skivan som tämligen tematisk. Hårdrocksopera är väl att ta i, men jag anar ett koncept, någon slags röd tråd.

Master of the skies är kanske inte The Quills mest lättlyssnade verk, inte direkt svår heller, utan en kreativ höjdpunkt i deras karriär. Det hedrar bandet att de efter så många år anstränger sig för att göra bra musik med själ och hjärta. I en tid med mycket yta känns det fantastiskt att The Quill bjuder på djup.

Betyg 9 av 10.