Allt har sin tid

Sedan jag slutade blogga om mitt liv för att enbart fokusera på historia så har antalet besökare på bloggen minskat med ungefär hälften. Många nyfikna kakmonster således. Men allt har sin tid. 

En del har kanske trott att min öppenhet bara har varit ett uttryck för allmän oförmåga att förstå mainstreamgränser mellan privat, personligt och offentligt. Inte alls. Det har varit ett högst medvetet val för att lyfta fram både det vi har gått igenom och för att aktivt arbeta emot de tabun och det hysch hysch som ännu till stora delar är norm när det gäller autism, samhällets bemötande och skolornas bristande förmåga att hantera det. Väldigt många, en del i all välmening, har hellre velat ha tystnad. Det skulle liksom tassas fram på tå. Särskilt skolorna ville gärna mörka. Men nu kan jag inte göra så mycket mer, utan tänkte unna mig lite vila efter 10 års legitimt försvarskrig. Och tro mig; att likna det vid ett krig är ingen överilad, drastisk formulering i affekt.

Jag vet att en del pratade strunt bakom min rygg och försökte framställa mig som någon slags bitter rättshaverist. Det är människor som saknar förmåga till empati och som förstås inte har haft en aning om vad vi har haft för kamp. Om någon vill kalla mig rättshaverist för den kamp jag tog för vårt barns rättigheter och människovärde...varsågod. Sämre kamp kan man ta.

Nu har det för all del inte blivit så mycket historia på bloggen sista tiden. Men jag föreläser och skriver mycket nu. Till slut faller pusselbitarna på plats.

Kommande föredrag...

Så här ser det ut med föreläsningar under våren. En del är för föreningsmedlemmar, andra öppna. 

Den 8 mars, PRO, Mönsterås. "Torgets och Kaninbackens historia".

Den 25 mars, Mönsterås Jazz & Kammarmusikförening, Årsmöte, "Mönsterås musikhistoria".

April, datum ej bestämt. Öppen föreläsning på Mönsterås bibliotek om min senaste bok om Stiftelsen NJ & Anna Nilsson minne och Råsnäs.

Den 13 maj, Vårsalong - Växter, musik och konst i en härlig blandning. Habbestorp. Mitt bidrag blir en historisk vandring genom byn. Detta ska vara öppet för allmänheten.

Till hösten blir det ett mycket roligt och spännande projekt som jag ber att få återkomma till framåt maj när arrangören är färdig med förberedelserna.

Projektor

Har investerat i en projektor. Den ger mig möjlighet att hålla föredrag även hos de föreningar eller sammanhang som inte har egen projektor. Därtill kan den vara bra att ha om tekniken skulle fallera hos någon arrangör.

Nästa föredrag blir 8 mars hos PRO i Mönsterås. Senare under våren blir det ett föredrag om Mönsterås musikhistoria, samt en vandringsguidning i Habbestorp.

Till sista några kvarlevor från bygdens butikhistoria.

Livets sidor utgör påtagliga konstraster i tillvaron

Sverige är ett förunderligt land på många sätt. För det mesta är det av godo, men det finns några sidor som jag kan vara utan. Som byråkrati, paragrafrytteri och förmynderi. Den mentaliteten sitter så djupt att de flesta bara accepterar och kröker rygg av rädsla för repressalier. 

Den senaste tiden har jag mött en av de goda sidorna, nämligen föreningslivet. Jag höll ett föredrag för PRO i Blomstermåla om den ortens historia, och ett i Hagby församling om labyrintens historia i samband med att församling invigde en labyrint med kristen tematik. Fantastiska möten med trevliga och engagerade människor.

Jag är tacksam för att jag orkar hålla ett och annat föredrag. Det tar förstås en del energi, men ger så mycket mer tillbaka. Jag har aldrig riktigt hämtat mig från den krigszon vi har levt i mellan omkring 2012-2021. Någon slags tröst är det att man nu inser att väldigt många föräldrar i vår situation har liknande erfarenheter. Många hamnar i total utbrändhet.

Har man under 9 år nästintill dagligen tvingats kämpa för att få rätt hjälp hos BUP, kämpa för att skolor ska ge den hjälp de är skyldiga att ge och kämpa mot en socialtjänst som, utan att överdriva ett uns, genom sin inkompetens och unkna attityd saboterade det mesta som hade kunnat gå rätt, ja då orkar man inte särskilt mycket. Men ändå ska man pressas och pushas. Kanske tur att man gått igenom en del och kan tala för sig.

När mardrömen väl är över står man där och känner för första gången på 10 år efter hur man egentligen mår. Man kanske går till läkaren och får lite sertralin. Men jag har aldrig mått dåligt på grund av kemikaliebrist eller ärftliga orsaker. Det har alltid handlat om omständigheterna. 

Staten påstår att jag är arbetslös, vilket jag de facto inte alls är. Jag går upp varje dag i ottan och lägger mig framåt midnatt. Effektiv är jag kanske inte, men jag gör saker. Arbetsförmedlingen kräver å ena sidan att man ska söka jobb hela dagarna, å andra sidan står det i deras paragrafer att man ska söka minst 6 jobb i månaden. Olika budskap alltså. Det tar liksom inte 160 timmar att söka 6 jobb. Den ena handen vet tydligen inte vad den andra gör.

Arbetsförmedlingen och coachen kräver att jag måste åka in till Oskarshamn och träffa coachen fysiskt varannan vecka, trots att AF enligt paragraferna säger att det räcker med en gång i månaden. Jag försökte föreslå att vi kan träffas digitalt via datorskärmen för att spara energi, tid, pengar och klimatet. Icke! Det går absolut inte. Men jag ger mig inte. Ett fysiskt möte i Oskarshamn ger inget mervärde alls som inte det digitala mötet ger. Det här är bara något de har hittat på för att kontrollera oss. Att visa makt.

Alla som är ärliga inser förstås att jag inte kommer att få något vanligt jobb mer. Åldersdiskrimineringen är ett faktum. Alla möten med coacher, jobbsök etc är bara en teateruppsättning så att alla ska bli nöjda. Så att de kan säga att Nilsson har trots erbjudet stöd inte lyckats få ett jobb. Han är också motsträvig och bjuder inte till. Helst ska jag ju spela min roll bra och låtsas vara positiv.

Nä, jag bjuder inte till. Hur mycket jag än har förklarat hur mitt liv sett ut de senaste åren så går det liksom inte in. Och att sjukskriva sig är inget alternativ. Det räcker ju inte med att den vanliga läkaren sjukskriver mig, utan även Försäkringskassans läkare, som aldrig har träffat mig, ska godkänna det hela och det tar bortåt 4-6 månader. Vad ska man leva på under den tiden. Dessutom skulle de inte godkänna min sjukskrivning eftersom "Nilsson ibland orkar hålla föredrag". Ja, så man är fast i en rävsax. 

Men jag har nu nått den ålder att man trots allt struntar i det mesta som människor och myndigheter "kräver". Som väl är vågar man stå upp allt mer för sin egen vilja och sitt människovärde med åren, även om de skulle börja hota med ekonomiska bestraffningar.

Jag säger som Paulus: "Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd. Jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist." Förr var jag mer rädd för att råka illa ut. Nu gör jag andra prioriteringar.

Historieintresset lever i Mönsterås

Igår höll jag föredrag hos SPF om Bilismens och bensinmackarnas historia i Mönsterås. Det lockade över 100 intresserade besökare. Så många har jag nog aldrig sett där. Jag tänker ibland att de senaste årtiondenas stora historieintresse i Sverige ska lägga sig, men det verkar inte så. I Mönsterås kan jag inte se några tecken på att det skulle minska i alla fall. Nästa föedrag blir hos PRO i Blomstermåla den 6 februari, Då blir det något om den ortens historia.

Kommande föredrag

Följande föredrag är just nu inplanerade:

1. Torsdag 26 januari kl. 14.00 hos SPF i Mönsterås. Tema: När bilismen och bensinen kom till Mönsterås.

2. Måndag 6 februari hos PRO i Blomstermåla. Tema: Något från Blomstermålas historia.

3. Söndag 12 februari, Hagby församling, Historiska labyrinter. (De ska inviga en helt nylagd labyrint)

Föredraget om bilism och bensinmackar kan möjligen bli offentligt senare i år. Vid kommande boksläpp blir det också en liten föreläsning. När och var vet jag inte än.

Angiverisamhället har också blivit det normala...

Vi lever i en tid då det har blivit allt mer normaliserat med angiveri. Myndigheterna förväntar sig att gemene man ska ange sina arbetskamrater och grannar för lite vad som. Särskilt gäller det orosanmälningar till Socialen, där myndigheten själv uppmuntrar medborgarna till detta på sin hemsida. 

Det vi inte får veta är att anmärkningsvärt många orosanmälningarna är falskanmälningar. De bottnar inte alls i oro, utan det är helt andra faktorer som ligger bakom om man gräver lite djupare. Det är tvister, hämnd, skvaller och okunskap. Det kan vara vilka konflikter eller oförrätter som helst som ligger bakom anmälningar. 

Det här vet förstås Socialen, men man underlåter att undersöka bakgrunden. Istället slår man skoningslöst till mot den anmälda familjen och orsakar trauman för livet. 

I bästa fall blir det bara ett ångestladdat möte på ett kontor med en överlägsen myndighetsperson som tydligt låter dig förstå att här är det jag som bestämmer och har befogenheterna. I värsta fall hämtar de ditt barn bakom din rygg på skolan. Du kommer aldrig att få en ursäkt, utan när det visar sig att det inte fanns fog för anmälan får du tillbaka ditt barn som om ingenting hade hänt. Kvar står en redan kämpande familj med trauman. Om familjen hade mycket att kämpa med innan socialens tillslag så har de nu än mer. Den familjen kommer aldrig att vända sig till socialen för hjälp om de någon dag skulle behöva det, och barnet har förlorat all tilltro gentemot vuxenvärlden. Och säger du ifrån och står upp för din värdighet och säger emot eller vägrar komma på ett möte, så sätts hela maktmaskineriet igång med hot om att hämta barnet med hjälp av polis. "Jag har befogenhet att..." 

Vi som har barn med autism brukade få en till två anmälningar om året ungefär. Barn med autism beter sig ju inte alltid som mainstreamfjollorna vill eller begriper sig på. Till slut tröttade vi på det där och bad dem dra åt helvete rent ut sagt. Idag är vårt barn myndigt, så nu slipper vi dem. Helt underbart!

Samtidigt som socialen låter sig utnyttjas som ett hämndredskap, så missar man allt för ofta de fall där det verkligen hade behövts en insats, ibland där man fått signaler under flera år att något inte stämmer. Jag skulle kunna ge flera sådana exempel från Mönsterås. I ett fall placerade man en gravid minderårig flicka hos sina svärföräldrar så att "maken" kunde smyga dit när han ville. I ett annat fall hade man under flera år fått signaler om att något inte stod rätt till med en pappa. Inget hände, utan de lät sig manipuleras. För ett par år sedan dömdes han till flera års fängelse för att under många år ha våldtagit sin egen dotter.

Så Socialen orsakar trauman för oskyldiga, men missar allt för ofta de barn som verkligen utsätts för hemskheter. Det gäller inte bara i Mönsterås, utan är något som genomsyrar hela myndigheten.

Den bakomliggande tanken är att barnen tillhör samhället, inte föräldrarna eller sig själva. Den grundtanken återkommer redan i det kommunistiska manifestet. Kommunisterna insåg att ska vi kunna göra revolution och skapa ett nytt samhälle så är det vi som ska fostra barnen, inte föräldrarna.

Samma grundsyn i modifierad variant genomsyrar det svenska samhället där samhället anser sig ha rätt att gå emot föräldrarnas vilja, leta fel och ta barnen, ofta på ytterst subjektiva grunder som skvaller och hämndanmälningar. Eller som Palme uttryckte det..."inte dina eller mina barn....utan våra barn." Sedan är det förstås ingen ny tanke att samhället vill kontrollera familjer. Så var det redan på hustavlans tid. Men idén att plocka bort barnen från föräldrarna för kollektiv samhällsfostran var väl ändå kommunismens särprägel som inte minst slår igenom i denna dagisvurm, socialtjänstens förmynderi m.m.

Ibland utsätts barnen för fruktansvärda saker av socialen. Det kan vara regelrätta förhör med mint sagt tvivelaktiga metoder. Jag vet en familj där det stackars barnet tvingades genomgå psykisk misshandel. Barnet satt med den värsta sortens flumpsykolog med metoder som inte stod 1600-talets häxprocesser lång efter i  vidrighet. Psykologen högg nämligen en docka i magen med en penna, varpå han frågade ungen: "har du sett någon göra så här hemma?" (har du sett din mamma lämna sängen på en sådan här kvast och flyga till djävulen på Blåkulla). Notera att det här var en helt oskyldig och harmonisk familj.

Nu utvecklas angiverisamhället än mer. Den borgerliga regeringen kräver att lärare och läkare ska ange om de har flyktingbarn eller patienter som lever under hot att utvisas. Skamligt! Som väl är så har såväl lärare som läkare protesterat tydligt emot detta.

Det senaste jag läste var att någon muslimsk gruppering blivit polisanmälda för att ha spridit det man kallade "desinformation" om socialtjänsten. Jag kan inte uttala mig om det fallet. Det jag däremot vet är att många helt vanliga svenska familjer kan vittna om inkompetens, arrogans och uppenbara tjänstefel från sociala myndigheter, vilket i sin tur åsamkat familjer stor skada. Självklart ska detta påtalas öppet, även om priset skulle bli en anmälan. Jag tänker definitivt inte tystna. Socialen tar allt som oftast barn på oklara eller felaktiga grunder. De har ofta ingen kompetens när det gäller olika autismdiagnoser. Och de familjer de utsatt för tjänstefel lämnas helt åt sitt öde.

Fasadsamhället har blivit det normala

Pionjärgatan i Mönsterås.

Många år av min uppväxt bodde jag på Pionjärgatan i ett av de där hyreshusen som byggdes under Mönsterås stora expansion på 1950-talet. Det var en blandad skara och det var lyhört. Ställde man till ofog var det alltid någon som sade ifrån. Socialt ansvar och social kontroll gick hand i hand på gott och ont. Vi bodde granne med en man som var, som man sa på den tiden, A-lagare. Det var inget ont i gubben, men han söp hejdlöst med sina fyllekamrater. Det hördes och han kunde vara en aning småjävlig när han var full. Dagen efter brukade han komma med en blomma och be om ursäkt. Ibland fick jag klättra in genom hans fönster när han hade låst ut sig. Som tack brukade jag få en ålabit.

Man visste när folk var hemma. Satte man ett glas mot väggen kunde man nästan höra vad de sade. Man hörde ungarnas skrik, bråk och skratt. Livet gick inte att dölja och jag tror ingen försökte heller.

Något har hänt de senaste 40 åren. Fasaderna har blivit viktigare, kanske i takt med att pressen på att vara perfekt har ökat. Skvaller fanns förstås redan när jag var barn, men jag upplever att det har blivit mer fokuserat mot utsatta människor. Ett dåligt rykte kan leda till att människor knappt orkar gå ut, än mindre delta på arbetsplatsens kafferaster. Och många föräldrar går omkring med en ständig oro att bli anmälda till socialen om deras barn skriker för mycket, om det är bråk hemma, om ungen råkar komma till skolan i en smutsig jacka eller beter sig på något sätt som personalen anser vara suspekt. Föräldrar kan mycket lätt hamna i de mest mardrömslika Kafka-världar.

Vi har bott i radhus i 20 år nu. Har trivts bra även om man till slut tröttnar på att behöva förklara för grannar vad autism är och varför det är ett himla liv ibland. Jag har slutat med det nu. Ingen har med det att göra.

Och det är väl det som har skrämt mig - denna totala tystnad från andra lägenheter. Har de inget liv? Bråkar de aldrig? Aldrig någon som höjer rösten som om ingenting vore viktigt. Aldrig smäll i dörrar? Är de så perfekta. Eller är ungarna tyglade? En granne för länge sedan skällde på sina tonårsbarn ibland. Han var ytterst trevlig.

På 40 år har något hänt successivt. Min hypotes är att det är en påtaglig historisk förändring, och inte bara min subjektiva upplevelse. Livet ska döljas. Lyckoideal och rädsla har blivit en mentalitet. Fasadsamhället har blivit det normala. För att slippa vara rädd när det knackar på dörren eller kommer brev från kommunen gäller det att vara tyst. De så kallade borgerliga fasaderna har sipprat "ner" till medel- och arbetarklassen.

Pionjärgatan före Pionjärgatan.

Mönsteråsbloggen blir Mönsteråsbloggen historia.

I år har Mönsteråsbloggen funnits i 15 år. Jag började skriva någon gång 2008, men klantade till det och råkade radera alla inlägg. De flesta fanns emellertid i datorn så jag kunde lägga ut dem direkt 2009 istället. Fokus har legat på historia, politik och annat dagsaktuellt och fotboll. Men verkligheten har förändrats och nu är det dags att ändra på bloggen.

1. Mönsterås GIF har inte längre något A-lag. Givetvis kan man inte tvinga spelare att spela för klubben, men nog är det anmärkningsvärt när orter som Timmernabben, Påskallavik och Ruda har lag. Dessutom säger många att GIF har en bra barn- och ungdomsverksamhet. Flytta upp ungdomarna då. Hellre sist i div 6 än inget lag alls. Men nu försvinner fotbollen från min bevakning. Är det något jag saknar så är det fotbollen.

2. Vidare är jag ytterst trött på politik i allmänhet och lokalpolitik i synnerhet. Jag slutar skriva om politik. Jag har alltid betraktat mig som partipolitiskt oberoende, men röstat ändå. På vad har skiftat. Men politik har blivit för frustrerande. Barometern/OT:s granskning av Anders Johansson var ett journalistiskt lågvattenmärke. Ja, inte granskningen i sig. Men man satte det under ett orimligt starkt förstoringsglas, man försökte skapa en skandal av något som bara var ett simpelt misstag. Värst var att man i det närmaste framställde Johansson som en människa som av ren girighet och egenintresse var positiv till satsningarna. Kritisk granskning övergick i försök att skapa drev. Jag är inte alltid överens med kommunalrådet, men ohederlig är han definitivt inte. Ska man granska något är det mer de hemliga samtal som skett mellan Alliansen och SD.

3. Återstår historia. Och hädanefter kommer bloggen enbart att fokusera på historia och andra små betraktelser över lokala fenomen. 

Alla år där jag tvingats kämpa för min dotter och vår familj gentemot skolor och myndigheter har tagit ut sin rätt. Därtill kan läggas de senaste åren där jag blivit behandlad som en lort från den hembygdsförening (styrelsen) som jag gav allt under 10 år. I grund och botten handlade det om ett starkt revirtänkande och droppen blev väl när jag fick såväl Vitsippepriset som Rospriset och kommunens kulturpris. Mixen revirtänkande och jantelag skapar den värsta häxbrygden och riskerar att förgifta en hel idé och verksamhet. 

Allt det där har gjort mig tämligen desillusionerad. Samtidigt har alla fantastiska möten med historieintresserade människor givit så mycket. Den energin tar jag nu med mig när bloggen fördjupar den historiska tematiken. Det handlar om att göra det bästa av det man har och samarbeta med prestigelösa människor som brinner för samma sak. 

Gott Nytt År!

 

Förr brukade jag sammanfatta det gångna året på tre nivåer: Sverige, Mönsterås och privat. Nu för tiden orkar jag inte anstränga mig, vill lägga den gnutta energi jag har på annat, men ska ändå nämna några händelser, fenomen eller företeelser som jag har noterat under året.

1. Foliehattarnas världsordning är dessvärre inte på tillbakagång utan antar allt mer samhällsfarliga proportioner. Deras oftast bisarra konspirationsteorier lägger grunden för tankegångar som ytterst sett dödar (exempelvis vissa idéer om vacciner), skrämmer och även har orsakat våldsdåd, exempelvis Trumps lögner som ledde till dråp när tokstollorna stormade Kapitolium. Nu senast var det anhängare av ”deep state”- teorin som försökte genomföra en blodig statskupp i Tyskland. Denna trend är fördummande för mänskligheten. Att vara kritisk och vaksam är en sak, men det här är ett sektliknande beteende.

2. Föraktet för vetenskapen slår igenom även i ”jaget-främst-trenden”. Biologi och vetenskap får ge vika för vad ”jag känner” och vad ”jag tycker”. Om jag upplever att våldet har ökat så är det så, även om undersökningar visar att våldet i Sverige sjunkit både på kort och lång sikt, gängskjutningarna undantaget. Om jag upplever att jag är en kvinna, trots att man tydligt kan se ett manligt könsorgan, så är det min upplevelse i hjärnan som gäller, inte biologi. Jaget-trenden slår igenom på nästan alla områden och nåde den som vågar säga emot.

3. Tyvärr har föraktet för vetenskap slagit igenom också i politiken. Flera av de förslag som regeringen och SD nu lägger fram eller planerar för strider mot allt vad forskarna kommit fram till inom exempelvis brottsbekämpning, miljö och skola. Politiken har de facto blivit mer otäck än på länge i Sverige. Fascistpartiet har fått tydligt inflytande på regeringens politik och vi kan redan se hur pinsamt och illa det blir. Som kristen ska man be för överheten, men också rikta profetisk kritik när de sviker sitt uppdrag att skydda och hjälpa försvarslösa, barn, faderslösa och fattiga.

4. Putin har visat hur galen världen är och hur historielösa vi var när vi rustade ner vårt försvar efter kommunismens fall. Om vi hade lärt oss av historien hade vi tänkt mer långsiktigt och sett att ett väldes fall ofta leder till tankar om revanschism. Därför får vi nu kasta oss i armarna på NATO och slicka Erdogans stövlar.

5. Privat var det blandat. Är alltid trött. Det kom efter coronan 2021. Å andra sidan blev boken om Stiftelsen NJ & Anna Nilssons minne färdig och utgiven. Däremot hann jag inte bli färdig med årsboken, så den första årgången får bli 2023 i stället, men redan i februari eller mars. Det är egentligen bara layouten kvar. Allt är skrivet. Den blir bredare med spridda artiklar om Mönsterås, Ålems och Fliseryds historia. Några föredrag blev det också och intresset var stort. Alltid trevlig publik här i bygden.

I skrivande stund har jag corona för andra gången, trots 5 vaccinationer och genomgången infektion 2021. Hela familjen drabbades igen annan dag jul med feber uppemot 39. Som en influensa kan man säga. Inte alls på samma hemska nivå som första gången. 2021 hade jag hög feber i tre veckor. Denna gång i tre dagar. Dock hemsk snuva och trötthet än. Vaccinet är ju tämligen uselt om man vill slippa bli sjuk, men skyddar oftast mot svår och allvarlig sjukdom. Så..jo jag lär vaccinera mig igen i framtiden. Men huvudstrategin blir social isolering.

Den enda fördelen med att få corona, såvida man nu överlever (ser ut som om jag dragit en vinstlott igen) är att man sedan kan anföra mycket goda skäl för social isolering. Hjälper vare sig eget immunförsvar eller injicerat så kan man med gott samvete vara asocial, vilket jag också helst vill vara, med undantag av en liten krets nära vänner som uppskattar mig eller i vart fall har fördrag med mig. I vår absurt sociala värld där normen är att ha relationer åt alla håll och kanter, prata mycket utan att tänka och vara utåtriktad, så kommer förstås ytterst få att förstå den strategin, vilket i sin tur förstärker min asociala sida. Utmärkt. Ser fram emot bohemliv 2023.

Därmed önskar jag alla ett Gott Nytt År!