Mystiskt virus i Mönsteråsbygden

Det verkar snurra runt ett mystiskt virus i bygden. Den där ganska milda förkylningen som jag fick förra veckan, utvecklades väldigt oförutsägbart. I lördags hade jag hög feber, bara för att vara feberfri på söndagen. I måndags var det värre igen med hög feber, likaså igår. Idag något lägre temperatur. I övrigt snuva, lite hosta, hemska kallsvettningar (särskilt på nätterna). Covidtestet var negativt, influensa är jag vaccinerad emot och vanliga förkylningar brukar inte ge så här hög feber med kallsvettningar.

Nu är jag tydligen inte ensam om att ha råkat ut för detta. Flera andra beskriver samma symtom. Jag misstänker att dessa år med coronaviruset är grundorsaken. Coronaviruset, isolering och bättre hygien har hållit andra förkylningsvirus borta, vilket har försämrat immunförsvaret. När man då blir förkyld igen så har man inget bra skydd längre. Detta är min första förkylning på tre och ett halvt år.

Det där med mansförkylning är förresten ingen myt. Vi har vetenskapen på vår sida. Män har sämre immunförsvar än kvinnor vid luftvägsinfektioner, drabbas oftare av komplikationer och lider mer än kvinnor. Så här skriver en forskare: »Att ligga på soffan, inte lämna sängen eller få assistans med aktiviteter i vardagen skulle också kunna vara beteenden som skyddar mot rovdjur. Nu kanske det är dags att skapa mansvänliga utrymmen med gigantiska tv-apparater och vilstolar där män kan återhämta sig från »mansförkylning« Japp.

Inställt

Tyvärr måste jag ställa in lördagens historiska vandring i Habbestorp. Sjukdom i familjen. Och igår blev jag dessutom själv sjuk i en förkylning; den första på tre och ett halvt år, om man bortser från corona. Men det finns mycket annat som pågår i Habbestorp den dagen.

Är förresten ganska imponerad av de band som Oknöfestivalen lyckats få ihop i år. Eller vad sägs om Electric boys, Sator, Neptune, evelyne, Besväret och Atron. För den som gillar lite mjukare musik finns Christina Lindberg och Lasse Sigfridsson och kultbandet Bennys som tydligen har återuppstått från graven. Visst är några av akterna mest en nostalgitripp (vet inte hur många gånger jag sett Sator) och den hårda musiken dominerar, men jag kan ta det. De som kommer är ju högklassiga.

Storgatan i Mönsterås omkring 1960. Ett foto som min far tog.

Valborgstal

Blev en gång tillfrågad om jag ville hålla ett tal på valborgsmässoafton. Jag tackade nej. Likväl skrev jag ett tal på 20 minuter. Och i söndags fick jag för mig att läsa in det.

Föredrag är bra terapi...

Det finns så mycket intressant i bygdens historia att man inte riktigt vet vad man ska välja att fördjupa sig i. I förrgår höll jag ett föredrag om familjen Nilsson som under många år bodde i Timmernabben och på Råsnäs och som gett namn till stiftelsen NJ och Anna Nilssons minne. På sätt och vis ett smalt tema, men sätter man in allt i de större sammanhangen så blir det också en berättelse om bygden och Sverige. Mönsterås kommun hade förberett allt föredömligt på biblioteket. Hade det varit ett sedvanligt boksläpp så skulle väl jag ha bjudit på något, men nu var kommunen vänlig att bjuda på kaffe och tilltugg. Jag hade nog räknat med att högst 10 skulle komma, men det blev fullsatt. Bra annonsering och ett stort historieintresse med andra ord.

Tyvärr har mina blodsockernivåer skenat sista tiden och ligger hela dagarna mellan 12 och 18. Det är inte så nyttigt i långa loppet så har bokat tid hos diabetessköterskan. Har hittills klarat mig utan insulin, men inser att det inte lär gå längre. Man blir trött och dåsig av de där höga nivåerna. Det är knappt man kan hålla sig vaken när man sitter ner. Men jag får väl börja trycka i mig lite insulin så blir jag nog piggare. Jag är inte rädd för att sticka mig.

I övrigt försöker jag färdigställa den första årgången av den nya årsboken, men har inte hunnit med som tänkt. Men nu har jag tjatat länge nog om att den är på gång, så dags att lägga handen vid det sista.

Trädgården och garaget då? Ha ha ha. Utmattningsdepression och blodsocker på 17. Nej, jag prioriterar annat, men ska väl göra ett ryck en dag, så att inte bostadsbolaget hinner före.

Att hålla föredrag är utmärkt terapi. Det är en slags teater där alla man möter är trevliga. Man kommer dit så sent som möjligt, gör det man ska och glömmer alla bekymmer för en timme och sedan hittar man på en ursäkt för att inte behöva stanna på kaffet. Och måste man stanna pga arrangörens förväntningar så får man se det som en övning i att bekämpa, om inte social fobi, så i vart fall obehag att umgås i sällskap. När man kommer hem är man trött och i bästa fall nöjd. Förr kunde en ganska påtaglig och plågsam nervositet infinna sig, men den har försvunnit med åren. Det är egentligen inte så mycket som kan gå fel, särskilt inte sedan jag tagit kontroll över tekniken och har en egen projektor att ta till om arrangörens inte fungerar.

Ulf var inte hemma...

Idag är det en vecka sedan jag åkte ut till Lövö för att ge min vän Ulf Söderbäck en bok. Ingen Ulf var hemma för han gick bort i januari. Det känns overkligt och hemskt. Ingen har sagt något och dödsannonsen var bara i Svenska Dagbladet.

Ulf var den snällaste människa jag har mött. Han hade jobbat på Norstedts förlag och hans insatser som korrekturläsare av mina böcker var oumbärliga. Och så kunde han plötsligt dyka upp med en flaska vin eller några tjeckiska öl som han var expert på. Han kunde också allt om veteranbilar och ibland valde han en sådan när han gav sig ut på vägarna. Ulf var en man som man kunde ge förtroenden. Han var kunnig och bildad och det var ett sant nöje att samtala med honom.

Men ibland drog han sig undan och isolerade sig på Lövö några månader. Han behövde den ensamheten och då fick man vänta ut honom. Plötsligt gjorde han sitt inträde i världen igen och det var som om vi hade träffats igår. Den här gången tyckte jag att det hade gått för lång tid så jag körde ut till Lövö. Men det var för sent. Han hade redan lämnat världen, men han lämnar aldrig minnet. I stor tacksamhet ihågkommen.

Föredrag 18 april på biblioteket

Föredraget om familjen Nilsson på Råsnäs blir den 18 april kl. 18 på Mönsterås bibliotek. Det handlar inte bara om deras tid på Råsnäs, utan även Habbestorp, Hammarglo, Ödängla, Mönsterås och Timmernabben. Temat är kanske något smalt, men man kan inte bara hålla föredrag om vykort och centrala Mönsterås, även om det lockar fler. Är man intresserad av bygden så vågar jag påstå att det här är ganska intressant.

Annonsen i Kommunkollen.

Nya planer för Mönsterås möter motstånd

Centerpartiets tapp på drygt 14 procentenheter i förra kommunalvalet i Mönsterås berodde, enligt partiets analys, huvudsakligen på den positiva inställning till vindkraft på landsbygden som partiet företrädde. Att tappet inte blev större kan förklaras av att det nya höghuset i hamnen, Måslorten, överlag har uppskattats av invånarna. Nu har partiet dragit sina slutsatser och beslutat om vad man ska gå till val på 2026.

-  Ja, vi tänkte bygga höghus, likt det i hamnen, på torget och vindkraftverk på Muddern, säger Mönsterås kommunalråd Andreas Kråkerumius och förklarar varför: - Därmed kan alla vara nöjda; succén i hamnen får en fortsättning på torget. Det blir en fantastisk vy för alla turister som anlöper hamnen.

- Men vindkraftverk på Muddern?

- Ja, hela marken är ju impregnerad med gifter. Så där kan ju ingen bo. Vad passar då bättre än en vindkraftspark på 70 verk, förklarar kommunalrådet.

- Men kommer de inte att hamna för nära bebyggelsen?

- Nja, det finns inga generella riktlinjer för det.

- Men här handlar det om bara 200 till 300 meter. De flesta experter menar att ett avstånd på ca 1000 meter är ett minimikrav.

- Förvisso, men vi har tänkt på det också. Alla som bor nära Muddern på Kuggås eller Ljungnäs kommer att få subventionerade öronproppar av kommunen, så i realiteten blir det inget problem.

Sverigedemokraternas ledare i Mönsterås, doktor Anusie Julafton Nilsson är inte lika positiv.

- Vi motsätter oss höghus på torget. Där vill vi i stället bygga en fattigstuga. Vi vill ha det genuint som det var förr. Där ska alla som inte ser genuina ut bo. Jag menar inte att de behöver se ut som om de kom från Nya Guinea eller Sudan för att få bo där, även om det underlättar. Det kan räcka med en lättare avvikelse från kritvit. Vi diskriminerar inte någon.

- Men vindkraftverk på Muddern?

- Vindkraftverk är en del av en världsomfattande konspiration. Om den västerländska civilisationen accepterar vind som energikälla, så är vi förlorade. Tänk när muslimerna bygger solceller i Sahara… nä nä. Centerpartiet mår inte bra. Men jag erbjuder mig härmed att genomföra grundliga läkarundersökningar på var och en som tillhör Centerpartiet i Mönsterås, särskilt kommunalrådet.

Hur man sänker en förening

Noterar att en förenings styrelse har en medelålder på 74 år (varvid en som är 59 år drar ner genomsnittet). Självklart ska en förening ta tillvara de äldres erfarenhet, så det handlar inte om att se ner på äldre. Men ska en förening kunna förnya sig och överleva på sikt är det förstås ohållbart.

Många föreningar har svårt att få tag på frivilliga för styrelseplatser, men det gäller inte den här föreningen. Jag vet i alla fall 3 under 60 år som har varit beredda att ta ansvar för olika bitar och som säkert hade kunnat bli aktuella för styrelsen efter en tid. Men de fick aldrig chansen.

Ska en förening överleva måste man ta in även yngre så att det blir dynamik. Och man måste förbereda och lära de yngre så att de kan ta över. På arbetsmarknaden förekommer åldersdiskriminering av äldre. Här är det tvärtom.

När det här styrelsegänget inte orkar mer så finns det inga inskolade som kan ta över. Och vilka ska sköta allt? Nej, man måste våga släppa kontrollbehovet. Annars är det total kris inom 10 år. Finns den insikten? Då borde man också agera utifrån det scenariot, sluta bevaka sina revir och sluta behandla människor som hot. Under drygt 20 år, minst, har föreningsmiljön varit osund med utfrysning som en strategi mot de människor som de inte tycker passar in eller inte kryper tillräckligt bra.

Man kan lära sig mycket av föreningslivet. Som hur man skapar framgång på ytan, men underminerar där under. Ballongen kanske inte säger pang, men sakta men säkert pyser luften ut. Tragiskt.

Mönsterås musikhistoria

Mitt föredrag om Mönsterås musikhistoria imorgon, lördag 25 mars, är tydligen öppet för allmänheten. Det var mer än vad jag visste, men det är ju bara bra. Så väl mött kl. 15.00 på biblioteket! Arr: Mönsterås Jazz- & Kammarmusikförening.

https://www.monsteras.se/event/monsteras-musikhistoria/

Allt har sin tid

Sedan jag slutade blogga om mitt liv för att enbart fokusera på historia så har antalet besökare på bloggen minskat med ungefär hälften. Många nyfikna kakmonster således. Men allt har sin tid. 

En del har kanske trott att min öppenhet bara har varit ett uttryck för allmän oförmåga att förstå mainstreamgränser mellan privat, personligt och offentligt. Inte alls. Det har varit ett högst medvetet val för att lyfta fram både det vi har gått igenom och för att aktivt arbeta emot de tabun och det hysch hysch som ännu till stora delar är norm när det gäller autism, samhällets bemötande och skolornas bristande förmåga att hantera det. Väldigt många, en del i all välmening, har hellre velat ha tystnad. Det skulle liksom tassas fram på tå. Särskilt skolorna ville gärna mörka. Men nu kan jag inte göra så mycket mer, utan tänkte unna mig lite vila efter 10 års legitimt försvarskrig. Och tro mig; att likna det vid ett krig är ingen överilad, drastisk formulering i affekt.

Jag vet att en del pratade strunt bakom min rygg och försökte framställa mig som någon slags bitter rättshaverist. Det är människor som saknar förmåga till empati och som förstås inte har haft en aning om vad vi har haft för kamp. Om någon vill kalla mig rättshaverist för den kamp jag tog för vårt barns rättigheter och människovärde...varsågod. Sämre kamp kan man ta.

Nu har det för all del inte blivit så mycket historia på bloggen sista tiden. Men jag föreläser och skriver mycket nu. Till slut faller pusselbitarna på plats.