Koppången

 

Den här kommer att inleda mammas begravning. Vackrare än så här blir inte folkmusik.

GIF:s hemmapremiär - Spel för 3 poäng, verkligheten gav 1

Hemmapremiären mot Glömminge/Algutsrum blev en tämligen ologisk historia, som så ofta i idrottens värld. Mönsterås borde sett till spel och chanser ha vunnit med ett par mål, men ölänningarna kunde åka hem med en poäng.

Efter GIF:s bleka premiär uppe i Löttorp så hoppades man ju få se andra takter i kväll. Och jag hade knappt hunnit fästa blicken på spelet förrän en Mönsteråsspelare stod helt fri med målvakten, men fick bollen utanför. Gräsmattan var inte i bästa skick och på konstgräs hade han satt bollen i nät. 

Faktum är att Mönsterås den första kvarten hade mer anfallsspel än man hade på hela matchen mot Böda, men det ville sig inte i de avgörande momenten.

Glömminge/Algutsrum skapade egentligen inte en enda chans under första halvlek, men lyckades få en straff efter en olycklig hand som var i vägen. Den förvaltade bortalaget med bravur, men nog kändes det snopet som hemmasupporter.

Lagen drog på sig var sitt rött kort under halvleken, och överlag drog GIF på sig alldeles för många kort under matchen. Snälla, se nu till att inte vinna kortligan i år igen.

I andra halvlek styrde Mönsterås spelet än mer påtagligt och borde ha gjort flera mål. Låt vara att Glömminge var ganska farliga på ett par hörnor och hade en boll i stolpen. Men Mönsterås låg på och i den 63:e minuten kunde Nyström kvittera till 1-1 efter ett riktigt fint skott.

Bara minuten efter tog Glömminge ledningen igen och jag får erkänna att jag inte riktigt förstod vad som hände. Som alltid så måste man vara extra vaksam när man just gjort mål, men det var man inte. Smart av Glömminge, slarvigt av Mönsterås.

Men det här var Mönsterås halvlek och med kvarten kvar sköt Tarek in kvitteringen.

Fler mål blev det inte. Mönsterås kunde ha gjort minst ett par mål till, men det fanns viss oskärpa i avsluten och sista passningen. Sedan var planen ganska knepig. Skriver inte det som en ursäkt, men det kan kanske förklara en del, dock för båda lagen.

Vi hade förstås behövt 3 poäng. Men spelet och inställningen lovar ändå gott inför framtiden. Det var helt enkelt en bra kämpainsats med flera goda intentioner i spelet. Extra beröm ger jag idag till Emanuel Svendsby och Gabriel Pålsson. Två urstarka grabbar som krigar sig framåt på banan med attityd. De får akta sig för korten, men den urkraft de står för är väldigt viktig när den kombineras med de andra spelarnas teknik. Ulvenhag Nyström blandar och ger lite än, men när han får till det är han bäst på plan. Ungdomarna tog steg framåt idag jämfört med matchen mot Böda och det är ju precis den utvecklingen man vill se.

Ny musik

Det var länge sedan jag skrev om ny musik, så ska skriva ifatt en del med riktiga recensioner. Ikväll blir det emellertid bara ett par låtar. Först ett spår från Morrisseys nya skiva  -  The monsters of  Pig Alley.  Sedan en av hans äldre låtar - Who will protect us from the police. Båda högst aktuella på lite olika sätt.

Namnen på de poliser som misshandlade mig

De poliser som för några veckor sedan trängde in i vårt hem, inte förklarade varför de var där, inte lämnade lägenheten när jag sa till dom att göra det och som sedan slet tag i mig utan att jag hotat dem, inför ögonen på min gråtande dotter, slet ut mig till polisbilen där misshandeln fortsatte tills de lyckats få på mig handfängsel, ja de heter David Isarve och Jacob Wetterling (enligt åklagaren).

Först begicks fel då de inte kollade upp adressen. Vi har sedan tidigare ett avtal med polisen att de ska kolla upp adressen och därmed veta att det är en NPF-familj där de ska uppträda så det inte blir drama. Det hade de försummat. Därefter hemfridsbrott då det inte pågick något brott i lägenheten. Och därefter misshandel av mig. Laglig misshandel enligt paragraf 10.

Jag har än idag ingen känsel i höger tumme upp till handleden och poliserna har ännu inte hört av sig för ett simpelt förlåt. Så stolta jävlar är dom.

Åklagaren vill inte gå vidare med ärendet, utan att ens ha hört mig, min fru eller min dotter. Så blir det i 99% av alla liknande fall, så inget underligt i sig. Så nu kommer jag att driva detta själv. Dels genom att skriva helt öppet om detta. För självklart ska inte poliser komma undan med att misshandla människor inom lagens råmärken när de inte är hotade. Och blir de inte juridiskt dömda ska de bli moraliskt dömda. Men först ska jag gå till JO och sedan väcka enskilt åtal. Om jag blir åtalad och dömd rör mig inte i ryggen. De vill säkert statuera exempel. Det viktiga är att fallet får uppmärksamhet, eftersom jag vet att flera familjer som lever under liknande omständigheter, också har råkat ut för den här typen av våldsamma poliser. Det sitter liksom i deras tjänsteutövningskultur. Och det är ju inte så konstigt eftersom vi bor i ett land där till och med de poliser som mördade Eric med Downs syndrom och leksakspistol frikändes juridiskt. Hur enkelt är det då inte att ge sig på en simpel pappa till ett barn med NPF.

Så hädanefter kommer jag att driva fallet efter eget huvud. Och så får jag ju säga som Strindberg: "Vi ses i nästa bok". 

Och skulle de väcka åtal mot mig så vinner de ju inget på det. Jag kommer vad som än händer fortsätta att berätta om vad som hände och vilka som gjorde vad. igen och igen och igen och igen. De har våldsmonopolet, men jag har orden. Inga böter eller fängelsestraff i världen kan tysta mig. Straffet för förtal mot poliser ligger på mellan böter och fängelse högst 6 månader. Vid grovt förtal högst 2 år. Det kan jag leva med om det leder till någon hjälp för andra i samma sits. Jag kommer ju ändå att fortsätta skriva på samma sätt även efter en ev dom och min bok kommer ju att säljas eftersom jag trycker den privat. Det blir mycket jobb för dem om jag ska ställas inför rätta gång på gång. Och spärrar de in mig finns det andra som kommer att sprida exakt samma berättelse men mer anonymt. Så hur de än vänder och vrider på det så förblir kejsaren naken.

Det finns säkert de som tror att Nilsson bara är stor i orden och inte löper linan ut, men jag kan försäkra att så inte är fallet. Visst kan jag ibland fastna i vissa saker som gör mig arg och frustrerad, men missta inte det för ogenomtänkt affekt. Men nu när jag inte har några omyndiga barn och är "arbetslös" så finns inte den sortens hänsyn att väga in. Jag skulle i princip ha det lika bra bakom lås och bom några månader. Då slipper jag Arbetsförmedlingens stress och hets.

Parentation för mamma

Idag var det parentation för mamma i kyrkan. Tacksam att pastor Benjamin tog sig tid att ge en berättelse om mamma där han fick med både hennes sociala rötter, kristna tro och personlighet. Pastorn utgick från den text han fått från mig och Jan. Och vi var noga med att det inte skulle vara en tillrättalagd historia, sådana man ibland kan läsa i tidningarna.

Mamma föddes 1942 i Rockneby där pappa Jarl och mamma Stina var statare. Nästan varje år innebar en ny flytt.

När statarsystemet avvecklades fick Jarl jobb på batterifabriken i Fliseryd och familjen kunde skaffa sig en stuga i Mjölerum som blev en fast punkt i tillvaron. Även om det var fattigt där också med 9 barn i syskonskaran, så blev livet bättre.

Mamma hade lätt för sig i skolan, men det fanns inga resurser för att studera vidare, så mamma började redan vid 14 års ålder arbeta på en plastfabrik i Mönsterås för att senare få arbete hos Gardinherman.

När hon var 19 år gifte hon sig med Kurt som var ungdomskärleken. Tillsammans fick de Jonny och Jan och Solvig blev då hemmafru.

Som mamma var Solvig kärleksfull med en förmåga att sätta gränser på ett klokt sätt. Mamma var närvarande. Det var moderlig omsorg, doft av nybakade bullar och såpa efter renskurade golv.

Mamma var mån om att vi skulle lära oss rätt och fel. Hade man gjort något dumt fick man be om förlåtelse. Fick man däremot kritik för sin personlighet stod alltid mamma upp till ens försvar. Den personliga integriteten var viktig. Mamma levde sina värderingar. Det hon sa visade hon också i sin livsgärning. Inte minst på det sättet var hon ett föredöme för oss barn.

Mamma fostrades in i den kristna tron redan som ung. Föräldrarna kom från det gammalkyrkliga Södermöre och mamma konfirmerades i Fliseryds kyrka 1958. Det var en stabil tro fast förankrad i stenig mull. På 1970-talet fick mamma ta del av nya erfarenheter i tron via Pingströrelsen och gick med i Mönsterås Filadelfiaförsamling.

Nu levde mamma upp, fick nya vänner och fick dela med sig av sin fina sångröst i såväl duo som kör. Mamma var mån om att vi barn skulle lära känna Jesus och vi fick lära oss betydelsen av att be.

Samtidigt fanns en stor generositet. Vi barn fick vara med både i Pingstkyrkans och Svenska kyrkans verksamheter.

Det skulle komma prövningar och mörkare tider även för mamma då Gud fick bevisa sin nåd och trofasthet. Guds omsorg visade en väg även genom prövningens stund.

Mamma var med sin livserfarenhet en mycket god lyssnare. När det blev mörka tider för andra, vände de sig ofta med förtroende till mamma.

Ett särskilt drag i mammas personlighet var den småländska envisheten. Mamma gav aldrig upp. Hon kunde säkert upplevas som lite jobbig när hon satte den sidan till. Men hon hade lärt sig att den också var en gåva som rätt nyttjad ingav respekt i den här världen.

Solvig fick också bli farmor och bättre farmor kunde inte Hilja få. Vissa perioder sprang Hilja dit nästan varje dag och lekte och spelade spel.

Mamma var genom sitt liv och i all sin mänsklighet ett föredöme för oss barn. Hon visade på hur man kan förvalta livet klokt och kärleksfullt i ljusa tider men också hur förtröstan på Gud, envishet och personlig integritet var en väg genom livets svåra passager.

Den sista tiden var full av sjukdom, men mamma var en kämpe som in i det sista visade vem hon var, och som även de svåra dagarna blev ett föredöme för oss barn.

Till parentationen lästes också Psaltarpsalm 27:

1 Av David.

Herren är mitt ljus och min frälsning,

för vem skulle jag frukta?

Herren är mitt försvar,

för vem skulle jag vara rädd?

2 När de onda kommer emot mig

och vill uppsluka mig,

mina motståndare och fiender,

då skall de själva stappla och falla.

3 Om en här belägrar mig

fruktar ej mitt hjärta.

Om krig bryter ut mot mig

är jag ändå trygg.

4 Ett har jag begärt av Herren,

det längtar jag efter:

Att få bo i Herrens hus

i alla mitt livs dagar

för att se Herrens ljuvlighet

och betrakta hans tempel.

5 Ty han håller mig gömd i sin hydda på olyckans dag.

Han beskyddar mig i sin boning,

han för mig upp på klippan.

6 Nu kan mitt huvud höja sig

över mina fiender runt omkring mig.

Jag vill offra jublets offer i hans hydda,

jag vill sjunga till Herrens ära och lova honom.

7 Hör, Herre!

Jag höjer min röst och ropar,

var mig nådig och svara mig.

8 Mitt hjärta tänker på ditt ord:

"Sök mitt ansikte!"

Ja, ditt ansikte, Herre, söker jag,

9 dölj inte ditt ansikte för mig.

Driv inte bort din tjänare i vrede,

du som har varit min hjälp.

Släpp mig inte, överge mig inte,

du, min frälsnings Gud.

10 Om än min far och mor överger mig,

tar Herren emot mig.

11 Visa mig, Herre, din väg,

led mig på en jämn stig

för mina förföljares skull.

12 Överlämna mig inte åt mina ovänners illvilja,

ty mot mig uppträder falska vittnen som andas våld.

13 Jag är viss om att få se Herrens godhet

i de levandes land.

14 Hoppas på Herren,

var stark och frimodig i ditt hjärta,

ja, vänta på Herren!

Skärmdumparnas mysterium närmare en lösning

Nu har polisen svarat att det inte var de som tagit skärmdumparna från mitt FB-flöde. Det var således någon av mina FB-vänner som tog skärmdump på dels en rimdikt om polisen, dels ett inlägg där jag planerade för inköp av nytt lås, försvarsspray och luftpistol (alla helt 3 lagliga inköp i Sverige).

Jag har nu 1. frågat polisen på vilket sätt de ansåg dessa skärmdumpar från en privatperson var relevanta för orosanmälan, samt 2. bett att få veta vem som skickade in skärmdumparna. Det bör ligga inom de rättigheter vi har att få veta det. Sedan kan skärmdumparen ha skickat in anonymt och då är det svårare. Men likväl...vad har de två skärmdumparna med helt lagligt innehåll för relevans för en orosanmälan som polisen gjorde av helt andra skäl? Det här samhället är sjukt på riktigt.

Varför ber inte poliserna mig om ursäkt?

Varför ber inte de poliser som misshandlade mig om ursäkt? Ett enkelt förlåt? "Vi förstår att ni har en svår situation. Vi glömde att göra bakgrundskontrollen som vi ska göra. Vi förklarade inte vad vi gjorde i ditt hem, svarade inte på dina frågor och lämnade inte lägenheten, utan utsatte dig för våld som var helt onödigt och hade kunnat undvikas om vi läst på bättre och haft lite mer vett i huvudet och förklarat vad vi gjorde där."

Ett enkelt förlåt. Det borde alla klara. Även de som blivit indoktrinerade i polishögskolan. Ni vet var jag finns. Det är bara att höra av er. Ni har haft 3 veckor på er nu. Annars får jag väl säga som Strindberg: "Vi ses i nästa bok". Och med tillägget - i domstol. Notera att detta inte är något hot, utan helt vanlig information utifrån de val jag kommer att göra. Jag tillämpar inte "öga för öga, tand för tand", även om det hade varit det mest rättvisa. Jag öppnar istället upp för en försoning - ett enkelt förlåt. Kom igen grabbar....försök...lite till...ni klarar det....fööö....förl....snart är ni där!

Namnen på de poliser som misshandlade mig

Vill du veta namnen på de poliser som misshandlade mig natten mellan 20 och 21 mars så ska det vara offentlig handling. Begär namn och tjänstenummer, samt ange mitt namn och Mönsterås. Det är bara vid hemliga specialuppdrag som det inte är offentlig handling. Jag har beställt handlingen nu eftersom jag vill veta vilka som överföll mig i mitt eget hem och vilka jag ska stämma. Viktigt att veta vilka som faktiskt misshandlade mig, så att det inte bara blir något diffust som "polistjänsteman" eller "myndighetsperson". 

Min mors bortgång och snart väcker jag åtal mot polisen

Idag har min bror och jag träffat pastorn och i morgon ska vi träffa begravningsbyrån. Det tickar på och man gör det man måste.

I övrigt har jag förberett en stämningsansökan gentemot de två poliser som misshandlade mig. Om åklagaren lägger ner ärendet, vilket de gör i 99% av sådana fall med hänvisning till paragraf 10 som ger polisen rätt att misshandla vanligt hederligt folk, så har jag två alternativ. Jag kan antingen föra ärendet till JO eller väcka enskilt åtal mot polisen. Vi får se vilket jag väljer. Kanske JO först. Visserligen lär jag förlora  juridiskt och göra en ekonomisk förlust, men det kan det vara värt bara för att uppmärksamma polisvåldet mot familjer där det finns NPF. Vid en ekonomisk förlust finns ändå inget de kan ta från mig. Det är bara att göra ett äktenskapsförord i god tid innan där min fru får allt jag äger. 

Givetvis kommer jag också att namnge de poliser som misshandlade mig. De får förstås stå för det de gjort även om de frias från misshandel juridiskt. Då blir det förstås förtalsmål mot mig, men vad gör det mig? Absolut noll och ingenting. Poliser som missköter sig på detta sätt ska få skämmas. Och då får den här typen av våld ännu mer uppmärksamhet, vilket är det yttersta målet. Vad jag sedan får för straff för det är helt ointressant. Inget biter liksom på mig.

Min mors död var väntad, men likväl sorglig. Men mamma stod alltid upp för rätt och fel och den lilla, utsatta människans intergritet. Det ger mig kraft och mod att driva detta mot polisen in i det sista, mitt i den sorg som nu sänkt sig över hemmet.

Min mor har fått flytta hem

Min mor har fått flytta hem. 8/7 1942 - 4/4 2026