"Ge inte ditt hjärta till någon som behöver en hjärna." Tror det var Strindberg som sa det. Och det ligger väl mycket i det. Man ska aldrig ge människor förtroenden som de inte kan hantera. Det gäller på alla livets områden. Men hur ofta slarvar man inte med det. Det är så lätt hänt och förr eller senare kan det alltid vändas emot en. Såg att Ingegerd Wessel släppt sin debutskiva i en andra upplaga. Kul! Jag skrev om den skivan för några år sedan och den står sig bra än. Köp den gärna! Någon ville jag skulle kommentera den nya regeringsbildningen och januariöverenskommelsen. Egentligen är den inte värd en kommentar. Den är en typisk svensk samförståndskompromiss, något som vi hållit på med i det här landet sedan mitten av 1500-talet. Dessförinnan slog man ihjäl varandra istället. Så det är bara en fortsättning på den gamla samförståndsandan. Visst höll man på med ett psykologiskt spel innan, men som så ofta landar man i en kompromiss för att slippa något ännu värre. Det är därför vi aldrig haft inbördeskrig i Sverige i modern tid. Det liberala inflytandet kan kanske dämpa det värsta av sossarnas förmynderiattityd. Så mycket mer har jag inte att skriva om. Två glas vin och På spåret väntar. Veckans låt blir en klassiker med Ratata.
Har forskat några dagar och det är alltid stimulerande när man får blodad tand för något igen. Lär återkomma till ämnet. Forskarfynd och bokfynd är något som man blir genuint glad för. När jag var yngre gjorde man ju mest skivfynd. Älskade stå i skivbackarna på Domus skivadelning i Kalmar. Den där som låg nere i källaren. Dom hade allt, även den mest udda musiken. Musiken har alltid haft en central plats i mitt liv, men det är sällan man får tid att upptäcka något nytt. Här bjuder jag på en härlig pärla med Delillos.
Den kommande deckaren kommer att bli det mörkaste jag skrivit hittills. Det sa jag om förra också och den blev nog inte så svart ändå. Nu finns det givetvis inget självändamål att skriva om livets skuggsidor, men på något konstigt sätt är det nog dit många av oss författare dras. Researchen har varit oerhört krävande och påfrestande den här gången och jag får nog säga att jag ångrar den. Eller på ett sätt inte för den ledde fram till något som kommer att betyda något på riktigt. Over and out
Får väl försöka ge ifrån mig ett livstecken. Bokskrivandet går lite på sparlåga just nu. Ska väva in en ny delhistoria i deckaren som jag absolut vill få med och det är svårt. Och känsligt. Min nya bok som jag skrev på uppdrag av hembygdsföreningen är i alla fall tryckt nu. Omslaget skulle möjligen ha varit mer centrerat, men sådant råder jag inte över. Men det är en mariginell anmärkning. Är mycket nöjd med hur tryckeriet i Oskarshamn löste uppgiften. Boken i sig har ju hembygdsföreningens byggnader som tema, vilket gör att det kanske inte finns någon annan given röd tråd. Med det sagt är jag ändå tillfreds med den. Är man nyfiken på den lokala historien så utgör den en liten pusselbit av ett oändligt stort pussel.
Någon tyckte jag skulle ha med mer kärlek i mina deckare. Nej, det vill jag inte ha. Alvar är en ungkarl och hanterar det så gott han kan, dvs inte alls. Odugligt och tafatt. Så ska det vara och förbli. Ska man skriva om kärlek på ett djupare plan så ligger det nog bortom min horisont. Det är alldeles för komplext. De kärleksskildringar som förekommer i underhållningslitteraturen är dessvärre ofta så triviala att det blir helt meningslöst. De utgår hela tiden ifrån en från ovan given fysisk attraktion som bara dimper ner som magi. Där finns inte ens en föreställning om att kärlek faktiskt också handlar om någon slags gemenskap utöver den fysiska. Ja, att andra dimensioner som intellektuella och livsstilsrelaterade kan komma före den fysiska attraktionen, eller rent av orsaka den. Man blir bara trött på det och jag vill inte ge mig in på det. Söndagen är egentligen den första dagen i veckan. Gud vilade på den sjunde dagen, vilket blev människans första hela dag. Traditionellt sett börjar alltså veckan med vila. Man vilar för att samla kraft för arbetet. Numera vilar man efter arbetet. Jag föredrar det gamla tänkandet. Likväl - ha en trevlig helg! Vi ses säkert igen. Fredagslåten blir två. Först min andra favorit med Bon Iver. Den första återfinns i förra inlägget.
Den andra låten blir denna underbara liveversion med The National.
Jag känner mig ledsen och jag har svårt att skriva då. Ilska eller entusiasm är drivkrafter som jag kan forma till ord, men inte det här. Män är per definition inte ledsna. Jag kan inte hantera den känslan och den går djupt. Och utanför min familj är det väl ingen som tar det på allvar. Alla andra får vara nedstämda, deprimerade, ha gått in i väggen, gråta hela dagarna. Dom betraktas som föredömen när dom berättar om det. Om jag säger något liknande, så hoppar man snabbt vidare till temat för nästa föreläsning. Ändå är jag stark. Jag har inget val. Min mor gav mig en botten. Vi har haft en del konflikter under åren, men det beror på att vi är för lika. Envisa, kräver sanning och äkthet. Nå min ledsenhet handlar inte om kemiska substanser som fattas i hjärnan. I den meningen saknas nog inget. Det är livet bara som är svårbegripligt. Jag mår genuint dåligt av mycket jag har mött i livet. Dom värsta människorna finns och dom väntar bara på det svaga bytet. Snart kommer min nya bok som jag skrivit för Stranda hembygdsförenings räkning. Den handlar om föreningens museala byggnader. Just nu är den färdig på tryckeriet och ska levereras. Är nöjd med hur den blev. Bon Iver. En av få artister/grupper som betyder något för mig numera. Här en av de vackraste sångerna jag vet i en fantastisk liveversion. Ibland orkar jag inte ens lyssna på den. Det blir för starkt.
En dryg veckas ledighet kan vara skönt och ibland även av nöden befogad. Idag drabbades jag ännu en gång av den där mystiska arytmin som jag fick i våras. Denna gång höll det dock bara på någon minut så jag brydde mig inte om att åka in till sjukhuset. Förmodligen är det stressrelaterat, samtidigt som jag har en infektion i kroppen. Läkaren i våras sa att jag troligen var utbränd efter alla år under hård press pga skolsituationen. Jag är benägen att hålla med.
Vann ett trevligt vykort på Tradera häromdagen. Det är skrivet av en man som snart skulle få ny adress i Chicago. Riktigt roligt kort. Vyn är dessutom historiskt intressant och visar Sjögatans och norra hamnens betydelse för virkeshandel och fiskmarknader. Daterat 1910.
Julmusik är ofta lite för kletigt för min smak, men tre sånger ska jag dela. Önskar en trevlig helg!
Kommunfullmäktiges sista möte för i år. Utdelning av årets stipendier. Miljöstipendium, ungdomsledarstipendium, folkhälsostipendium, kulturstipendium och träbyggnadspris. Därtill blev vi bjudna på mat. Trevligt evenemang och stämningen mellan politikerna verkade god. Här hade man nog snickrat ihop en regering på mindre än en timme. Hörde att det för första gången fanns en vakt på plats. Beakta att det också var mitt första kommunfullmäktigemöte. Orsaken till vaktens besök var troligen att SD hade hört om att jag skulle vara där och begärt förstärkning. ;-D
Somliga gör allt för att hitta den där sprickan i fasaden
hos andra, eller så vill de så gärna se diskrepansen mellan den perfekta ytan
och hur det egentligen är. Precis som om det vore hyckleri att ha en fasad som
inte helt överensstämmer med hur livet verkligen ser ut. Men det är inte
hyckleri, utan bara självbevarelsedrift. Ingen lever
helt öppet och genomskinligt. Det skulle aldrig fungera i en värld där allt för
många letar svagheter och brister.
Försöker summera året som snart gått. Det tjänar kanske inte
mycket till, men det är ett sätt att försöka få perspektiv.
2018 blev väl i en mening det lugnaste året på länge. Skolan
är det som tar mest energi och den där tiden för återhämtning finns egentligen
inte. Lugnet beror ju på det arbete vi lägger ner. Det infinner sig ju inte
utan stora ansträngningar. En del lärare svarar inte ens på mejl där nere. Borde betraktas som tjänstefel och ytterligare något jag måste ta itu med inför sista terminen. En fungerande kommunikation är A och O för oss som har barn med särskilda behov. Annars är det förstås så att lärande är ett livsprojekt och det mesta lär man sig genom egna studier utanför skoltid.
Det relativa lugnet till trots har jag känt mig något mer nedstämd än
vanligt. Lite smått melankolisk har jag väl alltid varit, men det här smyger
sig på lite mer än jag vill. Men det är alla år av kamp som till slut tar ut
sin rätt och allt man samlat på sig sipprar upp till ytan. Var och varannan
vecka kan man läsa artiklar i tidningarna från moraliserande människor som
menar att vi föräldrar ska sluta skylla på skolan och andra instanser och
istället ta eget ansvar. Tja, är det något vi har gjort alla år, så är det just
att ta ansvar. Men vare sig skolan eller landstinget har varit närheten av de
lagstadgade insatser som vi har rätt till enligt det samhällskontrakt vi i
demokratiska former beslutat om. Så när människor som lever under helt ”normala”
omständigheter försöker tala om för oss andra hur vi egentligen ska vara, så
blir det bara patetiskt. Men som förälder får du aldrig bekräftelse annat än
från andra föräldrar som är i samma sits. Man blir med åren en tämligen tuff
cowboy. Livet är alltid mer eller mindre en krigszon bildligt talat.
På det yrkesmässiga planet känner jag mig ganska tillfreds. Jag
har skrivit en bok om de museala byggnaderna i Elgerum och på Nynäs på uppdrag
av hembygdsföreningen. Den är på tryckeriet och kommer i bokform framåt januari/februari. Även om den är skriven på uppdrag är jag stolt över den. Jag har
verkligen gått till källorna och gjort vad jag har kunnat.
Annars är det ju föredragen som jag brinner för mest. De två
nyskrivna för i år var "Mönsteråskvinnor under 400 år" och "Hus och människor i det
gamla Mönsterås". Det första om kvinnorna kändes viktigt och fyllde en
kunskapslucka. En del har sedan frågat om jag inte kan hålla ett motsvarande om
männen. Jo, visst kan jag det. Frågan är bara varför när det räcker att läsa
Mönsteråsboken från 1963 som till 98% handlar om just män. Men föredragen går bra och ger fulla lokaler och mer än så.
Under året blev jag också utsedd
till kommunens kulturstipendiat med motiveringen "För
sitt fängslande berättande och skrivande i en rad olika kategorier så som
kulturhistoria, deckare och allmän humaniora. Jonny får oss med sin humor och
skarpsinnighet att leva oss in i tänkvärda, och ibland dråpliga historier."
Min första
reaktion var typisk svensk. Inte jag. Det finns andra som förtjänar det bättre.
Och genast for ett tiotal personer och en hårdrockgrupp genom mitt huvud. Men efter en
stund tänkte jag att va fan. Dom vill ge mig det här och jag har trots allt
jobbat en del för kulturen under många år under pressade omständigheter. Så jag
ska ta emot det i fullmäktige den 17 december. Egentligen gick det bra å yrkets vägnar redan på Växjötiden. Vill minnas att jag hade 4,98 i betyg av 5 när studenterna fick säga sitt om mig som lärare på högskolan. Det var självklart att man utsatte sig för den öppna prövningen efter en kurs. Gör dagens lärare på grundskolan samma? Men självklart är dagens framgångar en liten revansch när jag betänker alla som dömde ut mig under barn- och ungdomsåren.
Igår var det Finlands självständighetsdag, vilket ju har en konkret betydelse i vår familj. Så varför inte lite ädel finsk rock så här dagen efter.
Häromdagen gick min nya bok som jag skrivit på uppdrag av Stranda hembygdsförening till tryckeriet. Har redan sett ett provtryck och det blir nog bra.
Hembygdsföreningen har ju en minst sagt anmärkningsvärd medlemsutveckling. Visst är det kvalitativa arbetet viktigast, men nog är det roligt att så många vill stödja föreningen genom medlemskap.
Mer blir det inte idag. Önskar läsekretsen en trevlig helg!
Det är onekligen dålig tajming när man lyckas bli tokförkyld dagen innan ett föredrag. Som väl var höll rösten och näsan tog mirakulöst nog paus den dryga timme jag höll på. Därutöver var det mer än fullsatt och trevlig, engagerad publik. Då får man vara nöjd och tacksam trots att elaka virus gjorde sitt bästa för att sabotera. Det var årets sista föredrag och det behövs en liten paus. Nu tar en del skrivande vid och det kommer att kräva sitt.
Hemma ska det också bli full fart på skrivandet nu. Det är dags att fokusera mer på nästa deckare. Intrigen är ju skissad och klar i stora drag, bokens teman genomtänkta och persongalleriet upptecknat. Dags att mer målmedvetet skriva varje kapitel. Det är roligt i början innan man måste gå tillbaka och finslipa varje liten formulering. Då blir det mer kämpigt. Men jag kan inte jobba på annat sätt. Jag har svårt att förstå hur en del författare kan skriva i ett flöde som de sedan inte ens redigerar. Det behöver ju inte nödvändigtvis vara slarv. Är man tillräckligt skicklig kanske man kan ha en sådan arbetsprocess. Den här hösten har jag känt mig tröttare än vanligt och det är ganska enkelt att analysera ursprunget. Det är betydligt svårare att bli av med den eftersom den innehåller posttraumatisk stress i kombination med viss nedstämdhet. Kanske dags att försöka börja gå lite promenader och se om den vägen kan leda mig upp ur trötthetsträsket. Mönsteråsdiktaren Roland Flemk har kommit med en ny dikt- och sångsamling. Jag återkommer när jag har läst den. Boken kan köpas hos Ankarstens på Storgatan i Mönsterås för 150 kr.
Varför går det så segt med klimatfrågan? Frågan är förstås komplicerad men svaret kan kokas ner till två delar: 1. Det finns fortfarande mycket pengar att tjäna på miljöfarlig teknik (olja, kol etc). Det räcker inte med lite koldioxidskatter och tro att marknaden ska lösa allt själv. 2. På en folklig nivå så vill människor i allmänhet inte betala priset i form av ändrad livsstil. Om ett parti vill höja skatten på bensin så börjar folk ropa "extremister" om det partiet, när vi egentligen skulle behöva göra 100 gånger så mycket som det partiet vill. Olja och kol har skapat välstånd. Det välståndet vill man inte riskera. Ganska enkel psykologi. Men huvudfokus borde ligga på Kina, Indien och USA och deras förödande kolkraftsberoende. Sanningen är att hela industrisamhället var ett gigantiskt historiskt misstag där man inte i tid lyckades förutse konsekvenserna. Återvänder till den genuina musiken. Esbjörn kan man alltid lita på.
Det är 10 år sedan jag startade den här bloggen. Numera för den en något tynande tillvaro även om jag försöker hålla den vid liv med minst ett inlägg i veckan. Kan inte riktigt förstå hur jag orkade skriva om så mycket de första åren. Å andra sidan skrev jag inga böcker då och skolan hade inte gnagt sönder själen så mycket än på den tiden. Hur som helst ska jag kanske någon gång påminna om varför bloggen skapades. Det fanns nämligen en specifik bakgrund. Apropå skolan så har jag anmält Parkskolan till Skolinspektionen. Det har man nog inget för, men man måste ibland göra en markering. De har brustit i sitt tillsynsansvar och skolan tillstår själv "olyckligt agerande" från deras sida. I bästa fall kan rutinerna bli bättre, men i grunden handlar det förstås om resurser och attityd. En vecka med ryggskott är genomliden. Klarade i alla fall av att hålla ett föredrag på PRO i måndags och stå på benen. Men det är mycket krypande och böjande av kroppen i kusliga positioner när man ska koppla ihop dator med projektor och eluttag. Om någon timme väntar Dick Harrison i Parkskolan. Ryser av obehag varje gång jag tvingas ner dit, men aulan är ju en nostalgiklassiker. Och Dick är en briljant föreläsare. Sveriges grundande ska det handla om. Själv har jag bara uppträtt där med min gitarr, men det kan vi ta en annan gång. Mina notpapper flög iväg från notstället mitt under stycket vi spelade, men jag hade som väl var lärt sig det hela utantill. Hatade noter redan då och tog hellre ut det på gehör. Vill ni höra fler föredrag så får ni gärna komma till hembygdsgården den 4 december då jag föreläser på temat "Hus och människor i det gamla Mönsterås." Tid 18.30. Se annons på föreningens hemsida och i kommande Kommunkollen. Noterar att det nya skällsordet i Sverige tycks vara "vänsterliberal". Jag vet nog värre saker man kan vara. Ungefär 10 miljoner värre saker närmare bestämt. Efter Dick Harrison blir det till att som seden bjuder avnjuta två glas vin och kanske skriva några rader på kommande bok. Veckans låt blir en låt med bandet Felt som väl ingen lär ha hört tala som, men dom var bra på sin tid.
