Fredags-mood

Läste att allt fler företag anställer så kallade "mood managers" som ska lätta upp stämningen på arbetsplatser medelst grillaftnar, våffelfrukostar och hurtfriska mejl.

Det skulle ju passa en muntergök som undertecknad som hand i handske. Kan man anställa en för hemmabruk också? Skämt åsido. Galenskapen har nått en ny nivå. Inte ens Gud har försökt sig på att bli min "mood manager".

Några ungar hade kraschat lilla rutan vid vårt garage med en fotboll. Det fick mig att le. Det är så här det ska vara. Ungar ska inte sitta inne vid sina mobiler hela dagarna. De ska vara ute och leka, spela fotboll, busringa på dörrar, palla äpplen och kanske krascha nån ruta ibland av oförsiktighet. Så var det på min tid och den tiden var bra. 

Några har frågat om de kan köpa den nya boken om NJ & Anna Nilsson på Råsnäs och stiftelsen som fått sitt namn efter den. Den här gången är jag bara författare och säljer inte böckerna. Exakt när stiftelsen börjar sälja den är i nuläget inte klart, men vi ska ha ett litet boksläpp med föreläsning framöver. Det ser ut att bli efter sommaren.

Kollat in medlemsstatistik för FB-gruppen "Mönsterås historia" de 8 år den funnits. Mycket bra tillströmning och en hel del diskussioner. Närmare 1 600 medlemmar nu.

Vann Tonix singelskiva om Kalmar FF häromdagen. 1975.  En raritet som kostade en rejäl slant.

Den 16 juni kl 18 håller jag föredrag hos Sandbäckshult-Hornsö historiska förening. Temat blir hur järnvägen påverkade Sandbäckshult och Mönsterås och relationen mellan orterna.

Fredag betyder två glas vin, skrivande och ny musik. Svenska Deportees har släppt en ny singel - Arms. Enkel ackordföljd men makalöst snyggt och duktiga musiker. Morrissey är på gång med en ny singel (hela skivan är inspelad). Än kan man bara höra den i liveversioner, men i väntan på studioversionen får det duga. Morrissey har gjort en riktigt catchy låt, kanske den bästa sedan 2004. Skulle till och med kunna bli en hit om inte radiostationerna vore så musikaliskt tondöva.

Boken om Nils Johan och Anna Nilsson på Råsnäs har kommit

Har hämtat några författarexemplar av den nya boken/skriften i kommunhuset. Boken är skriven på uppdrag av stiftelsen "NJ & Anna Nilssons minne", som på något sätt lyder under kommunen. 

Berättelsen handlar framförallt om de människor som har gett namn åt stiftelsen och i någon mån om deras dotter, samt hur stiftelsen kom till. Bokens tema är ju smalt men jag har försökt sätta in skeendena i sina historiska sammanhang såväl lokalt, regionalt och nationellt. Därför blir boken också en berättelse om bygden och tiden. 

Det svåraste med boken har varit bilderna och utformningen där jag saknar kompetens. Det märks, men kunde ha varit värre, så jag är nöjd med helheten. Även om det alltså inte är en kioskvältare, så blir det föredrag med boksläpp framöver. Hinner vi inte i maj blir det efter sommaren.

Liket lever

Det har gått ett år och tre månader sedan familjen hade corona. Det enda som dröjt kvar är försämrat korttidsminne och sovtrötthet dagtid. Men liket lever i alla fall. En del saker blir gjorda. 

Igår höll jag äntligen ett föredrag igen. Denna gång ett helt nyskrivet ute på Kronobäck på temat "Kronobäck och den nya tiden". Det blev långt och svettigt men jag trivdes bra. Med så kunniga och intresserade åhörare blev det ett roligt möte där jag också fick lära mig mycket. Jag har nog aldrig besökt en förening där så många har så stora specialkunskaper.

Den 29 april är den nya boken färdig på tryckeriet. Den har jag skrivit på uppdrag av Stiftelsen NJ och Anna Nilssons minne. Den handlar om kvinnan som skapade stiftelsen och hennes föräldrar. Troligen blir det ett offentligt gratis boksläpp med föredrag i maj. I värsta fall efter sommaren. Men det blev en bok och det känns bra.

Jag har börjat dricka kaffe igen efter ett par års uppehåll. Men dricker numera bara en kopp om dagen. Vid sällsynta tillfällen två. Eller tre.

Jag vann en fin tavla av Folke Lundgren på auktion. Den föreställer enligt Folke norra Mönsteråsviken 1922. Men var? Är det den gammelgamla bron vid Herrholmarna? 

Dags att ta kväll. Blir två glas vin och musik. Teve tittar jag nästan aldrig på. Ny skiva med Orville Peck. Den är fantastisk! 

Dagen demokratin dog

Läste att det finns män som är ”incel”. Det innebär att de i princip hatar kvinnor eftersom ingen vill ha dem. I alla fall har de fått för sig det. Det var ingen som ville ha mig när jag var yngre. Inte blev jag bitter för det. De flesta kvinnor ville förstås ha män som erbjöd något helt annat än samtal om de senaste fynden i släktforskarrummet eller Lars-Olof Larssons senaste historiebok. Ska man generalisera, vilket kan vara roligt ibland, så valde tjejerna/kvinnorna mellan två sorters män. 1. Muskulösa lite småfarliga typer med bil. Det lockade tydligen. Idag har de i regel enorma magar på grund av på tok för många öl. Inte så häftigt längre. 2. Om inte den sorten dög så lockade alltid de välartade med trygg ekonomi och svenssonliv. Drömprinsidealet som gav trygghet. Villa, två ungar, fina semestrar. De är i regel gifta än eftersom de fick vad de ville. Låt vara att en del förkvävs under vådlig tristess. Men inte blev man incel för detta. Det var bara att gilla läget och hitta sin egen väg.

För ett par veckor sedan var jag på Munken och såg evelyne. Mycket bra spelning. De äger scenen numera. Bra stämning var det också. Satte mig ensam vid ett bord och det dröjde inte länge förrän jag var i samspråk med några sportentusiaster. Det är ytterst sällan som det blir bråk på den typen av arrangemang i vår bygd.

Min kommande lokalhistoriska årsbok börjar ta form. Jag har fler artiklar än vad som får plats, så det ska bli en spännande utmaning att göra urvalet. Det ska bli en bra balans mellan olika tider och teman och platser, mellan skeenden, händelser och historiska gestalter från olika samhällsgrupper. Funderar också på en lämplig titel och en bra utformning. Om jag inte har sagt det så får alltså även Ålem och Fliseryd vara med, utöver Mönsterås.

Nu tar jag helg! Van Morrison har inte släppt något bra sedan 1997 och mästerverken kom ännu tidigare. Därför är det roligt att hans nya singel faktiskt är riktigt bra. Visst, den har kanske ingen energi, men jag älskar hans lakoniska upprepande av I´m pretending tillsammans med den totalt ohippa och enkla instrumentaliseringen. Sedan Attentats nya punklåt - Dagen demokratin dog.

Sanering av livsmedelsmarknaden

I Mönsterås har invånarna vant sig vid att två butikskedjor delar på livsmedelsmarknaden. Men nu väntar nya tider.

– Två stora butikskedjor är en för mycket på en så liten ort som Mönsterås, säger Algots seniora rådgivare Ingemund Rödfödd.

Coops nygamla chef för Mönsteråsavdelningen, Polle Pelofsson, nickar instämmande och tillägger: – Nu slipper vi överetablering. Vem minns inte Skepparns livs i hamnen på 80-talet som vi tack och lov lyckades bli av med eftersom deras kyldisk var placerad i ett rum där den inte fick vara. Det var min partikollega Sten Norrberg i Byggnadsnämnden som kom på att kyldiskens placering bröt mot lagen. Rummet användes ju till något det enligt detaljplanen inte var tänkt för. Alla kloka krafter här i bygden gick ihop och gjorde en sanering av livsmedelsmarknaden och nu är det dags igen. 

– Vad kommer att hända med de två butikslokaler som finns idag?

– Lalle tog ju över gamla Algots vid Torggatan, så jag tänkte han kunde ta över nuvarande butik också. Han ska öppna ”Lalles Leende Likbilar” i ena halvan. Resten ska bli lägenheter för de villaägare som förlorar sina hem, säger Ingemund.

– Förlorar sina hem? 

– Ja, vi ska riva Konsum och bygga en ny butik som ska sträcka sig ända från Åsevadsgatan bort till gamla Algots vid Torggatan. Då måste vi riva några av villorna som ligger i vägen för projektet. Vi har redan fått rivningslov. Och de som bor där idag får flytta till Algots nuvarande lokaler. Gratis!

– Blir det några andra nyheter som Mönsteråsarna kan glädja sig åt?

– Absolut! Det blir en gångtunnel mellan affären och Systembolaget med värmeslingor. Den tror vi kommer att bli mycket uppskattad, särskilt under vinterhalvåret. Man kommer helt enkelt inte in på Systembolaget utan att först gå in i vår butik, eller om det blir tvärtom.

– Hur kommer det sig att Systembolaget hamnade så nära Coop? Man kan ju se samma fenomen i Oskarshamn och i Kalmar, exempelvis.

– Det var på statsminister Göran Perssons tid. Hans fru Anitra Steen var ju VD på Systembolaget och Göran hade ju en stor känsla för Kooperationen. Den är ju en del av rörelsen, förklarar Pelofsson.

– Och så ska vi byta ut musiken i högtalarna till liveevenemang. Vi vill inte bara stötta Systembolaget utan även den lokala kulturen. Det blir en scen inne i butiken och vi har redan anlitat lokala artister som Mönsterås Loosers, The Pupill, serisyne och dansbandet Gin&Tonics. Det sistnämnda bandet är sponsrat av Systembolaget, säger Ingemund stolt.

– Blir det bara musik?

– Nej, nej, vi fick tag på en avdankad historiker, han den där Kurts pojk. Kurt var en redi karl som kroppsarbetade och alltid handlade på Domus. Hans son tänker mest och är inte med i rörelsen, men kanske kan bli. Varje onsdag ska han nämligen hålla föredrag om Kooperationens fantastiska historia, säger Pelofsson.

- Och Algots! inskjuter Ingemund.

– Och vad blir namnet på den nya butiken?

– Coogoths (Båda cheferna har gothbandet Sisters of Mercy bland sina favoriter. Mönsteråsbloggens anm.)

Nej, jag fick inte sparken...

Jag har hört att det cirkulerar konstiga och direkt felaktiga uppgifter om min relation till hembygdsföreningens styrelse. Låt mig en gång för alla och kortfattat klargöra.

1. Jag var på olika sätt anställd på Stranda hembygdförening mellan 2010 och hösten 2019. Jag fick INTE sluta pga någon konflikt eller missnöje med mitt arbete. Vi var 3 anställda som fick sluta eftersom regeringen tog bort sitt finansiella stöd för våra tjänster. En ideell förening kan givetvis inte finansiera 3 anställda ur egen kassa. Alla hade förståelse för att det blev så. Nedan visas mitt anställningsbetyg.

2. I samband med att jag slutade så erbjöd jag styrelsen att fortsätta arbeta ideellt för föreningen med skötsel av arkivet och ett och annat föredrag. Detta tackade styrelsen ja till och jag fick behålla nyckeln. Redan innan hade en i styrelsen, som hade en bra dag, sagt att jag var välkommen när jag ville och att jag gärna fick gå upp till mitt gamla kontor och jobba vid datorn. 

Så en dag några månader senare fick jag se några historiska handlingar slängda på köksbordet. Det var de delar av Anton Sjöbergs samlingar som handlade om Timmernabben. De skulle skänkas dit och styrelsen hade inte sagt någonting. Än mindre rådfrågat. En grundregel är att man inte ska splittra en samling, särskilt inte en unik sjöfartssamling som Antons. Jag tog tillfälligt hem materialet för att scanna det och skrev till styrelsen om min åsikt. Det föll inte i god jord. Plötsligt skulle jag inte längre få läsa protokollen från styrelsemötena som tidigare har varit öppna för varje medlem som ville ha dem utskickade. Jag försökte få sekreteraren att få tal del av dem, men han hänvisade till ordföranden att han inte fick det. Om detta skrev jag öppet på Facebook, då jag tyckte det var mycket underligt att minska insynen.

Efter ett tag fick jag direktiv om att lämna tillbaka nyckeln och att jag inte var välkommen mer att jobba i arkivet. Orsaken till det var att jag framfört negativ kritik om föreningen offentligt. Se handling här under.

Mer behövdes alltså inte för att en medarbetare som de för bara ett par tre månader sedan gav de bästa vitsord, inte längre var välkommen. Styrelsen orkade inte med några modesta kritiska synpunkter, utan valde att göra föreningen än mer toppstyrd än den varit tidigare.

3. Under de närmare tio år som jag jobbade där så hade i och för sig inte allt varit frid och fröjd. En av styrelseledamöterna var oerhört mån om sina revir och minsta lilla tå som gick över den gränsen (som man absolut inte visste var den gick) så blev man ett mobbningsoffer. En annan hade problem med sitt humör och hade ingen god inblick i vad det innebär att jobba med historia. Så där kunde man få skäll med jämna mellanrum. En lynnighet som skapade ångest. 

4. På följande årsmöte som hölls hösten 2021 så höll jag ett avslutningsanförande som jag gjorde mitt bästa för att hålla balanserat. Då skulle plötsligt Polle som inte ens sitter i styrelsen läsa upp saker som jag hade skrivit, trots att jag nästan aldrig skrivit till honom. Det enda jag kan tänka mig var att han skulle läsa upp mejl som jag skrivit till styrelsen. Hur nu han har kommit över dem i så fall. Jag står för vartenda ord i dem. Därefter var det kaffe varvid en annan man i styrelsen följde efter mig vart jag än gick i huset. När jag konfronterade honom erkände han att han gjorde det. Regelrätta trakasserier alltså. Möjligen för att försöka provocera fram ett bråk med fysiska inslag. Jag vet inte.

För att summera så handlar det alltså i grunden om en styrelse som inte orkar med andras åsikter och som inte förmår ta tillvara på andras kompetens. Särskilt inte om man är välutbildad. Då känner de sig hotade. Svaret blev en utstötningsprocess med inslag av ren mobbning, trakasserier och provokationer.

Efter allt detta har jag skrivit till styrelsen och sagt att vägen ligger öppen för försoning. Bara en har svarat. Ingen annan har svarat. De svarar aldrig på någonting. En form av utfrysning. Av en barnsligt snäll, utbildad och engagerad människa. Föreningens styrelse har alltså inget som helst intresse av att lösa konflikten.

Nu hoppas jag slippa upprepa allt detta. Jag har andra projekt på gång.

Farligt att omge sig med ja-sägare

Jag tror inte att Putin är genuint mentalsjuk. Däremot tror jag att en människa kan bli som han om man bara omger sig med ja-sägare i över 20 år. Om man inte vill ta del av andras åsikter och inte tål kritik. Det är bekvämt, men till slut lever man i en egen bubbla med en verklighetsuppfattning som till stora delar är falsk. Lägg därtill en släng av paranoia och revanschism så har vi monstret Putin. 

Många är uppenbarligen rädda för att Ryssland ska angripa även Sverige. Ingen vet hur det blir med den saken på sikt. Var ska vi fly, frågade någon mig. Fly? Jag ska inte fly. Vi ska förstås bjuda motstånd. Vilken just min uppgift blir vet jag inte, men civilförsvarsplikten gäller alla mellan 16 och 70 år. Skulle man behöva söka skydd så kommer jag definitivt inte att gå ner i ett av Mönsterås få skyddsrum. De räcker väl knappt till hyresgästerna i de hus de finns i. Nej, då torde skogen vara betydligt säkrare. Har man god lokalkännedom så hittar man också gömställen. Men inställningen är given. Landet ska försvaras. Demokrati har sina fel och brister, men i ett historiskt perspektiv ändå det samhällssystem som skapat störst frihet och som lyckats hålla de värsta avarterna hos mänskligheten i schack. Jag tror inte att två demokratier någonsin har gått i krig mot varandra.

Igår lyckades jag snooza mellan 6.15 och 10.00. Karaktärens sönderfall. Får ändra alarmljudet till något outhärdligt. Modern Talking kanske.

Nähä, dags att lyxa till det med en flaska rött och ett par liter bensin i tanken.

Ny musik! Smithgitarriten Johnny Marr har släppt en finfin platta. Mönsteråsbaserade evelyne har kommit med en ny utmärkt singel. Och sist en gammal klassiker med Sisters of Mercy.

Stabil befolkningsutveckling i Mönsterås

I veckan kom ny befolkningsstatistik för bl.a landets kommuner. Vad gäller Mönsterås har jag ibland hört att vi tappar invånare. I själva verket är det inte alls särskilt dramatiskt. Så sent som 2012 hade vi ca 460 färre invånare än 2021. Ser man det i ett lite längre perspektiv så uppvisar Mönsterås kommun en enastående stabilitet sedan 1960-talet. I nedanstående statistik som är hämtad från Statistiska Centralbyrån har man före kommunsammanslagningen i början av 70-talet adderat invånarna i Mönsterås, Ålems och Fliseryds kommuner. Jag gjorde sedan en egen liten beräkning på hur många invånare Mönsterås, Ålems och Fliseryds socknar hade 1710 och kom fram till att det bör ha varit ca 3 500 invånare (+-300) (Ålem ca 1 600 inv, Mönsterås ca 1 200, Fliseryd ca 700)

Hembygdsföreningen planerar att registrera åsikter

Jag gör här en kort uppföljning av förr förra inlägget mot bakgrund av att styrelsen i Stranda hembygdsförening vill ändra i paragraf 4 så att människor kan förvägras medlemskap respektive uteslutas av styrelsen. I utskicket står det inget om att man vill genomföra denna förändring, utan man får det till att låta som att man bara vill göra språkliga förändringar. För att motivera detta påstås att stadgarna senast reviderades 1940. Faktum är emellertid att nuvarande stadgar antogs 2008, förmodligen efter att man då gjort vissa ändringar. Här kommer bevis för det:

Låt oss ännu en gång läsa de nya raderna i paragraf 4:

"Föreningens styrelse kan besluta vägra medlemskap i fall där person inte delar föreningens grundsyn och medlem som agerar på sätt som kan skada föreningen kan uteslutas av föreningens styrelse".

Låt detta sjunka in och fundera på vad det egentligen innebär. Den första frågan som infinner sig är vilken föreningens grundsyn är. Det framgår nämligen inte av stadgarna. Det kan jämföras med att en domstol skulle döma någon utan att ha en lagtext att hänvisa till. Det är sådant som man vanligtvis återfinner i diktaturer. 

Nästa fråga blir hur styrelsen ska kunna veta om den som söker medlemskap har värderingar som avviker från den grundsyn som vi alltså svävar i okunskap om hur den ser ut. Ska man kalla in alla personer som vill bli medlemmar på förhör för att ta reda på personernas åsikter? Eller blir det bara vissa? På vilka grunder väljer man ut dem som ska förhöras? Ska man tvingas fylla i något formulär? Kommer den som förvägras medlemskap att få en motivering? Jag är väldigt nyfiken på vad man kan tänkas mena och hur man ska lyckas ta sig in den personens hjärna.

En annan fråga är hur man definierar "agerar på ett sätt som kan skada". Bara utttrycket "som kan" är väldigt vagt formulerat. Det räcker alltså med att det personen gör kanske kan skada föreningen. Och på vilka grunder kan styrelsen avgöra vad som skadar föreningen? Kan man mäta den skadan? Jag kan ju hävda att den tystnadskultur som råder skadar föreningen. Styrelsen kan påstå att den som framför offentlig kritik mot föreningen skadar föreningen, medan andra kan mena att det är ett utmärkt och demokratiskt sätt att utveckla föreningen. Tolkningsmöjligheterna är i princip oändliga och öppnar upp för godtycke. 

Syftet med dessa formuleringar är uppenbart att stänga ute människor som inte håller med styrelsen och som vågar säga det i ljuset. Ett försök att skrämma medlemmar till tystnad. Det är ett försök att i smyg stärka styrelsens makt till despotisk nivå. 

Nu kan man förstås inte tillämpa denna nya ordning retroaktivt. Jag lär därför uteslutas först om jag gör något efter att stadgarna blivit antagna. Och eftersom jag inte kommer att tystna så är framtiden förutsägbar. Men jag har ju såväl familjemedlemmar som vänner som kan bli medlemmar och framföra "opinionens synpunkter". Om de nu klarar den inledande åsiktsregistreringen.

Finns det några medlemmar som inser allvaret i detta...jag vädjar till er att våga kontakta styrelsen och försöka få dem att inse att detta förslag är fullständigt orimligt och innebär att de skadeskjuter sig själva. Förslaget torde också utesluta föreningen från kommunala bidrag, då kommunen troligen bara ger bidrag till demokratiska föreningar.

Recension av nya Stranda

Recension av nya Stranda.

En ny årgång av Stranda hembygdsförenings anrika årsbok Stranda har landat i brevlådan. Publikationen såg dagens ljus 1927 och fram till 1960 var det professor Ivar Modéer som säkrade den goda kvalitén där ny forskning om bygden stod i centrum. Efter Modéers bortgång breddades årsboken under några decennier. Fler skribenter bidrog och kvalitén var fortfarande hög, även om det akademiska anslaget tonades ner.

De senaste årgångarna har innehållet alltmer kommit att präglas av minnen och 1900-talshistoria. Det är ytterst sällan som ny forskning om bygden har fått vara med. Och äldre historia lyser nästan helt med sin frånvaro. Detta är en ytterst ledsam utveckling. Nog borde väl en hembygdsförening ligga i framkant och kunna hitta en bra balans mellan minnen (som absolut är viktiga) och forskning om såväl nyare som äldre historia.

I den nya årgången synes ingen ändrad kurs. Det är minnen efter minnen. Och är det inte minnen så är det artiklar som mer hade passat i en allmän kulturtidskrift. Undantaget är artikeln om Mönsterås marknad av Ingemar Lönnbom. Där ges en fin djupdykning i forna tiders marknader och dramatiska händelser placeras i historiska sammanhang.

Men huvudintrycket kvarstår. Årsbokens åsidosättande av äldre historia, den tydliga frånvaron av akademisk stringens och ny forskning, samt fixeringen vid modern historia och det som ryms inom minnets horisont ligger i tiden. Man vänder sig inte i första hand till genuint historieintresserade, utan knyter hellre an till nostalgi och sådant människor kan relatera till från sin egen livstid.

Detta är något jag själv har noterat. Om jag visar ett historiskt intressant vykort från sekelskiftet 1900 så får det betydligt mindre uppmärksamhet än ett senare jämförelsevis ointressant vykort som visar sol och bad på Oknö. Helt enkelt därför att mottagarna föredrar det de själva har minnen av.

Notera att jag inte kritiserar dem som delar sina minnen. Allt är läsvärt. Det är redaktionens urval som kritiseras.

Men en tidskrift bör inte ge efter för tidens populism. Den bör finna en balans mellan det gamla och det nya, mellan lokala berättare och akademiska rön vid forskningsfronten.