Samhällskontraktet är rivet - farligt för vårt land

En del verkar tro att kampen mot överheten är någon slags romantisk upprorsretorik med Nils Dacke som centralgestalt. Nils Dacke gjorde något bra och nödvändigt kan de mena. Han framställs i ett romantiskt skimmer. Och Gustav Vasa var ju så dum, liksom hans fogdar.

Vi som har en kamp att ta i samtiden får sällan samma acceptans, trots att samhällskontraktet sedan länge är rivet av regeringen. Det är ingen större skillnad på Gustav Vasa och regeringen, inte heller mellan Vasas fogdar och polisen, arbetsförmedlingen eller FK. Regeringen är vald, så var även Gustav Vasa, liksom Hitler och Hamas.

Nej, kampen är något som ska förläggas långt tillbaka i historien så att den blir ofarlig. Nu har vi nått samförståndets tidsålder och vi som anser att det ofta finns en kamp även idag står inte i något revolutionärsromantiskt skimmer, utan betraktas ofta som mer eller mindre extrema rättshaverister som har problem med auktoriteter, trots att vi i regel är både pålästa och ytterst normala människor. På så sätt kan man genom att göra det till en personlighetsfråga, marginalisera ett samhällsproblem och reducera det till "rättshaverister."

Ett tillstånd av samförstånd kan endast uppstå om båda parter är överens eller nöjda med en kompromiss. Allt annat så kallat samförstånd är en obalans i makten där människor tvingas gå med på saker så att det ser ut som samförstånd. Demokratiska majoritetsbeslut är inte alltid demokratiska eftersom en av grundprinciperna i en demokrati är att den ska visa respekt gentemot minoriteter och inte förtrycka människor genom att hänvisa till demokratiskt fattade beslut, något som i allt högre grad sker i Sverige i takt med att den obildade och historielösa pöbeln tar över de demokratiska institutionerna.

Det som regeringen och myndigheterna tillämpar mot oss är detsamma som när mannen säger till sin hustru: "Håll käften annars..." Jo, hon lyder kanske för att slippa få stryk. Det ser ut som samförstånd.

Regeringen och dess myndigheter har sina metoder. De skär ner ersättningsnivåer för arbetslösa, de hotar med straff om man inte lyder, polisen misshandlar oskyldiga människor i familjer som har NPF-problem etc etc. Men det leder inte till önskat resultat - underkastelse. Tvärtom så pressas vi ut än mer i mariginalen och våra metoder blir allt mer på allvar. Vi kan alltså hamna i en situation där demokratin och människovärdet är så hotat att det krävs utomparlamentariska metoder för att rädda det som räddas kan. Nu är inte Sverige Frankrike, så troligen är det en bit kvar dit, men folk blir allt mer desperata. Det är bara att läsa i grupperna om AF och FK. Det är bara en tidsfråga innan folk istället för att ta livet av sig, vänder ilskan utåt.

Killing in the name ...

Det här är ett av de bästa liveklippen som finns på YouTube. Så mycket frustration, så bra framfört. Från en tid då musiken hade något att säga.

Skylt på gång...

Den här ska jag ha som en stor skylt när GIF tar emot Kalmarpolisen (fotbollslaget) i div 5 i år och när jag besöker deras hemmaplan. Både GIF och Kalmarpolisen kommer förstås att försöka stoppa mig, vilket inte kommer att lyckas. I så fall får de tillkalla...polisen...och då är jag förberedd med pepparsprej. Kommer sedan att begära att jag ska frias pga "inbillat nödvärn".

Är det inte herr Nilsson som är problemet....

Ska vi då inte vända lite på resonemanget och ställa frågan: "är det inte i själva verket herr Nilsson som är problemet med sin ständigt återkommande obstinata inställning till överhet? Nilsson har problem med auktoriteter!"

Absolut, och det borde vara normen för de flesta. Men i ett mellanmjölk-land som Sverige där samförstånd, smidighet och medlöperi är normen så framstår förstås en människa som jag som krånglig. Och det är helt riktigt att jag under årens lopp har sett mig nödgad att bekämpa återkommande trångsynthet, dumhet, snobbighet, inkompetens och icke funktionella hierarkier både på arbetsplatser, inom vården, på skolor och inom socialtjänst. Men min poäng är att det inte är det som är problemet. Problemet är att inte fler gör det. Så länge inte fler gör det kommer jag givetvis att utmålas som en rättshaverist.

"Men du erkänner ju aldrig dina egna fel". Då har man ju inte läst vad jag skriver om mig själv. Därtill är andra så skickliga i att påtala alla fel man har, så min insats torde vara överflödig.

Som en motbild till allt det har jag trots allt enbart goda vitsord från arbetsgivare, har fått kommunens kulturpris, Kristdemokraterna vitsippspris och Socialdemokraternas rospris, samt håller uppskattade föredrag i alla möjliga sammanhang varje år. Trots att jag tydligen är en så hemskt besvärlig människa.

Vi ska också komma ihåg att det är skillnad på folk och folk. Om en mer erkänd människa som Vilhelm Moberg tog strid mot olika företeelser i samhället, så betraktades han som fantastiskt modig och viktig. Ett föredöme i att bekämpa korruption och maktmissbruk. Men när en vanlig Nilsson ägnar sig åt i grunden samma sak, så blir förstås omdömet något helt annat. Till och med en arrogant intellektuell elitist som Horace Engdahl kommer lindrigare undan. För att inte tala om briljanter som Göran Hägg. Den som tar kampen i ett mer påtagligt socialt sammanhang som Mönsterås får förstås sämre rykte än den som kan föra sina strider mer på avstånd via media.

Åtgärder för att skydda hemmet vidtas

Som en del i att skydda mig och min familj från framtida övergrepp från polis, så kommer jag att dels förstärka låset och dels beväpna mig. För att undvika missförstånd - det här är inget jag skriver bara i affekt, utan något som redan är på gång.

Givetvis kommer de att kunna ta sig in ändå även om jag skaffar specialhänglås, men det skapar en fördröjning där familjen kan fly ut via trädgården, snabbt ta oss till bilen och åka därifrån, innan polisen hinner påbörja en misshandel.

I de fall vi inte hinner fly hemmet kommer pepparspray att användas mot poliserna. Det blir ett överraskningsmoment och bör också kunna ge ett visst tidsutrymme som möjliggör flykt från hemmet. Låt vara att det bli juridiska konsekvenser, men det ingår i beräkningen.

Om mot förmodan inte ens dessa insatser motverkar framtida intrång i vår lägenhet så kan jag tyvärr tvingas överväga införskaffande av "riktigt" vapen att använda i självförsvar. Så långt möjligt enbart luftpistol och mot benen. Vi är inte där än. Jag tar det steg för steg i den mån jag anser det behövs. Det handlar inte längre om juridiska konsekvenser, utan om att försvara sitt människovärde och sin integritet. Lagens gränser är för mig numera enbart fiktiva.

"Ser ni, där går han som sköt polisen i benet med en luftpistol".

"Ja, han är visst ute nu. Konstigt att han ler hela tiden och ser ut att må så bra."

Misshandlad av polisen - sann berättelse

Här följer en sann berättelse där de inblandade är anonymiserade. Jag litar 100% på den som delgivit mig historien som jag publicerar med tillstånd.

I den aktuella familjen fanns en NPF-problematik och utbrott var vardagsmat. Så även den aktuella kvällen. När allt lugnat sig satt pappan och lyssnade på musik och såg på highlights från matchen Modo-AIK på sin dator. Plötsligt öppnas ytterdörren och mannen ser två stora poliser i hallen. Enligt tidigare överenskommelse så skulle de i sina datorer kunna se den aktuella familjeproblematiken om det kom ett larm, just för att inte skapa onödigt drama när de anländer. Det hade de lovat.

När polisen så klampade in så frågade mannen vad de ville. Poliserna svarade inte och mannen frågade då mer bestämt: "Vad gör ni här?" Inget svar. Då säger mannen att "som ni ser finns det inget pågående brott här, såvida ni inte är AIK-grisar som anser det vara ett brott att se Modo spöa AIK på datorn, så antingen får ni berätta vad ni vill eller lämna lägenheten." ”Vi ska inte lämna lägenheten” säger den störste polisen utan att röra en min. Total avsaknad av humor. "Då får ni ju berätta vad ni gör här", säger mannen. Nej, det vägrar de göra. Till slut får mannen nog och säger ”Lämna min lägenhet”. "Vi ska inte lämna lägenheten", säger han som är mest styv i korken. Ännu en gång säger mannen men mer bestämt, dock utan hot, att "lämna min lägenhet. Kan ni inte förklara vad ni vill eller påvisa ett pågående brott så lämna lägenheten”.

Det var tydligen mer än de kunde ta, så plötsligt sliter båda tag i mannen och börjar dra honom mot ytterdörren. Mannen sprattlar så gott han kan och gör sig tung. Men han använder inget våld, mer än detta sprattel.

Mannen hamnar på sätet vid bilens baksäte. De försöker sätta på honom handklovar men lyckas illa. Efter ytterligande misshandel, slitande och dragande får de till slut in mannen i bilen med handklovar på.

Poliserna går undan för att styra med något. Samtidigt kommer två kvinnliga poliser och ska prata med mannen. Han förklarar vänligt men bestämt att han har viktigare saker för mig, varpå han efter vissa problem lyckas trixa sig ur bilen. Då har ytterligare två manliga poliser kommit dit och de har tydligen varit inne i lägenheten utan tillstånd och pratat med hans barn

När alla till slut har kommit ut så säger mannen ännu en gång att de ska gå från hans lägenhet och att han hoppas att de lärt sig förstå vad han säger och att han menar allvar. Han begär att bli släppt, vilket han då också blir. Han vek inte ner sig en enda gång utan höll stenhårt på principerna. Våldet bet inte. Han lät sig inte brytas ner.

Vid förfrågan visade det sig att de inte alls hade kontrollerat de uppgifter som fanns om hans adress, och därmed bidrog de till att skapa ett drama som annars aldrig hade inträffat. Hade de dessutom direkt talat om vad de ville vid intrånget i lägenheten så hade familjen också sluppit detta.

Historier som denna är kutym för oss som har NPF i familjen. Polisen upvisar inte bara en enorm inkompetens genom att inte kolla upp lägenheten enligt tidigare överenskommelse, utan de vägrar också berätta vad de gör i lägenheten och efter upprepade förfrågningar istället påbörjar en misshandel av mannen.

Svensk polis i ett nötskal, särskilt när de tror att deras unkna maktspråk fungerar i familjer med NPF. Totalt tondöva med tydliga psykopatiska drag. Rensa polisen från detta drägg.

Polis polis potatisgris eller misshandlare och mördare?

Noterar att man numera kan åtalas om man retar poliser och säger saker som grisar, snuten glimmar, snorunge och liknande. Lättkränkheten är löjeväckande och "ämbetet" heligt. 

Till och med medeltidens diktaturer var generösare under karnevalerna, liksom 1600-talets Sverige. Bönderna träter med länsman om det mesta, de väl valda orden skjuts ut med lekfull precision. Men idag....barnramsor om poliser är förbjudna, yttrandefriheten utsätts för stress. Och det börjar alltid med att man inte får uttrycka sig retfullt eller grovt om poliser, trots att polisen själv har skapat frustrationen som ligger bakom. Det är ju inte i första hand gängkriminella som retas.

Nu finns det för all del ingen anledning att kalla dåliga poliser för grisar. Dåliga poliser är kriminella misshandlare, somliga alfahanar på steroider eller psykopater. De som mördade Eric med Downs syndrom och en liten leksakspistol är ju inga grisar utan satans mördare.

Underminera den svenska polisen

Den svenska polisen lider tyvärr av stora interna problem där steoridstinna alfahanar ges utrymme att tillfredsställa sina behov av att trycka till människor och utöva makt, vare sig det handlar om genuint kriminella eller medelsvensson som säger emot eller inte lyder. Enstaka bra poliser kan inte dölja det beklagliga faktum att polisen som helhet har för många rötägg och präglas av en toxisk tystnadskultur. Därför blir generaliseringar nödvändiga.

Allt handlar om makt. Polisen har egentligen bara rätt att ta sig in i ett hus om de misstänker pågående brott, men det bryr de sig i grunden sällan om, utan begår ständigt nya hemfridsbrott, varvid de som säger ifrån utsätts för ett väldokumenterat övervåld. Oftast kommer polisen undan eftersom det juridiska utrymmet för att använda våld är extremt stort för polisen. Det kan räcka med något så vagt som att de upplever en otrygghet. Det säger sig ju självt att med så vaga formuleringar finns ingen rättssäkerhet kvar. Det är därför polisen skjuter ihjäl en  man med Downs syndrom som har en liten peksakspistol. Dessa satans mördare friades. Vem som helst som säger emot en polis kan i princip få sönderbrutna handleder, knäckta revben och i värsta fall utsättas för livsfarliga övergrepp, även om det inte föreligger något hot mot polisen. Det räcker med att du säger ifrån.

Inte minst många familjer där det finns NPF vittnar om polisens okänslighet och inkompetens. Redan svårt utsatta familjer drabbas av polisens oförmåga att hantera situationer som inte har med kriminalitet att göra, utan bottnar i familjeomständigheter.

Så tyvärr, den svenska polisen måste tydligen undermineras för att i bästa fall kunna omformas till något bättre. Jag lovar härmed att göra mitt yttersta för att lyfta fram polisens maktmissbruk.

Och jag får väl passa på att säga hej till SÄPO. Jag kan ge mig den på att ni sitter och lusläser den här typen av blogginlägg och sedan skrivs man in i någon hemlig lista, såvida man inte blir stämd. Staten stryper allt mer av det fria ordet i vårt land. Man får tydligen inte ens kalla poliser för grisar längre. Folk har fått böter för sådant. Poliser är nämligen så stöddiga och lättkränkta i sitt ämbete.

Första träningsmatchen avklarad

GIF :s första träningsmatch förlorades med 2-1 mot Blomstermåla. Eller...1-1 kan man säga att det blev.

Första halvlek var inte bra. Det såg ut som att man fått direktiv om att ha ett vårdat passningsspel, men så här tidigt på säsongen satt det förstås inte alls. Dessutom gick ju allt tempo i offensiven förlorat när man hela tiden skulle försöka hålla bollen.

Men det andra baklängesmålet räknar jag bort. Just där i straffområdet är det helt enkelt för mörkt. GIF:s spelare kan omöjligt ha sett den bleke Blomstermålaspelaren där det svarta i dressen såg ut som himlen och det vita såg ut som snön i bakgrunden. Den osynlige mannen helt enkelt. Då blir det lätt ett felpass som aldrig hade inträffat i dagsljus.

I andra halvlek var det ett helt annat spel. Mer offensivt och ett betydligt högre tempo. Vi lyckades reducera och borde ärligt talat ha gjort 4- 5 mål till sett till chanserna. Det såg nästan ut som om man hade bestämt i förväg att lagen skulle ägna sig åt försvarsspel en halvlek var, men jag antar att det inte var så.

Blomstermåla har en högre medelålder och såg stora och starka ut. Mönsterås har ett förhållandevis ungt lag som kommer att växa med erfarenheterna.

I övrigt såg jag ett par positionsändringar sedan förra säsongen och vi får väl se om det är så det är tänkt att vara.

Jag är tacksam att jag stannade och såg även andra halvlek. Annars hade jag känt en viss oro. Men nu känner jag mig ändå ganska lugn.

Populismens kännetecken

Ibland kikar jag in på Flashbacks diskussionsforum, särskilt kriminalia. Det räcker med 3 minuter så ser man ett mönster som något förenklat kan sammanfattas så här:

Någon åker fast för sexuella övergrepp (eller valfritt annat brott). Då vaknar förstås Flashbacks intelligentia: ”Kulturberikningen har visat sig igen. Hoppas ni sossesvin är nöjda nu. Utvisa alla mena.”

Sedan finns det två vägar framåt. Visar det sig nu vara en invandrare så pissar de på sig av upphetsning och perverterad "skadeglädje". Men råkar han heta Björn Andersson så blir förvirringen total. ”F-n han måste vara adopterad och fått ett svenskt namn. Förresten ser han inte romsk ut?”. En annan vanligt förekommande analysmetod går ut på att när invandrare begår brott bottnar det i gener och kultur, men när svenskar begår brott bottnar det i psykisk sjukdom eller att han har umgåtts med invandrare och blivit "smittad".

Här följer några av populismens kännetecken:

1. Man hittar ett verkligt problem, stort eller litet, och beskriver det på ett sätt som ska göra människor särskilt upprörda och känna att detta problem drabbar just dem. Fakta är inte det centrala, utan att riva upp känslor. Människor måste bli upprörda. Därför sprider man hejdlöst en salig blandning av fakta, lögner och konspirationsteorier. En tydlig anti-intellektualism och skepticism mot vetenskap.

2. Just det problem man fokuserar på sätts in i ett konfliktperspektiv där olika grupper ställs emot varandra.

3. Ett typiskt perspektiv är ”det rena folket mot den korrumperade eliten”, eller ”det svenska folket mot andra kulturer” Då menar jag inte ett kritiskt ifrågasättande av överheten eller kriminella seder i andra kulturer, utan något mycket större. En mytbildning.

4. Man har en neurotisk fixering vid just detta problem så att det sakta men säkert nöts in i människors medvetande så att det framstår som det helt avgörande för nationens fortbestånd.

5. För att spä på det hela så reduceras människor och vissa grupper till just ”problem”. Man generaliserar utifrån problemet. Ex: 2% av de arbetslösa fuskar = alla fuskar och ska straffas. Invandrare är överrepresenterade i brottslighet = Alla invandrare utgör ett problem (trots att 97-98% sköter sig.). Allt handlar om de där 2-3%.

6. Problemet löses genom att avlägsna de man förknippar med problemet – invandrare, arbetslösa, sjuka, människor som vill göra gott mot andra (woke) etc. Det stösta brottet i svensk historia var när Reinfeldt bad oss öppna våra hjärtan.

7. Man hänvisar ofta till en gyllene guldålder som ligger längre tillbaka i historien, innan de korrupta politikerna tog över eller innan massinvandringen började. Att det sedan utifrån en majoritet faktorer och parametrar var sämre då, tystas effektivt ner. Vissa saker kan man på goda grunder tycka var bättre förr, men poängen här är att man enbart tar fasta på det och sätter det under förstoringsglas - man skapar ett försvunnet Eldorado. Normal nostalgi omvandlas till en dyrkan av de heroiska förfäderna. Att sedan våra förfäder var som folk är mest - försökte skapa bra liv, visade kärlek, söp och slogs, trätte och kivades i byn, får vi aldrig veta.

8. Avundsjuka spelar en central roll. Kan man väcka en känsla av avundsjuka är mycket vunnet. Vänstern har alltid vunnit på att väcka en avundsjuka mot de som är rika. Högern väcker avundsjuka genom moralism och genom att ställa olika grupper mot varandra.

9. Denna avundsjuka riktas särskilt mot människor som vill göra gott. Det beror dels på att de ser sin egna ruttna själ i ljuset av dem som i vart fall försöker, dels på att konstruktiva människor som gör goda saker riskerar att minska de problem som populismen livnär sig på.