Är livet ditt eget val?

Kan man verkligen forma sitt eget liv nästan precis som man vill, eller är man strukturernas fånge, (det vill säga "offer" för genetik och socioekonomiska variabler)? Sanningen ligger väl i olika hög grad mellan dessa ytterligheter.

När man är ung och naiv så tror man möjligen att livet som väntar är något man kommer att styra över själv. Bara man skärper till sig, går den rätta utbildningen, inte gör något kriminellt. Allt handlar om den rätta viljan och att göra de rätta valen. 

För de flesta är det förstås inte så, vilket man så småningom kommer underfund med. (Låt vara att svensk skola en gång gav de flesta en hyfsad chans att bryta klassbarriärerna. Ambitionen fanns i alla fall.) Men ändå kommer man att få höra det där budskapet med jämna mellanrum - allt är möjligt bara du gör si eller så, bara du vill det tillräckligt mycket. 

Men ju äldre jag har blivit destu mer har jag landat i insikten att de val jag kan göra själv är ytterst begränsade och görs inom väl avgränsade murar, murar som i princip är omöjliga att forcera. Strukturerna jag lever i är alltså betydligt starkare än jag ville erkänna när jag var yngre och livet låg framför mig. 

Givetvis har jag gjort ett antal val i livet som styrt det i en viss riktning, men i stort sett ser mitt liv ut som det gör på grund av bakgrundsfaktorer och slumpartade omständigheter som jag inte har kunnat påverka. Det handlar inte på något sätt om att frånskriva sig ett eget ansvar, utan är ett ärligt försök till en analys.

Vilka är det då som envisas med att lyfta fram de egna valen, möjligheterna och viljestyrkan? Tja, det är i regel människor som har en hel del pengar och som därför har lyckats. I ett kapitalistiskt samhälle är pengar nyckeln till förverkligande. Alternativt är det människor som har en särgen tur eller talang.

De flesta av oss sitter där vi sitter och vi hittar våra överlevnadsstrategier. En del reflekterar kanske inte alls över sina liv. De kanske är precis så lyckliga som de ser ut. Jobb på bruket, villa på Ljungnäs, make/maka, två välartade ungar, parmiddagar, någon resa utomlands ibland. Jag ser inte ner på det livet, men får panik inför tanken på det. 

Jag ångrar i princip bara mina synder, inte mina livsval. De har ändå inte haft särskilt stor betydelse för hur jag lever idag. Mitt eget handlingsutrymme är ytterst begränsat. Förmodligen är det därför jag försöker ge ut en och annan bok ibland. Det som står där är ändå mina egna val. Ingen redaktör har styrt upp texten och min korrekturläsare får bara rätta språkliga fel. Han lägger sig aldrig i innehållet. Jag har oerhört svårt att begripa mig på författare som låter redaktörer gå in och peta eller rent av möblera om fullständigt i litterära skrifter. Och ibland läser man okunniga kulturskribenter som skriver: "Boken hade mått bra av en mer klåfingrig redaktör". Då har man inte begripit någonting om frihet.

"Ingens herre, ingens träl", som Nils Erik Forsgårds bok om den liberale föregångaren Anders Chydenius heter. Han var en av dem som låg bakom tryckfrihetsförordningen 1766. Radikal präst och riksdagsman som även kämpade för tjänstefolket på landsbygden och drev på för religionsfrihet.

Men jag älskar den titeln. Det gäller att göra de där mikrovalen man ändå kan göra. 

Det öde landet...

Jag vandrar runt i ett öde Mönserås. Det är kväll. Gräsmattorna ligger gula av torkan. Öde. De borde vara fulla av ungar som spelar fotboll. Och kvarteren borde krylla av äventyrslystna kids som leker alltifrån kurragömma till tjuv och polis eller liknande mer eller mindre lämpliga lekar. Ungar i träden, på taken, i källargångarna. Överallt springande, smygande, lekande, spelande. Men allt ligger tyst och stilla. Plötsligt kommer två nysvenska pojkar cyklande utan hjälm, ännu lyckligt opåverkade av svensk överbeskyddarmentalitet. Jag får en ursvensk impuls att vilja peka på huvudet för att markera att de bör ha hjälm, men lyckas i sista mikrosekund hålla armen stilla. Fler syns inte till. De är någon annanstans. Mycket har hänt sedan jag själv sprang omkring där med mina kompisar som barn. Dom här magiska sommarkvällarna hade vi älskat.

En del människor är oerhört fixerade vid vilka som begår brott. Vilka som är överrepresenterade alltså. I övrigt synes de vara helt ointresserade eller rent av obegåvande när det kommer till kriminalia. Än mindre hyser de empati för brottsoffer. Man är bara intresserade av de där som är överrepresenterade. Eller rättare sagt - en specifik grupp som är överrepresenterade, inte alla grupper som är det. Det är DET man är ute efter. Bara det och inget annat. Var inte så naiv att du tror något annat.

Själv ligger jag riktigt risigt till eftersom Y-namnen är kraftigt överrepresenterade i svensk brottsstatistik. Vi är väl den tidens råa förortsbarn. Ingen överklassadel döpte ju sina ungar till y-namn som Jonny, Bonny, Conny eller Ronny.

En del läser Lexbase och finner väldigt många namn även från vår bygd. Sådana är vi människor. Vi har det alla inom oss, men de flesta lyckas på något sätt tränga det tillbaka. Varför? Kanske det ordnade livet. Kanske den sociala kontrollen. Kanske något annat. Så döm ingen. Därmed inte sagt att man kan skylla på något om man begår kriminella gärningar. Man har alltid ett eget ansvar. Men att peka finger på andra som inte lyckades fullt ut är osmakligt.

Andlig nystart

Under semestern tänkte jag fördjupa mig andligt. Att rensa själen och att upprättad och frikänd få fortsätta vandra framåt är underskattat. Tror det blir biskop Giertz, Bengt Pleijel och Lewi Petrus som får bistå i det. Rejält ska det vara. Ingen teologisk lättmjölk som stryker medhårs. Men ska man läsa Lewi kan det vara bra att ha grundat med Giertz först. Självklart kan jag läsa Bibeln själv, men jag tycker man ska visa respekt för dem som gått före och som hade gåvan att undervisa och förklara texterna.

Idag tänkte jag tillbaka på vilka som betytt mest för mig i andligt hänseende. Mina föräldrar givetvis. Det är lätt att bara tänka på pastorer och präster, men det är klart att mor och far betydde mycket genom det sätt dom gestaltade tron i vardagslivet.

I unga år var det väl annars pastor Sven och evangelist Bosse i Pingstkyrkan som hade störst inflytande på mig. Sven för sin stora kärlek och omsorg, och Bosse för hur han tog sin tro på största allvar. Eftersom mina föräldrar var vidsynta i kyrkligt hänseende lät de mig vara med även i Svenska kyrkans aktiviteter och där var ju prästen Ture Danielsson en god förebild.

Så från Mönsterås hade jag med mig både det karismatiska i pingsttappning och en ganska så högkyrkligt sinnad svenskkyrklighet.

Min mormor Stina stod för något annorlunda. Hon gav mig det gammalkyrkliga och där var man lite kärvare och inte så förskräckligt konfliktundvikande. Hon kom ursprungligen från Mörebygden och var starkt influerad av det gammalkyrkliga arvet och de inomkyrkliga väckelser som en gång gått fram där nere.

Så det var många traditioner som fanns i mig när jag sedermera flyttade till Växjö. Där kom jag att engagera mig i tre kristna sammanhang. 1. Ulriksbergskyrkan som var en sammanslagning av pingst- och örebromissionen. 2. De gammalkyrkliga som i sin organiserade form hette Kyrkliga förbundet. 3. En karismatisk förnyelse inom Svenska kyrkan med prästen Håkan Sunnliden som oskriven ledare. Egentligen gick denna förnyelse långt utanför Svenska kyrkan. Där fanns folk från alla möjliga sammanhang, men Håkans ledarskap gjorde att den ändå landade i något slags högkyrkligt sammanhang. Låt vara att jag upplevde honom som starkt influerad även av Vineyardrörelsen.

Det som alltid gjorde mig sorgsen var när jag mötte revirtänkande. När den egna traditionen blev så viktig och allenarådande att man såg ner på andra. Själv rörde jag mig tämligen fritt mellan dessa sammanhang och det orsakade mig inga som helst bekymmer. De kompletterade varandra utmärkt och satte alla djupa spår. Självklart förenades dom av ett starkt beroende av Jesus och en evangelisk fokusering. De gammelkyrkliga betonade nådemedlen, medan de karismatiska var lite mer flexibla.

Jag ska inte gå in på hur jag har upplevt det de senaste åren. Men livet har bestått av så mycket kamp att lösa problem. Och utvecklingen inom kyrkor och samfund gör det svårt för oss som tror på gammalt sätt. Om jag ska ta min tro på allvar och vårda det andliga livet ska det vara på riktigt. Inte anpassat för att bli respekterad. Men det ska bli spännande att se var jag landar i och med den andliga nystarten.

Utopiernas barn

Vi är alla barn av utopierna. Drömmen om det perfekta samhället. Det klasslösa samhället utan sociala orättvisor, eller det liberala samhället där alla får leva i maximal frihet. Oftast ligger det i framtiden. Men ibland tar det sig uttryck som en förlorad guldålder någonstans i historien - alltifrån paradiset till folkhemmet. Eller i Mönsterås - Viktor Lunds epok (eller Roland Åkessons epok). Oavsett så bär vi drömmen om det perfekta. De kristnas himmerike på jorden.

Så trots att Sverige i så gott som alla internationella undersökningar visar sig vara ett av världens bästa länder att leva i, så är det inte svårt att se allt som avviker från den utopiska bild man bär inom sig. Det kan handla om Kalmar läns totala avsaknad av fungerande BUP-verksamhet, brister på skolor och äldreboenden, integrationsproblem, spänningar mellan stad och landsbygd etc etc. 

Problemet är när man saknar både internationella och historiska perspektiv. Det är då svartmålningarna börjar. Men Sverige är inte i fritt fall. Sverige är trots avvikelserna från utopin ett av världens bästa länder, såväl internationellt som historiskt. Att jag sedan själv är född i fel tid och inte riktigt känner mig hemma i en modern tidsålder är ju mer ett personligt problem, inte ett samhällsproblem.

Inför höstens val väljer jag bort partierna med utopiska framtidsvisioner som tar avstamp i en nidbild av dagens Sverige. De som tror det blir bättre bara vi gör oss av med det ena eller det andra. 

Invandringen har varit en aktuell fråga under lång tid. Det är väl få forskare som inte menar att länder som har haft låg invandring är framtidens förlorare. Redan nu kan man notera att de inte har bättre välfärd, och i framtiden kommer vi att vara i stort behov av arbetskraft med en allt större andel äldre i befolkningen. Så man måste våga se förbi att flyktinginvandringen kan innebära en kostnad de första åren, ibland hela första generationen. Ser man det på längre sikt är den absolut nödvändig för vår välfärd. Om man nu tycker ekonomi är viktigt. Som om det inte räckte med humanitära skäl.

Nedräkning

Nedräkningen till semestern har börjat. Det senaste arbetsåret innebar, utöver de offentliga tillställningarna, många föredrag ute på äldreboenden, pensionärsföreningar och träffpunkter. Därutöver är jag glad att den nya skriften om hembygdsföreningens museala byggnader hann bli färdig. Än finns den bara digitalt, men det är väl inte helt omöjligt att den kan komma ut i en pappersversion senare. 

Annars är det alla skolklasser jag minns bäst. Det är så tacksamt rent pedagogiskt att visa hur det kunde vara i äldre tider och jämföra med idag. Överhuvudtaget trivs jag bäst när jag konkret får jobba utifrån föreningens syfte att  ”värna om och väcka intresse för hembygdens nedärvda kultur- och naturvärden”. Jag fortsätter envist att hävda att kunskaper i historia ger viktiga perspektiv på nuet. Dessutom var historiens människor inte dumma som en del har fått för sig. Historien är en skattkammare som vi kan lära oerhört mycket av.

Dagens fynd var den här lilla tavlan som inköptes för 50 kr på Mönsterås sommarmarknad. Varför valde konstnären vattentornet och inte kyrkan? Svaret är enkelt. Tavlan är daterad 1963 och tre år innan stod vattentornet färdigt. Det var alltså ett relativt nytt landmärke i Mönsterås och därmed väckte det väl visst intresse.

Semestern blir som vanligt en kombination av att rensa, skapa och få nya intryck. När man hela tiden håller föredrag eller skriver så orkar man knappt ta in själv när man väl är ledig. Men som vanligt hoppas jag få uppleva Vanås och en del andra förunderliga platser även denna sommar. Och så ska jag skriva på den nya Mönsteråsdeckaren. Har haft svårt att fokusera, men ramverket håller. Så nu handlar det om formuleringarna. Jag lämnar inget åt slumpen. Det finns inte en chans att jag skulle skriva i ett slags spontant flöde och ge ut det bara för att framstå som konstnärlig och märkvärdig. Nej, mina deckare är komponerade och planerade in i minsta detalj. Trist? Nja, kanske det, men jag vill ha det så. Är man inte född med en given skrivartalang, så är det så man får jobba. Man blir i alla fall noggrann.

Danska Gangway håller på att göra comeback efter ett par årtionden i studiotystnad. Och tja...man verkar fortsätta med den mer lättviktiga hitmusiken, även om man gör det bättre än de flesta och med kvalitet.

Själv föredrar jag deras två första skivor som var betydligt fyndigare och även innehöll detta vemodiga mästerverk.

En trygg plats

När jag var barn plågades jag alltid av en malande oro när jag lekte utomhus. Alltid den där underliggande rädslan för att de ”farliga killarna” skulle komma och slå mig. Hur roligt vi än hade så var man alltid vaksam, såg sig alltid omkring, valde bort vissa områden där riskerna var större.

Två av grabbarna jag aktade mig för bodde på Industrigatan. Här byggs området på 1950-talet.

Den känslan är idag borta och det beror inte bara på att jag har blivit äldre. Ingår du inte i något kriminellt gäng så är Mönsterås en väldigt trygg plats att leva på (lyft nu inte fram de olyckliga undantagen för sådana finns alltid) jämfört med 30 år sedan, 100 år sedan och 400 år sedan. Våldsbrotten är färre. Ungdomarna sitter i högre grad inomhus framför sina datorer än är ute och super och härjar. A-lagarna har på gott och ont flyttat inomhus och raggarna är i regel snällare än i mina deckare. Observera att Mönsterås även är en tryggare plats för kvinnor, och min fru går kvällspromenader utan någon rädsla.

Visst händer det att jag får hot och hatmejl från överförfriskade sk Sverigevänner, men jag får ärligt säga att det är marginella företeelser som inte skrämmer mig.

Min vän Peo och jag i unga år. Inne var vi sällan.

Jag framför familjens bil på 1970-talet vid Kaninbacken/Torget. Där i hemmakvarteren var man ganska trygg.

Vår och höst är egentligen de bästa årstiderna om man vill åka runt och titta på historiska platser. Nu är det för mycket grönt som är i vägen. Fästingbett, getingstick och till och med ormbett är vardagsmat för en historiker som är ute i markerna sommartid. Men ibland försöker jag. 2009 var jag vid en ödegård i Fälle. Kameran var hemsk den dagen, men jag har nu lyckats få bilderna något ljusare, så sista i inlägget kan ni se några foton från mitt besök där.

Annars får jag önska en trevlig helg! Veckans låt blir EBTG med Understanding.

Inristningen vid Store sten...

Mellan Mönsterås och Kråkerum finns ett stort klippblock som kallas Store sten, dold av buskar och sly. År 1900 var tre syskon Myrman där med Aldo Åberg och förevigade sitt besök vid stenen på det här vackra sättet och en inristning (foto 1). Jag åkte dit idag och efter en stunds letande hittade jag inristningen (foto 2) som blivit svår att se. Men tittar man noga kan man se bokstäverna och årtalet. Foto 3 visar Mönsterås från Store sten 1910. På foto 4 kan man se stenen från Mönsterås 1930 (jag markerade stenen med en pil). (Stranda hembygdsförenings arkiv)

Nej, det finns ingen lag som säger att Mönsterås måste expandera...

Mönsterås behöver fler tomter i natursköna områden, sägs det. Nyligen förstördes ett vackert naturområde på Nynäs. låt vara att husen får ett bra läge. Därtill är ju marken privatägd den här gången. Inom kort lär ett fint område vid Oknebäck bebyggas. På Kuggås har man också smällt upp ett par bisarrt fula nya hus. Argumenten som används är desamma som under 1960-talets rivningshysteri. Vi måste växa och expandera. Locka hit nya invånare. Till varje pris.

För ett pris finns det alltid. På 1960-talet offrades helt unika historiska miljöer i hela Sverige. Städer som blivit bombade på kontinenten hade ofta fler historiska miljöer kvar än en vanlig svensk stad. Nu offras väl främst naturmiljöer.

Men det finns givetvis inget självändamål i att expandera. Till slut har man byggt bort den mysighet och de kvaliteter som gjorde att folk en gång valde att bo här. Det blir kontraproduktivt. Vi väljer själva. Mönsterås kanske är lagom stort nu. Bra, låt det då stanna här.

Nationen är ganska ointressant för mig

Nationen intresserar mig föga. Jo, som historiker är det förstås intressant att se hur nationer och nationalism skapas under olika historiska omständigheter. Men som privatperson är det lokalsamhället och världen som fångar mig. Och jag ska försöka förklara.

Sverige är egentligen historien om landskapen, socknarna och byarna. Vi har en unikt lång tradition av lokalt och regionalt själstyre som tar sig olika uttryck i landskapslagar och på häradsting, sockenstämmor och bystämmor. Även under de perioder vi har haft en stark kungamakt så har kronan sällan kunnat eller vågat agera utan att ta hänsyn till den starka svenska bondeklassen.

Redan som ung började jag släktforska och fick förmånen att gräva djupare i de bygder där mina förfäder hade levt. Senare utvecklades hobbyn till ett specialintresse för framför allt Mönsterås- och Fliserydsbygden.

När jag sedermera studerade i Växjö hamnade jag i Lars-Olof Larssons och Peter Aronssons forskarmiljö med ett starkt fokus på lokalsamhället; där människor lever, givetvis i samspel med andra nivåer som den nationella. Men det lokala perspektivet är utgångspunkten för mig. Nationen har ofta varit något som lokalsamhället har fått kämpa emot. Inget man identifierat sig med. Det räcker med att tänka på Dackeupproret.

Men jag är också universalist. Som kristen är nationen tämligen ointressant. Kristendomen är till sitt väsen gränsöverskridande, universell, allmännelig. I himmelriket ska det finnas människor av alla de slag från hela jordklotet.

Därtill har jag genom min boksamlarhobby och min forskning kommit i kontakt med människor från olika delar av världen. Det gör att det känns självklart att vara internationalist. Att jag sedan är gift med en kvinna från Finland bidrar också till att nationsgränser är irrelevanta för mig.

Faktum är att jag redan som barn älskade att sitta och bläddra i gamla kartböcker och drömma mig bort till andra delar av världen, och det dröjde inte länge förrän jag plundrade biblioteket på alla reseskildringar som fanns.

Sedan har nationen som organisationsform visat sig vara ganska framgångsrik under en viss historisk fas, inte minst som välfärdsproducent. Men tyvärr framträder avigsidorna tydligare. Makthavare som spelar på nationalistiska stämningar, en uppdelning i vi och dom, krig, blodspillan, murar, misstänksamhet.

En kombination av öppna lokala gemenskaper och ett öppet sinne för världen torde definitivt vara att föredra. Låt vara att det nu under fotbolls-vm kan vara kul att vara en gnutta nationalist.

Torka

Ett par veckors total skrivtorka ska nu brytas. Min nya deckare ska ta några stora kliv framåt. Det går inte att bara sitta och vänta på inspiration, även om jag lurar mig att tro det varje gång. Nej, det är bara att tvinga sig att skriva även om det blir skräp. Man får ändå så ändra allt efteråt. Huvudsaken är att historien går framåt. Att skriva motvilligt är alltid bättre än att inte skriva alls.

Hur som helst ska det bli skönt med lite semester snart. Behöver få nya intryck på olika plan. Nu när det är valår är det så frestande att ge sig in i olika debatter. Jag har inga som helst problem att göra slarvsylta av SD-högern – har man ett historiskt perspektiv är det tämligen enkelt - men är det värt priset? Några måste stå upp mot de fascistiska krafterna förstås. Jag gör det på bloggen, men kan inte skriva på alla forum. Människor som anslutit sig till de här idéerna är dessutom ofta så låsta i sina tankegångar att vanliga argument och fakta inte biter. Det är på sitt sätt skrämmande, men förvånande? Inte alls. Det kallas för sektbeteende. Skriver man så utmanar man numera nästan en fjärdedel av svenska folket, men det är jag inte rädd för. En tiondel eller en fjärdedel som röstar fascistiskt. Jag anpassar mig inte efter det. Har aldrig eftersträvat några populistiska poänger i det jag gör. Tvärtom. Jag står ytterst stadigt och sträcker aldrig upp fingret i luften för att se varthän det blåser. Jag har många fel och brister, men den dagen jag börjar följa vindarna är det definitivt ute med mig.

Jag sover för lite. Ungefär 5-6 timmar per dygn. Behöver mer sömn men kan inte sova längre. När hemmajobbet är klart ser jag på fotboll eller skriver till framåt tolv-ett på natten. Sen upp tidigt nästa dag. Men jag super inte, röker inte och knarkar inte. Det är en gåva mer än en förtjänst. Fast idag kanske jag ska ta ett par kalla öl till fotbollen. Bara för att jag kan och vill. Alla njutningar har ett pris och en risk.

Mina två tidigare deckare har sålt som smör trots att de mest är ett nöje (eller ett gissel) för dom som bor här i Mönsterås. Nu ska jag verkligen anstränga mig för att bli mer smal och tråkig i den tredje som går under arbetsnamnet "Bluesblod". Men det är svårt att skriva tråkigt.

Om någon mot förmodan vill köpa min förra deckare "Den siste mönsteråsaren" så har jag nog 4 ex kvar kvar i någon låda, så helt slutsåld är faktiskt inte upplagan. Min popularitet är på nedgång, ha ha, men kultstatusen går åt motsatt håll. Så passa på! Jag rear ut dom för 120 kr styck! (Ordinarie pris 160 kr). Mejla till joni7229@gmail.com om du vill ha ett ex.

Önskar er en trevlig sommar med den här klassikern från 1990-talet: