Jag fick en gång frågan varför jag är deprimerad. Nu är det ett par år sedan jag sökte hjälp, så jag skulle nog säga att jag numera inte kan definieras som deprimerad. Snarare en kronisk nedstämdhet och det är som det brukar. Dystymi kan man nog kalla det.
Men varför blev jag då deprimerad? Egentligen var det utmattningssyndrom OCH depression. Utmattningen kom först. I mitt fall var det alltså inga diffusa eller oklara orsaker som låg bakom.
Min utmattning beror enbart på att vi som familj har fått kämpa själva under alla år eftersom vi har barn inom autismsspektrat. Livet har de senaste 7-8 åren varit en ständig kamp mot skola och socialtjänst som inte har förmått stötta någonting, utan snarare gjort det värre. BUP har väl försökt, men de har inte resurser och väntetiderna har varit extremt långa. Jag ska inte gå in på hur tillvaron har sett ut, men när man i vår situation inte får något som helst stöd värd namnet så tar man slut efter några år. När man är mitt uppe i det så funderar man inte så mycket. Det är som i krig. Man gör det man måste. Men efter några år när jag fick andas ut lite, så slog utmattningen till och med den kom posttraumatiska problem och depression.
Det som har hållit mig uppe alla år är att jag har kunnat ägna mig åt historia och bokskrivande. Jag har haft något att försvinna in i, projekt att planera och arbeta med.
Att få hjälpa till på hembygdsföreningen var en viktig del av min terapi skulle man kunna säga. Så styrelsen där ställde till med mer elände än de kanske förstår när de tog ifrån mig nyckeln och arkivuppgifterna enbart av den anledningen att jag hade framfört mina åsikter offentligt. Men jag har min vykortshobby och böcker kan jag förstås skriva än.
En del tycker det är känsligt med depression och liknande tillstånd. Så har jag aldrig upplevt det. Det är inte känsligare än en förkylning. Jag har aldrig haft någon tanke på att skämmas. Att jag blev utmattad och deprimerad var en synnerligen normal reaktion efter allt vi upplevt. Så det visar egentligen bara att jag fungerar normalt. De flesta som hade behövt gå igenom det vi har gjort hade knappast varit vid liv idag. Det vågar jag påstå.
Just nu jobbar jag för fullt med en Mönsteråshistorik och det flyter på bra. Det svåra är som vanligt att begränsa sig. Men skönt att vara igång och känna att det går bra.
