Ny musik

Det var länge sedan jag skrev om ny musik, så ska skriva ifatt en del med riktiga recensioner. Ikväll blir det emellertid bara ett par låtar. Först ett spår från Morrisseys nya skiva  -  The monsters of  Pig Alley.  Sedan en av hans äldre låtar - Who will protect us from the police. Båda högst aktuella på lite olika sätt.

Namnen på de poliser som misshandlade mig

De poliser som för några veckor sedan trängde in i vårt hem, inte förklarade varför de var där, inte lämnade lägenheten när jag sa till dom att göra det och som sedan slet tag i mig utan att jag hotat dem, inför ögonen på min gråtande dotter, slet ut mig till polisbilen där misshandeln fortsatte tills de lyckats få på mig handfängsel, ja de heter David Isarve och Jacob Wetterling (enligt åklagaren).

Först begicks fel då de inte kollade upp adressen. Vi har sedan tidigare ett avtal med polisen att de ska kolla upp adressen och därmed veta att det är en NPF-familj där de ska uppträda så det inte blir drama. Det hade de försummat. Därefter hemfridsbrott då det inte pågick något brott i lägenheten. Och därefter misshandel av mig. Laglig misshandel enligt paragraf 10.

Jag har än idag ingen känsel i höger tumme upp till handleden och poliserna har ännu inte hört av sig för ett simpelt förlåt. Så stolta jävlar är dom.

Åklagaren vill inte gå vidare med ärendet, utan att ens ha hört mig, min fru eller min dotter. Så blir det i 99% av alla liknande fall, så inget underligt i sig. Så nu kommer jag att driva detta själv. Dels genom att skriva helt öppet om detta. För självklart ska inte poliser komma undan med att misshandla människor inom lagens råmärken när de inte är hotade. Och blir de inte juridiskt dömda ska de bli moraliskt dömda. Men först ska jag gå till JO och sedan väcka enskilt åtal. Om jag blir åtalad och dömd rör mig inte i ryggen. De vill säkert statuera exempel. Det viktiga är att fallet får uppmärksamhet, eftersom jag vet att flera familjer som lever under liknande omständigheter, också har råkat ut för den här typen av våldsamma poliser. Det sitter liksom i deras tjänsteutövningskultur. Och det är ju inte så konstigt eftersom vi bor i ett land där till och med de poliser som mördade Eric med Downs syndrom och leksakspistol frikändes juridiskt. Hur enkelt är det då inte att ge sig på en simpel pappa till ett barn med NPF.

Så hädanefter kommer jag att driva fallet efter eget huvud. Och så får jag ju säga som Strindberg: "Vi ses i nästa bok". 

Och skulle de väcka åtal mot mig så vinner de ju inget på det. Jag kommer vad som än händer fortsätta att berätta om vad som hände och vilka som gjorde vad. igen och igen och igen och igen. De har våldsmonopolet, men jag har orden. Inga böter eller fängelsestraff i världen kan tysta mig. Straffet för förtal mot poliser ligger på mellan böter och fängelse högst 6 månader. Vid grovt förtal högst 2 år. Det kan jag leva med om det leder till någon hjälp för andra i samma sits. Jag kommer ju ändå att fortsätta skriva på samma sätt även efter en ev dom och min bok kommer ju att säljas eftersom jag trycker den privat. Det blir mycket jobb för dem om jag ska ställas inför rätta gång på gång. Och spärrar de in mig finns det andra som kommer att sprida exakt samma berättelse men mer anonymt. Så hur de än vänder och vrider på det så förblir kejsaren naken.

Det finns säkert de som tror att Nilsson bara är stor i orden och inte löper linan ut, men jag kan försäkra att så inte är fallet. Visst kan jag ibland fastna i vissa saker som gör mig arg och frustrerad, men missta inte det för ogenomtänkt affekt. Men nu när jag inte har några omyndiga barn och är "arbetslös" så finns inte den sortens hänsyn att väga in. Jag skulle i princip ha det lika bra bakom lås och bom några månader. Då slipper jag Arbetsförmedlingens stress och hets.

Parentation för mamma

Idag var det parentation för mamma i kyrkan. Tacksam att pastor Benjamin tog sig tid att ge en berättelse om mamma där han fick med både hennes sociala rötter, kristna tro och personlighet. Pastorn utgick från den text han fått från mig och Jan. Och vi var noga med att det inte skulle vara en tillrättalagd historia, sådana man ibland kan läsa i tidningarna.

Mamma föddes 1942 i Rockneby där pappa Jarl och mamma Stina var statare. Nästan varje år innebar en ny flytt.

När statarsystemet avvecklades fick Jarl jobb på batterifabriken i Fliseryd och familjen kunde skaffa sig en stuga i Mjölerum som blev en fast punkt i tillvaron. Även om det var fattigt där också med 9 barn i syskonskaran, så blev livet bättre.

Mamma hade lätt för sig i skolan, men det fanns inga resurser för att studera vidare, så mamma började redan vid 14 års ålder arbeta på en plastfabrik i Mönsterås för att senare få arbete hos Gardinherman.

När hon var 19 år gifte hon sig med Kurt som var ungdomskärleken. Tillsammans fick de Jonny och Jan och Solvig blev då hemmafru.

Som mamma var Solvig kärleksfull med en förmåga att sätta gränser på ett klokt sätt. Mamma var närvarande. Det var moderlig omsorg, doft av nybakade bullar och såpa efter renskurade golv.

Mamma var mån om att vi skulle lära oss rätt och fel. Hade man gjort något dumt fick man be om förlåtelse. Fick man däremot kritik för sin personlighet stod alltid mamma upp till ens försvar. Den personliga integriteten var viktig. Mamma levde sina värderingar. Det hon sa visade hon också i sin livsgärning. Inte minst på det sättet var hon ett föredöme för oss barn.

Mamma fostrades in i den kristna tron redan som ung. Föräldrarna kom från det gammalkyrkliga Södermöre och mamma konfirmerades i Fliseryds kyrka 1958. Det var en stabil tro fast förankrad i stenig mull. På 1970-talet fick mamma ta del av nya erfarenheter i tron via Pingströrelsen och gick med i Mönsterås Filadelfiaförsamling.

Nu levde mamma upp, fick nya vänner och fick dela med sig av sin fina sångröst i såväl duo som kör. Mamma var mån om att vi barn skulle lära känna Jesus och vi fick lära oss betydelsen av att be.

Samtidigt fanns en stor generositet. Vi barn fick vara med både i Pingstkyrkans och Svenska kyrkans verksamheter.

Det skulle komma prövningar och mörkare tider även för mamma då Gud fick bevisa sin nåd och trofasthet. Guds omsorg visade en väg även genom prövningens stund.

Mamma var med sin livserfarenhet en mycket god lyssnare. När det blev mörka tider för andra, vände de sig ofta med förtroende till mamma.

Ett särskilt drag i mammas personlighet var den småländska envisheten. Mamma gav aldrig upp. Hon kunde säkert upplevas som lite jobbig när hon satte den sidan till. Men hon hade lärt sig att den också var en gåva som rätt nyttjad ingav respekt i den här världen.

Solvig fick också bli farmor och bättre farmor kunde inte Hilja få. Vissa perioder sprang Hilja dit nästan varje dag och lekte och spelade spel.

Mamma var genom sitt liv och i all sin mänsklighet ett föredöme för oss barn. Hon visade på hur man kan förvalta livet klokt och kärleksfullt i ljusa tider men också hur förtröstan på Gud, envishet och personlig integritet var en väg genom livets svåra passager.

Den sista tiden var full av sjukdom, men mamma var en kämpe som in i det sista visade vem hon var, och som även de svåra dagarna blev ett föredöme för oss barn.

Till parentationen lästes också Psaltarpsalm 27:

1 Av David.

Herren är mitt ljus och min frälsning,

för vem skulle jag frukta?

Herren är mitt försvar,

för vem skulle jag vara rädd?

2 När de onda kommer emot mig

och vill uppsluka mig,

mina motståndare och fiender,

då skall de själva stappla och falla.

3 Om en här belägrar mig

fruktar ej mitt hjärta.

Om krig bryter ut mot mig

är jag ändå trygg.

4 Ett har jag begärt av Herren,

det längtar jag efter:

Att få bo i Herrens hus

i alla mitt livs dagar

för att se Herrens ljuvlighet

och betrakta hans tempel.

5 Ty han håller mig gömd i sin hydda på olyckans dag.

Han beskyddar mig i sin boning,

han för mig upp på klippan.

6 Nu kan mitt huvud höja sig

över mina fiender runt omkring mig.

Jag vill offra jublets offer i hans hydda,

jag vill sjunga till Herrens ära och lova honom.

7 Hör, Herre!

Jag höjer min röst och ropar,

var mig nådig och svara mig.

8 Mitt hjärta tänker på ditt ord:

"Sök mitt ansikte!"

Ja, ditt ansikte, Herre, söker jag,

9 dölj inte ditt ansikte för mig.

Driv inte bort din tjänare i vrede,

du som har varit min hjälp.

Släpp mig inte, överge mig inte,

du, min frälsnings Gud.

10 Om än min far och mor överger mig,

tar Herren emot mig.

11 Visa mig, Herre, din väg,

led mig på en jämn stig

för mina förföljares skull.

12 Överlämna mig inte åt mina ovänners illvilja,

ty mot mig uppträder falska vittnen som andas våld.

13 Jag är viss om att få se Herrens godhet

i de levandes land.

14 Hoppas på Herren,

var stark och frimodig i ditt hjärta,

ja, vänta på Herren!

Skärmdumparnas mysterium närmare en lösning

Nu har polisen svarat att det inte var de som tagit skärmdumparna från mitt FB-flöde. Det var således någon av mina FB-vänner som tog skärmdump på dels en rimdikt om polisen, dels ett inlägg där jag planerade för inköp av nytt lås, försvarsspray och luftpistol (alla helt 3 lagliga inköp i Sverige).

Jag har nu 1. frågat polisen på vilket sätt de ansåg dessa skärmdumpar från en privatperson var relevanta för orosanmälan, samt 2. bett att få veta vem som skickade in skärmdumparna. Det bör ligga inom de rättigheter vi har att få veta det. Sedan kan skärmdumparen ha skickat in anonymt och då är det svårare. Men likväl...vad har de två skärmdumparna med helt lagligt innehåll för relevans för en orosanmälan som polisen gjorde av helt andra skäl? Det här samhället är sjukt på riktigt.

Varför ber inte poliserna mig om ursäkt?

Varför ber inte de poliser som misshandlade mig om ursäkt? Ett enkelt förlåt? "Vi förstår att ni har en svår situation. Vi glömde att göra bakgrundskontrollen som vi ska göra. Vi förklarade inte vad vi gjorde i ditt hem, svarade inte på dina frågor och lämnade inte lägenheten, utan utsatte dig för våld som var helt onödigt och hade kunnat undvikas om vi läst på bättre och haft lite mer vett i huvudet och förklarat vad vi gjorde där."

Ett enkelt förlåt. Det borde alla klara. Även de som blivit indoktrinerade i polishögskolan. Ni vet var jag finns. Det är bara att höra av er. Ni har haft 3 veckor på er nu. Annars får jag väl säga som Strindberg: "Vi ses i nästa bok". Och med tillägget - i domstol. Notera att detta inte är något hot, utan helt vanlig information utifrån de val jag kommer att göra. Jag tillämpar inte "öga för öga, tand för tand", även om det hade varit det mest rättvisa. Jag öppnar istället upp för en försoning - ett enkelt förlåt. Kom igen grabbar....försök...lite till...ni klarar det....fööö....förl....snart är ni där!

Namnen på de poliser som misshandlade mig

Vill du veta namnen på de poliser som misshandlade mig natten mellan 20 och 21 mars så ska det vara offentlig handling. Begär namn och tjänstenummer, samt ange mitt namn och Mönsterås. Det är bara vid hemliga specialuppdrag som det inte är offentlig handling. Jag har beställt handlingen nu eftersom jag vill veta vilka som överföll mig i mitt eget hem och vilka jag ska stämma. Viktigt att veta vilka som faktiskt misshandlade mig, så att det inte bara blir något diffust som "polistjänsteman" eller "myndighetsperson". 

Min mors bortgång och snart väcker jag åtal mot polisen

Idag har min bror och jag träffat pastorn och i morgon ska vi träffa begravningsbyrån. Det tickar på och man gör det man måste.

I övrigt har jag förberett en stämningsansökan gentemot de två poliser som misshandlade mig. Om åklagaren lägger ner ärendet, vilket de gör i 99% av sådana fall med hänvisning till paragraf 10 som ger polisen rätt att misshandla vanligt hederligt folk, så har jag två alternativ. Jag kan antingen föra ärendet till JO eller väcka enskilt åtal mot polisen. Vi får se vilket jag väljer. Kanske JO först. Visserligen lär jag förlora  juridiskt och göra en ekonomisk förlust, men det kan det vara värt bara för att uppmärksamma polisvåldet mot familjer där det finns NPF. Vid en ekonomisk förlust finns ändå inget de kan ta från mig. Det är bara att göra ett äktenskapsförord i god tid innan där min fru får allt jag äger. 

Givetvis kommer jag också att namnge de poliser som misshandlade mig. De får förstås stå för det de gjort även om de frias från misshandel juridiskt. Då blir det förstås förtalsmål mot mig, men vad gör det mig? Absolut noll och ingenting. Poliser som missköter sig på detta sätt ska få skämmas. Och då får den här typen av våld ännu mer uppmärksamhet, vilket är det yttersta målet. Vad jag sedan får för straff för det är helt ointressant. Inget biter liksom på mig.

Min mors död var väntad, men likväl sorglig. Men mamma stod alltid upp för rätt och fel och den lilla, utsatta människans intergritet. Det ger mig kraft och mod att driva detta mot polisen in i det sista, mitt i den sorg som nu sänkt sig över hemmet.

Min mor har fått flytta hem

Min mor har fått flytta hem. 8/7 1942 - 4/4 2026

Två veckor senare...

Idag firar jag att det är två veckor sedan jag överlevde polisens misshandel av mig. Det kan låta lite tillspetsat, men även om den fysiska misshandeln i sig inte var livshotande, så kunde den mycket väl ha slutat i en hjärtattack.

Idag har jag ännu ont i handleder och händer, särskilt vissa ömma punkter. Två sår har ännu inte läkt helt. Jag har fått en knöl på högra handens ovansida. Och min högra tumme och området upp till handleden är fortfarande helt utan känsel utan tendenser till förbättring. Så det är väl tyvärr bara att slösa bort några hundra kronor på ett läkarbesök nästa vecka. Antar att ett läkarintyg på den nervskadan kan vara bra att ha i rättegången mot polisen. Men inte ens ett läkarintyg kommer att hjälpa eftersom polisen alltid kommer undan med våld av det här slaget. De hittar alltid falska premisser och ursäkter. Att min fru bevittnade allt och lyckades spela in en del av det på sin mobil ger ingen självklar juridisk seger, men det är en moralisk seger. Vi får se när jag väljer att lägga ut det på bloggen.

GIF inför seriestarten

Det är bara tio dagar kvar till GIF påbörjar seriespelet i div 5 sydöstra. Man har fått en ny tränare, infört ett system med kontrakt och flyttat upp en del ungdomar. Likväl tippas man sist av länets fotbollsexpertis.

På pappret ser det bra ut, samtidigt som man riskerar en hel del. Att införa kontrakt och ha en stor trupp leder alltid till att en del blir missnöjda och bittra. Det ligger på något sätt i idrottens DNA. Varför fick inte jag....ba ba ba. Och så kan det ge upphov till split och tjafs. Just sådant är en orsak till att jag ibland inte vill skriva om fotboll, utan bara gå och titta.

Och så måste spelare kunna hantera detta med konkurrens. Man kan ha hur fina ord och floskler man vill inom idrotten, men den är inte demokratisk och kommer aldrig att bli. Tränaren bestämmer vilka som ska få spela. Man kan tycka vad man vill om det, men hur skulle det annars se ut? Det skulle bli kaos.

Men hur ska det gå för GIF i år? Jag hörde att de är tippade sist. Jaha. Det är väl rimligt kanske. Jag har bara sett ett par försäsongsmatcher och blev inte superimponerad, även om andra halvleken mot Blomstermåla var bra och segern mot Trekanten var stabil.

Med det sagt så finns det flera lag i den här serien som vi en normal dag på jobbet inte ska ha en chans emot, medan det finns andra som vi kan besegra. Ska vi hålla oss kvar gäller det att vinna över de senare, inte i första hand skrälla mot de förstnämnda, även om det förstås vore välkommet det också.

Att GIF har många ungdomar är inget problem som jag ser det. De kommer att utvecklas och växa. Men...ska det fungera förutsätter det att våra rutinerade rävar och toppspelare är med. Och det verkar inte självklart att alla kommer att vara det. Hur blir det egentligen med Niki? Jag har bara sett honom i en laguppställning i år. Han är seriens i särklass bäste spelare, och med all respekt för att han har sitt speciella liv under speciella villkor, så kommer det inte att bli tillräckligt bra utan honom. Likaså Milad. Han spelade i de matcher jag såg, men verkade inte vara med i den senaste. Var det bara en tillfällighet? Milad är förstås också en nyckelspelare för framgång.

Andra nyckelspelare som Hauge och Nyström verkar dock helt klara, vilket är bra. Hauge är en rutinerad räv och Nyström har ett fantastiskt spelsinne (det jag har sett).

Det räcker alltså inte bara med att ha en omvittnat bra tränare, en bred trupp och en lagkänsla. Vi måste också ha spetsen och nyckelspelare tillgängliga för spel om vi ska slippa en säsong där laget kämpade tappert men ändå inte räckte till.

Är jag för pessimistisk? Nej, det tror jag inte. Däremot med ålderns rätt en luttrad realist som för länge sedan genomskådat idrottens floskler och hurtfriska fraser.

Jag ska försöka gå på alla matcher och det jag mest ser fram emot är att se vilka i det unga gardet som blommar ut mest i år. Vissa derbyn blir förstås också roliga, även om derbyn för det mesta är överskattade nu för tiden.

Och vad hände med tvillingarna som skulle vara de största talangerna vi haft på årtionden? Det ryktas att de spelar i Långemåla? Långemåla? Med all respekt...men Långemåla!?