Det man sår får man skörda

Jag har full förståelse om många reagerar på min hårda ton gentemot socialtjänst och polis. Vi har levt olika liv. Jag har definitivt "radikaliserats", som man brukar säga, de senaste 7-8 åren. Konstigt vore det annars. Många i vår situation har gått ner sig fullständigt. En del har alkoholiserats eller fastnat i ett ekorrhjul av medicinering. Depression och ångest är en ständig följeslagare till många av oss som har barn med autism och som tvingats möta en inkompetent och ibland brutal myndighetsutövning. Skilsmässor är mycket vanligt då livssituationen kan skapa stora påfrestningar.

Jag har i en mening haft tur som har språket. Nu skriver jag en bok om allt som hänt. Det är ett sätt att ge familjen upprättelse. Tanken på vad som hade kunnat hända om jag inte haft förmågan att utrycka mig skriftligt och inte haft ett bra grundpsyke, ja det vågar jag inte ens tänka på. Då hade ni säkert kunnat läsa om mig i tidningarna. Jag läser ibland om hur lättkränkta människor är i vår tid. De flesta har inte en aning om vad det innebär att bli kränkt på riktigt. Jag har blivit så kränkt av skola, socialtjänst och polis att jag inte hade tvekat att gå över den juridiska gränsen om jag inte haft förmågan att skriva oss till upprättelse. Så illa är det definitivt. Inte så att jag hade haft ihjäl folk, men jag hade definitivt kunnat göra deras liv till ett helvete. Boken kommer förstås inte att bli rolig för dem som jävlats med oss under årens lopp.

Läste idag om en man i Hultsfred som nu åtalas för att han dödshotat en socialsekreterare. Jaha. Man ska absolut inte dödshota, men herregud, vad tror dom. De hade precis utsatt honom för den största förnedring man kan utsättas för som människa. De hade tagit hans barn. Sannolikheten för att det var obefogat är mycket hög. När en myndighet beter sig kriminellt, så får man tyvärr skörda det man sår.

Vår dotter fyller snart 18, så jag har absolut ingenting att förlora mer. Socialen kan hota hur mycket de vill. Det är hög tid för vår familjs upprättelse.

Första kapitlet av min nya bok

Första kapitlet av min nya bok om det som hänt de senaste åren kan nu läsas. Det är inte språkligt redigerat så vissa justeringar kommer det att bli. Men jag räknar med att skriva resten av boken ganska snabbt. Den är relativt okomplicerad. Sedan får jag se om det bara blir en E-bok eller om jag ska låta trycka den.

https://issuu.com/jonnynilsson67/docs/kidnappningen

Vi anmäler poliserna även juridiskt

Min fru och jag är överens om att inte bara anmäla poliserna internt, vilket vi redan gjort, utan också driva det som en juridisk process. Inte för att jag blev särskilt skadad, men våldet var definitivt inte befogat. Jag hotade dem inte på något sätt. Så på måndag ska jag dokumentera ryggskottet om det är kvar då, liksom den skada jag har fått i höger handled efter att de vridit upp armen bakom ryggen. Även om vi förlorar och det kostar oss en slant i rättegångskostnader så behöver man ibland markera. Kanske lär sig de unga rambopajaserna en läxa. Jag älskar läsa 1600-talets domböcker när man gick till tings för nästan allt och inget. Efter 9 års stöveltramande på oss och uniformsstöddighet är det dags att agera.

Bakgrunden till varför jag genuint och seriöst föraktar socialtjänst och polis

Om nu någon undrar om bakgrunden till det som hände i natt så ska den inte döljas eller smusslas undan, även om en del menar att man inte ska skriva öppet om sådant. Struntprat!

Hemskt att man ska behöva använda ordet "strid" när man talar om svensk grundskola, socialtjänsten och polisen. Och delvis BUP. Det borde förstås ha varit ett samarbete. Men grundskolan i Mönsterås vägrade konsekvent att ge vårt barn det lagstadgade stöd hen hade rätt till i skolan. Det var en ständig kamp under 9 år som tog enormt på krafterna. Gymnasieskolan i Oskarshamn har varit ett mirakel av professionalitet vid jämförelse.

Första kontakten med socialtjänsten var när de bakom vår rygg hämtade vårt barn i skolan i årskurs 4 eller 5 och körde in hen till Kalmar för förhör. Grannar hade hört henne skrika hemskt i lägenheten så de misstänkte att hen blev misshandlad. Vi hade redan då kontaktat BUP eftersom hen ofta fastnade i skrikläge och var farligt aggressiv, men socialen hade inte bemödat sig om att ta reda på någonting. När jag sedermera fick läsa deras protokoll och förundersökning kunde man lätt konstatera att den skulle kunna användas i skolböcker för att belysa hur man INTE bör göra.

Så de kidnappade hen från skolan och utsatte oss alla för en hemskt traumatisk upplevelse. Det ringde en socialkärring och meddelade mig att vi tillfälligt var fråntagna vårdnadshavarskapet. Vårt barn utsattes sedan för ett manipulativt förhör av en polis som ställde ledande frågor om vi slog hen. Hen svarade att hen hade en jättebra mamma och pappa som aldrig hade slagit hen. Men de fortsatte ställa ledande frågor. Givetvis kom de ingenstans eftersom vi aldrig gjort något. Senare samma dag fick de vackert skjutsa hem hen till oss. Socialtantan fick sig en rejäl utskällning och polisen tvingades snopet lägga ner ärendet. Vårt barn kan än idag må dåligt när vi åker till Kalmar. Och vårt förtroende för socialen var redan där raserat för alltid. De skadesköt en redan sargad familj som väntade på utredning hos BUP och förstörde vårt barns förtroende för myndigheter och vuxenvärlden kanske för alltid. Skolan som skulle vara en trygg arbetsplats blev nu något hen gick till med ångest varje dag.

Men en utredning skulle ändå göras. Tjänstekvinnan på socialen kollade jag upp. Hon visade sig vara för fri sexualitet och åkte på frigjorda sexträffar där likasinnade träffades. Hon beklagade sig på bloggen över att barnen hämmas i sin sexualitet av inskränkta föräldrar. Denna gränslösa kvinna skulle alltså utreda vår familj. Kan säga att hon inte blev långvarig i sin tjänst. Efter det brukar det väl bli ett par anmälningar om året. Vi har alltid satt hårt mot hårt och idag vågar de inte tvinga oss till någonting. En underbar seger för oss. Socialtjänsten har under alla år uppvisat en pinsam och irreparabel inkompetens.

 BUP så. Jo, men det var ju ett par års väntetid där vi lämnades helt åt vårt eget öde och levde under helt omänskliga förhållanden. När utredningen väl var gjord och diagnoserna var ställda så fick vi hjälp, som inte direkt hjälpte. Men de försökte. När sedan kuratorn blev långtidssjukskriven så fick hen ingen ny. Det fanns ingen sades det. Istället erbjöds hen lugnande avslappningsövningar....eh...BUP:s resursbrist har medfört bristande kontinuitet som varit oerhört olyckligt för hela familjen. Inte personalens fel dock.

Polisen då? Jo, men de har kommit ett par tre gånger om året när folk hört utbrott. Då brukar det till slut rulla ner en bil. Och så får man berätta samma historia ännu en gång. Ibland lyssnar dom, särskilt om det är med en kvinnlig polis. Med åren blir man jävligt trött på dom och jag brukar numera försöka vara tydlig med att de inte är välkomna. Som igår när de brutalt bröt min arm bakom min rygg och tryckte upp mig mot polisbilen som om jag vore en jävla gangster och inte en kämpande förälder som gör allt för sitt barn. Att jag fick ryggskott kan jag leva med. Men förnedringen glömmer jag inte. Och detta var droppen. Polisen är numera min fiende och får enbart mitt förakt, vilket jag kommer att vara flitig med att visa i tid och otid.

Och så undrar folk hur jag kunde gå in i väggen med utmattningsdepression. Är man stark för länge och lever som i en krigszon så brakar det förr eller senare. Jag var på väg uppåt, men nattens händelse var tyvärr en vändpunkt åt fel håll. Kommer att göra många omprioriteringar i livet. Jag kommer att byta ordningen på de böcker jag skriver och jag kommer helt seriöst att planera för hur jag kan försvara mig nästa gång polisen kommer hit. Jag har liksom ändå ingenting att förlora. Lyckas jag försvara mig och fälla en snut så hamnar jag förstås i fängelse, men vad gör det? Jag är arbetslös och får säkert skriva böcker där i lugn och ro. God mat lär man visst också få på svenska fängelser. Och eftersom jag är en skötsam och ofarlig jäkel så kommer jag nog ut efter 2/3 av tiden.

Who will protect us from the police....

 

Poliserna anmälda

Polisen i detta land dräpte en grabb med Downs syndrom som hade ett leksaksvapen. Dödad. Själv hade jag "turen" att komma undan med ryggskott när jag sa ifrån till Rambopajaserna. Det enda jag gjorde var att öppna dörrren och fråga vad i helvete de gjorde där vid den tiden, vilket jag är i min fulla rätt att fråga utan att brutalt bli ivägsläpad med hårt armgrepp (armen vikt bakom min rygg) och sedan upptryckt mot polisbilen. Har nu gjort en anmälan, vilket förstås är totalt meningslöst då de utreder sig själva och håller varandra om ryggen i sann kollegial anda. Men de nyttjade definitivt onödigt våld mot mig och jag förväntar mig dels en ursäkt, dels att arbetsgivaren ger dem en tillrättavisning. Det är viktigt att föräldrar i vår situation fortsätter stå upp för vår värdighet och inte låter stöddiga poliser behandla oss som skräp. Det får aldrig bli att man vänjer sig eller tycker det är ok att polisen släpar iväg föräldrar till barn som har autism. För mig var det här definitivt droppen. Hädanefter betraktar jag polisen som min fiende.

Nattligt besök

Jaha. Ännu ett polisbesök. Börjar bli van. När jag låste upp dörren och ifrågasatte varför de var här så tog de tag i mig och släpade ut mig till polisbilen där jag med ett hårt armgrepp tryckes upp mot bilen. Kämpade emot så gott jag kunde men hade förstås ingen chans mot dessa Rambopajaser som tydligen hellre ger sig på föräldrar med barn inom autismspektrat än gängkriminella. När jag så småningom lyckades förklara att vi har ett barn med diverse diagnoser och bristande impulskontroll släppte de greppet. Den ena av poliserna såg ut att njuta av situationen med hat i blicken. Han var väl inte van vid att man sa ifrån. Ännu en förnedrande episod att lägga till allt som hänt de senaste 9 åren. Precis som om vi inte haft nog. Polisjävlar är väl ungefär det jag har att förmedla just nu. Nej, jag stöttar inte svenska polisen. Klåpare med fel prioriteringar. Hämnden blir ljuv en dag. Inte fysiskt, men som Strindbeg sa: "Vi ses i nästa bok!" Jag har full förståelse för min dotters anarkistiska inställning gentemot myndigheter, ja inte bara förståelse, utan mitt fulla stöd. Jag bad polisen anmäla mig för motstånd mot tjänsteman bara för att få lyfta frågan principiellt, men de ville inte. Jag var ju inte våldsam, utan principiell. De var inte vana vid intellektuellt motstånd. Bäst de vänjer sig. Har sedan länge övergett min pacifistiska hållning och ger de sig på mig en gång till så kanske jag klipper till först. Tar gärna det straffet. När det gäller myndigheter har jag lärt mig att bara en linje håller - hårt mot hårt. Som Ebba Grön sjunger: "Beväpna er". Dags att ordna ett fungerande självförsvar.

Tråkighet

Det är ju inte så att man nödvändigtvis tycker illa om sommaren bara för att man är obekväm med de temperaturer som varit sista tiden. Extremväder kommer att bli allt vanligare i takt med klimatförändringarna om man ser det över tid, påstår de flesta vetenskapsmän. Bara att vänja sig. Men temperaturen är bara en del av sommaren. Finns mycket annat som jag uppskattar, särskilt midsommar och de nordiska landskapen, myterna, åka runt och se byarna där förfäderna formade sina liv och ytterst sett Sverige.

Årstiderna påverkar inte måendet mer än marginellt. Hade det bara handlat om årstider hade livet varit enkelt. Är ju helt andra faktorer som avgör på vilken nivå man är. Det går inte att bestämma sig för att vara glad, tacksam och positiv, som en del verkar tro. Vet inte ens om det är något eftersträvansvärt. Behövs snarare fler med fötterna på jorden. Har sett för många ivriga lyckosökare där det mesta slutar i ett intet. Det är därför det alltid är bra att ha någon att bolla med. Någon som kan balansera ens eget temperament. Ibland överskattas entreprenörskap på gnetandets bekostnad.

Det man lär sig med åren är att ingen kan förstå ens liv utifrån. Ingen kan tillfullo förstå vad som format en till den man är idag. Inte ens den som begåvats med sällsynt stor empati. Alla dessa förnedrande samtal från skola, social och BUP. Att alltid behöva leva på helspänn inför nästa "katastrof". Magknipen varje gång man lämnar lägenheten. En förnedrande fd arbetsgivare som försökte trampa ner mig i leran. En arbetsgivare som behandlade mig som ett barn utan förmåga att fatta egna beslut, där lynnigheten och den psykiska labiliteten var vardagsmat att försöka parera. Inte ens en ursäkt har jag fått. Min kurator hade inga som helst problem att förstå varför jag hade hamnat i utmattningsdepression. Och då talar vi bara om de senaste 10 åren.

 
Så nej, jag skäms inte för vare sig mitt mående eller min attityd. Tvärtom lät jag andra trampa på mig alldeles för länge. Men första gången man hade med socialen att göra var man ju rädd. Nu sätter man alltid hårt mot hårt och det fungerar. Vi har makten, inte dom. Gäller att visa att man menar allvar. Likaså skulle man inte ha accepterat alla lustigheter från arbetsgivaren under så lång tid. Men vi hade ju särskilda anställningsvillkor och kunde ju få kicken när som helst egentligen. Men jag gjorde samma missstag redan i grundskolan. Jag väntade till nian innan jag slog tillbaka. Det var nio år för sent.

Det enda som gjorde att arbetsgivaren hade mig kvar alla år var förstås att jag hade en kompetens de saknade och att jag drog fulla hus och var omtyckt av många utanför styrelsen. Och så tror folk man är bitter. Varför skulle jag vara det? Jag är oerhört stolt för det arbete jag gjorde där, har vunnit tre kulturpris och haft förmånen att sprida historisk kunskap och nyfikenhet under 10 år och mer därtill. Jag har inget att bevisa. Men det man bygger upp över tid kan snabbt rivas ner. 

Överlag är det för mycket he he, hepp hepp i samhället. Lite mer tråkighet skulle inte skada.

Låt alla blommor blomma

Hög tid för ett långt och narcissistiskt inlägg. Nej men det handlar mest om att det är söndag.

Jag har alltid kombinerat melankoli med att vara tämligen introvert. Det är en praktisk kombination som ger mig det lugn jag behöver när tillvaron i övrigt mest är en kamp. Dessa personlighetsdrag har aldrig varit några problem i sig. Jag trivs så. Känner absolut inget behov av att gå omkring och vara uppspelt eller social. Och för att undvika att melankolin sjunker ner i depression knaprar jag 100 mg Sertralin varje dag. Det är ett oskyldigt nöje. Och så unnar jag mig två glas vin ibland på fredagen. Gud är god som skänker oss människor tröst genom det naturen ger. ”Gud verkar genom naturliga medel”, som läkarna sa när pesten drabbade Sverige 1710-1711. Men i övrigt är jag en tråkig och försiktig typ. Inga droger, inget röka, inget brännvin, inga chips mer, inget godis, inga bakelser. Inte ens kaffe…jo en gång i månaden när jag fikar med Hilja.

Däremot, och jag har tjatat om det till leda, så har samhällets norm om att vara glad och extrovert varit en genuin plåga ända sedan skoltiden. Jo, ämnet är uttjatat, men det är inte så mycket som har förändrats. Det är fortfarande den tyste melankolikern som det är fel på och som förväntas sträva efter ett annat mentalt läge. Det är aldrig någon som säger ”kan du inte sluta vara så glad och utåtriktad” eller för att uttrycka det något mer subtilt: ”Du vet väl att det finns hjälp att få om du blir för uppspelt och social”.

Numera är det mest något som irriterar mig, men som ung skapade det en stor osäkerhet om man överhuvudtaget var frisk. Såväl skola som kyrka hade sociala och utåtriktade ideal. Jag skulle förmås att prata mer på lektioner. I kyrkan skulle jag ha mer av anden så att jag blev gladare och vågade vittna. Ja, ja. Vinden blåser vart den vill. Var inte den tväre Johannes döparen ledd av Guds ande? Eller surkarten Jona? Eller arbetsvägraren Mose?

Det finns en bild av mig att jag lätt kommer i konflikt med mina arbetsgivare och att det också bottnar i någon slags mental knepighet. Det är fel. Det är väl snarare så att arbetsmarknadens ideal av underdånighet ibland har krockat med min självständighet. Likväl har jag alltid fått de bästa vitsord från de arbetsplatser jag varit på. Och de människor jag har mött har alltid varit nöjda med mina tjänster.

Och så många konflikter har det inte varit. Jag avslöjade oegentligheter på Åshaga när jag städade där. Det fick jag skit för. När sedan socialstyrelsen gjorde ett oanmält besök så visade det sig vara flera resor värre. En gång läxade jag upp gamle rektorn på Mönsteråsgymnasiet. Inte mycket att säga om. Han hade själv bäddat för det. Och så min konflikt med hembygdsföreningens styrelse. Den är ganska så logisk. De hade sina revir och kunde inte hantera min självständighet och mina synpunkter. Jag blev ett hot. Det viktiga för mig är vad jag gjorde under mina 10 år på hembygdsföreningen och som alla andra utanför styrelsen var nöjda med. Alla behövs i en förening och det är inte bra när man stöter bort folk och därmed olika kompetenser som är viktiga för att en verksamhet ska fungera.

Låt alla blommor blomma.

Nej då, jag har alltid arbetat lojalt. Det roligaste jobbet var kanske på Växjö Universitet. Att föreläsa och möta motiverade studenter är oslagbart. På samma nivå har föreläsningarna i Mönsterås varit. Det har varit ett stor nöje att se hur stort historieintresset är i bygden.

I kurbitsträdets skugga

Jag har haft ett mycket sällsynt flyt sista tiden. Lyckades efter en stor portion tur och slump installera dotterns teve, har städat ett rum på detaljnivå, hittat flera ovanliga vykort, fått föreläsningsuppdrag, haft konstruktivt samtal med dotterns skola, orkat skriva, är mindre trött efter kostomläggning och promenader, har fått ned blodsockernivåerna utan medicinering. Gud behandlar mig som Jona i kurbitsträdets skugga. Den som inte kan historien om Jona bör läsa den. Älskar när Gud använder småsura kverulanter. Det är mycket roligare än att se leende amerikanska teve-predikanter med gnistrande tänder eller för all del hallelujapastorer på speed.

Trädgården kom jag i och för sig tillfälligt av mig med efter att ha kört 8 vändor med grenar till Mörkeskog. Men ska lägga några timmar på den nu före midsommar.

Igår tog jag den andra vaccinationssprutan. Och det blev som förra gången. Vaknade med feber på 38,8 och sprängande huvudvärk. Det går väl över på ett dygn ungefär. Huvudvärken är värst.

Apropå Gud så kanske man borde lägga ut en predikan i veckan. Fast jag är nog inte tillräckligt helgad för det. Dessutom är det bästa om den som predikar gör det under en prästs överinseende. Det finns alldeles för många egotrippade tokjeppar som tolkar skrifterna lite som de själva vill. Problemet är att ytterst få kyrkor har någon sälta kvar. Det finns en rädsla för att stöta sig med gudstjänstbesökarna. Men Guds ord ska predikas rent och klart oavsett om det är populärt eller inte.

2018 synes ha kommit tillbaka. Över 30 grader och bränder lite överallt. Men de flesta verkar njuta av solplågan.

Snart lite fotboll igen. Och en Ibumetin. Nedan en mix av The Smiths och New order.