22 januari 2016

Att leva i närkontakt med sina känslor - tvärtom

Ibland kan man läsa om hur viktigt det är att leva i närkontakt med sina känslor. Tja, jag vet inte det. Det låter jobbigt. Är man sensitivt begåvad är det viktigt att inte drunkna i känslostormar. När det blåste som värst kom Jesus gående på vattnet och stormen lade sig. Det kan överföras på känslolivet.

I min barndom var jag känslig och blev lätt ledsen. Men jag flydde in i böckernas värld och mådde snart bättre. När jag blev äldre fortsatte jag med det. Alkohol och droger har aldrig lockat mig.

De senaste åren har jag allt mer lärt mig att stänga av känslor. Jag gör alltså tvärtemot de där råden man läser om. Det är en förutsättning för att orka med. Skulle jag gå omkring och känna efter så skulle det bli för mycket. Jag har alldeles för många skäl för att må dåligt.

Det som förr gjorde mig ledsen rinner numera av mig. Så länge det bara handlar om mig. Värre blir det om någon annan i min familj mår dåligt. Men för att orka vara ett stöd så har jag mer och mer lärt mig att inta något slags stoiskt lugn, ett lugn som kan påminna lite om resignation. Kanske är det en slags frid. Ett beskydd mitt i stormen. Livet blev vad det blev och jag bara står kvar oavsett vindens styrka. Kan ta hur mycket stryk som helst utan att falla. Gott så. Det är inte min förtjänst. Bara nåd. Gråter aldrig så att någon ser.

Nu är det välkommen fredag. Hur mycket avkoppling det blir är omöjligt att veta. Det beror på så mycket annat som jag inte råder över. Men hur det än blir så står jag där och litar på att Guds änglar vakar över mig. Ni som inte är religiösa tror mig förstås inte, men jag har bokstavligen sett hur änglar håller mig i armarna och håller mig på fötterna. 

Min mormor såg mycket - spöken, vättar, änglar. Människor av idag ser inte längre. Den så kallade vidskepelsen försvann med folkhemmet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar