Det finns människor som tycker att jag har en för mörk syn på livet. De som menar det har i regel lyckats placera sig exakt i mitten av det så kallade ”medelsvensson-livet”. Jag vet inte hur de har hamnat där eller varför de trivs där. Det verkar ärligt talat urtrist. Likväl har de gjort sig själva och sina egna liv till norm för alla oss andra otacksamma jävlar som bara går omkring och ”tycker synd om oss själva”.
I själva verket har jag en i det närmaste chockerande ljus syn på livet mot bakgrund av allt som har hänt. Jag går upp varje morgon och jobbar med allt möjligt. Jag tar inga droger, dricker med måtta och sitter inte på mentalsjukhus. Är trött och har diabetes, men överlevde corona och är hyfsat frisk. Har inte haft en förkylning eller varit hos tandläkaren på tre år, utan låtit två tänder ruttna bort utan allt för allvarliga infektioner i ansiktet. Så nej, jag är tacksam över att jag är där jag är. Att jag sedan är utmattad med låggradig depression är bara en sund reaktion utifrån påfrestningarna.
Jag läser om kändisar som beklagar sig över de små störningar som inkräktar på perfektionen. Ja, ja. Mitt liv har till största del handlat om att mota bort värsta tänkbara scenario.
Det började som liten när man tvingades leka med andra barn i sandlådan fast man inte ville utan helst lekte ensam eller bara med en bästis. Jag minns lekskolan. När Peo var sjuk så ville jag leka själv, vilket tydligen oroade fröknarna som hela tiden försökte få mig att vara med de andra barnen. Redan där sattes den sociala normen som man sedan skulle utsättas för under hela skoltiden. Det fanns ingen som helst förståelse för oss som var mer introvert lagda.
Förutom skolans institutionella mobbning av från normen avvikande, har vi den som andra elever genomförde. Den var mindre förutsägbar, men ändå logisk. För mig handlade det om att jag var väldigt smal och ofta läste böcker. Det räckte för att he-män och råskinn ansåg sig ha rättigheter att trakassera en såväl fysiskt som psykiskt. En del av dessa unga ”män” övergick senare i livet till att misshandla kvinnor.
Ungdomsåren gick i övrigt till att genomlida mina föräldrars skilsmässa och att ta ansvar för en människa som under några år gick ner sig totalt med alkohol, tabletter och självmordsförsök. När andra var ute och roade sig ägnade jag mig åt upplivningsförsök och att ringa ambulansen.
Sedan har vi de senaste tio åren med kampen för vår dotter och en ständigt krånglande skola och en inkompetent social myndighet. Och allt som hänt i samband med det. Det har varit förnedrande år på alla sätt.
Som grädde på moset de revirtänkande stackarna i hembygdsföreningens styrelse där i alla fall två har ägnat sig åt något som jag inte tvekar att kalla mobbning.
Så, nej, jag har ingen mörk syn på livet. Livet ÄR i huvudsak mörkt. Att i det läget ändå gå upp varje dag och göra vad man kan vittnar definitivt inte om någon mörk livssyn. Tvärtom. Chockerande ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar