Inte långt ifrån där jag bor ligger Mölstads gamla fattiggård (senare ålderdoms-hem och idag hyresfastighet). Ibland går tankarna till dem som en gång tillbringade sina dagar där, kanske de sista åren. Blev de väl omhändertagna eller var det en förnedring? Vilka var dom och hur såg deras livsöden ut?
I det kristna Sverige som växte fram under medeltiden blev det en dygd att ta hand om fattiga och sjuka, vilket inte minst alla hospital från denna tid vittnar om. När den snikne tjuven - nidingen och kulturmarodören - Gustav Vasa plundrade och stängde klostren blev fattigvården en angelägenhet för socknen - eller den kristna församlingen skulle man kunna säga, och längre fram den moderna sekulariserade kommunen som i stort sett byggde på de gamla sockengränserna. Med den moderna tiden kom också idéer om att inte bara hjälpa fattiga, utan också ta itu med de strukturer som medför fattigdom. Vi vet att det inte lyckades, även om jag menar att det svenska folkhemmet 1950-1975 var en god bit på väg.
Idag är Mölstads fattiggård ombyggd till moderna dyra hyreslägenheter. Likväl finns de fattiga kvar, utspridda, gömda bakom trasiga persienner, sömnlösa för hur de skall få råd att ge ungarna en minnesvärd jul.
Dagens blogginlägg tillägnas alla som bodde på Mölstads fattiggård (lägg märke till ordvalet "gård", som en slags statusmarkering gentemot det äldre "hus".). Mönsterås visar ofta upp bygdens "stora" män. Men det fanns en tid när man tryckte upp vykort och skröt med sin fina fattiggård, vilket vittnade om en välskött kommun. Huset på vykortet är ganska typiskt för de moderna fattighus/gårdar som ersatte de många gånger förfallna gamla sockenfattigstugorna. Husets storlek vittnade om att Mönsterås var en relativt välmående bygd. Nästa huvudartikel i hembygdsföreningens årsbok kunde kanske handla om Mönsterås fattiga.
I det kristna Sverige som växte fram under medeltiden blev det en dygd att ta hand om fattiga och sjuka, vilket inte minst alla hospital från denna tid vittnar om. När den snikne tjuven - nidingen och kulturmarodören - Gustav Vasa plundrade och stängde klostren blev fattigvården en angelägenhet för socknen - eller den kristna församlingen skulle man kunna säga, och längre fram den moderna sekulariserade kommunen som i stort sett byggde på de gamla sockengränserna. Med den moderna tiden kom också idéer om att inte bara hjälpa fattiga, utan också ta itu med de strukturer som medför fattigdom. Vi vet att det inte lyckades, även om jag menar att det svenska folkhemmet 1950-1975 var en god bit på väg.
Idag är Mölstads fattiggård ombyggd till moderna dyra hyreslägenheter. Likväl finns de fattiga kvar, utspridda, gömda bakom trasiga persienner, sömnlösa för hur de skall få råd att ge ungarna en minnesvärd jul.
Dagens blogginlägg tillägnas alla som bodde på Mölstads fattiggård (lägg märke till ordvalet "gård", som en slags statusmarkering gentemot det äldre "hus".). Mönsterås visar ofta upp bygdens "stora" män. Men det fanns en tid när man tryckte upp vykort och skröt med sin fina fattiggård, vilket vittnade om en välskött kommun. Huset på vykortet är ganska typiskt för de moderna fattighus/gårdar som ersatte de många gånger förfallna gamla sockenfattigstugorna. Husets storlek vittnade om att Mönsterås var en relativt välmående bygd. Nästa huvudartikel i hembygdsföreningens årsbok kunde kanske handla om Mönsterås fattiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar