”Ge den djefwulen Hultman ett rapp!” – om ett dråp i Fliseryds socken 1839

Idag på årets sista dag bjuder jag på en extra spännande och sann berättelse som utspelade sig i våra bygder för 170 år sedan. Håll till godo!

Han ville vara en ansedd och aktad man i församlingen, och var det även, i synnerhet hos dem han kunde injaga fruktan. I sin yttre levnad var han stilla och oförargerlig tills en tid efter hans aktningsvärda och förståndiga hustrus dödliga frånfälle den 4 dec 1838, då han understundom visade ett oroligt lynne, lättsinnig vandel och ett otidigt lömskt hämndbegär. (Fliserydprästen Erland Fornanders ord om den dräpte mannen Anders Hultman)

Anders Hultman på nattlig vandring
Det var närmare midnatt annandag Pingst den 20 maj 1839. Anders Hultman var med sina två söner Johan och Carl på väg från hembyn Sibbetorp till torpet Store Bok för att utkräva hämnd. Ända sedan Anders slutade som inspektor och drog sig tillbaka som bonde i Sibbetorp hade folk haft svårt att rätta sig efter honom. Som bonde ingav han inte samma respekt han hade åtnjutit som inspektor. Egentligen var det många som avskydde honom redan när han var rättare på Ekhult eller inspektor på krutbruket. För han hade varit sträng och ibland våldsam.

Men nu…som bonde hade han ingen titel att gömma sig bakom och folket kunde visa sitt förakt mer öppet. Han var en uppkomling, lite förmer. Visserligen hade hans far varit bonde, men längre tillbaka bestod hans släkt av fina militärer. Även blått blod flöt, om än något utspätt, i hans ådror. I sin ungdom fick han bo hos Marcks von Würtenberg på Ekhult där han snart blev rättare. Nu låg han i fejd med alla sina grannar som inte kunde tåla hans fasoner och värst var torparen Gustaf Danielsson och hans retfulla söner Johan och Carl-Otto. Pojkdjävlarna hade förolämpat honom så sent som ikväll hos skräddaren i Mjölerum där det samlats folk då ett fickur lottades ut.

Men nu skulle de få se! Han var visserligen 56 år, men ännu vid god hälsa och i sin krafts dagar. Många hade fått smaka hans nävar, och det för inte så länge sedan. Nu rasade han av hämndbegär, vilket flera av de grannar han passerade på vägen fick känna på när han och sönerna tog upp stenar och kastade på deras dörrar. Nästan framme mötte han sin dotter Lovisa som tidigare under kvällen hade smitit iväg med torparedrängen Nils Nilsson från Fändahl, ett mycket olämpligt parti enligt Anders. En olycka hände så lätt och hans dotter skulle inte behöva utsättas för skammen att tvingas gifta sig med en utfattig egendomslös dagdrivare. Efter att ha sagt några stränga hårda ord till sin dotter gick sällskapet vidare. Nils Nilsson hade visst fått nattlogi hos Gustaf i Store Bok. Nå, de skulle nog klara av honom också om det behövdes. Med påken i hand närmade de sig Store Bok där Gustaf, hans söner och Nils låg och sov. Vad Anders Hultman inte visste var att det skulle bli hans sista natt i livet.


Anders Hultman och hans söner gick från Sibbetorp (1) till Store Bok (2). På kartan står Lilla Bok utskrivet. Torpet Store Bok låg ett par hundra meter norrut på vägen. Där det står Segerstad ligger byn Mjölerum.






Slagsmål i stugan vid Store Bok
Anders Hultman och sonen Johan har sedan under hotelser och förbannelser trängt in i stugan. Sannolikt stod ytterdörren på glänt medan innerdörren var olåst. Vad som sedan hände inne i stugan finns det lite olika uppgifter om vad gäller detaljerna. Uppenbart har Anders son Johan börjat med att kräva 12 skillingar av Gustavs son Johan. Gustaf och hans hustru har skrämda undrat varför de trängt sig in som rövare och bett dem lämna huset, vilket inte åtlyddes. Sedan har Anders Hultman tagit över och börja skrika och gorma. Han krävde att Gustaf ”faderligen och strängeligen skulle tilldela sönerna den aga deras uppförande rättvisligen påkallade”. Därefter synes Anders med påken ha tagit saken i egna händer och gett Gustafs son Carl-Otto ett rapp med påken när han låg i sängen. Eventuellt gav han också Gustafs hustru ett par slag. Samtidigt har Johan kallat Gustafs dotter för hora. Gustaf Danielsson skall då ha rusat upp och ropat ”här ska bli annat av” och därvid knuffat Anders Hultman i bröstet. Gustaf skall sedan ha begärt hjälp från sin äldre son Johan som kommit rusande och vridit käppen ur handen på Hultman och därefter slagit honom ett par gånger över länden/baken.

Ett vittne som stod utanför stugan berättar att ”slag utdelades och det mörknade till i rummet, liksom elden i spisen blivit hämmad eller vårdslöst släckt.”

Nils Nilsson slår till
Under det allt vildare slagsmålet skall även Johan Hultman ha fått emottaga slag och tvingats fly huset blodig. Gustaf Danielsson ska även ha försökt få med den på soffan liggande Nils Nilsson i slagsmålet och till honom ropat ”Ge den djefwulen Hultman ett rapp!” Den yrvakne Nils vägrade emellertid till en början delta i slagsmålet. Men plötsligt hade Nils fått ett fruktansvärt slag av en påk över ena benet, varvid han i skräck och vrede hade rusat upp från soffan och huggit tag i en nystfot med vilken han gett Anders Hultman ett eller två slag i huvudet så att Anders ragglade bakåt och ramlade ner i en säng. Där hade han blivit liggande och talat föga eller osammanhängande och endast begärt lite vatten ibland, för att efter tre timmar avlida.
























Så här ser en nystfot ut när den är utfälld.


Här ser vi en ihopfälld nystfot.

I häradsrätten
Under sommaren som följde togs fallet upp i häradsrätten vid flera tillfällen. Alla inblandade fick ge sina versioner som delvis skilde sig åt i detaljerna. Alla gjorde förstås sitt bästa för att tona ner sin egen medverkan i bråket.
Vidare inkallades ett flertal vittnen som alla bidrog med något. Det alla var överens om var att det länge hade funnits osämja mellan Anders Hultman och Gustaf Danielsson och hans söner.

Anders Hultman - ”Ett våldsamt och trätgirigt sinnelag”
Av rättegångsprotokollet framgår också att ”Åtskilliga närvarande intygade att Hultman i följd av sitt våldsamma och obändiga lynne med alla sina grannar och bekanta levat i ett ofridsamt förhållande, vartill han sjelv uteslutande varit skulden.” Ett vittne sade att Hultman under sin levnad varit ”av ett våldsamt och trätgirigt sinnelag”. En sade att Anders Hultman gjort sig känd för ett ”grälaktigt överdådigt sinnelag, och måhända icke alltid räknade så noga med vilka han utsåg till mål för sina wåldsbragder”. Finurligast uttryckte sig kanske prästen Fornander som skrev att Anders ”ville vara en ansedd och aktad man i församlingen, och var det även, i synnerhet hos dem han kunde injaga fruktan. I sin yttre levnad var han stilla och oförargerlig tills en tid efter hans aktningsvärda och förståndiga hustrus dödliga frånfälle den 4 dec 1838, då han understundom visade ett orligt lynne, lättsinnig vandel och ett otidigt lömskt hämndbegär”. Rätten skriver också att Hultman var känd för ”Översittare-lynne” och ohejdad våldsam framfart.

Anders Hultman var otvivelaktigt en person som många retade sig på och som hade lätt för att hamna i konflikter. Hans bakgrund inom bondeståndet samtidigt som han hade sina rötter i släkter med högre social status ingav honom förmodligen en känsla av att komma från lite finare förhållanden. Kanske betraktades han av omgivningen som lite märkvärdig. Och visst var han van att bestämma över folk. När han sedermera blev bonde så blev han vem som helst igen. Hans översittarfasoner och fina bakgrund betydde ingenting. I Fliseryds socken var han bara en uppkomling som nu blivit bonde igen. Som sådan förefaller han ha satt sig i respekt genom hotelser och våldsamheter.

Nils Nilsson – ”ett nyktert, stilla och kristeligt levnadssätt”
Den enligt protokollet långe och ljushårige Nils Nilsson, som sannolikt utdelade det dödande slaget, beskrivs på ett helt annat sätt. Herr ryttmästare Nordenankar på Fliseryds gård skriver att Nils uppfört sig troget, nyktert, tyst och stilla, samt med villighet gjort detsamma. Prästen skriver i sitt intyg att Nils var född 1819 och torpareson från Fändahl under Torp, tidigare ej anklagad eller dömd för brott och att han hade ett nyktert, stilla och kristeligt levnadssätt, samt hade aktningsvärda, beskedliga och kristligt sinnade föräldrar och syskon. Han menade också att det kunde anses högst beklagansvärt om han olyckligtvis skulle falla ett offer för en så graf förseelse som den för vilken han nu är anklagad. Den i församlingen mycket omtyckte prästen tar alltså tydligt ställning för den dråpmisstänkte Nils Nilsson.

Nils ändrar sin berättelse
Men rättegången blev utdragen, inte minst pga att Nils drabbades av en sjukdom. Redan vid första rättegångstillfället svimmade Nils och fick bäras ut. Enligt ett läkarintyg som uppvisades vid nästa rättegångstillfälle hade Nils angripits av en farlig nervfeber som gjorde att han inte kunde närvara personligen förrän i mitten av augusti. När han väl kunde infinna sig så hade han ändrat sin berättelse. Nils hade i ett tidigt skede erkänt att han hade slagit Anders Hultman med nystfoten av skräck och förvirring. Senare skrev han att han hade känt sig hotad till livet av den illasinnade Anders Hultman som hotat slå honom i huvudet med en påk. Till slut förnekade han att han överhuvudtaget hade slagit Hultman i huvudet, utan att han sannolikt endast hade träffat Hultmans påk. När rätten pressade honom så hade han med darr på stämman, hårdnackat och med ängslan, hållit fast vid sin nya berättelse.

Obduktionsprotokollet
I rättsprotokollet återges också läkarens detaljerade obduktion av Anders Hultman, som i sin detaljrikedom är en ganska vidrig läsning. Vi får bland annat veta att det i Anders Hultmans mage fanns ett par skedar brännvin, lite smält mat och en död ovanlig svald fluga. Annars är det beskrivningen av huvudet och hjärnan som är det intressanta. Läkaren konstaterar att Hultman tveklöst avlidit genom ett dödande slag mot högra delen av huvudet vilket gett upphov till en svulst av ett gåsäggs storlek. Han hade också fått ett slag över vänstra ögat, men det var inte av det slaget att det kunde ha dödat Hultman. Genom protokollet får vi också ett hum om hur Hultman såg ut. Den avlidne var lång till växten, ”af en fast, stark och tjock kroppsbyggnad, samt vid godt hull”. Huvudet hade en ovanlig form, såsom ett ”från twenne sidor flattryckt klot, nära nog båtformigt”.

Rättens utslag
När rätten i augusti skall ge sitt utslag så konstaterar man att Anders Hultman på ett sätt själv vållat sig olyckan genom att tränga in i huset på ett våldsamt sätt mitt i natten. Ändå räknar man inte Nils slag med nystfoten som skäligt nödvärn. Dock menar man att det inte går att bevisa att just det slaget varit det dödande, även om det sannolikt var så. Nils Nilsson dömdes därför att med hel mansbot böta ett hundra riksdaler, samt att en söndag i Fliseryds kyrka göra uppenbar kyrkoplikt (då man offentligt skulle göra avbön och lova bot och bättring inför församlingen), samt betala kostnaden för obduktionen. Enligt en uppgift på nätet skall han också ha dömts till 28 dagars fängelse med vatten och bröd. Denna uppgift har jag dock inte själv återfunnit i rättsprotokollet. Mansbot var ett normalt bötesstraff vid dråp eller död genom olyckshändelse. Beroende på hur händelsen gick till kunde man bli dömd att betala hel eller halv mansbot.

Det andra slaget mot huvudet måste ha kommit från Gustaf eller Johan, resonerar rätten. De kan ej fällas för dråpet, men då Johan erkänt att han burit hand på Hultman, döms han för delaktighet i det slagsmål som kostade Hultman livet, till 50 riksdalers böter, halv mansbot, samt till enskild kyrkoplikt.

Mot rättens utslag uttryckte både Nils Nilsson och Johan Gustafsson missnöje och ärendet överklagades till hovrätten.

Vad jag förstår så fastställde hovrätten domen mot Nils. Jag tolkar texten som att hovrätten justerade Johans böter något nedåt.

På fel plats vid fel tillfälle
Anders Hultman var uppenbarligen en bråkstake och som rätten sa en ”Översittare”. Förmodligen var det många som ville se honom få stryk. Hultman själv lär en gång ha sagt att ”Detta slutas aldrig väl, utan mord går det aldrig af”. Att det blev slagsmål i stugan är inte särskilt underligt mot bakgrund av det vi vet. Men jag kan inte låta bli att tycka att Nils hade maximal otur. Han var uppenbart förtjust i Anders Hultmans dotter och hade tidigare på dagen tillrättavisat Gustafs söner när de retat Hultman. Han ville inte heller delta i slagsmålet, utan beskrivs av prästen och arbetsgivaren som en fridens man. Men när han fick det hårda slaget på benet rann sinnet över och han slog till med närmaste föremål. En man som befann sig på fel plats vid fel tillfälle.

Hur gick det för dråparen?
Hur gick det då för dråparen Nils Nilsson? Det verkar som om han redde sig ganska bra efter domen. Efter ytterligare ett par år i Fliseryds socken flyttade han till Ålems socken 1841 där han gifte sig och blev bosatt och förefaller ha varit arbetare och torpare. Dessvärre utmanade han rättvisan ännu en gång och dömdes 1856 för stöld. Den 3 juni 1880 avslutade han sina dagar i Norra Bäckebo drygt 60 år gammal.

Anders Hultmans bakgrund
Anders Hultman föddes i Getinge, Vetlanda 11 januari 1783 och var son till bonden Zackarias Gudmundsson och Britta Johansdotter Hultman. Fadern dog 1799 och ett par tre år därefter i början av 1800-talet förefaller Hultman ha flyttat till Fliseryds socken. Enligt ett brev som hans barnbarn skrev i början av 1900-talet skall han ha varit fosterson hos den adliga släkten Marcks von Würtenberg. Huruvida det är sant undandrar sig ett säkert bedömande. Men faktum är att han tidigt blev rättare på von Würtenbergs gods Ekhult, och senare inspektor på krutbruket som låg på Marcks von Würtenbergs mark vid Läggevi.

Anders mor var dotter till rusthållaren Johan Göransson Hultman och Anna Britta Olofsdotter Edman. Anna Britta var i sin tur dotter till Olof Edman och Katarina Elisabeth Stålhammar. Den sistnämnda var dotter till Johan Stålhammar och Anna Britta Lood. Johan var son till Per Jönsson Hammar och Anna Skytte. Anna Britta var dotter till Steen Lood och Beata Hillebard. Från Stålhammarsläkten kan man gå vidare och finna rötter långt tillbaka i svenska frälsesläkter.
Se vidare här.

Hela rättegångsprotokollet återfinns här. Observera att det kan ta lång tid att ladda.

Stort tack till Thomas Isaksson som skickade mig protokollet!