Ramlat
Igår ringde min mor och berättade att hon hade ramlat från en pall och sannolikt brutit foten. Efter lite lyft så kom hon in i min bil och turen gick till Kalmar akutmottagning.
Väntan
Vi kom fram klockan 17.00. Efter fem minuter fick hon komma in i ett undersökningsrum. En sköterska kom och gav smärtstillande. Sedan började väntandet. Efter ett par timmar behövde min mor mer smärtlindring och tryckte på signalknappen. Det tog 20 minuter innan någon kom. Jag vågar inte tänka på vad som hade kunnat hända om någon varit där ensam och i en akut nödsituation. 20 minuter är på tok för lång väntan när man har tryckt på en nödsignal.
Väntan
Klockan 21.00, efter fyra timmars väntan, kom läkaren. En ensam läkare på ortopeden hade nio akutfall att ta hand om. Fyra timmar är förstås orimligt länge i ett landsting som skryter med att vara ett av Sveriges bästa. Och då hade min mor ändå prioriterats i någon mån. När jag sedermera åkte hem såg jag på datorskärmen i väntrummet att det fanns någon som då hade väntat i sju timmar och 50 minuter utan att ännu ha fått sin första läkarkontakt.
Nå, läkaren stannade ett par minuter och sa att foten skulle röntgas. Detta kunde väl alla begripa, så varför behöva vänta fyra timmar på att en läkare skulle säga det. Sådana beslut borde kunna delegeras till en sköterska.
Röntgen, gips och hemskickad mitt i natten
Därefter ytterligare någon halvtimmas väntan på röntgen. Sedan mer väntan. Därefter krävdes nya röntgenbilder. Ny väntan. Långt efter midnatt fick min mor besked om att foten var bruten. Efter gipsning blev hon sedan hemskickad mitt i natten.
Jag kan bara konstatera att de få gånger som någon av mina närmaste har behövt besöka sjukhuset i Kalmar, så har det blivit strul.
En dag på Kalmar sjukhus med dottern
En gång hade vi beställt tid för vår dotter på barnkliniken i Kalmar eftersom hon hade en knöl vid knäet som var svullet. När vi kom dit klockan nio på förmiddagen, så hade de missat att boka vår tid, så läkaren hade inte tid. Efter mycket om och men fick jag honom att titta på dotterns knä. Sådana där dagar kräver ju ändå viss förberedelse från vår sida. Han fick då för sig att det var ett fall för ortopeden. Efter att ha vandrat över hela sjukhuset, placerades vi i en liten hytt där vi fick vänta flera timmar på en ortoped. När han väl kom var han sur för att barnkliniken skickat över oss dit. Han skickade efter ett par minuter tillbaka oss till barnkliniken där det följde ytterligare väntan i timmar. Först vid åttatiden på kvällen kunde vi åka hem.
Nej, det är något med organisationen som inte fungerar vid Kalmar sjukhus. Sköterskor och läkaren gjorde vad de kunde utifrån rådande omständigheter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Min mormor fick åka in vid flertalet tillfällen när hon levde,lätt mej aldrig vänta utan gjorde personalen påmind om hennes situation,vilket gav resultat.Sura miner & snörpande munnar fick man stå ut med.Samtidigt är detta våra politiker & tjänstemäns fel att det saknas personal i sin spariver.Spariver som gjort det möjligt för dom själva att spä på sina annars dåliga löner.
Tyvärr är väntetiderna på akuten vid helger oftast orimligt långa.
Minns själv en sådan lång väntetidssittning på O-Hamns sjukhus en helgdag. När läkaren väl dök upp framförde jag mina svavelosande åsikter om akutsjukvården, han upplyste mig då om att han var den ende läkaren som var i tjänst på sjukhuset.
Han hade som jourläkare ansvaret för samtliga avdelningar på detta sjukhus, fick veta att han varit i tjänst i över 24 timmar när han dök upp.
Det är givetvis inte läkarnas fel att det blir så långa väntetider utan det får givetvis skyllas på de ansvariga beslutsfattarna, landstingspolitikerna.
Sköterskorna och läkaren gjorde förstås vad de kunde utifrån rådande omständigheter. Jag skulle gissa att det är en kombination av dåliga landstingsbeslut och stela gamla rutiner i ett oerhört hierarkiskt system.
Skicka en kommentar