Gökhults träoljefabrik och en järnväg

Gökhults träoljefabrik i Fliseryds socken var en typisk industriell verksamhet på landsbygden.

Landsbygdens industrialisering
Industrialiseringen av Sverige började på landsbygden. Det är lätt att glömma ibland eftersom historieböckerna i regel fokuserar de stora industristäderna. Ofta handlade det om små byar som sedan tidigare hade tillgång till vattenkraft. När så järnvägen kom etablerades fler småindustrier, även om många platser faktiskt fick industrier redan före järnvägen. Ibland förblev platserna småbyar. Ibland växte det fram lite större samhällen som Finsjö, Blomstermåla och Ruda.

Gökhults träoljefabrik
I Fliseryds socken har det funnits många industrier av skiftande slag. En var Träoljefabriken i Gökhult som anlades omkring 1870. Verksamheten leddes till en början av en Ingenjör Smidt från ett tyskt bolag. Fabriken övergick sedermera i svensk ägo och 1877-78 står Stockholms träoljeaktiebolag som ägare.













Annons i tidningen Kalmar den 17 april 1874.

Svea Tekniska Fabrik
Rörelsen överogs senare av änkefru Elisabet Hageus med sonen Tage som disponent. Fabriken brann sedan ner, varefter verksamheten flyttade till Bergvik vid Gökhultssjön. Tillverkningen övertogs sedan av Gösta Persson (1906-2000) som flyttade den till Grönskog under firmanamnet Svea Tekniska Fabrik.

Stubbar och tallbarr
Av stubbar framställdes trätjära, beck, terpentin, ättika, träolja, maskinfett, skobeck, skosmörja och putsmedel. Av tallbarr gjorde man tallbarrolja.


Notisen ovan om Gökhultsfabriken var införd i tidningen Kalmar den 9 februari 1882.

Gökhult hade en egen järnväg
Gökhult ligger egentligen lite avsides i Fliseryds socken. Men den driftige godsägaren Robert Hageus såg till att det 1904 byggdes en enskild järnväg på sju kilometer mellan Gökhult och Möckhult station utmed linjen Nässjö-Oskarshamn. I början drog man vagnarna med häst, men med tiden inköptes ett lok som kallades Grethe.

Banan hade en ordentlig stigning där man tvingades anlägga en växel med sidospår. Först körde man upp hälften av vagnarna som parkerades på sidospåret. Därefter tog man upp de resterande, som sedan kopplades ihop med de andra. I första hand fraktade man torv och virke. Även en passagerarvagn inköptes, men eftersom den spårade ur hela tiden kunde den inte användas. En ny vagn införskaffades som fungerade bättre. Järnvägen lades ner och revs upp 1936-1937.