Sportjournalisterna och idrotten
Det är ett allmänt känt faktum att de flesta sportjournalister är mer eller mindre odugliga utövare av idrott. Det gäller förstås även bloggskribenter. Dessvärre även undertecknad som ju ibland dristar mig att skriva om fotboll...eller
Ett olyckligt beslut
I kvarteret var jag väl hygglig, men så snart det kom till träning med GIFs pojklag så framträdde bristerna i betraktarens ögon. Ja, jag hann inte ens visa mina bollkonster innan tränaren vid den gamla Älgerumsplanen hade fattat det för GIF olyckliga beslutet att jag skulle träna målvakten. Det räckte med att han såg mig.
"Passa för helvete!"
När han märkte att det inte gick att knäcka mig så lätt övergick han till nästa metod – den oduglige nykomlingen överlämnades till skränarna = de duktiga som skriker och skränar så fort man gör ett misstag. (Många misstag var egentligen inte misstag, utan bottnade i betraktarens oförmåga att tänka framåt i flera steg). Således fick jag spela träningsmatch som back. Jag var en hyfsad taktiker, men också klen och oteknisk varför det förstås blev en del misstag. Sällan har det väl skrikits så högt vid Älgerumsplanen – ”Neeeeej!”. ”Passa för helvete!” (Det är ju för j-vulen kul att dribbla). ”Varför fanns du inte där när han kom?!!!” ”Men va faaaan!”
Glädjechock
Nå, de menade inget illa. Men jag kan än minnas glädjechocken när ”Robban” en gång skrek ”Bra!!!” efter att jag levererat en genial passning framåt, vilket i sin tur ledde till mål. Av någon förunderlig anledning kom jag väldigt bra överens med Robban. Jag tror han såg min potential, även om han aldrig kom ut ur garderoben och erkände.
En viss betänketid
Tyvärr var mina geniala passningar sällsynta och beroende av en viss betänketid. Oftast hann en snabbfotad motståndare före och tog bollen ifrån mig precis när jag tänkt ut vad jag skulle göra. Jag gick kort därefter över till Mönsterås schackklubb där jag var mer framgångsrik.
Hjälte för en dag
I min klass kom jag mer till min rätt. Jag minns särskilt en gång när klassen skulle tillbringa ett par dagar på Vållö. Den andra dagen skulle det spelas fotboll. Jag spelade som i trans, gjorde fem mål och levererade därutöver två makalösa inlägg till Janne Borg som bara hade att sätta synthluggen till. Efter detta valdes jag alltid först när lag skulle tas ut. Men det var en kortvarig triumf. Väl hemma levde jag inte riktigt upp till förväntningarna. Men för en dag fick jag vara hjälte och stjärna.
GIF får skylla sig själv
Hur som helst – när jag skriver om GIF och fotboll gör jag det utan några blinda lojaliteter. Givetvis måste även unga spelare lära sig att i någon mån ta kritik. Jag förmodar att den förmågan blir större med åren. Men jag hoppas innerligt att ”skränkulturen” är borta bland de yngre pojklagen. Dels ska man vara rädd om de ungas mentala hälsa. Dels riskerar man att missa talanger som kanske blommar ut lite senare (som jag skulle ha gjort). ;) GIF får skylla sig själv som genom ”skränbehandlingen” av mig gick miste om en fenomenal taktiker, en magisk målfabrikatör och bakslug benknäckarback. Å andra sidan har de fått en totalt oberäknelig och knipslug fotbollsskribent. Hugget som stucket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Förstår att du 30 år senare grämer dig över all ära och berömmelse du gått miste om genom att inte få ta på dig GIF:s pojklagsmatchdräkt och att inte få synas på lagfotona som troligtvis finns upphängda i GIF:s föreningslokal - ett grymt öde för en åldrande fotbollsälskare.
Å visst, det är roligt för att inte säga att det känns lite komiskt att bli ihågkommen som idrottpöjk.
Jag stod på rangen ute vid Högemåla och bombade 100m skylten när en för mig näst intill okänd person stannar upp bakom mig och säger "du har bollsinnet kvar ser jag".
Jag vänder mig om, ser nog väldigt tvivlande ut när jag svarar "jag har väl aldrig haft något utpräglat bollsinne vad jag minns".
Jo, men du spelade ju med i GIF:s pojklag på 60-talet, det minns jag mycket väl.
Alltså, man kan mycket väl få vara med i en fotbollsförenings pojklag och det under lång tid utan att vara en bollbegåvning.
Vad min begåvning bestod av gällande fotboll och bandy har jag aldrig lyckats utröna. Jag antar att eftersom jag spelade högerback så stod jag väl i vägen för motståndarlagets spelare tillräckligt ofta, några andra kvalitéer än den att stå i vägen har jag svårt för att minnas.
Det framstår som ytterst märkligt, att inte du Jonny, som superstrateg och knipslug benknäckare inte tog en plats i GIF:s pojklag.
Ja, du var uppenbarligen duktig. Har för mig att någon nämnde ditt namn i ett fotbollssammanhang för något år sedan.
Annars är ju sanningen en svår vän att leva med ibland. Jag får väl helt enkelt inse att jag inte betraktades som tillräckligt talangfull för att ges en chans. Sedan var det ju också så att pojklagen på min tid lika väl kunde ha hetat Ljungnäs GIF. Ytterst få från andra kvarter hade någon chans.
Skicka en kommentar