- Stanna, jag ska inte slå dig. Om barndomens farliga killar.

De farliga killarna
Även om jag i många avseenden betraktar min barndom som ett enda stort äventyr, så fanns det förstås faror som lurade. Dagens inlägg tillägnas de sk ”farliga killarna” som gjorde kryssningarna mellan kvarteren i Mönsterås till svårplanerade logistiska manövrar.

När min bästa kompis Peo flyttade så blev det förstås en hel del turer mellan hans nya bostad på Älgerumsvägen och mina kvarter kring torget och Pionjärgatan. Var som helst kunde de ”farliga killarna” dyka upp; de som skulle ha tag på oss och slå oss. "Farlig kille!", var varningsordet som fick oss att springa så rasande snabbt att gympaläraren av ren häpenhet skulle skrivit in en femma i betyget istället för den sedvanliga tvåan om han hade sett oss.

Uffe och Helling
Farligast och otäckast var ”Uffe och Helling”, två vilsna och förvirrade smågangstrar från Industrigatan. De hade valt ut mig och Peo och jagade oss varhelst de kom åt. Helling var ju inte särskilt stark, men såg otäck ut. Uffe var både stark och oberäknelig. Ibland hade Uffe pilbåge med sig och sköt pilar in i Peos trädgård. Jag begrep aldrig varför de var ute efter just oss. Minns bara att de en dag kom inrusandes i Peos trädgård och kastade stenar. Rädslan för dessa grabbar var högst påtaglig och jag kan ännu minnas skräcken de gånger jag var jagad. Idag frågar jag mig förstås varför vi lät oss jagas.

Örfilar vid tennisbanan
Förunderligt nog lyckades de aldrig fånga mig. Med några undantag. På högstadiet kom de åt mig ibland, så några strypgrepp från Uffe blev det på de lärarfria och obevakade lektionerna ”Fritt valt arbete” (Pingis på Fritidsgården). Likaså blev jag en gång iväglurad ner till tennisbanorna vid IP av en kompis kompis för att spela tennis. Allt visade sig dock vara ett trix. För plötsligt kommer Uffe för att ta hand om mig, vilket han också gjorde. Jag kom undan med några örfilar. Att ge igen var inte att tänka på eftersom Uffe hade med sig sin livvakt ”Tojja”. Min kompis kompis stod och tryckte i en buske medan örfilarna utdelades.

Det lugnade ner sig
Senare i nian klådde jag upp Helling, varvid även Uffe lugnade ner sig. Ett par tre år senare fick jag en trevlig pratstund med Helling och vi hade definitivt lagt det gamla bakom oss. Helling hade blivit en riktigt trevlig grabb. Även Uffe gick det att snacka med, även om han var omöjlig att komma inpå livet. Jag tror aldrig någon begrep hur han tänkte och kände. Tyvärr är båda döda idag genom tragiska omständigheter.

-Stanna, jag ska inte slå dig
Andra farliga killar som man passade sig för var ”Prickiga ansiktet” och ”Salongen”. Varför vet jag inte. Vi hade aldrig gjort dem något och jag har inget klart minne av att de jagade oss. Jo, Salongen, som fått sitt namn av att han var son till hårfrisörskan mitt emot brandstationen, fick mig en gång att stanna upp genom att skrika ”stanna, jag ska inte slå dig”. Det gjorde han inte heller. Han nöjde sig med att säga. ”Jag ska inte slå dig, men gör inte om det”. Göra om vad? Jag fattade ingenting, men höll god min för att slippa få stryk. Helt sanslöst vad undfallande jag var.

Man kan förstås fundera på huruvida den dagliga oron påverkade mitt sätt att hantera tillvaron framöver. Jag vet inte. Möjligtvis har det bidragit till att jag inte är pascifist.