Sveriges nationaldag - fred, frihet och lokalt självstyre

Fred och lokalt självstyre
Sveriges nationaldag. Jag tillhör dem som är tacksam för att jag bor där jag bor. Inte minst har jag alltid känt en viss stolthet över att tillhöra ett land som under tvåhundra år har valt att leva i fred med sina grannar, vis av erfarenheten efter flera hundra år med återkommande blodiga och kostsamma krig. Sverige har också en gammal tradition av starkt lokalt självstyre med rötterna i de urgamla by- och sockenstämmorna. Det är också en svenskhet att vara stolt över.

Lojaliteten gällde inte Sverige, utan i bästa fall kungen

Ett historiskt perspektiv visar emellertid att Sverige som nation inte är något evigt och fast. Sverige formades så sakteliga under medeltiden under fruktansvärda släktfejder och inbördeskrig, men inte ens under Gustav Vasas 1500-tal var Sverige någon självklarhet. Men det är då som statsmakten stärker sitt grepp över gränsprovinser som Småland där de olika smålanden hade skött sig förhållandevis självständigt. Dackeupproret visade att här fanns mycket av egenvilja i motsättning till en svensk statsmakt som sträckte ut sina tentakler. Och i den mån det fanns någon lojalitet så var det inte mot Sverige som nation. Nationalismen var inte uppfunnen än. Lojaliteten gällde i så fall kungen, och endast om han kunde anses gynna det egna livet som bonde.

Förändrade gränser
Sedan har ju gränserna ändrats till och från under århundradena. Många områden som tillhörde Sverige under stormaktstiden har förlorats. Andra som Skåne har tillkommit och behållits. Finland har förlorats. Nej, Sverige är inget evigt eller fast.

Kompromisser och förhandlingar

Men även om Sverige har formats genom erövringar och initialt förtryck av lokalbefolkningen, så har århundradena också fött en delvis gemensam historia och ett gemensamt språk med dialektala variationer. Dackefejden och andra bondeuppror lärde också kungamakten att man var tvungen att förhandla och kompromissa. Därför har vi alltid haft ett relativt starkt lokalt självstyre i Sverige – i äldre tider via by- och sockenstämma, i modern tid via kommuner och byalag. Det är en typisk svenskhet som jag kan känna stolthet över.

Känslomässig nationalism
Den mer känslomässiga nationalismen är i mycket ett barn av 1800-talet. Det har förstås legat i de styrandes intresse att försöka frammana positiva känslor gentemot landet. Fosterlandskärleken blev en samlande kraft i ett samhälle där olika intressen splittrade i övrigt.

Folkhemmet hade kunnat vara kvar om statsmakten inte hade utmanat den svenska friheten och självstyret

Så, jag är inte iskall inför nationaldagen. Jag är en del av ett historiskt sammanhang och jag kan känna att Sverige faktiskt hade ett berättigande som gemenskapsram några årtionden under 1900-talet. Folkhemmet var, trots alla sina fel och brister, ett relativt lyckat historiskt projekt att skapa ett gemensamt solidariskt samhälle med balans mellan frihet och socialt ansvar. Tyvärr gled projektet med tiden allt mer över i statligt förmynderi och sociala experiment, vilket också var det som på sikt skulle skjuta det i sank. För i den historiska svenskheten låg ju en stark frihetskänsla och ett starkt lokalt självstyre. Folkhemmet kom på sikt att hota detta när den statliga klåfingrigheten blev för stor.  Idag får vi betala priset för detta genom den egensinnigt egoistiska politiska filosofi som styr Sverige. Om Socialdemokraterna hade fört en mer borgerligt sinnad socialism under folkhemstiden kunde det ha sett annorlunda ut. För även om flera problem kräver globala lösningar, så tror jag inte de små enheternas tid är förbi. Jag tror friheten kräver sådana.