Det får inte gå för bra…

Jag har uppnått åldern...
Jag har haft ett antal arbetsgivare genom åren och jag har nu (tyvärr) uppnått den ålder där man kan börja dela med sig av sina erfarenheter och utdela råd till den yngre generationen.

Förtroende och frihet

I regel har man som arbetare ett uppdrag som skall leda fram till ett mål. Målet kan vara alltifrån rena lokaler till att förmedla kunskaper och väcka intresse för ett specifikt ämne hos studenter.

Oavsett arbete så har jag så gott som alltid haft ganska stor personlig frihet att utforma vägen till målet. Med andra ord har jag haft utrymme att lägga upp arbetet och välja metod. Jag har haft självständighet inom ramarna, ofta med stora möjligheter till egna initiativ, även om det ibland har inneburit ett visst risktagande från arbetsgivarens sida. Men arbetsgivaren har i regel litat på mitt omdöme. Och det finns inget som stärker självförtroendet och ger sådan arbetsglädje som det förtroendet. De flesta jobb har med andra ord varit väldigt stimulerande. Förvisso har man varit en del av ett team, men aldrig så att man har kvävts.

En paradox
Men en sak har jag genom åren lärt mig. Gör inte ett för bra jobb om du vill undvika kritik. Det låter som en paradox. Om man gör ett bra jobb så borde man väl slippa klander. Men så är det inte. Jag ska ge ett exempel hämtade från den mänskliga psykologin som belyser paradoxens sanning.

Erfarenhet från Växjö

När jag undervisade i historia vid Växjö Universitet – antingen ensam eller ihop med min gode vän Peter Danielsson - så fick vi uppdraget av studierektorn inom ämnet. När uppdraget väl var givet så släpptes vi helt ensamma och fria med att planera kursen som helhet och in i minsta detalj. När jag tänker efter så var det ett enormt förtroende som gavs. Jag kan än idag känna en stor tacksamhet för det.

Och utan att skrävla så noterar jag att vi lyckades bra. Både jag och Peter fick alltid de absolut bästa kursutvärderingarna av studenterna. En del doktorander såg undervisning som ett nödvändigt ont, men Peter och jag älskade mötet med studenterna. Att få förmedla historia till nyfikna engagerade studenter var det roligaste vi visste. Det gav livet en puls som är svårslagen. Noggrann planering, engagemang och schysst uppträdande mötte uppskattning. Att vi dessutom bjöd på oss själva bidrog säkert till den kultstatus vi uppnådde.

Då kan man väl tycka att vi skulle få en del beröm. Jo, våra chefer var nöjda eftersom ämnet fick ett positivt rykte. Men några av kollegorna menade att vi lade ner för mycket tid på varje student. Särskilt fackliga medarbetare hade synpunkter på engagemanget.

Jag ångrar ingenting
Och det är det jag menar med att man inte ska göra ett för bra jobb om man vill undvika kritik. Det kommer alltid att finnas människor som kommer att leta fram något negativt istället för att se det positiva i helheten. Och detta är min erfarenhet från i stort sett alla arbeten jag har haft. Se till att göra ett lagom bra jobb, inte för bra, om du vill fungera bra i den kollegiala gruppen. Men ändå…mitt råd lyder inte så utan istället - strunta i jantelagen. Gör ett toppenjobb. Våga ta egna initiativ och följ magkänslan. I långa loppet mår man ändå bäst av det. Än idag kan jag ibland möta gamla studenter som jag hade för 13 år sedan. Och då ångrar jag inte för ett ögonblick att Peter och jag ibland trotsade facket och jobbade dag och natt för att kunna ge allt vi hade och kanske kunna inspirera några till att gå vidare med historiska studier. Jag mötte faktiskt en i sommar. Hon lägger fram sin avhandling i höst. Det värmde en gammal cynikers hjärta.