Darklands

Nedstämdhet provocerar
På vandringen genom livet hoppar det ibland upp människor som uppenbart provoceras av nedstämdhet, melankoli, depression och dystymi. Nej, jag ska inte reda ut begreppen, utan nöjer mig med att konstatera att jag större delen av mitt liv har levt i ett milt dystymiskt tillstånd, utan att för den skulle äta mediciner eller bli handlingsförlamad.

Ingen diskrepans

Jag kan dessutom motivera varför denna känsla är helt logisk mot bakgrund av hur världen ser ut. Jag går inte omkring och tänker att världen egentligen är bättre än jag känner att den är. Jag är inte offer för några diffusa svarta känslor, utan kan motivera mitt tillstånd, även om jag inte heller råder över det. Men det finns som väl är ingen diskrepans mellan mitt känslotillstånd och min intellektuella analys av omvärlden.

Hålla svartsynen i schack
Men den som lider av mer komplexa depressioner har mina djupaste sympatier. För min del stannar det vid att ibland vakna tidigt och inte kunna somna om, samt en allmän kamp för att hålla svartsynen i schack och kanalisera den till konstruktivt arbete. David Sylvian uttrycker det väl i orden: "I wrestle with an outlook on life that shifts between darkness and shadowy light" (David Sylvian, från sången Orpheus och skivan Secrets of the Beehive).

Och man hittar sina husgudar – Jesus, Morrissey, David Sylvian, Jackson Browne, Eldkvarn och några till. De sätter ord på skiten så att man slipper att ständigt formulera sig.

Mästare på klatschiga klyschor
Men så råkar man krocka med de där käcka positivisterna som tror att melankoli och depression bottnar i fel inställning, att det handlar om något som man med viljekraft kan förändra. De går på om positivt tänkande, att allt är möjligt och att man ska se lite mer bejakande på tillvaron. De är mästare på klatschiga klyschor. Häpnadsväckande påfrestande och ett hån mot alla som är fast i mörkret.

Positivisterna är till och med besvärligare än intrigmakarna/makerskorna eftersom de ofta inte är medvetet elaka, utan bara naiva.  Intrigmakare handlar ofta utifrån en viss logik som är lätt att förutse och därmed också möjlig att parera i någon mån. Vissa är förstås särskilt skickliga på att pladdra på ett manipulativt sätt och då är man i regel chanslös.

Ökar stigmatisering
Men positivisterna får redan utsatta människor att känna skuld över sin situation, vilket förstås bara ökar stigmatiseringen. För egentligen borde det ju inte vara konstigare att prata om detta än om förkylning och cancer. Men i en kultur som hela tiden strävar efter lyckomaximering på ett ytligt plan, så kan man väl inte förvänta sig annat.

Men jag vågar påstå att det är vi som lever i skymningslandet som har de bästa chanserna att se livets värde. Kanske inte den som är djupast nere, men när man väl kommit en bit därifrån. Livet är aldrig så rikt som mot en mörk kontrast.

Några soulmates.

The Jesus and Mary Chain – Darklands

Morrissey - Speedway

Jackson Browne – These days och Sleeps dark and silent gate (version 2)