22 låtar på 45 år

Jaha, så har man då gått och blivit 45. Många människor har bidragit till livets utseende, men dem ska jag be att få återkomma till. Lite enklare är det att välja ut de tjugotvå låtar som betytt mest. Varför just 22 kan man undra.

The Smiths – There is a light that never goes out  (live)
1986 och så kom då låten som blev ett med ens personlighet. Många säger att den räddade deras liv. Morrissey/Marrs kanske finaste stund ihop.

David Sylvian – Orpheus

Från mästerverket Secrets of the beehive med sentensen som sammanfattar mycket av min känsla inför livet: "I wrestle with an outlook on life that shifts between darkness and shadowy light".

Talking heads – Burning down the house
Öppnade upp mina öron för den rytmiska och experimentella musiken. TH var banbrytare mellan vit och svart musik. I den här låten finns en otrolig energi.

Freddie Wadling – Blott en dag

Oslagbar version som betydde särskilt mycket under en period då vi befarade att dottern hade cancer i ett knä. Det hade hon som väl var inte, men det blev några månader av djup ångest samtidigt som man ville vara en bra förälder.

Eldkvarn – I skydd av mörkret
En av många låtar från det här bandet som berört på djupet.

Ulf Lundell – Inte ett ont ord

En gripande låt från Lundells skilsmässoskiva Den vassa eggen. Kom samtidigt som mina föräldrar skilde sig. Lundell kan ibland bli grå och tråkig, men är ibland en mästare.

Everything but the girl – These early days
Den var allt redan i ungdomsåren och blev än större när jag fick barn. Min kvinnliga favoritsångerska.

Nick Cave – Into my arms
En av världens vackraste kärlekssånger. Nick är en av mina manliga hjältar.

Van Morrison – No guru, no method, no teacher

Troligen den Morrisonsång som satt sig mest med en andlig dimension. Ryser än idag.

Triffids – Wide open road
En av de vackraste sångerna alla kategorier. Fångar en desperat ödslighet på ett fenomenalt sätt. Sångaren gick bort för tidigt.

Staple singers – I´ll take you there

Gospel och soul är inte alltid min stil, men Staple singers är bäst i klassen och här i en favoritlåt.

Freda – I en annan del av världen
Freda gjorde några riktigt bra plattor och den här poppärlan gav insikt och tröst en gång. Suverän poplåt.

Jackson Browne – Sleeps dark and silent gate

Från The Pretender som är ett av hans två mästerverk. Otroligt bra låt från otroligt bra skiva. Vemod och livsinsikter på djupet i varje sång.

Bruce Springsteen – No surrender
Kanske inte hans bästa låt, men för mig personligen betyder den väldigt mycket. Låter texten tala för sig själv.

Elvis Costello – Sleep of the just

Elvis Costello visade att det går att göra bra musik med bra texter utan stora maffiga produktioner. Den här fina lilla balladen inspirerade till många egna låtar på gitarren.

The Sundays -  Life goes on
The Sundays var grymt underskattade och det här är en av mina favoriter med detta avsomnade band.

The Pogues – Lullaby of London

Älskade detta band på 1980- och 1990-talen. Det här är kanske deras finaste låt från en platta som snurrade ofta.

Rupert Hine – Picture phone
Hine var kanske inte så känd I Sverige men fick alltid utrymme I Kjell Alinges Eldorado. Jag älskade hans mystiska texter och särskilt denna låt som på 1980-talet gav en glimt av hur det skulle kunna bli.

Robert Palmer – Pride
Robert Palmer var en av dom som väckte mitt musikintresse. Han lyckades kombinera alla genrer och samtidigt vara spännande. Här en favoritlåt från hans bästa skiva.

Kate Bush – Wuthering heights

Klarar bara en låt åt gången med henne, men den här inspirerade ju och ledde mig in på den melodiösa vägen.

Simple minds – Glittering prize
Inte deras bästa låt kanske, men den symboliserar en tid där livet var på ett visst sätt.

Dire straits – Sultans of swing
Det första stora band jag såg live. Dire straits är ganska tråkiga på skiva, men suveräna live. Tröttnade med tiden, men på 1980-talet betydde dom mycket, inte minst den här låten som jag gärna njuter av än idag.