Hellre utan sikt i dimman än positivt tänkande

"Jag behöver inte gå en kurs i positivt tänkande. Jag har redan en positiv inställning till allt  j-la skit". (okänd)

Positivt tänkande - några gick ner sig
Under många år var det en trend med så kallat positivt tänkande. Det fanns säkert en och annan som tack vare detta lyckades ta sig själv i kragen och få ordning på sitt liv, men för det stora flertalet betydde det förstås ingenting. För några förvärrades snarare livssituationen när de lurades att tro att man enbart genom att ändra sitt tänkande kunde förändra komplexa svåra livssituationer. Vissa gick ner sig i depression när metoden inte visade sig fungera.

Ett elitistiskt projekt

Faktum är att jag själv tycker det är oerhört påfrestande med människor som hela tiden betonar positivt tänkande och påstår att man kan välja om man vill vara lycklig eller inte. Trams på värsta nivån och ett hån mot alla som dagligen kämpar med sitt liv och stämningsläge. Positivt tänkande var i grund och botten ett elitistiskt projekt och man får ofta en känsla av att de mest fanatiska New Agemänniskorna ser sig som bättre människor eftersom de har nått en annan nivå av medvetande där de kan vara visa och kloka, till skillnad från oss andra idioter som kämpar på med våra mer eller mindre disharmoniska liv.

Egofixerat
Ser man det i ett större perspektiv så ingår ”positivt tänkande” i den egofixerade New Agetrenden där allt går ut på att finna harmoni för egen del. Man strävar efter att komma bort från tillvarons ständiga blandning av kaos, sorg, glädje, ilska, för att istället nå maximal lycka genom olika metoder.

Olika förutsättningar

Nej, jag föredrar realism. Vi ofullkomliga människor är satta i den här världen och får göra vad vi kan för att göra varje dag dräglig. I bästa fall kan vi skapa små hyfsat fungerande samhällen. Och metoder fungerar inte eftersom människor är olika. Vissa har lättare än andra att fatta tillsynes kloka och rationella beslut. Vissa är mer fast i strukturella omständigheter som är svåra att påverka. Vissa har gynnsammare förutsättningar för att fatta beslut inom vida ramar.

Hellre fast i dimman
Visst tror jag på Gud, men Gud är ingen metod som ska maxa mitt liv. Han har gett mig det här livet. Gott så. Jag tar emot det vad det än må innehålla och försöker förvalta det efter bästa förmåga. Det går sisådär.  Någon skrev en gång något i stil med att tron är radarn som tar dig genom dimman. Helt riktigt. Gud kan visserligen skingra dimman om han vill, men av någon outgrundlig anledning gör han sällan det, utan låter mig gå fram utan klar sikt. I långa loppet funkar det nog bättre att lära sig gå genom dimman än att skingra den med positivt tänkande. Utmaningen driver mig framåt och det får inte vara för enkelt.