5 februari 2013

Förtroende ger arbetsglädje

Influensa
Trots att jag vaccinerade mig mot influensorna i höstas, är det ändå influensa jag just nu har. Låt vara att vaccinet håller den tillbaka något så att det mest påminner om en elak förkylning. Men eftersom dottern just är inne i slutskedet av en genuin tokinfluensa, så råder det ingen tvekan. Det är bara att inse att jag tillhör de 20% som blir sjuka trots vaccination. Jag brukar alltid vara det där undantaget som inga vaccinationer och bedövningar biter på.
Har aldrig varit arbetslös
Trist är det i alla fall att behöva stanna upp när det finns så mycket att göra. Jag har aldrig varit arbetslös i hela mitt liv. Jo, formellt sett, har jag haft perioder där jag i statistiken har kallats arbetslös. Men i praktiken har det förstås aldrig varit så. Inkomstlös möjligtvis, men aldrig arbetslös. Jag har gjort så mycket i mitt liv som aldrig kommer att ge några pensionspoäng. Jag lever hellre som fattigpensionär tillfreds med det jag har gjort i livet, än med stor pension som bygger på 45 år av vantrivsel.

Våghalsigt förtroende gav arbetsglädje

-          Kan du och Peter ta den här kursen?
Ja, jag minns tydligt när studierektorn för historia vid Växjö Högskola ställde frågan första gången vid 1990-talets mitt. Det var den längsta kursen på hela läsåret (medeltid till 1750). Historia i Växjö var oerhört populärt och hade till och med bättre rykte än tungviktare som Lund och Uppsala. Medan andra ämnen kämpade för att få ihop grupper på 10-20 elever, så fick vi med tiden bortåt 60-80 studenter. Första året jag hade en kurs samlades vi i sal 18 som tog bortåt 30 studenter. De följande åren fick vi flytta till de stora föreläsningssalarna.

Jag skriver inte det här för att framhäva mig, även om Peter och jag alltid fick de bästa kursutvärderingarna och blev i det närmaste kultförklarade av studenterna. Vi var en del av ett större lagarbete. Men det handlade förstås om att vara förberedd, bjuda på sig själv och agera som om historia var det viktigaste i hela världen, och inte minst med bevarad integritet få studenterna att inse att vi var på deras sida, att de var en del av historieämnet. Det jag vill få fram är den arbetsglädje som frodas när man får förtroende. Jag minns inte helt säkert, men jag tror vi fick betalt för 3 eller 5 timmar per klassrumstimme. Det räckte förstås inte. Arbetet var en livsstil och jag skulle gissa att vi jobbade 60-80 timmar per vecka. Under några år var jag i princip bara hemma för att sova och duscha. Ja, ibland jobbade man även på nätterna. Arbetsglädje, gemenskap, kreativ miljö och en känsla av att allt var möjligt.
I dagens allt mer likriktade och ofria universitetsvärld hade ingen studierektor kunnat ställa den frågan till två doktorander som inte ens fyllt 30. Idag ska man i princip vara färdig doktor för att få undervisa. Jag har alltid känt stor respekt för att studierektorn gav oss det förtroendet. Vi var unga  oprövade kort. Men när vi väl hade fått frågan och svarat ja, så släppte studierektorn oss. Vi fick planera allt själva och hon/han litade på att vi skulle klara av det. Det är min absoluta övertygelse att de arbetsgivare som vågar ge sina anställda förtroende också ökar chanserna för ett bra slutresultat.

Kommando och detaljerade direktiv kväver och bryter ner självförtroendet. Likaså är det oerhört frustrerande när arbetsgivare vill stressa igenom det som ska göras. Enligt min erfarenhet blir det bäst när man får göra något i sin egen takt och efter eget huvud. Arbetsgivare gör ibland bäst i att ha lite is i magen. Hade studierektorn tittat på mitt skrivbord så hade hon kanske börjat tvivla.

Historia nu
Nu vill jag inte vara kategorisk. Det finns förstås människor som behöver en spark i baken varje dag och som vill ha detaljerade direktiv. Men för egen del fungerar det inte så. Det bästa är arbetsuppgifter inom ganska vida ramar och så jobbar man därifrån. Så har jag det nu och det passar mig utmärkt. Jag har mina arbetsuppgifter på papper och jobbar därefter – digitalisering av arkivet, hjälpa allmänhet, media och myndigheter (det omfattar mycket, alltifrån Länsstyrelsen som vill ha hjälp att kartlägga garverier eller handelsträdgårdar, till media som vill ha hjälp med gamla foton eller privatpersoner som har frågor om allt mellan himmel och jord) och uppdatering av hemsidan. Den senaste tiden har jag prioriterat en artikel för kommande årsbok som jag fick göra på arbetstid, liksom jätteprojektet att bringa ordning i arkivet. Det senare handlar om att få en fungerande grundstruktur och att byta ut olämpliga kartonger mot arkivmappar godkända av Riksarkivet. Nu börjar jag se slutet och om ett par tre veckor ska det nog kunna vara färdigt. Den nya ordningen är särskilt viktig då arkivet nu för tiden används i studiecirklar odyl. Detta gläder mig. Det finns inget värre än arkiv som bara står där och samlar damm. Historia får alltid sin funktion i nuet.
Kulturaftnar
Snart börjar hembygdsföreningens kulturaftnar (se här) och det blir fin bredd på vinterns/vårens program. Själv får jag chansen den 19 mars klockan 18.30 då jag visar gamla Mönsteråsbilder och berättar om bygdens historia. Exakt vad det kan bli har jag inte bestämt än, men roligt ska det bli.

Men nu gäller det att kurera sig från influensan. Det går inte att stressa fram hälsa, även om man i dagens samhälle varken har tid eller råd att vara sjuk. Får väl värma mig med en kopp av det otyg som kallas te. Jag litar på att viruset tycker lika illa om te som jag.

Inga kommentarer: