Trots att jag vaccinerade mig mot influensorna i höstas, är
det ändå influensa jag just nu har. Låt vara att vaccinet håller den tillbaka
något så att det mest påminner om en elak förkylning. Men eftersom dottern just
är inne i slutskedet av en genuin tokinfluensa, så råder det ingen tvekan. Det
är bara att inse att jag tillhör de 20% som blir sjuka trots vaccination. Jag
brukar alltid vara det där undantaget som inga vaccinationer och bedövningar
biter på.
Har aldrig varit arbetslösTrist är det i alla fall att behöva stanna upp när det finns så mycket att göra. Jag har aldrig varit arbetslös i hela mitt liv. Jo, formellt sett, har jag haft perioder där jag i statistiken har kallats arbetslös. Men i praktiken har det förstås aldrig varit så. Inkomstlös möjligtvis, men aldrig arbetslös. Jag har gjort så mycket i mitt liv som aldrig kommer att ge några pensionspoäng. Jag lever hellre som fattigpensionär tillfreds med det jag har gjort i livet, än med stor pension som bygger på 45 år av vantrivsel.
Våghalsigt förtroende gav arbetsglädje
-
Kan du och Peter ta den här kursen?
Ja, jag minns tydligt när studierektorn för historia vid
Växjö Högskola ställde frågan första gången vid 1990-talets mitt. Det var den
längsta kursen på hela läsåret (medeltid till 1750). Historia i Växjö var
oerhört populärt och hade till och med bättre rykte än tungviktare som Lund och
Uppsala. Medan andra ämnen kämpade för att få ihop grupper på 10-20 elever, så fick
vi med tiden bortåt 60-80 studenter. Första året jag hade en kurs samlades vi i
sal 18 som tog bortåt 30 studenter. De följande åren fick vi flytta till de
stora föreläsningssalarna.
Jag skriver inte det här för att framhäva mig, även om Peter
och jag alltid fick de bästa kursutvärderingarna och blev i det närmaste
kultförklarade av studenterna. Vi var en del av ett större lagarbete. Men det handlade förstås om att vara förberedd,
bjuda på sig själv och agera som om historia var det viktigaste i hela världen,
och inte minst med bevarad integritet få studenterna att inse att vi var på
deras sida, att de var en del av historieämnet. Det jag vill få fram är
den arbetsglädje som frodas när man får förtroende. Jag minns inte helt säkert,
men jag tror vi fick betalt för 3 eller 5 timmar per klassrumstimme. Det räckte
förstås inte. Arbetet var en livsstil och jag skulle gissa att vi jobbade 60-80
timmar per vecka. Under några år var jag i princip bara hemma för att sova och
duscha. Ja, ibland jobbade man även på nätterna. Arbetsglädje, gemenskap, kreativ miljö och en känsla av att allt var möjligt.
I dagens allt mer likriktade och ofria universitetsvärld
hade ingen studierektor kunnat ställa den frågan till två doktorander som inte
ens fyllt 30. Idag ska man i princip vara färdig doktor för att få undervisa. Jag
har alltid känt stor respekt för att studierektorn gav oss det förtroendet. Vi
var unga oprövade kort. Men när vi väl hade fått frågan
och svarat ja, så släppte studierektorn oss. Vi fick planera allt själva och
hon/han litade på att vi skulle klara av det. Det är min absoluta övertygelse
att de arbetsgivare som vågar ge sina anställda förtroende också ökar chanserna
för ett bra slutresultat.Kommando och detaljerade direktiv kväver och bryter ner självförtroendet. Likaså är det oerhört frustrerande när arbetsgivare vill stressa igenom det som ska göras. Enligt min erfarenhet blir det bäst när man får göra något i sin egen takt och efter eget huvud. Arbetsgivare gör ibland bäst i att ha lite is i magen. Hade studierektorn tittat på mitt skrivbord så hade hon kanske börjat tvivla.
Historia nu
Nu vill jag inte vara kategorisk. Det finns förstås
människor som behöver en spark i baken varje dag och som vill ha detaljerade
direktiv. Men för egen del fungerar det inte så. Det bästa är arbetsuppgifter
inom ganska vida ramar och så jobbar man därifrån. Så har jag det nu och det
passar mig utmärkt. Jag har mina arbetsuppgifter på papper och jobbar därefter –
digitalisering av arkivet, hjälpa allmänhet, media och myndigheter (det
omfattar mycket, alltifrån Länsstyrelsen som vill ha hjälp att kartlägga
garverier eller handelsträdgårdar, till media som vill ha hjälp med gamla foton
eller privatpersoner som har frågor om allt mellan himmel och jord) och
uppdatering av hemsidan. Den senaste tiden har jag prioriterat en artikel för
kommande årsbok som jag fick göra på arbetstid, liksom jätteprojektet att
bringa ordning i arkivet. Det senare handlar om att få en fungerande
grundstruktur och att byta ut olämpliga kartonger mot arkivmappar godkända av
Riksarkivet. Nu börjar jag se slutet och om ett par tre veckor ska
det nog kunna vara färdigt. Den nya ordningen är särskilt viktig då arkivet nu
för tiden används i studiecirklar odyl. Detta gläder mig. Det finns inget värre
än arkiv som bara står där och samlar damm. Historia får alltid sin funktion i
nuet.
KulturaftnarSnart börjar hembygdsföreningens kulturaftnar (se här) och det blir fin bredd på vinterns/vårens program. Själv får jag chansen den 19 mars klockan 18.30 då jag visar gamla Mönsteråsbilder och berättar om bygdens historia. Exakt vad det kan bli har jag inte bestämt än, men roligt ska det bli.
Men nu gäller det att kurera sig från influensan. Det går
inte att stressa fram hälsa, även om man i dagens samhälle varken har tid eller
råd att vara sjuk. Får väl värma mig med en kopp av det otyg som kallas te. Jag litar
på att viruset tycker lika illa om te som jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar