Nej till styrelseuppdrag

Jag har fått en förfrågan att vara med i en styrelse. Föreningen (som inte är hembygdsföreningen) är trevlig, så det var inte lätt att tacka nej, men så fick det bli. Det fanns flera orsaker.

1. Den främsta orsaken är att jag helt enkelt inte har krafter eller tid just nu. Jag vill inte ge mig in i något halvhjärtat.

2. Men det finns också tidigare erfarenheter som gör att jag är återhållsam med styrelsejobb. Ibland har föreningar tagit på sig så mycket att hela verksamheten mest handlar om att dra in pengar för att kunna finansiera allt man tagit på sig. Och när pengajakten blir viktigare än de ideella mål som finns i stadgarna, ja då är inte jag intresserad.

3. I styrelser sitter ibland människor med väldigt olika viljor och starka personligheter, vilket gör att man lätt hamnar i ett getingbo där man inte kan driva något framåt, utan blockeras av olika falanger.

4. Och är det inte på det viset, så kan det vara styrelser där ledamöterna vill göra så lite som möjligt – de vill inte göra mer än det minimala som uppdraget kräver, om ens det, och som får panik om man mejlar eller ringer. Det kan ju gud bevars betyda att man måste engagera sig.

5. Jag har också erfarenhet av föreningar där delar av styrelsen inte är genuint intresserade av det föreningen representerar – styrelseledamöter i fotbollsföreningar som inte går på fotbollsmatcher, ledamöter i historiska föreningar som inte går på föredrag eller som inte vill förkovra sig i ämnet. De sitter där av helt andra skäl.

Ja, nu behöver ingen förening i Mönsterås känna sig utpekad. Jag har bott på andra orter. Men jag är alltså ytterst försiktig med att gå in i styrelser. Självklart finns det föreningar med engagerade kunniga styrelseledamöter, men när krafterna saknas, är det dumdristigt att gå in i ett sådant uppdrag. Överlag är det för mycket klämkäckt om föreningslivet i Sverige. Sanningen är att föreningslivet ofta är i kris och står och faller med enstaka eldsjälar.