Eftersom jag skriver fotbollsreferat, så tror somliga kanske att jag har ett förflutet som fotbollsspelare. Den som känner mig lite bättre vet att jag i själva verket ännu inte kan skilja på offside och icing, än mindre kan se skillnad på 4-4-2 och 4-2-3-1. Och så har vi alla dessa idiotuttryck som folk slänger sig med – som balansspelare och targetplayer. Ha, ha, fattar noll och vill inte veta. Tacka vet jag libero och kedjan.
Men så till frågan om jag själv har spelat fotboll. Jo, men
jag har vid något tillfälle skrivit om det tidigare och jag ska gärna redogöra
för min fotbollskarriär ännu en gång. Men då kan det vara bra att veta hur
fotbollskulturen såg ut när jag var barn och vilka nivåer som fanns.
1. Kvarteret. I princip alla ungar spelade fotboll
i sitt kvarter. Mellan hyreshusen fanns det ofta fina gräsmattor som nyttjades,
samt den som låg nedanför kyrkan. Nästan varje dag spelades matcher mellan
improviserade lag. Det var fantastiskt roligt och på den nivån höll jag hyfsad
klass. Vi var fotbollens gräsrötter. Den här nivån är i princip borta idag.2. GIF:s pojklag. Nästa nivå var pojklagen i Mönsterås GIF. På den tiden var det absolut inte så att alla fick vara med och spela och steget var ganska långt för att överhuvudtaget våga vara med och träna. Tränarna ville helt enkelt inte ha med medelmåttorna. Det fanns inget tålamod där man väntade ut spelare så att de kunde få tid att växa och utvecklas. Tyckte tränaren att man inte dög så såg han relativt omgående till att man inte trivdes på träningarna.
Och det var det jag råkade ut för. Jag fick börja med att träna målvakten istället för att vara med på de andra övningarna. Inga välkomnande ord överhuvudtaget. Och om det var internmatch på träningen så var det bara skrik och skrän och gnäll både från lagkamrater och tränare. Rena pennalismen om jag får säga det själv. Ett jäkla gnäll för minsta lilla positionsmiss eller felpass. Jag borde ha gett vissa en snyting för att lära dem veta hut. Ska man ge barn kritik för sitt fotbollsspel så måste det göras på ett betydligt snyggare sätt så att det inte blir så rått.
Och så följde laguttagningarna till match och där valde tränaren bara sin son och hans kompisar. I en sådan miljö gav man snart upp. Det var mycket trevligare att pyssla med frimärkssamlingen och läsa B. Wahlströms ungdomsböcker.
3. De som var duktiga och hade tränarens nåder kunde med tiden avancera och kunde få testa på spel i B-lag och sedermera A-lag.
Ja, så var det på den tiden, så det är kanske inte så
konstigt att jag under många år följde GIF på distans. Idag verkar stämningen
på olika nivåer vara bättre, men jag far än idag illa när jag hör spelare som
gnäller på varandra vid misstag. Precis som om spelaren inte är medveten om det
ändå. Självklart måste spelare kunna ta kritik för att utvecklas, men det där
menlösa gnällandet från fotbollsperfektionisterna är man gärna utan.
När man sedan kommer upp på representationsnivå för A- och B-lag så får man förstås stå ut med lite rakare puckar. Då kan rätt framförd kritik från en tränare omvandlas till tändvätska och motivation för att bli bättre. Spelarna lär då också känna tränarens jargong och stil och behöver inte ta åt sig på det sätt som barn gör.
 |
| Gräsplanen bakom Holms kiosk användes ofta för att spela fotboll. Idag är kiosken borta och halva gräsmattan är parkeringsplats. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar