Fotbollens hjärta är kärlek till den lokala föreningen

Vissa vill inte förstå varför jag har så hård inställning till alla klubbyten under Silly Season. Det är emellertid enkelt att förklara. Mitt fotbollsintresse består till 95% av kärlek till en förening och till 5% av kärlek till sporten fotboll. Hade GIF bara ägnat sig åt bandy så hade det varit bandy jag hade skrivit om. Enskilda spelares fotbollskarriärer intresserar mig inte, med undantag av någon enstaka särdeles stor talang som jag unnar framgång och följer i media. Men grundregeln är att alltid se till GIF:s bästa. Därför hyllar jag spelare som spelar eller på annat sätt arbetar för GIF. Okomplicerad logik.

Jag är således inte intresserad av internationell fotboll (med undantag av engelsk ligafotboll), utan tillhör den gamla generationen som anser att hjärtat för föreningen också är fotbollens hjärta. Om det hjärtat blir mindre, så blir jag allt mer less på fotboll. Fotboll i de lägre divisionerna handlar om att tillsammans och uthålligt kämpa för framgång. 

Men vi lever i en individualistisk tid där spelarens egenintresse ofta väger tyngre än klubbens bästa. I ett normalt samhälle borde egenintresset underordna sig klubbens bästa. Det finns ingen anledning att spela någon enstaka division högre upp bara för egen del om det drabbar den klubb man nu är i. Då sabbar man ju den klubbens långsiktiga satsning. Men den vuxna mogna inställningen hittar man inte så ofta nu för tiden och det stör mig. Alla spelare borde säga: ”Jo, jag skulle klara en högre division, men jag älskar GIF och vill vara med och vinna division 4 med GIF.” Förhoppningsvis blir det så.

Samma egotrend finns i hela samhället. Alla vill genomdriva sina egoplaner i livet och tanken på att man tillhör något större eller att man betjänar sin omgivning finns nästan inte längre. Det är inte alls otroligt att jag kommer att markera mitt missnöje med modern fotbollskultur, eller rättare sagt avsaknaden av fotbollskultur, genom att sluta skriva om den. Inte för att straffa de spelare som ändå kämpar år ut och år in i GIF, nej de ska jag ge en avslutande hyllande artikel, utan mer för att markera att jag inte tycker om de trender som gäller i svensk fotboll.

Även damfotbollen har förstås kommersialiserats och individualiserats, men jag upplever ändå att det finns mindre av meningslösa klubbyten från div 2 och nedåt.