"Ta av dig offerkoftan"

Perverterad hyllning till förövarna
Jag har vid några tillfällen tagit upp diverse händelser och företeelser från barndomen som inte var bra för mig som person – mobbning under högstadiet, vissa delar av frikyrkokulturen, mina föräldrars skilsmässa, skolans återkommande påpekanden om att jag var för tyst etc. Måhända anser någon att jag har tagit på mig offerkoftan, men det är klart att jag i just dessa avseenden var ett offer. Ingen kan väl på allvar mena att jag själv bar skulden för mobbningen, för de obalanserade teologiska uttrycken, skilsmässan eller skolans slentrianmässigt nedlåtande attityd mot lågmälda tänkare. Allt det där snacket om att det är dags att ta av sig offerkoftan är inget annat än en perverterad hyllning till förövarna.

Ett samhälle utan tålamod

För nu för tiden hör man ju allt oftare hånfulla kommentarer mot människor som haft jobbiga upplevelser – att de är bittra, att de ikläder sig en offerroll, att de skyller på det som hänt för att slippa ta ansvar för sina liv etc. Allt det där är ingenting annat än det liberala samhällets krav på individen att vara stark och klara sig själv i alla lägen. Det är uttryck för ett samhälle som varken har tid eller tålamod med människor som riskerar att inte kunna bidra maximalt till samhällets BNP.

Att reduceras till sin erfarenhet
Men jag måste erkänna att jag ytterst sällan har mött människor som skyller på faktorer från barndomen för att ursäkta sina tillkortakommanden som vuxna. De flesta kämpar förstås för att kunna ta det ansvar som gör att man kan klara av sina liv. Och alla som är det minsta insatta i psykologi vet att man inte bara kan ta av sig ”offerkoftan” hur som helst – en offerkofta som man inte tagit på sig själv utan som betraktarna klätt på en.

Offerkoftans resonemang är både ytligt och förnedrande mot dem som haft jobbiga upplevelser. Ingen människa är i sin identitet offret. Jag är en människa med erfarenheter, men jag är inte min erfarenhet. Bara för att jag skriver om besvärliga erfarenheter, vill jag inte reduceras till dem.

Men självklart är det så att det som händer under barndomen bidrar till att forma personligheten. Någon skrev ungefär följande: Det går inte att med en viljeansträngning ruska av sig obehaget, för vi råder inte över våra minnesbilder, och därför kan man inte heller "gå vidare".

En spark i skrevet

För egen del har jag alltid försökt använda uppväxten konstruktivt. Man har alltid ett eget ansvar för sina handlingar oavsett hur barndomen tedde sig. Det är mig totalt främmande att skylla på barndomens traumatik om något går snett som vuxen. Däremot är jag helt övertygad om att en del av det jag upplevde har bidragit till hur det blev på vissa områden i negativ bemärkelse.

Å andra sidan kan jag konstatera att om min barndom hade varit fullståndigt fantastisk så hade jag nog aldrig flyttat från Mönsterås. Min flytt till Växjö bottnade inte bara i en längtan att få studera, utan var minst lika mycket en flykt bort från allt det som förstört mina ungdomsår.

Likaså har barn- och ungdomsårens påfrestningar bidragit till att skapa drivkrafter. Den huvudsakliga drivkraften är förstås glädjen att få dela med sig och göra något för andra. Men jag kan inte förneka att varje fin kursutvärdering jag fått, varje student jag lyckats inspirera, varje lyckad föreläsning, min bokutgivning, ja allt som har gått väl, är en spark i skrevet på dem som sa att jag till intet dög.

Det må vara fåfängt, men har man tillräckligt många gånger fått höra att det kommer att gå dåligt för en i livet, så blir revanschmotivet inte helt oväsentligt.