Dagar av smärta...

Det är dagar av smärta just nu, men jag försöker ta mig igenom dem. Det började med ett par dagars värk i struphuvudet, men har nu övergått till en fruktansvärd smärta i ena käken, förmodligen i anslutning till en tand. Det gör i alla fall så ont att jag kallsvettas och värktabletterna hjälper i princip ingenting trots att jag mixar olika sorter. Sorry levern, men jag super inte!  Ibland släpper det några minuter och man får andas ut. Inte mycket att göra någonting åt. Det är så många nervtrådar som går igång när man har tandvärk, eller om det nu är nån infektion längre nedåt käkbenet. Skulle behöva någon form av lokalt bedövningsmedel man kunde spruta in.

”Gå till tandläkaren!” Jo, jo, till slut piskar mig smärtan dit, men jag har hög smärttröskel och tandläkarfobi, så jag kör på ett tag till. Går jag sedan dit så vet jag ju vad som väntar – kanske antibiotika så att infektionen skall lägga sig, sedan dra ut tandjäkeln och sedan betala. Hej då alla fina oddsetvinster!

Tog mig i alla fall upp och åkte till jobbet. Hur ont jag än har så har jag alltid försökt leva efter principen ”business as usual”. Försöker fokusera och ”glömma” och förunderligt nog blir det en del gjort. Varje dag är på sitt sätt både en gåva och en kamp. En trivial insikt, men ändå.

Det finns kamper av annat slag som går djupare. Blev idag påmind om när jag en gång fick följande utlåtande: ”Du vet väl att du är väldigt annorlunda och att det är därför du är hos oss och inte har ett riktigt jobb.” Att jag sedan kunde visa utomordentligt goda vitsord från alla mina arbetsplatser spelade ingen roll just där och då. Men bra tändvätska blev det i alla fall, även om man varje dag får påminna sig själv om att bära huvudet högt.  ...och såååå jäkla annorlunda är jag ju faktiskt inte, även om det är trångt i Mönsterås ibland.

Det blir mycket som ska få plats i memoarerna. ”Ska du nämna folk vid namn?” är en vanlig trist fråga jag får. Det är förskräckligt vad folk hakar upp sig på det. Hela livet består av möten med människor som har namn. Varför skulle det vara så farligt att tala om vad människor heter. Det finns något falskt och hycklat i hela diskussionen. Människor får vackert stå för vad de har sagt och gjort även om deras fina fasader krackelerar. Och i de fall det handlar om redan döda människor, så gör det inte deras handlingar vackrare. Att man sedan alltid strävar efter försoning är en annan fråga som måste särskiljas när man skriver memoarer där man faktiskt ska skriva om vad som har hänt. Annars blir det ju helt meningslöst. För det kan väl inte vara så att just jag, ännu en gång, ska vara det där undantaget som ska skriva som andra vill.

Grundprinciperna jag kommer att följa är: 1. De som behandlat mig illa får stå för det. Likaså människor som betytt mycket för mig i positiv mening. 2. Människor som det gått snett för, f.d. flickvänner, vissa grannar etc får påhittade namn. 3. Människor som bara passerar revy, lärare etc får behålla sina namn.

Om någon vill stämma mig så är det bara att stämma på. Jag kommer ändå så inte att betala. Vid min ålder lever man i stort sett bara för sin familj och bryr sig i allt mindre grad om vad andra tycker och tänker. I den meningen är det oerhört skönt att bli äldre. Så skönt att den här förbenade käksmärtan blir något mer uthärdlig att bära.

Morrissey - Speedway