Sex år på jobbet

I dagarna har jag varit på hembygdsgården i sex år. Under dessa år har jag scannat, digitaliserat, skapat ny ordning i arkivet, servat media, skolor och allmänhet, svarat i telefon, skött viss administration och dragit fulla hus vid föreläsningar. Jag har alltid levererat när tiden är inne. Har levererat med både feber, hjärtrusning och i mentalt bottenläge. Vad är det värt? Det vet jag inte. Jag har bidragit med det jag kan som yrkeshistoriker. Andra bidrar med annat. Tillsammans skapas helheten. En förening behöver många kompetenser och eldsjälar. Min målsättning har varit att förmedla historia och väcka intresse för historia. Det är svårt att mäta sådant.

Den historieintresserade allmänheten och de skolklasser som jag har mött verkar ha varit tacksamma för min lilla insats. Det är dessa möten som varit roligast. Jag har också lärt känna några i föreningen och jag uppskattar verkligen vårt samarbete. 

Nu tar tjänsten slut den siste april. Kanske är rätt tid att sluta efter drygt sex år. Jag vet inte. Allt har sin tid. Vill bara få den sista ordningen i arkivet. Sedan är jag ganska nöjd. Kan fortsätta jobba ideellt för föreningen. Sköter gärna arkivet, håller ett och annat föredrag och skriver kanske en och annan artikel. Har flera idéer som kanske på ett sätt är lättare att bidra med om man inte är anställd. Men jag vet inte hur det blir. Man kan inte begära att en förening ska kunna betala lön för personal om inte Arbetsförmedlingen ger anställningsstöd. Och något Fas 3 att återvända till finns ju inte längre. Jag måste mentalt börja förbereda mig på att det kanske tar slut. Men jag vet inte. Det är bara tankar jag får en sketen onsdagskväll. Lite vemodigt känns det.

Nå, jag har aldrig varit utan sysselsättning i mitt liv. Men att sitta hemma på dagarna vill jag inte. Blir jag arbetslös kommer jag att tillbringa dagarna på biblioteket med datorn tills jag får ett avlönat arbete.