10 mars 2017

Klagomål, mobbarglin och gympapennalismen

Mitt fredagsinlägg brukar ha en något lättsammare ton än vanligt, så jag ska börja med den tunga biten. 

Mobbning
Varje vecka pågår mobbning på skolorna i Mönsterås. Var och varannan dag får barn höra saker som ”ingen bryr sig om dig”, ”din lilla skit”, ”vill inte sitta bredvid dig” etc. Lägg därtill den sedvanliga pennalismen på gympan med skrik och skrän mot den de inte tycker sköter spelet bra. Så var det redan på min tid i skolan. Så är det än till och från och på många skolor (rapporter från trovärdiga elever och artiklar). "Ta bollen då!", "stå inte bara där!", "gör nåt då!". Härmed uppmanar jag varje unge som utsätts för det på gympalektioner att lämna lektionen. Det är att betrakta som legitimt självförsvar. 

Varje skola och varje mobbarglin som uppnått en viss ålder borde hängas ut för att lära sig en läxa. Så då var det sagt. Och jag har bestämt mig för att skänka överskottet även på nästa deckare till "Friends", en organisation som arbetar emot mobbning.

Sedan är det så att skolorna sällan accepterar din och min verklighetsbeskrivning. De kommer alltid att tycka att man överdriver, har fel och har missuppfattat. Det har heller inte förändrats över tid. Finns ingen yrkesgrupp som har en så stark kollegial anda som lärarna. Som enskild förälder mosas du. Vissa lysande undantag finns givetvis.

Varför visar jag bilderna nedan i detta sammanhang? Ja fundera på det. Vi är stolta jävlar. Vi är den genuina arbetarklassen, utan att på något sätt romantisera det. De försökte trycka ner mormor och morfar. De försökte med mina föräldrar. De försökte med mig. De har försökt med min dotter. De lyckades inte och kommer inte att lyckas.


Pappa längst ner till vänster. No mr nice guy.





Klagomål
Det händer ju att folk tycker jag klagar för mycket. Må så vara. Men då har man inte förstått kritikens syfte. Syftet är aldrig att klanka ner på människor, utan att initiera en förbättringsprocess. Det kan också ske genom uppmuntran i de fall mottagaren har svårt att ta kritik. Där får man ha lite fingertoppskänsla. Men även det som redan är bra kan alltid bli ännu bättre. Det perfekta och det positiva tänkandet är emellertid totalt ointressant. Det är i spänningen mellan idealet och den bräckliga verkligheten som livet utspelar sig.

Men så till min poäng – de som tycker att jag klagar har förmodligen aldrig mött ”snöplogsklagarna”. Är med i diverse grupper på FB, och de har den senaste veckan översvämmats av mer eller mindre välgrundade klagomål på den bristfälliga snöplogningen. Orden tar aldrig slut. Engagemanget är på en nivå som vilken förening som helst bara kan drömma om. Alla mina klagomål förbleknar och jag inser att jag lirar i korplaget.

När jag ändå håller på så vill jag klaga på att På Spåret är slut. Det var en svag årgång i år, men även en svag årgång av På spåret är bättre än det mesta som visas på teve. Nu börjar Let´s dance, vilket jag har svårt att uppbåda någon större entusiasm för. Jag har aldrig tyckt om dans. Under skoltiden ”missade” jag alltid danslektionerna och på gymnasiet utverkade jag ett avtal med gymnastikmagistern så att jag fick spela bordtennis istället för att dansa. Kostnaden för detta var sänkt betyg, men vad gjorde väl det. Jag slapp göra våld på mig själv och min blyghet.

Ett program som gärna får återkomma är ”Kvitt eller dubbelt”. Ett program där man fick möta diverse ämnesnördar som försökte ta sig så långt som möjligt på kunskapsstegen. Starka personligheter och bildning i ett.

Tror även att finalen i Melodifestivalen är denna helg. Man hör ju på namnet vad det borde vara – melodier. Då föreställer jag mig starka minnesvärda melodier, kanske till och med en refräng man kan sjunga med i. Men så är det ju ytterst sällan numera. Om detta är det bästa Sverige kan uppvisa vad gäller melodier är det verkligen illa ställt. Nu ska jag inte bara klaga, utan skryta så att måttet är rågat. Jag lovar att jag på mindre än en timme hade kunnat skriva en melodi som är både mer unik och har fler melodiska minnesvärda hookar än alla de bidrag som är med i finalen. Jag kan till och med tänka ut ett arrangemang. Vet också exakt vilka musiker jag skulle ta in och vilken sångare jag skulle välja – Eggstone och Magnus Carlson. Det säger egentligen inte så mycket om min förmåga, utan mer om den extremt låga standard som gäller i år. Nedan Eggstone live i år med fina Water.



Ikväll ska jag ta ett glas vin och försöka få ordning på kapitel 6 i min deckare som definitivt kan bli bättre. Det blev lite svettigt där. Trevlig helg!

Avslutar med Morrisseys beskrivning av sin fruktansvärda skoltid.




2 kommentarer:

Unknown sa...

Jag växte upp i Mönsterås. Visste väl att en del av min klasskamrater hade det bättre ställt, men mobbing! Okänt begrepp, och då talar jag om 50-talet. OK, det var väl någon som inte blev förstavalet i laget, men att tala om mobbing gick väl långt. Om jag försökte undvika kontakt med en viss tjej, var det väl inte mobbing. Det utjämnades väl att min favorittjej var ganska ointresserad. Mobbing är ju på intet sätt något nytt, men jag tror att vi växte upp i en fantastisk tid. Vår lärare var Ture Räfsgård, och några av klasskamraterna var Nibbe (Nils-Bertil Johansson), Rune Emriksson, Torsten Wall, Kerstin Carreberg. Vi var alla 'utvisade' till Mölstad fr om klass 3 med torrdass och gamla gubbar från ålderdomshemmet, som vi språkade med. Mina minnen går i synnerhet tillbaka till den gång vi iscensatte Karl XCII:s angrepp på Narva! Tror jag fick spela rollen av konungen, eftersom jag ägde en gammal grå trench-coat som med mycken välvilja kunde passera som karoliner-uniform! Den gode Ture var ett fenomen i förebildlighet! "Kunskaperna är inte det viktigaste, den gode medborgaren är idealet!". Nej, någon mobbing har jag ingen erfarenhet av, men det finns måhända minst en sida till på myntet!

Jonny sa...

Hej, ja alla som har haft Ture har bara gott att säga om denne man. Jag hade förmånen att träffa honom på äldre dar och han lade grunden för det arkiv hembygdsföreningen har idag.

Skolerfarenheterna är förstås många och skiftande. Min far gick i skolan på 40-talet och mobbades för sin stamning, och det handlade inte om någon överkänslighet från hans sida. En annan skolkamrat till honom råkade heta Josef, vilket föranledde somliga elever att gräva gropar åt honom gång på gång där han kastades ner. Den bibliske Josef var uppenbarligen förebilden.

Min mor drabbades däremot inte vad jag vet. Men hon stack inte ut och hade oftast bra lärare som inte slog sina elever, vilket förekom på den tiden.

Under min skoltid förekom mobbning både från elever och lärare. Inte så mycket i min klass dock. Fanns enskilda lärare som plågade elever som pga olika handikapp inte hade lätt för sig. Även den med dyslexi kunde bli tråkad av lärare. De flesta lärare var dock inte sådana som väl var.

Medborgarbegreppet tycker jag om. Tycker det är överlägset alla andra sätt att avgöra vem som tillhör ett land. Däremot var det kunskaper som räddade en sådan som mig under skoltiden. Har aldrig tyckt mig passa in i något samhälle, men ändå tagit ansvar så gott jag kan från min kant.

Mvh
Jonny