Theodor Kallifatides sa i gårdagens Babel att han blir
lycklig av att skriva. Ett vitt papper och en hel värld i huvudet. Jag tror jag
kan förstå honom i en mening. Livet är väl sällan så roligt som när man lyckas
med formuleringarna. Det finns dock en väsentlig skillnad mellan honom och mig.
Han är professionell. Jag får som amatör nästan alltid kämpa för att formulera
mig begripligt. Ibland kan jag komma in i ett flow där orden bara ramlar på plats,
men det är ytterst sällan. Oftast får jag stånga pannan blodig innan jag
överhuvudtaget kan tänka tanken att det ska komma i tryck. Bleka ord som ingen reagerar på är slöseri med tid och papper.
Som barn var jag en del av ett starkt socialt nätverk. Jag
hade en riktigt bra lojal vän och så många många släktingar som var bra
människor och förebilder. Näst viktigast var emellertid läsandet och
skrivandet. Att läsa böcker var ju att fly in i alternativa världar som
samtidigt gjorde den riktiga världen magisk. Tvillingdetektivernas och Tre
deckares värld förflyttades till Mönsterås. Biblioteket och bokhandeln var en
lycka att besöka. Kan tycka synd om många av dagens unga som väljer andra
världar på Internet. Och att skriva blev ett sätt att formulera det jag aldrig
kunde säga annars. ”Varför är han så tyst när han skriver så bra?”, var den
ständigt återkommande frågan. ”Han har ju språket.”
Numera är jag inte rädd för att tala heller. Det är ju jag
som har kontroll på situationen. Däremot är jag rädd för den efterföljande
frågestunden då man kan få frågor som man inte är förberedd på.
De senaste dagarna har det gått trögt med deckaren. Språket
blir antingen platt eller krångligt. Inget naturligt flyt. Så för att komma
vidare har jag jobbat parallellt med kapitel 6,7 och 8. Inte optimalt, men bättre än ingenting.
Barndomens bibliotek var en magisk värld med många vinklar och vrår. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar