13 mars 2017

Lycklig av att skriva?

Theodor Kallifatides sa i gårdagens Babel att han blir lycklig av att skriva. Ett vitt papper och en hel värld i huvudet. Jag tror jag kan förstå honom i en mening. Livet är väl sällan så roligt som när man lyckas med formuleringarna. Det finns dock en väsentlig skillnad mellan honom och mig. Han är professionell. Jag får som amatör nästan alltid kämpa för att formulera mig begripligt. Ibland kan jag komma in i ett flow där orden bara ramlar på plats, men det är ytterst sällan. Oftast får jag stånga pannan blodig innan jag överhuvudtaget kan tänka tanken att det ska komma i tryck. Bleka ord som ingen reagerar på är slöseri med tid och papper.

Som barn var jag en del av ett starkt socialt nätverk. Jag hade en riktigt bra lojal vän och så många många släktingar som var bra människor och förebilder. Näst viktigast var emellertid läsandet och skrivandet. Att läsa böcker var ju att fly in i alternativa världar som samtidigt gjorde den riktiga världen magisk. Tvillingdetektivernas och Tre deckares värld förflyttades till Mönsterås. Biblioteket och bokhandeln var en lycka att besöka. Kan tycka synd om många av dagens unga som väljer andra världar på Internet. Och att skriva blev ett sätt att formulera det jag aldrig kunde säga annars. ”Varför är han så tyst när han skriver så bra?”, var den ständigt återkommande frågan. ”Han har ju språket.”

Numera är jag inte rädd för att tala heller. Det är ju jag som har kontroll på situationen. Däremot är jag rädd för den efterföljande frågestunden då man kan få frågor som man inte är förberedd på.


De senaste dagarna har det gått trögt med deckaren. Språket blir antingen platt eller krångligt. Inget naturligt flyt. Så för att komma vidare har jag jobbat parallellt med kapitel 6,7 och 8. Inte optimalt, men bättre än ingenting.

Barndomens bibliotek var en magisk värld med många vinklar och vrår.

Inga kommentarer: