Råflörten - censurerade delar från mina memoarer

För några år sedan gav jag ut boken "Mönsteråsbarn" som handlar om min uppväxt i Mönsterås och min tid i Växjö. Givetvis valde jag bort vissa episoder för att boken inte skulle bli för tjock. Kommer de närmaste dagarna att publicera några censurerade delar. Jag börjar med råflörten.

Följande historia utspelade sig under min tid vid Högskolan i Växjö:

Tjejen på biblioteket satt och tittade på mig utan att släppa blicken, samtidigt som hon log ytterst bedårande. Jag såg mig runt omkring för att undersöka vem hon egentligen tittade på. Att det var mig hon inspekterade fanns inte på kartan. Men det fanns inte en enda manlig modell i närheten. Ingen annan man överhuvudtaget.

Nästa tanke var att hon drev med mig. Hon var väldigt söt, och det kunde man kanske inte säga om mig, så det var nåt som inte stämde. Jag gjorde mitt bästa för att negligera den unga damens blickar och lyckades väl, låt vara något distraherad, slutföra mitt skolarbete.

Nästa dag fortsatte tittleken och jag började känna mig både smickrad och obekväm. Hon spelade trots allt i en annan division, i alla fall när det gällde de yttre kvaliteterna. Jag bestämde mig likväl för att ta reda på vem hon var. Givetvis utan att fråga henne direkt. Därtill var jag alldeles för blyg, tafatt och hämmad.

Eftersom jag hade viss fallenhet för detektivarbete så var det förstås inga större problem. Jag lyckades finna en gemensam bekant och fick ett namn. Kollade upp henne och fann att hon hade en pojkvän.

När jag så en kväll gick till kvarterets studentpub så klampade en ung och mycket uppbragd man fram till mig och deklarerade med hatisk blick att jag ”skulle ge faan i hans flickvän.” Killen var ganska liten, men ett veritabelt muskelpaket och jag insåg att jag vid ett eventuellt handgemäng skulle bli offret.

Ändå förlorade jag snart tålamodet med muskelkillen. Förklarade att jag inte ens hade pratat med den fagra damen, men att jag kanske skulle göra det och att jag då inte tänkte fråga honom om lov först. Och så vitt jag visste var hon knappast hans egendom. Jag bad honom därefter vänligen lämna mig ifred.

Det hela höll på att sluta med handgemäng, men när jag ställde mig upp för att ta slaget kom två av hans kamrater och drog iväg med honom. Jag var spik nykter kanske skall tilläggas.

Några dagar senare konfronterade jag den söta flickan med det bedårande leendet och frågade varför hon hade betett sig så i biblioteket. ”Jag tyckte du såg söt ut”, blev svaret. Att det hade varit nära att kosta mig en utslagen tand eller ett blått öga verkade inte bekymra henne det minsta. Innan vi skildes åt log hon och blinkade med ögonen precis som tidigare.

För egen del vandrade jag långsamt och eftertänksamt hem till min lilla ungkarlslya, fast besluten att aldrig mer bry mig om söta flickors tindrande ögon. Hädanefter skulle jag se andra värden.