Semester, jobbet som livsstil, minskat bekräftelsebehov och mindre kommersiell

Borta bra men hemma bäst?

Jobbet som livsstil
Eftersom jag nästan alltid har haft jobbet som livsstil, så kanske skillnaden mellan arbete och fritid inte är så dramatisk för mig. I en mening är jag lyckligt lottad som haft sådana jobb, fast expertisen skulle väl tycka jag gjort alla fel man kan göra. Vi män ska ju gud bevars känna dåligt samvete för att vi bygger vår identitet kring arbetet. Men vad ska man annars göra. Visst inser jag att människovärdet är objektivt och oberoende av vad jag gör, men likväl är det arbetet, det jag skapar, som sätter avtryck.

Var jag än är så slår jag ju på det historiska tänkandet. Överallt ser jag historiska sammanhang. En stenmur kan aldrig bara bli en hög med stenar. Den är en historisk markering om ett annat samhälle då människor levde på annat sätt. Liseberg är inte bara ett nöjesfält. Det säger någonting om vår tid, om arbete och fritid och vad vi människor gör med vår moderna ledighet. Det här sättet att se på verkligheten kräver ibland lite tålamod från omgivningen, men är ganska upplyftande. Skriver gör jag också när jag är ledig. Blir alltid lite tid över på kvällarna även när man är ute och reser.

Bygga självrespekt
Den här semester ska jag försöka bygga självrespekt. Jo, det låter ju lagom flummigt och ego. Men ska man kunna ge något till andra kan man inte gå omkring och be om ursäkt för sin existens och sina val hela tiden.

Det finns så många som ska tala om vem man är och hur man ska vara. Det började redan i barndomen. Inte så konstigt att man blev både punkare och kristen kanske. Punken ger kraft att gå emot slentrian och majoritetens normer om det behövs. Kristendomen ger människovärdet och en nyckel till förlåtelsens frihet.

Många har haft ett fint inflytande på ens person, andra inte. Oavsett det så är det de fina fasaderna jag vill bort ifrån. Det ligger kanske i den mänskliga naturen att vilja visa upp något och samtidigt dölja det mindre smickrande. Men den inställningen orsakar tragedier. Att leva i förljugenhet är ofrihet. bara sanningen kan göra en människa fri.

Låt fasaderna rämna
Därför blir det lite knepigt med Mönsterås ibland. Denna underbara ort är noga med fasaden. Man blir kanske det när man har lillebrorskomplex gentemot Kalmar. Det blir viktigt att visa att vi minsann är bäst och vackrast. På sikt kan en hel bygd präglas av fasadkultur och därmed är inte steget långt till tystnad och skam och dölja.

När jag var barn kändes livet lite rakare, lite ärligare. Kanske har jag fel. Hyckleriet fanns förstås då också. Alkis var den som satt på bänken i kyrkparken och väntade på att bolaget skulle öppna. Det låg ju på Storgatan på den tiden. Att de sedan bara utgjorde 2% av Mönsterås alkisar var det kanske få som kände till. Kostymalkisarna och hemmafrualkisarna talade man inte högt om.

Minskat bekräftelsebehov och mindre kommersiell
Hur som helst ska jag bygga självrespekt, inte ego, den här sommaren. Kommer försöka bli rakare och mindre ängslig. Mindre sökande efter bekräftelse.

Om jag blir starkare i den meningen kommer jag också att hitta rätt balans mellan när jag ska kompromissa och när jag ska ta strid. Kommer också att våga skriva mindre kommersiellt. Min kommande deckare ska inte bli någon kioskvältare, utan exakt som jag vill ha den. Huruvida du ser det som ett hot eller ett löfte vill jag inte utöva något inflytande på. Man ska alltid ha förtroende för läsarna, inte försöka kontrollera dom.

Nu tar jag semester. Något nytt blir det väl. Några nya miljöer. Några nya tankar. Några nya insikter. Och så en ny bok. "Den siste mönsteråsaren" är snart färdig.

Önskar er en trevlig sommar!

Teenage fanclub - I don´t want control of You.